jump to navigation

Frihet och utveckling oktober 27, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Okategoriserat.
10 comments

Bäste Ádám. Jag får tacka för ett intressant svar (NÅ 27.10) på min insändare. Du tar upp flera intressanta ämnen, och i grunden tror jag att vi har ungefär samma samhällssyn.

Du tar först upp att ekonomisk utveckling och politisk frihet inte alltid har gått hand i hand. Det främsta exemplet på detta, som du inte nämner, är givetvis Singapore, som idag har en lika hög BNP/capita som Sverige utan att för den skull vara en demokrati.

Det stämmer att det inte går att observera att starkt entydigt samband mellan politisk frihet allena och ekonomisk utveckling. Däremot, om man inkluderar politiska friheter tillsammans med andra friheter som kan sägas utgöra ”bra” institutioner, är sambandet mellan frihet och utveckling mycket starkt.

Om vi kompletterar (i) politisk frihet med (ii) politisk stabilitet och avsaknad av våld, (iii) frihet från statliga regleringar och kontroll, (iv) effektiv administration (v) skydd av den privata äganderätten samt (vi) frihet från korruption i ett mått på ”bra” institutioner, kan vi idag förklara varför vissa länder är så rika och vissa är så fattiga.

Man har testat denna hypotes, att det är dessa institutioner som förklarar länders utveckling, mot alternativa teser som säger att det är geografi eller kultur som kan förklara skillnaden i utveckling mellan länder. Empirin visar entydigt att det är institutionshypotesen som är den korrekta förklaringen. Dagens rika länder inte är rika tack vare att de har en fördelaktig geografi, naturresurser eller en kultur som betonar hårt arbete, ärlighet, punktlighet och tillväxt. De är rika tack vare att de har, och har haft, en stor del av de friheter och institutioner jag nämnde ovan [1].

Det är dock inte så att alla dessa sex olika aspekter av politiska och ekonomiska fri- och rättigheter är, individuellt sett, nödvändiga förutsättningar för utveckling, utan alla länder som utvecklats har kombinerat dem på olika sätt. Vissa länder har utvecklats utan politiska friheter (Singapore), utan politisk stabilitet (Thailand), trots statliga regleringar och kontroller (Korea), trots en ineffektiv administration (USA), utan ett fullgott skydd för äganderätten (Kina) och trots att det förekommit omfattande korruption (Indonesien). När man väger samman dem kan de dock förklara varför vissa länder är rika och andra är fattiga.

Du antyder även att Europas uppgång kan förklaras av det faktum att man skaffade kolonier. Detta är givetvis också ett ämne man ägnat stor möda åt att undersöka, och, kort sagt, finns det inte några belägg för att koloniseringen skulle ha varit en nödvändig förutsättning för Europas uppgång.

Det är sant att urbefolkningen ofta drabbades hårt av koloniseringen, men det stämmer inte att vissa länders brist på utveckling idag kan förklaras av att de en gång koloniserats. Det finns flera exempel på forna kolonier med en stor icke-europeisk befolkning som lyckats: till exempel Botswana (nästhögst tillväxt i världen mellan 1960 och 1990) och Singapore (höst tillväxt i världen mellan 1980 och 2002). I genomsnitt har de länder som inte koloniserades varken klarat sig bättre eller sämre än forna kolonier.

Du nämner också att den enas frihet ibland sker på bekostnad av den andres. Med en liberals frihetsbegrepp är detta dock en logisk omöjlighet. Med frihet menas att du har rätt att göra vad du vill, så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Frihet innebär inte frihet att kränka andras frihet, att skada dem, deras egendom eller miljön. Det som vissa multinationella företag gör i tredje världen, där de smutsar ner miljön eller verkar för ett förbud av fackföreningar, har väldigt lite eller inget att göra med frihet.

[1] Easterly & Levine (2003) ”Tropics, germs, and crops: how endowments influence economic development”. Journal of Monetary Economics 50: 3-39

Publicerad i Nya Åland 30.10

Annonser

Om Jesus, välgörenhet och kommunismens godhet oktober 25, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Okategoriserat.
6 comments

Jag noterar att Harriet Tuominen har svarat på min insändare i dagens tidning. Eftersom svaret är så kort tror jag inte att jag bryter mot några regler om upphovsrätt om jag citerar det i sin helhet:

Jag är förstummad

Nu är det givetvis svårt för mig att spekulera i varför Harriet är förstummad och vad hon är förstummad över. Risken finns att hon är förstummad över hur jag kan tycka att kommunismen inte i teorin är det vackraste system som finns. Av den anledningen kan det vara på sin plats med ett par förtydliganden.

Låt oss ta en ny titt på vad Tuominen skrev i gårdagens tidning:

I teorin är kommunismen det vackraste system som finns. Det var enligt den principen Jesus levde med sina lärjungar, även om han inte ville gå in och pracka den på andra. Så varför gick det så galet? För att teori och praktik inte är samma sak. Och det gäller inte bara för den minst fria av alla ”marknader”.

Misstaget Tuominen gör är att förväxla principen att det är en dygd att dela med sig av sin egendom och sin inkomst till andra (vilket man kan tycka eller inte tycka att man skall göra, det är upp till var och en) och kommunism. Hon blandar samman dessa två, trots att hon medger att Jesus inte ville pracka på denna dygd på andra (eller åtminstone inte tvinga andra att dela med sig av sin egendom).

Faktum är att i ett kommunistiskt samhälle kan du inte leva som Jesus föreskrev, där du delar med dig av din inkomst och egendom, eftersom du inte har vare sig inkomst eller egendom. Privat ägande är avskaffat i kommunismen. Du tvingas arbeta för staten och allt du producerar tillfaller denna.

Att kalla det du sedan får i utbyte för detta arbete av staten för inkomst är missvisande. Du har inte frivilligt gått med på att utföra arbetet mot denna ersättning, och ersättningen står inte i proportion till det arbete du utfört. Den summa en slavägare ger till en slav skall inte jämföras med den inkomst en fri man tjänar genom frivilligt utfört arbete.

Att Jesus levde, som Tuominen skriver, efter den kommunistiska principen att alla skall dela lika, men att han inte ville pracka den på andra, är som att säga att Jesus var en hustrumisshandlare som aldrig slog sin fru. Den bärande principen för kommunism är tvång. Du får inte välja om du vill dela med dig av din egendom och din inkomst, du tvingas avstå från all egendom och all inkomst.

Att leva efter principen att människor bör dela med sig till andra, sämre lottade, och förespråka att människor skall fråntas all egendom och inkomst, och tvingas dela den med alla andra, är två vitt skiljda principer. Att inte Tuominen insett det är förbluffande, om något.

Potatis, frihet och tillväxt oktober 25, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Okategoriserat.
41 comments

Bäste Andrew Hagmark Cooper. Jag är inte speciellt överraskad över att du är tvungen att gå tillbaka 150 år i tiden och till Irland för att hitta ett exempel där marknaden misslyckades. Det är ganska vanligt bland dem som försöker hitta fel med den fria marknaden att peka på just den Irländska potatissvälten 1845; titta, säger de, här har vi ett exempel på att den fria marknaden kan leda till svält!

Vad människor glömmer är att de Irländare som svalt ihjäl under denna period var allt annat än ekonomiskt fria, och att den Brittiska regeringen förde allt annat än en laissez-faire politik. Den egentliga orsaken till svälten var den politik England förde gentemot Irland före och även under svälten, som var allt annat än liberal.

Bland annat förbjöd England katolska Irländare från att köpa land eller lämna jordbruket för att skaffa sig ett yrke. De var helt enkelt tvingade att vara kvar i jordbruket som jordlösa och livegna och de flesta hyrde små jordplättar av frånvarande engelska godsägare. Inte speciellt marknadsliberalt.

Det var Englands förtryck av kolonin Irland som ledde till att den Irländska befolkningen levde på existensminimum och som i själva verket gjorde att de var väldigt sårbara för en missväxt. En annan faktor var de protektionistiska Corn Laws som gynnade godsägarna på de jordlösa Irländarnas bekostnad.

När svälten var ett faktum förde England också en politik som förvärrade den. Man trängde ut privat välgörenhet och förvärrade Irländarnas ekonomiska ställning ytterligare genom höjda skatter och inrätta statliga soppkök. Värst av allt var att man (innan och under svälten) inrättade statliga arbetsläger, där fattiga Irländare fick arbeta till en lön som var så låg att den omöjligt kunde betala för mat med mer kalorier än vad som förbrukades i själva arbetet.

De statliga soppköken och arbetslägrena förvärrade svälten genom att utarma befolkningen ytterligare och tränga ihop ett stort antal svaga och undernärda människor på en lite yta, vilket ledde till att smittsamma sjukdomar spreds snabbt. Huvudorsaken till svälten var alltså att Irländarna förvägrades de ekonomiska fri- och rättigheter som är centrala för en liberal. De hade för lite ekonomisk frihet, inte för mycket.

På senare tid har dock Irland seglat upp som en av världens liberalaste och rikaste ekonomier. 2002 rankades Irland som världens fjärde friaste ekonomi, och detta återspeglades också i landfest tillväxt. 1987 var Irland BNP per capita 63% av Storbritanniens. I takt med att Irland kraftigt liberaliserade sin ekonomi tog tillväxten fart. Mellan 1990 och 1995 var tillväxten 5% per år, och mellan 1996 och 2000 översteg den 9% per år. Från att ha varit ett av Europas fattigaste länder har idag Irland en högre BNP per capita än både England, Finland och Sverige.

Att Andrew tvingas ta 1990-talets största liberala framgångssaga, och en svält som orsakades av statliga regleringar och arbetsläger, som ett exempel på att den fria marknaden och frihandel inte fungerar, är ganska symptomatiskt. Om Irland är det bästa exempel på att den fria marknaden inte fungerar, ja då är argumenten mot den fria marknaden inte speciell starka.

Att däremot hitta exempel på svält i kommunistiska länder är, som vi alla vet, inte speciellt svårt. Ta till exempel Nordkorea, Sovjet, Kina under Mao. Det är den fria marknaden och de stora fri- och rättigheter vi åtnjuter som gjort att vi i Västvärlden inte upplevt en svält sedan 1800-talet. Att påstå att frihet leder till svält är ur historisk synpunkt att vända allt uppochned. Detta behöver man inte vara ekonomisk historiker för att inse.

Det finns all anledning att vara optimist oktober 24, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
2 comments

När jag undervisar i u-ländernas utveckling på universitetet brukar jag börja min föreläsning med att fråga studenterna hur många som tror att antalet människor som lever på en dollar om dagen eller mindre (d.v.s. som är extremt fattiga) har minskat mellan 1970 och 2000. Några få brukar svara att de tror att andelen fattiga har minskat, men att den stora befolkningsökningen har gjort att de i absoluta tal är fler.

Jag brukar då chocka dem med lite intressant fakta. Under perioden 1970 till 2000 har andelen extremt fattiga minskat kraftigt globalt sett. 1970 var 38% av jordens befolkning extremt fattiga och år 2000 var denna siffra 19%. Andelen fattiga har halverades under perioden.

Det som chockerar många är att antalet extremt fattiga faktiskt också har minskat. Antalet extremt fattiga var år 1970 1,4 miljarder och år 2000 hade detta tal sjunkit till 1,2 miljarder. Trots att det idag bor 2,4 miljarder fler människor på jorden än för 30 år sedan, finns det 200 miljoner färre fattiga. Trots att jordens innevånare blir fler och fler blir de fattiga färre och färre.

Om inte dessa siffror vore nog, finns det oerhört mycket mer att glädja sig över idag, år 2006. Historiskt sett var tillväxten mellan 1970 och 2000 ganska låg, om än mycket respektabel, och därför gick fattigdoms-bekämpningen inte så snabbt som den kunde eller till och med borde ha gjort. Det som vi har upplevt de senaste fem åren är dock något helt unikt. År 2004 var till exempel den globala tillväxten hela 4,1%, vilket är den högsta siffran på femton år. Den globala tillväxten har detta milennie hittills varit betydligt högre än det vi anser vara normalt.

Det unika är dock att det är de fattiga länderna som står för denna tillväxt. 2004 var tillväxten för de rika ekonomierna 3,4% medan världens fattiga länder växte med 7,1%, vilket är den högsta tillväxten för u-länder sedan 1970. Det unika är att de fattiga länderna, om den nuvarande trenden håller i sig, håller på att växa ikapp i-länderna, och att fattigdomen inom vår livstid kommer att vara nästan helt utrotad.

Den stora fattigdomsminskningen och tillväxten sker för närvarande, som jag tror de flesta vet, i Kina och Indien, som efter att ha givit sina innevånare utökade ekonomiska fri- och rättigheter, och börjat delta i den globala ekonomin, uppnått en helt fantastiskt tillväxt, som även kommer de fattiga till del.

Friheten och tillväxten är dock inte längre begränsad till Öst- och Sydasien. Det kanske mest anmärkningsvärda är att Afrika Söder om Sahara även har börjat ta små stapplande steg mot frihet och välstånd. Efter två decennier av negativ tillväxt, eller ingen tillväxt alls, och kraftigt ökande fattigdom, hade år 2004 Afrika söder om Sahara upplevt fem år av kontinuerlig och stabil tillväxt. Faktum är att om man ser till trenden, har just detta ”problemområde” upplevt den allra bästa utvecklingen sedan millennieskiftet och kurvorna pekar för närvarande rakt uppåt.

Jag tycker att det är mycket intressant att, med dessa siffror i åtanke, se tillbaka på den globaliseringsdebatt som fördes för några år sedan. Aldrig tidigare har globaliseringen, världshandeln och friheten omfattat så många människor i så många länder som den gör idag, och aldrig tidigare har vi sett så många människor lyftas ur fattigdom och misär som vi gör idag.

Globaliseringskritikerna menade att den ökade globaliseringen och frihandeln skulle leda till mer fattigdom och större orättvisor. Med en början till ett ”facit” i hand kan vi se att det exakt motsätta hände: under det nya millenniet har klyftan mellan rika och fattiga länder och antalet fattiga i världen minskat med en aldrig tidigare skådad kraft.

Förutsatt att jag lever tillräckligt länge och förutsatt att friheten i världen fortsätter att utvecklas i den takt den gör nu, tyder allt på att jag, och andra i min generation, kommer att få vara med om den historiska tidpunkt då den extrema fattigdomen i världen helt utrotas. Det är fortfarande en lång väg kvar, och det finns många hinder på vägen, men det finns all anledning att vara optimist.

Publicerad i Ålandstidningen 26.10

Teori och praktik oktober 24, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
9 comments

Harriet Tuominen för ett synnerligen hårresande resonemang i en kolumn i dagens Nya Åland (24/10). Hon hävdar först att ”i teorin är kommunism det vackraste systemet som finns”. Hon konstaterar sedan att kommunismen, trots dess teoretiska meriter, misslyckades. Genom detta drar hon slutsatsen att ”teori och praktik är inte samma sak” och att därför liberalismen eller nationalekonomisk teori inte har något med praktiken att göra.

För det första är givetvis hennes premiss att kommunismen i teorin är det vackraste som finns så falsk och så skrämmande att jag nästan saknar ord. Om det är något vi inom den ekonomiska vetenskapen är överens om är det att kommunismen i teorin är ett väldigt dåligt och ineffektivt system. Den leder till en ineffektiv resursallokering, den tar bort alla incitament för arbete, uppfinnande och investerande, och den leder ofrånkomligt till politikiskt förtryck. Den är allt annat än vacker.

Gängse ekonomisk teori har aldrig hävdat att kommunismen fungerar i teorin. Tuominen vill få det till att vi teoretiskt inriktade ekonomer blev fullständigt chockade när det visade sig att det Sovjetiska miraklet var en illusion och när systemet kollapsade i början av nittiotalet; eller att vi inte kan förstå varför inte Kuba och Nordkorea är världens mest framgångsrika ekonomier när de anammar ”det vackraste teoretiska systemet som finns”. Så är det givetvis inte.

Var Tuominen fått idén att inte liberalism och frihet fungerar i praktiken kan jag inte förstå. Tvärtom är det just hur världen ser ut i dag och hur den har utvecklats de senaste 500 åren som, för mig personligen, är det största skälet till att jag är liberal och övertygad om att den moderna nationalekonomin beskriver verkligheten på ett korrekt sätt.

De flesta ekonomiska historiker är idag överens om att anledningen till att den industriella revolutionen uppstod i relativt efterblivna Europa, som låg mil efter Kina i teknologisk utveckling, är att Européerna gavs fri- och rättigheter som inte fanns någon annan stans.

Anledningen till att vissa kolonier (USA, Canada, Australien, o.s.v.) utvecklades medan andra, som styrdes av samma kolonialmakt, inte gjorde det, var att hela befolkningen i dessa länder tidigt gavs allmän rösträtt, äganderätt och tillgång till utbildning, medan röst- och äganderätten samt utbildning i de andra kolonierna (i Sydamerika och Afrika) var reserverad för en liten (ofta Europeisk) elit.

Empirin bekräftar bara det vi redan kommit fram genom teori, att frihet leder till utveckling. Om du idag ser på en lista över världens friaste länder inser du snabbt att detta också är en lista över världens rikaste länder, och att detta inte är någon slump. De flesta ekonomer och ekonomiska historiker är överens om att det var friheten som orsakade utveckling och inte tvärtom; Sydkorea är mångdubbelt rikare än Nordkorea därför att det är mångdubbelt friare, det är inte mångdubbelt friare därför att det är mångdubbelt rikare. Det var den fria marknaden som gjorde Sydkorea, som är geografiskt, etniskt och kulturellt sett nästan identiskt med Nordkorea, rikt, och det var avsaknaden av en fri marknad och diverse fri- och rättigheter som gjorde Nordkorea fattigt, precis som teorin föreskriver.

Att liberalism och frihet fungerar har jag även upplevt på ett mer personligt plan. När jag först flyttade till Malaysia och Singapore trodde jag att vi hade en ganska bra sjukvård uppe i Norden. Så fel jag hade. Tack vare Malaysias och Singapores privata sjukvård lyckades jag få en sjukdom som jag lidit av en längre tid och utan framgång uppsökt läkarvård för när jag bott i Sverige diagnostiserad. Om jag inte flyttat kanske jag än idag skulle ha lidit av sjukdomen och varit oförmögen att arbeta.

Samma sak med bostäder. Det tog mig och min fru mindre än en dag att hitta en jättefin hyreslägenhet, precis bredvid universitet jag jobbade vid, i femmiljonstaden Kuala Lumpur, trots att vi inte kände någon där. Försök skaffa ett förstahandkontrakt på en hyreslägenhet i Stockholm på en dag utan att du känner någon.

Anledningen till att jag, på ett så starkt och självsäkert sätt, propagerar för en fri marknad och starka fri- och rättigheter för alla individer i ett samhälle, är inte att jag är en ”nyfrälst 14-åring” med en stark ideologisk övertygelse. Anledningen är att jag är en 27-åring forskare, som genom år av systematiska studier, forskning och undervisning i ekonomisk historia har dragit slutsatsen att vi har vissa fri- och rättigheter att tacka för de välstånd vi uppnått.

Anledningen är att jag är en 27-årig människa som bott, varit sjuk, arbetat och studerat i rika och fattiga länder, i fria och ofria länder, i lägenheter i Singapore och Kuala Lumpur och i fallfärdiga hus i en liten by i Borneos djungel och kackerlacksinfesterade studentkorridorer i Kota Kinabalu, och har med egna ögon sett, och själv fått uppleva, vad frihet och ofrihet, utveckling och fattigdom kan innebära i praktiken.

Publicerad i Nya Åland 25.10

Underskatta inte fria val oktober 20, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare, Okategoriserat.
19 comments

Andrew Hagmark-Cooper skriver i en insändare att, om det råder en brist på bostäder, står en hyresgäst inför valet att antingen acceptera en hyreshöjning eller bo på gatan, något som hyresvärdar kan exploatera genom att höja hyran så mycket de vill utan att vi kan göra något. Han förkastar därmed min slutsats att ett frivilligt ingånget hyresavtal gynnar båda parter, och drar slutsatsen att fria val inte är mycket värda.

För det första antar Andrew att det råder en brist på bostäder, trots att alla vet att det omöjligt kan råda någon brist på en marknad med fri pissättning och fri etableringsrätt. Att Andrews resonemang är felaktigt kan man bäst se genom ett annat exempel. Ta till exempel mat. Här ställs man inför ett ännu mer dramatiskt val: köp mat eller svält ihjäl. Det går att överleva utan bostad, men utan mat svälter man snabbt ihjäl.

Kan då Ålands matbutiker exploatera detta och höja sina priser hur mycket de vill tack vare att vi inte har något val; tack vare att vi måste köpa mat? Nej, de kan det förstås inte. Om Sparhallen imorgon höjer sina matpriser med femtusen procent kan vi gå till Kantarellen och handla. De råder fri prissättning på mat på Åland men vi blir inte utnyttjade av våra mataffärer för det, trots att vi måste ha mat för att inte svälta ihjäl.

Samma sak gäller lägenheter: så fort en hyresvärd höjer hyran till en nivå som ligger över marknadspriset, går det alltid att hitta någon är villig att hyra ut en lägenhet eller ett rum till ett lägre pris. Människor, som kanske har ett extra rum i sin lägenhet eller hus som de tidigare använt som kontor, lekrum för sina barn, och så vidare, kommer nu anse att det är lönsamt att hyra ut detta rum tack vare den höjda hyran de kan ta. Det kommer även att bli lönsamt att bygga helt nya lägenheter. Till slut kommer hyran att pressas ner till marknadsnivån igen.

Faktum är att det inte är, som Andrew hävdar, hyresgästen som ställs inför ett ”icke-val”, det är hyresvärden. Hyresvärden ställs inför valet: hyr ut din lägenhet till marknadshyran eller bli utkonkurrerade av andra hyresvärdar. Om det råder fri etableringsrätt och fri hyressättning, då existerar inte valet att höja hyran till en nivå över marknadshyran och fortfarande behålla hyresgästen.

Det enda fallet där en hyresvärd kan exploatera eller diskriminera mot sina hyresgäster, är när det är förbjudet för vem som helst att hyra ut lägenheter till vilket pris de vill. Om du vill bekämpa exploatering är det hyresregleringar och etableringshinder (till exempel näringsrätten) du skall bekämpa, inte människors fria val.

Kollektivt och naturligt tvång oktober 19, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
13 comments

I dagens mess-spalt i Nya Åland kommer ”exilålänningen” med ett av de mest beprövade argumenten mot liberalismen och de naturliga rättigheterna:

Fredrik Gustafsson är en klassisk liberal i anda med Stegö-Chilo och Borelius. Det fria valet, den fria människan, allt detta dyrkas. Men hur fria är vi egentligen? Hur fri är hyresgästen när den skriver under ett avtal där det sägs att hyran får höjas. En människa måste få tak över huvudet, och är därför ytterst sårbar i sin roll som hyresgäst. Någon dag bör även FG förstå det.

Nu tror jag säkert ni som läser denna blogg inser själva var felet ligger i detta argument, men jag kan påpeka det för formens skull.

Det är skillnad på tvång och tvång. Dels har vi kollektivt tvång, där andra människor tvingar oss göra saker. Dels har också saker naturen tvingar oss till: vi är tvingade att andas, äta, dricka, och om vi bor i ett kallt klimat, skaffa tak över huvudet om vi inte vill frysa ihjäl.

Det är frihet från det kollektiva tvånget vi liberaler vill uppnå. En människa har rätt att inte bli tvingad till något av någon annan människa. Du har ingen rätt att tvinga mig till något jag inte vill göra. Du har heller ingen rätt att skada, hota eller döda mig.

Vi har dock inte en rätt att inte bli tvingad till saker av naturen. Jag har ingen rätt att inte bli tvingad till att andas, äta och dricka för att överleva. Jag har ingen rätt att inte dö av cancer.

Detta är självklart, för hur kan vi hävda några rättigheter gentemot naturen? Hur kan vi kräva att naturen inte tvingar oss att behöva äta, dricka och andas? Om naturen dödar någon i cancer, hur kan vi ställa naturen till svars?

Rättigheter kan bara utkrävas mot andra människor och rättigheter är något som bara kan gälla människor emellan. Liberalismen är inte en ideologi som säger vad som skall gälla mellan människan och naturen eller mellan människor och djur. Liberalismen är en ideologi som säger vad som skall gälla mellan människor och vad som bör vara och inte vara tillåtet i vår interaktion med andra människor. Liberalismen säger att en människa har rätt att vara fri från tvång, våld och hot från andra männsikor, inget mer.

Avtalsfrihet och rätten till egendom oktober 17, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare, Naturliga rättigheter.
5 comments

I ett svar till min tidigare insändare, där jag argumenterade för att det bör råda fri hyressättning på Åland, kommer Per-Åke Aspbäck med ett par jämförelser och påståenden som jag känner mig manad att bemöta. Han kommer även med ett par omotiverade personangrepp där han hånar mig för att vara en ”yngling” och förutspår att min doktorsavhandling kommer att bli underkänd. Sådana barnsligheter kommer jag givetvis inte att bemöta.

Aspbäcks första argument för att en hyresvärd inte skall få hyra ut sin lägenhet till det pris han vill, är att det är att betrakta som bedrägeri. Han jämför med en situation där man köper en bil på avbetalning och där bilhandlaren höjer priset på varan.

Givetvis är det skillnad på att hyra något och att betala något på avbetalning. Om du går till en bilhandlare för att köpa en bil, och ni kommer överens om ett pris som skall betalas i månadsrater, får givetvis bilhandlaren inte höja priset på bilen efter att avtalet slutits (om inte kontraktet ger honom denna rätt). Detta förstår alla.

Att hyra en bil eller en lägenhet är något helt annat. I detta fall låter ägaren av, till exempel lägenheten, dig nyttja den mot en viss hyra. I hyreskontraktet anges bland annat hur lång tid du får hyra den, till vilken månadshyra, vad som gäller vid uppsägning och i vilken utsträckning ägaren för lov att höja hyran under avtalsperioden.

Om jag ingår ett frivilligt avtal med min hyresvärd, där jag ger honom rätt höja hyran, kan jag inte anklaga honom för bedrägeri när han sedan höjer den enligt avtalet. Kontraktet, som jag undertecknat av min egen fria vilja, gav honom rätt till det, så i vilket mening har han lurat mig? Endast i det fall där kontraktet säger att hyresvärden under inga omständigheter har rätt att säga upp kontraktet eller höja hyran, har jag en laglig rätt att kräva att få hyra lägenheten till en oförändrad kostnad så länge jag vill.

Den andra jämförelsen Aspbäck gör är ännu konstigare. Han konstaterar att det finns hastighetsbegränsningar på Åland vägar och att det därför borde finnas begränsningar på hur höga hyror hyresvärdar och gäster får avtala om. Den enda relevans trafikregler har för diskussionen om hyror är följande. Den som äger Ålands vägar (d.v.s. landskapet) har givetvis rätt att sätta regler för hur dessa vägar får användas. Landskapet har rätt att kräva att alla som kör på dessa vägar inte får överskrida en viss hastighet, måste ha bilbältet fastspänt, inte köra berusad och så vidare.

Detsamma bör gälla för all egendom, även privata hyresfastigheter. Den som äger fastigheten (d.v.s. hyresvärden) har rätt att bestämma reglerna för lägenheternas användande. Han har rätt att kräva att alla som vill hyra hans lägenheter måste gå med på att avstå från att spela hög musik på nätterna, betala en viss månadshyra som han har rätt att höja, och att han har rätt att säga upp dem med tre månaders varsel.

Aspbäck har tyvärr missförstått två av det fria samhällets absolut viktigaste hörnpelare: rätten till privat egendom och avtalsfriheten. Aspbäck har inte förstått att man har rätt att själv bestämma hur man vill använda sin egendom, om man vill hyra ut eller sälja den och i så fall till vilket pris. Aspbäck har heller inte förstått att två personer aldrig kommer att ingå ett frivilligt avtal, om inte båda anser att sig gynnas av det. Jag kommer aldrig att ingå ett avtal med min hyresvärd, där jag ger honom rätt att höja hyran, om jag inte själv anser mig gynnas av det.

Per-Åke Aspbäck vill genom lag förhindra dig och mig från att själva få bestämma hur vår egendom skall användas. Han vill genom lag förhindra dig att själv bestämma vilken hyra du begär för din lägenhet. Han vill även förbjuda och riva upp frivilligt ingångna avtal mellan hyresvärdar och hyresgäster, trots att båda parter anser sig gynnas av avtalet. Detta, där männsikors grundläggande fri och rättigheter fullständigs åsidosätts och ekonomin skjuts i sank av regleringar och förbud, är inte hur man skapar ett liberalt, välmående och tolerant samhälle.

Publicerad i Nya Åland 18.10

Hyresgästföreningen står för en skadlig särintressepolitik oktober 12, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare, Privatiseringar.
3 comments

Hyresgästföreningen har i en artikel i Nya Åland tagit upp att de vill återinföra reglerade hyror på Åland och ge ökade möjligheter för hyresgäster och landskapet att tvinga privata hyresvärdar att sänka eller inte höja sina hyror samt dra dem inför rätta.

Egentligen fungerar hyresregleringar som vilken annan priskontroll som helst. Genom att staten reglerar priset på en vara skapar den en brist, eftersom staten gör det olönsamt att producera varan. Det lömska med hyresregleringar är att bristen som uppstår inte är omedelbart synlig. Om en priskontroll på bröd införs, där en limpa högst får kosta fem cent, kommer bristen att synas direkt. Bagerierna kommer helt enkelt att sluta baka bröd eftersom det inte längre är lönsamt, och brödet försvinner från mathyllorna.

Hyresfastigheter är dock mycket varaktigare än bröd. Trots att en hyresreglering gör det olönsamt att producera nya lägenheter samt och att hyra ut gamla lägenheter, med tanke på vad det kostade att bygga dem, kommer hyresvärdarna att fortsätta hyra ut dem till en förlust, eftersom förlusten åtminstone blir mindre än om de låter lägenheten stå helt tom. Faktum är att det kan ta många år innan folk märker att alla incitament för nybyggnad och renovering av gamla lägenheter har försvunnit som en följd av regeringen.

Tack och lov avskaffades hyresregleringarna på Åland i den nya hyreslagen från 1999 som var ett mycket stort steg framåt. Det privata byggandet och reparationen av gamla lägenheter gavs dock aldrig en chans att hämta sig. År 2000 började Marstad bygga lägenheter i offentlig regi med motiveringen att det fanns en bostadsbrist i Mariehamn, ett år efter den nya hyreslagen införts!

Som jag tidigare förklarat är Marstads hyror är kraftigt subventionerade och pressar ner hyresnivån till en artificiellt låg nivå. Bolagets byggande gör också att priset på byggnadsmaterial stiger. Följden blir, igen, att det inte är lönsamt att bygga hyresfastigheter i privat regi eller att renovera gamla lägenheter.

Varför föreslår och försvarar då hyresgästföreningen åtgärder som de rimligtvis borde veta (om de har grundläggande kunskaper i nationalekonomi) har katastrofala följder för det Åländska samhället på lång sikt? Svaret är givetvis att de handlar om särintressen. Den grupp hyresgästföreningen företräder, dvs hyresgästerna, skulle på kort sikt gynnas av hyresregleringar och ökade möjligheter att dra sin hyresvärd inför rätta. Detta är självklart: om staten förbjuder din hyresvärd att höja din hyra gynnas du givetvis på kort sikt.

Förutom att alla missgynnas på långt sikt när inga nya lägenheter byggs och gamla låts förfalla, vem missgynnas då på kort sikt? Den största förloraren, förutom hyresvärdarna då förstås, är de som står utanför hyresmarknaden, tex ungdomar som vill flytta hemifrån eller personer som vill flytta till Åland för att studera eller arbeta. Hyresgästföreningen vill med andra ord gynna mig, en relativ högavlönad och högutbildad person som hyr sin lägenhet av en privat hyresvärd i Mariehamn, på min hyresvärds, de inflyttades och de Åländska ungdomars bekostnad. Säg mig, är detta rättvist?

En hyresreglering diskriminerar mot dem som inte har någon bostad iom att de inte ges en rättvis chans att bjuda på lägenheter. På kort sikt gör en hyresreglering att de som redan har en lägenhet kan slösa med utrymme eftersom staten ser till att priset är onormalt lågt. Om priset skulle tillåtas stiga till en marknadsnivå skulle det vara tvingade att hushålla mer med sitt bostadsutrymme, och fler och större bostäder skulle göras tillgängliga för ungdomar och inflyttade. Bostadsbristen skulle minska även på kort sikt.

Hyresgästföreningens utspel är att hårresande exempel på en mycket skadlig särintressepolitik som tyvärr genomsyrar det Åländska samhället och det socialdemokratiska partiet. Faktum är att hyresgästföreningens utspel antagligen har tillfogat den Åländska hyresmarknaden ytterligare skada genom att skapa större osäkerhet bland privata byggare och hyresvärdar. Varför skulle någon satsa på att bygga nya, privata hyresfastigheter, eller renovera sina existerande fastigheter efter detta utspel, när de inte kan vara säkra på att i framtiden få ta ut den hyra de vill?

Om vi inte vill att den Åländska bostadsmarknaden och privata byggnadsbranschen ska dödförklaras inom en snar framtid måste Marstad börja konkurrera med andra hyresvärdar på lika villkor. De Åländska politiska partierna, speciellt de i regeringsställning, måste också tydligt deklarera att de inte tänker riva upp den nya hyreslagen från 1999 för att privata hyresvärdar skall våga förbättra standarden i sina lägenheter och bygga nya fastigheter.

Publicerad i Nya Åland 13.10

Lite civil olydnad oktober 11, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar, Skatter.
4 comments

Trots att Nina Fellman har skrivit en helt bisarr ledare i dagens tidning får Kenneth Sundin, ordförande för journalistfacket SJF på Sveriges Television, stå för dagens citat:

Man tar sig för pannan. Jag har svårt att se hur kulturministern kan ta så lätt på en lag [skyldigheten att betala TV-licensen] som det svenska folket accepterar så gott som till 100 procent. Men det gör inte hon, säger Kenneth Sundin till DN.se.

Accepterar svenska folket till 100% TV-licensen? Det var sannerligen en nyhet för mig. Finns det någon avgift eller skatt som så många kategoriskt undviker betala som TV-licensen? Om svenska folket till 100% accepterar TV-licensen, varför smyger då radiotjänst i Kiruna runt som spioner och kikar in i svenska vardagsrum för att se om det står en TV gömd i något hörn?

Att inte betala TV-licensen är inte stöld. För mig är det civil olydnad. Att inte betala TV-licensen är att protestera mot en statligt kontrollerad och tvångsfinansierad media (och i Ålands fall ett inkompetent kommunalt kabelbolag). Jag ser det som en merit att den nya kulturministern inte har betalat någon TV-licens. Jag tycker det är häftigt att Sven Hagströmer, som är god för över 500 miljoner, har en betalningsanmärkning: han har inte betalt sin TV-licens.

Tyvärr verkar inte folk vilja acceptera denna typ av civila olydnad. När finniga vänstermänniskor i palestinasjalar bryter sig in på militära flygplatser och bankar sönder militärflygplan, då är det civil olydnad. Men när en annars laglydig och välbärgad person vägrar finna sig i en tvångsfinansierad statlig media, och väljer att slå ett slag för yttrandefriheten genom att vägra att betala TV-licensen (trots att det kan leda till en betalningsanmärkning), då är det plötsligt snålhet och något klandervärt.