jump to navigation

Rätten att diskriminera juni 6, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
4 comments

När jag och min fru bodde i Kuala Lumpur beslutade vi oss för att hyra ut ett rum i vår lägenhet. Vi skrev inte detta i vår annons, men vi kom mer eller mindre överens om att en Kinesisk hyresgäst vore trevligast. Kinesiska Malaysier är ofta hårt arbetande och tillbakadragna, medan till exempel Malaysiska Indier ofta är väldigt pratsamma. Det hela slutande mycket riktigt med att vi hyrde ut rummet till en Kines, trots att vi kontaktats av ett flertal etniska Indier som kanske skulle ha kunnat bjuda över Kinesen.

Denna odramatiska händelse fick mig att komma till en slutsats i en av de svåraste politiska frågorna jag någonsin brottats med: om man har rätt att diskriminera. Att diskriminera är att fördra något framför något annat. När jag går till mataffären och handlar diskriminerar jag mot mat jag inte tycker att är god eller prisvärd. När jag går på bio diskriminerar jag mot de filmer som jag tycker låter ointressanta. När jag väljer livskamrat diskriminerar jag mot människor som har fel kön, ålder eller utseende.

Diskriminering blir dock först kontroversiellt när det handlar om val mellan olika människor i ekonomiska sammanhang, där man väljer bort människor på basis av kön, etnicitet, inkomst, ålder eller utseende. Plötsligt blir vissa kriterier för att rangordna individer otillåtna: vi tillåts inte välja att anställa en person för att den har ”rätt” kön; låta en person komma in på krogen för att den har ”rätt” ålder; eller hyra ut ett rum till en person med ”rätt” utseende.

Det är här historien med rummet i Kuala Lumpur kommer in. Anta att en tjänsteman från regeringen, en diskrimineringsombudsman, kommit och sagt att en av de sökande anmält mig och min fru för etnisk diskriminering, och att vi måste hyra ut rummet till denna person. Detta känns för mig helt oacceptabelt: det är trots allt vårt rum, och vi borde väl få bestämma vem vi skall hyra ut det till, till vilken pris, eller om vi skall hyra ut rummen överhuvudtaget. Ingen borde kunna tvinga oss hyra ut ett rum i vår lägenhet till en person vi inte vill bo tillsammans med: detta skulle vara en kränkning av vår rätt till privat egendom.

Detta fick mig att inse att jag inte heller kan kräva av barägare eller arbetsgivare att ge upp sin rätt att fritt få välja vem de släpper in på sin krog eller vem de anställer. Ingen människa har rätt (i ordets rätta bemärkelse) att bli insläppt på en krog eller få ett visst arbete om arbetsgivaren eller krogägaren föredrar någon annan, oavsett vilka kriterier som använts för urvalet och oavsett vad FN eller någon annan har bestämt. En anställning eller ett korgbesök är, eller bör i bästa fall vara, en frivillig överenskommelse mellan två parter, och då måste diskriminering vara tillåtet. Det är ägarens krog, och ingen kan tvinga till sig rätten att utnyttja den mot krogägarens vilja. Detta skulle vara en kränkning av krogägarens rättigheter.

Med detta vill jag inte säga att diskriminering är bra, tvärtom. Att diskriminera mot människor på basis av hudfärg, kön, utseende, sexuell läggning eller ålder är ofta irrationellt, trångsynt och sårande. I efterhand tycker jag att det var korkat av mig att inte ta reda på om Indierna som kontaktade mig kunde bjuda över Kinesen. Min poäng är dock att det inte är statens uppgift att förbjuda irrationellt beteende. Det är heller inte statens uppgift att avgöra vilken typ av diskriminering som är rationell och vilken som inte är det. Sann frihet innebär även frihet att agera irrationellt, trångsynt och sårande, även om detta inte är det bästa man kan göra med sin frihet. En diskrimineringsombudsman tar inte tillvara människors rättigheter, den kränker dem.

Publicerad i Nya Åland 9.6

Annonser