jump to navigation

Lite böcker december 31, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
7 comments

Har gjort en beställning från adlibris. Bortsett från en del skönliteratur beställde jag följande böcker:

FRIEDMAN, MILTON:FREE TO CHOOSE
RAND, AYN:CAPITALISM – THE UNKNOWN IDEAL
TRENCHARD, JOHN:CATO’S LETTERS
BASTIAT, FREDERIC:THE LAW
HAKELIUS, JOHAN:DEN ÖSTERRIKISKA SKOLAN
NOZICK, ROBERT:VAD HAR INTELLEKTUELLA EMOT KAPITALISMEN?
NORBERG, JOHAN:FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER
HAYEK, FRIEDRICH:VÄGEN TILL TRÄLDOM
MUNKHAMMAR, JOHNNY:SÄNKT SKATT ÄR MÖJLIG
VERA-ZAVALA, AMERICA OCH NORBERG, JOHAN:ETT ANNAT SVERIGE ÄR MÖJLIGT

Annonser

Avslöjande språkbruk december 31, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
2 comments

En bild säger mer än tusen ord heter det, men ibland kan några få ord avslöja väl så mycket. I en skriver Viveka Eriksson (lib), i en kritik av det allmänna avdraget som kommer att ge alla Ålänningar en skattesänkning på fem procent, att ”det förvisso är fritt fram att fördela samhällets resurser i högre utsträckning till de rika” (min kursivering).

Vänta lite nu. Om man låter de rika (eller vem som helst för den delen) behålla en större andel av det de tjänar, fördelar man pengar åt dem då? Och vems pengar rör det sig om, samhällets?

Jag tycker citatet döljer följande åsikt: allt det du tjänar genom ditt eget arbete, din egen kropp och din egen tankekraft, tillhör staten, inte dig. Staten kan sedan välja att fördela dessa pengar bland landets invånare, antingen genom att producera varor och tjänster, eller genom att ge tillbaka pengarna i form av bidrag eller ”skatteavdrag”. Rättvisa är när staten, likt en mamma som ger sina barn godis, ger alla lika mycket.

På 2000 år intet nytt december 22, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia, Okategoriserat.
2 comments

Benita Matsson Eklund kommer i en ledare med ett, för en ekonomisk historiker som mig, fullständigt oförståeligt uttalande. Hon skriver, ”I fråga om världens fattiga har inte mycket hänt på 2000 år – utom det att världens fattiga blivit mångdubbelt fler.”

Att påstå att inget har hänt i frågan om jordens fattiga de senaste 2000 åren är förstås inte sant. Vid tiden för Jesu födelse levde alla jordens 300 miljoner människor i extrem fattigdom. Idag lever endast 19% av jordens sex miljarder invånare i extrem fattigdom, och de minskar snabbt.

De fattiga är förstås i absoluta tal fler idag, med det beror på att jordens befolkning är 20 gånger större idag än för 2000 år sedan, och inte på att vi har fått det sämre. Jordens befolkning må vara 20 gånger större idag än för 2000 år sedan, men antalet fattiga är bara 4 gånger fler. Det är givetvis tack vare den enorma utveckling som ägt rum sedan år noll som gör att vi idag överhuvudtaget kan försörja en befolkning som är 20 gånger större än för 2000 år sedan.

Att det skett en enorm utveckling de senaste 2000 åren kan man också se genom att studera Angus Maddison inkomstdata, som i vissa fall sträcker sig så långt tillbaka som år ett. År ett var jordens rikaste ”land” Iran. Idag är världens rikaste land USA 45 gånger rikare än Iran var för 2000 år sedan. Trots att Iran var jordens rikaste land år ett, är det, trots att det knappast utgör vår tids största tillväxtmirakel, hela 9 gånger rikare idag än för 2000 år sedan. Genomsnittsfinländaren är idag 51 gånger rikare än för 2000 år sedan.

För mig är det helt oförståeligt hur en person som har det otroliga privilegiet att leva i denna fantastiska epok, där miljoner människor varje år lyfts ur extrem fattigdom, kan tycka att ingenting har hänt med jordens fattiga de senaste 2000 åren. Jag önskar att Benita Matsson skulle kunna färdas tillbaka i tiden 2000 år, då genomsnittsfinländaren var tvungen att arbeta ett helt år för att producera det vi idag producerar på en vecka. Då skulle hon snabbt förstå att en hel del har faktiskt har hänt med jordens fattiga sedan år noll. Den extrema fattigdom Jesus möttes av dagligen under sitt liv kommer av allt att döma helt att utrotas, för första gången någonsin, under vår livstid.

Reportage om mig i Veckans Åland december 21, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
2 comments

För er som har tillgång till Tidningen Åland kan jag rekommendera att ni slår upp Veckans Åland där de har ett helt uppslag om någon galen klassisk liberal Mariehamnare. Känns bra att begrepp som klassisk liberalism nämns i Tidningen Åland; det händer inte varje dag.

Uppdatering: Glömde bort att nämna att även Nya Åland har gjort ett reportage om mig tidigare i år, som går att läsa här.

Fria val och heroin, del två december 21, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
add a comment

Andrew Hagmark Cooper har kommit med ytterligare ett inlägg i debatten om heroinberoende och valfrihet. Det vi diskuterar är en situation där en person har att välja mellan att fortsätta missbruka heroin och att sluta, och därmed få utstå svåra abstinensbesvär.

Jag hävdar att det är en väldig skillnad på om personen en gång valt att börja missbruka heroin eller om personen blivit tvingad till detta. I det första fallet är valsituationen ett resultat av ett fritt val, och därmed är också valet att sluta eller inte sluta med heroin fritt. I det andra fallet uppstår valsituationen som en följd av tidigare tvång (att någon tvingade personen att ta heroin) och då är inte valet att fortsätta eller inte fortsätta med heroin att betrakta som fritt.

Det Andrew Hagmark-Cooper hävdar är att det är irrelevant om personen självmant valde att ta heroin eller blev tvingad till det; i och med att drogen är beroendeframkallande är valet inte fritt i något av fallen. Han skriver:

My point is that whether you are forced into using heroin in the first place is irrelevant, you have the same cravings for the drug and you undergo the same withdrawal symptoms if you stop using it. Fredrik’s free choice seems to be no more than a tool for judging people. If you are forced into something, fair enough, but if you make a stupid decision, tough luck.

I en mening har Hagmark-Cooper rätt: frågan om vad som är och inte är resultatet av ett fritt val handlar bland annat om att döma folk. I heroinfallet kan vi konstatera att i den ena situationen, där personen tvingats att ta heroin och tvingats in i valsituationen där han eller hon antingen måste fortsätta ta heroin eller sluta, har den drabbade givetvis rätt till ersättning av den som tvingade honom eller henne att ta heroin. I detta fall måste staten ingripa, eftersom en person har tvingats in i denna jobbiga situation genom en rättighetskränkning.

I det andra fallet har ingen rättighetskränkning ägt rum och personen har, oavsett hur jobbig situationen är där han eller hon antingen måste fortsätta sitt missbruk eller få tag i pengar till nytt heroin, inte någon rätt till ersättning. Vem skulle i så fall tvingas betala denna ersättning, eftersom personen själv valt missbruket?

Man kan givetvis tänka sig att personen blev lurad av heroinförsäljaren som lovade att drogen inte skulle vara beroendeframkallande. Men, om personen visste eller borde ha vetat att heroin är en farlig, dyr och beroende-framkallande drog när han eller hon först injicerade drogen, har han eller hon givetvis sig själv att skylla.

I grund och botten tror jag problemet handlar om att Hagmark-Cooper, likt väldigt många andra vänstersinnade personer, inte har insett skillnaden mellan naturligt och kollektivt tvång, och vikten att hålla isär dessa två. Hagmark-Cooper verkar anse att valfrihet inte råder när ens handlingsalternativ på något sätt är begränsade. Om man låst in sig i ett rum och kastat bort nyckeln har man inte valfrihet eftersom man inte kan välja att komma ut ur rummet.

Om man har denna definition av valfrihet finns det aldrig någon valfrihet. Mina val är alltid begränsade av naturen. Jag kan inte välja att flaxa med armarna och flyga till Kuala Lumpur istället för att ta ett flygplan, men detta innebär inte att jag inte har valfrihet. Om jag har låst in mig själv i ett rum och kastat nyckeln, betyder inte det faktum att jag inte nu kan välja att öppna dörren att jag inte har eller hade valfrihet.

Jag hävdade även i mitt förra inlägg att ett problem med att kriminalisera bland annat prostitution och droger är att det minskar sannolikheten att de som säljer sex eller missbrukar droger skall anmäla brott och, istället, tvingas skaffa en hallick eller maffiakontakter som skyddar dem från rån, överfall eller att de helt enkelt tvingas ta lagen i egna händer. Hagmark-Cooper bestrider även denna:

But wait a minute, what happens if a heroin-addicted prostitute is assaulted now? Well, it’s a crime. The fact prostitution and heroin are illegal has no bearing on that. The massive police investigation into the murders in Ipswich is clear evidence of this.

Jag hävdade aldrig att ett överfall eller ett rån av en prostituerad inte betraktas som ett brott idag, det är klart att det gör. Problemet är att många av de brott de prostituerade blir utsatta för, känner de att de inte kan anmäla. Om de går till polisen efter att ha blivit rånade av en torsk, kommer antagligen polisen att fråga vad de gjorde när de blev rånade? Varför tror Hagmark-Cooper att prostituerade har hallickar över huvud taget?

Eller, om en drogmissbrukare blir bestulen på några gram heroin, tror Hagmark-Cooper verkligen att missbrukare kan anmäla denna stöld till polisen? Eller, kommer han att försöka ta lagen i egna händer?

Det faktum att man nu jagar den person som har strypmördat fem prostituerade i Ipswich motbevisar knappast detta. Det jag hävdar är att den prostituerade inte vill anmäla brott av rädsla för att åka fast själv, och detta gäller givetvis inte när den prostituerade redan är död.

Paternalism galore december 21, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Paternalism.
14 comments

Britt Lundberg (c) har författat ett ganska långt inlägg om föräldraledigheten, och jag måste säga att jag aldrig i hela mitt liv stött på så mycket tydlig paternalism i ett enda inlägg. Det fullständigt skriker ut att människor är för dumma för att fatta sina egna beslut, och att politiker måste hjälpa dem på traven.

Saken gäller givetvis det faktum att i de flesta par väljer kvinnan att ta ut den största delen föräldraledighet medan mannen fortsätter jobba. Att par väljer att göra detta beror på flera olika orsaker, och den tyngst vägande är att just kvinnan helst vill vara hemma med barnet, och att mannen helt enkelt finner sig i detta.

Just möjligheten att välja vem som skall stanna hemma med barnet är en valfrihet som värderas oerhört högt av föräldrar. Jag drar mig till minnes Martin Borgs dokumentär 1200 miljarder, där han går omkring och frågar unga par vad de tycker om att staten lägger miljonbelopp på att försöka övertyga dem om att vara mer ”jämlika” i sitt uttag av föräldraledighet.

De flesta par blir nästan sura och säger att hur de väljer att uppfostra sitt barn och fördela föräldraledigheten har ingen annan, och speciellt inte staten, med att göra, och att de minsann inte kommer att påverkas av någon propaganda som syftar att få dem att ändra sitt uttag av sin föräldraledighet på det ena eller andra sättet.

Så, Britt Lundberg, du kan sluta upp med att försöka övertyga föräldrar om att ”En utveckling till ett jämställt förhållande där familjen delar på föräldraledigheten ger vinst till både kvinnan och mannen”, att den nuvarande fördelningen av föräldraledigheten ”beror på traditioner och attityder och att det är för jobbigt att stå emot dem eller om det faktiskt är så att man verkligen vill” eller att ”huvudorsaken bottnar i de traditionella könsrollerna.” De flesta föräldrar uppskattar inte din kamp, utan blir snarare förolämpade av du anser att du vet bättre hur de bör uppfostra sina barn.

The Mystery of Capital december 20, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia.
add a comment

Jag har precis läst klart Hernando De Sotos The Mystery of Capital och tänkte kort kommentera boken. Någon ambitiös recension blir det inte; bokrecensioner är bland de tråkigaste man kan skriva, och inget jag gör frivilligt.

De Soto är i mångt och mycket en så kallad kapitalfundamentalist. Det vill säga, en person som ser kapitalackumulation som källan till tillväxt och utveckling. Enligt De Soto är en nödvändig förutsättning för denna ackumulation av kapital en formell äganderätt. Problemet med dagens u-länder är inte att människorna där är för fattiga för att spara och investera, utan att de flesta av deras egendomar, tack vare att det inte finns en formell äganderätt, är dött kapital.

Till exempel, även om en person i ett u-land betraktar sig själv som ägare till en fastighet, och alla i hans omgivning erkänner hans ägande, begränsas detta ägande till just de i hans omgivning. Tack vare att han inte är formell ägare till fastigheten, kan inte hans egendom leva ett ”dubbelliv” och ge upphov till levande kapital, till exempel genom att personen använder fastigheten som säkerhet för att ta ett lån av någon som befinner sig utanför hans närmaste omgivning. Fastigheten är dött kapital.

De Soto beskriver hur USA framgångsrikt lyckades omvandla lokala sedvänjor och just detta lokala ägande där människor i t.ex. en by erkänner ditt ägande av en fastighet, till en formaliserad äganderätt där ditt ägande erkänns av alla i ekonomin. Han beskriver hur äganderätten på så sätt upptäcktes (inte uppfans ovanifrån) genom att lokala sedvänjor som reglerat ägande långsamt gjordes om till lagar som gällde alla.

I dagens u-länder, däremot, har den officiella lagen inte har tagit hänsyn till de informella äganderätterna som redan existerar ute i byar och städer, utan u-ländernas regeringar har (tillsammans med Västerländska institutioner) försökt införa en formell äganderätt ovanifrån som saknat relevans för landets invånare. Trots att all verksamhet i den illegala sektorn är förenad med stora kostnader, har det varit mer lönsamt för människor i u-länder att hålla till i den illegala sektorn än att försöka få sin egendom eller sin affärsrörelse officiellt erkänd och registrerad, något som ofta innebär åratal av byråkrati och flera månadslöner i administrativa avgifter.

Trots att den innehåller många intressanta idéer och ganska intressant forskning, är The Mystery of Capital, som bok betraktat, inte någon höjdare. På sätt och vis saknar den en röd tråd och den är full av upprepningar. Det känns också ofta som om boken inte kan bestämma sig för vem den för en dialog med: globaliseringsmotståndarna eller de som anammar kulturella förklaringar bakom olika länders välstånd. Just dialogen med de som för fram kulturella förklaringar känns väldigt krystad och mer som en litterär blindtarm som endast återfinns i inledningen och slutsatserna. Detta till trots innehåller boken mycket matnyttigt och tankeväckande, även om det kunde ha packeterats på ett betydligt bättre sätt.

Liberalernas skattekompromiss december 20, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
add a comment

Liberalerna, som tidigare varit kritiska mot det allmänna avdraget på 5% som införs i den Åländska kommunalbeskattningen nästa år, har nu presenterat ett kompromissförslag. Förslaget går ut på att alla skall få som minst €150 och som mest €400 i avdrag. Det vill säga, personer med låga inkomster får ett större avdrag än personer med höga inkomster.

385485.jpg

Personligen anser jag att detta förslag varken är speciellt mycket bättre eller sämre än förslaget där alla får en skattesänkning på 5%. Den totala skattesänkningen är lika stor i båda förslag, och det anser jag är huvudsaken. Sedan inför visserligen liberalernas förslag ytterligare progressivitet i systemet, vilket leder till färre incitament för människor att höja sin produktivitet. Å andra sidan är liberalernas förslag mer effektivt att skapa incitament för att gå från bidrag till arbete, vilket är nog så viktigt.

Sammanfattningsvis är det positiv att det verkar råda konsensus över att skatten skall sänkas med totalt €250.000 nästa år. Exakt hur denna sänkning går till, och vem som får den största sänkningen är i sammanhanget inte så viktigt, utan det viktiga är hur vi i framtiden skall kunna fortsätta sänka skatterna ännu mer. Landskapets utgifter för 2007 är som bekant €300 miljoner, och då är denna skattesänkning, trots allt, en droppe i havet, även om det är en bra början.

Heroin och fria val december 20, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
add a comment

Andrew Hagmark-Cooper har svarat på ett inlägg jag skrev igår om prostitution och heroinberoende. Kort sagt hävdade jag att valet att börja missbruka heroin och sedan prostituera sig för att finansiera detta missbruk, är just ett fritt val och inte ett naturligt (som t.ex. tvånget att behöva äta) eller kollektivt tvång (att tvingas betala skatt).

Andrew Hagmark-Cooper har ett par invändningar mot detta, och den första är:

Firstly, the girls often do get forced/threatened into taking it to start with by “boyfriends”/pimps.

Här är det givetvis så att det är pojkvännen/hallicken som begår ett brott och gör sig skyldig till en rättighetskränkning. Valsituationen som uppstår, där flickan/kvinnan är tvungen att antingen sluta med heroin (och drabbas av svåra abstinensbesvär) eller sälja sin kropp, är helt och håller skapad av denna rättighetskränkning; den innehåller inte ett fritt val.

Nu gällde frågan dock personer som börjat med heroin av sin egen, fria vilja, och om detta skriver Andrew hagmark Cooper:

even if we assume [the prostitutes] freely chose to take [heroin] on the first occasion, it doesn’t follow that they can freely give it up anytime they want. The withdrawal symptoms suffered when coming off heroin last for a couple of weeks and include violent stomach cramps, diarrhea, panic attacks and vomiting.

Tvärtemot vad Andrew Hagmark-Cooper säger är förstås detta ett fritt val, och att heroin är starkt beroendeframkallande ändrar inte detta. Situationen när du står inför valet att antingen, på något sätt, finansiera ditt missbruk eller genomlida abstinensbesvären, har du valt själv den dag du valde att börja med heroin. Som man bädda får man ligga.

I en mening är valet förstås oåterkalleligt och begränsar ditt framtida handlingsutrymme, men detta innebär inte att valet inte är fritt. Tvärtom är just detta något som karakteriserar väldigt många val. Om du väljer att spendera hela din semesterkassa på att åka till Kuala Lumpur på jullovet, innebär detta att du under semestern kommer att vara tvingad att välja mellan de aktiviteter och attraktioner Kuala Lumpur har att erbjuda.

När du en gång valt att åka till Kuala Lumpur kan du inte få detta ogjort och åka till Paris istället, om du mitt i allt kommer på att du hellre vill åka upp i Eifeltornet än Petronas tvillingtorn. Om du en gång valt att börja med heroin, kan du inte få detta ogjort och slippa valet att antingen genomlida svåra abstinensbesvär eller fortsätta med drogen. Detta kan säkert låta hjärtlöst, men det gör det inte mindre sant.

Andrew Hagmark-Cooper försöker sig sedan på en liknelse:

Given that, saying that they choose to carry on using heroin is rather like saying a man threatened with a severe beating if he goes out of his house chooses to stay in his house.

Nej, dessa två situationer har inget gemensamt. I det ena fallet är det du själv som valt att utsätta dig för alla de negativa konsekvenser ett heroinmissbruk innebär. Ingen har tvingat dig att ta heroin, och även om heroinet skadar dig har ingen rättighetskränkning ägt rum (en drog kan inte kränka någons rättigheter). I det andra fallet, däremot, gör sig någon skyldig till en allvarlig rättighetskränkning när han hotar dig med stryk om du lämnar ditt hus.

Med detta vill jag inte säga att de som idag missbrukar heroin och/eller är prostituerade får skylla sig själv. I många fall har de tvingats in i detta missbruk och denna industri av hänsynslösa personer, och detta är förstås helt oförenligt med den klassisk liberala synen på okränkbara rättigheter. Och även i de fall de själva valt att börja missbruka heroin och prostituera sig, får de dagligen sina rättigheter kränkta.

Som en direkt följd av att sexköp och droger har kriminaliserats, tvingas de leva större delen av sitt liv utanför lagens råmärken. Om de blir misshandlade eller rånade av en torsk, kan de inte gå till polisen utan är tvingade att skaffa en hallick. Om drogförsäljaren säljer dåligt knark, som gör att de överdoserar, kan de inte stämma droghandlaren för att ha sålt en livsfarlig produkt, utan är igen hänvisade till att ta lagen i sina egna händer.

Tvärtemot vad Hagmark-Cooper säger bryr sig nyliberaler väldigt mycket om personer som missbrukar droger och säljer sex. Av denna anledning vill nyliberalen införliva dessa två sektorer i den lagliga sektorn, och få till stånd en reglering av drog- och sexhandeln. Om prostituerade eller drogmissbrukare, som inte skadar någon annan en sig själv med sitt missbruk och sin handel, får sina rättigheter kränkta, skall dessa ha samma möjligheter att få upprättelse som vilken annan person som helst.

Det är ingen slump att det om och om igen är prostituerade som blir misshandlade, strypta och styckmördade. Det är den politik som bland annat Andrew Hagmark-Cooper står för som har kastat ut dem ur det normala samhället där lag, ordning, rättvisa och upprättelse råder, till ett samhälle där de är beroende av en hallick för att skydda sina rättigheter. Att Hagmark-Cooper sedan, efter att ha gjort dem till brottslingar och förvisat dem från det ordnade samhället, säger sig bry sig om de prostituerade och missbrukarna, är givetvis höjden av ironi.

Gatuprostitution december 19, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Paternalism.
1 comment so far

Nina Fellman har skrivit en ganska provocerande och smått förvirrande ledare om gatuprostitution i dagens tidning. Hon inleder med att det går att diskutera vad som är moraliskt rätt eller fel när man ” köper sex av en frisk, balanserad och fullt införstådd människa”. Det är förstås inte så mycket att diskutera: det finns inget i denna handling som är omoraliskt.

Istället för denna mer moraliskt försvarbara prostitution tar hon istället sikte på gatuprostitutionen, som i de allra flesta fall involverar heroinberoende prostituerade. Hon avfärdar tanken på legalisering som absurd och hävdar att en bättre lösning vore att förse dessa kvinnor med gratis, rent heroin. Istället för att kommentera detta bisarra uttalande, som säkert kommer att väcka debatt, och förklarar varför en legalisering av prostitution antagligen skulle vara det bästa sättet att få bort denna form av sexhandel, tänkte jag dock inrikta mig på två andra detaljer i Fellmans ledare.

För det första hävdar Fellman at dessa gatuprostituerade inte har något val: de måste sälja sex för att finansiera sitt missbruk. Detta är givetvis nonsens. Det finns inget som tvingar en person att ta heroin. Man är inte beroende av heroin i samma mening som man är beroende av mat eller dryck. Att börja missbruka heroin och att fortsätta göra det är ett aktivt val, och inget som man är tvingad till, varesig av naturen eller av någon annan.

För det andra slår Fellman in öppna dörrar när hon moraliserar över de män som köper sexuella tjänster av drogpåverkare och/eller psykiskt sjuka kvinnor. Att ingå ett avtal med någon som är drogpåverkad eller psykiskt sjuk är givetvis moraliskt tveksamt i allas värld. För att ett frivilligt avtal skall vara just frivilligt ingånget, får det inte finnas tvång, hot, droger eller psykisk sjukdom med i bilden. Om man är för hög eller för psykisk sjuk, eller för den delen för ung, för att inse konsekvenserna av avtalet, har man inte en rätt att ingå det.