jump to navigation

Förföljelsemani på Frihetsfronten augusti 15, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Okategoriserat.
3 comments

Jag klarade av det första av månadens seminarier i helgen. Efter en vecka av intensivt semestrande på Åland med en drös kompisar från Sverige gav i fredags sig jag, Carl-Magnus (aka buffy) och Johan (aka Johnil) iväg till Frihetsfrontens sommarseminarium på Barnens Ö utanför Norrtälje.

Jag och Johnil missade första seminariet med Johan Ingerö eftersom jag var tvungen att ila iväg till Kapellskär för att hämta en försändelse mediciner från Ålandsfärjan. Vi hann tillbaka till det andra seminariet — Carolin Dahlmans föredrag om strukturer – men så här i efterhand önskar jag att vi hade kört vilse.

Till ”höjdpunkterna” hörde när Carolin påstod att det inte finns någon fri vilja, varpå någon i publiken ställde den berättigade frågan, ”Vad menar du med fri vilja, om du nu anser att det inte finns?” Carolin svarade att hon inte kunde ge en ”exakt definition”, att vad fri vilja är ”varierar från person till person” och ”från fall till fall”, och att ”frågan inte är svart och vit”. Atlasvibbar någon?

Efter att ha fått utstå en hel drös frågor under presentationen, som hon inte kunde ge några vettiga svar på, förklarade hon innan det var dags för den mer officiella frågestunden att hon ville att vi i publiken skulle ”samtala med varandra” och att hon inte ville ha några frågor eller någon kritik.

Nästa dag var det så dags för Stig-Björn Ljunggren, vars största bedrift var att med all önskvärd tydlighet visa att han inte har den blekaste aning om vad ordet nyliberalism innebär. Utan att överdriva betraktar Stig-Björn alla reformer som rör sig bort från en total kommandoekonomi och fullfjädrad socialism som nyliberalism.

Sedan drev han testen att nyliberalismen hade vunnit i Sverige, och att moderaterna hade förändrats och inte förändrats på samma gång. Om det inte vore för Carolin Dahlmans batteri av motsägelser dagen innan hade jag antagligen sagt något, men efter gårdagens övning var jag alldeles för avtrubbad för att bry mig.

De övriga seminarierna höll en, enligt min mening, betydligt högre kvalitet, även om presentationerna inte direkt nådde några astronomiska höjder. En sak som jag reflekterade över under Isobel Hadley-Kamptz presentation var denna tendens nyliberaler har att gå omkring och inbilla sig att de är förföljda, övervakade och trakasserade (och då menar jag inte att staten kräver dig på skatt, utan mer långtgående konsprirationer) av den stora stygga staten och att de lever i ett land av informatörer, bara för att de skall ha något att bli upprörda över. Snacka om I-landsproblem.

Lördagens höjdpunkt var istället när vi gav oss iväg in till Stockholm för att träffa ett gäng från Liberal Debatt. Jag hade väntat mig ett gäng socialt missanpassade personer som bara kan prata politik över nätet, men dessa farhågor kom helt på skam: alla var hur trevliga, vältaliga och intelligenta som helst. Som Johnil skrev efteråt: ”Efter all vapen-, sedes- och drogliberalism på Frihetsfronten blir jag nästan rörd när jag tänker på hur normala ni är”.

Överlag var sommarseminariet, som avslutades av ett föredrag av Oscar Swartz och några avslutande ord från HAX, lite av en besvikelse, även om middagarna, luncherna och fotbollen var ganska roliga. Nästa anhalt: den 14:e ekonomisk-historiska världskongressen i Helsingfors. Hoppas på lite mindre förföljelsemani bland deltagarna då.

Annonser

Rånet av Ålandsbanken: en maning till lugn augusti 15, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter, Rättighetskränkningar.
11 comments

Tänkte att jag kort skulle kommentera det rån mot Ålandsbanken som ägde rum förra veckan, eller snarare kommentarerna som fällts efter fullbordat faktum.

webbankrn.jpg

Jag hade kanske väntat mig ännu kraftigare reaktioner, men de som förekom var tillräckliga för att göra mig mörkrädd (jag kan bara ana vad som sades på arbetsplatser, över middagsbord osv den gångna veckan).

Till saken: kommentarerna har gått ut på att den Åländska polisen är inkompetent/underbenarmad osv, att förövarna (om de grips) borde få mycket höga straff och att vi kanske tom borde tumma lite på vår demilitarisering, våra grundläggande fri- och rättigheter samt vår öppenhet mot omvärlden för att undvika att något liknade sker i framtiden.

Några citat:

Det är ju f-n skandal, hela poliskåren borde bytas ut!!

De [rånarna] bör brännas på bål!

Det första man skulle ha gjort skulle ha varit att kalla in den nationella insatsstyrkan och manglat rånarna till flisor. Skit i demilitariseringen, statuera exempel nu innan det blir vardag.

Och ett citat från ledaren i Ålandstidningen:

Åland blir allt mer en integrerad del av världen, in- och utflyttningen ökar liksom kontakterna med omvärlden. Då måste man nog också inse att alla som reser hit inte kommer med de bästa avsikter.

För att göra mig så kortfattad som möjligt listar jag saker vi inte bör göra.

  • Vi bör inte avskeda hela poliskåren bara för att de ännu inte gripit förövarna några dagar efter att rånet ägde rum. Jag är övertygad om att den Åländska polisen gör så gott de kan och har stora chanser att klara upp detta.
  • Vi bör inte lyncha förövarna eller kräva radikalt höjda straff. De har kränkt mängder av individers rättigheter (ägarna till de stulna bilarna; personalen som de hotade; banken som de rånade; de Ålänningar de utsatt för fara genom sitt beteende; osv) och detta måste de givetvis straffas för. Straffet bör dock inte vara större än att det kompenserar de drabbade för sitt lidande samt agerar som en avskräckning för dem och andra att begå liknade brott i framtiden.
  • Vi får absolut inte ge upp våra grundläggande rättigheter, personliga integritet eller vår demilitariserade status bara för att Ålandsbanken rånats. Den största faran med dessa typer av brott är inte brottet i sig utan vad de kan skrämma oss att göra: ge upp våra fri- och rättigheter av rädsla för nya dåd; sluta lita på varandra; osv.
  • Vi får naturligtvis inte se detta som en skäl att stänga våra gränser mot omvärlden. De flesta som kommer till Åland gör detta för att utföra produktivt arbete och handla med Åländska företag och privatpersoner. Vi bör inte förvägra dessa personer rätten att komma hit i hederligt syfte, bara för att vissa individers syfte med att komma hit inte är lika beundransvärt.

Slutligen vill jag säga att jag, som Ålänning, går stärkt ur denna episod. De flesta Ålänningar har visat ett stort mått av civilkurage och empati. Jag tror få Ålänningar ryckte på axlarna och sa ”det var inte mina pengar ändå” utan de flesta kände nog att de själva blivit rånade och utsatta för en kränkning. Så länge denna typ av tillit, respekt för individers grundläggande rättigheter, civilkurage och empati genomsyrar det Åländska samhället, finns det all anledning att se ljust på framtiden.