jump to navigation

Bidragskarusellen april 30, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
3 comments

Ni som läst dagens Ålandstidning har säkert noterat att landskapet i ännu större utsträckning än tidigare kommer att ösa bidrag över företag på Åland, givet att de är exportinriktade och främjar en ökad sysselsättning. Det är givetvis inget positivt med att hela det Åländska näringslivet görs bidragsberoende, och att vissa företag stöds med hjälp av bidrag som deras konkurrenter, som kanske har blivit utan bidrag, har tvingats betala genom skatter.

När det gäller denna fråga finns det dock en förmildrande omständighet, nämligen att Åland inte har tillgång till skatteinstrumentet. Det enda sättet landskapet Åland kan betala tillbaka lite av den skatt som de Åländska företagen tvingas betala, är genom bidrag. Alla inser att det givetvis vore mycket bättre att helt enkelt sänka vinst- eller kapitalbeskattningen, men det är som bekant inte möjligt för Åland idag. Personligen tycker jag att just denna bidragskarusell som skapas av att Åland inte har egen behörighet i skatteområdet är ett av de starkaste skälen för varför Åland just skall överta beskattningen.

Annonser

Dålig inställning till svenskan april 30, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Språkpolitik.
1 comment so far

Mycket av det som sägs i språkdebatten tenderar att bli överdrivet, men det problem Niklas Lampi tar upp i en ledare, där det råder brister i synen på svenska inom den finska diplomatutbildningen och därmed kanske även inom diplomatkåren i stort, träffar mitt i prick.

Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv. När jag och min fru bestämde oss för att flytta från Malaysia till Åland var hon tvungen att söka uppehållstillstånd på finska ambassaden i Kuala Lumpur. För det första kunde den finska personalen på ambassaden, som vanligt, så lite svenska att de bad mig att prata Engelska.

Det riktigt anmärkningsvärda skedde dock under den intervju de höll med min fru. När de frågade henne vad hon skulle göra på Åland, sade hon att hon först av allt skulle lära sig svenska. Personen som intervjuade avbröt då henne och sade att hon väl menade finska, eftersom man talar finska i Finland. Visst, sade min fru pliktskyldigt, det var finska jag menade. I detta läge var det inte värt att käfta emot.

Varför personen i fråga sade detta har jag ingen aning om. Hon visste att vi skulle flytta till Åland och att jag inte kunde någon finska. Jag tror knappast att det rörde sig om okunskap eller ett dåligt skämt, utan om jag får gissa tror jag det var fråga om en maktdemonstration. Att denna representant för republiken Finland med all önskvärd tydlighet ville demonstrera att det Finland hon representerar är enspråkigt finskt, och att Ålands speciella status inte är något de måste ta hänsyn till. Man kan verkligen fråga sig om vi svenskspråkiga för valuta för pengarna på ”våra” ambassader ute i världen.

Publicerad i Tidningen Åland 2.5.2007

Bostadspolitiken måste vara förutsägbar april 26, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare.
2 comments

Eva Ringwall konstaterar i en insändare (25.4) att det faktum att den privata byggsektorn gavs en chans med fria hyror och litet offentligt byggande under 1990-talet, utan att den tog den, visar att den privata sektorn är oförmögen att möta behovet av bostäder. Detta påstående kunde inte vara mer felaktigt. Som jag tidigare påpekat infördes marknadshyror på Åland 1999, och 2000 började den offentliga sektorn bygga. Den privata sektorn gavs med andra ord endast ett år att visa vad den dög till.

Det Ringwall inte inser är att bostadsmarkanden är väldigt speciell. Byggandet av en hyresfastighet är en extremt långsiktig investering, eftersom fastigheten kan stå kvar i hundratals år, och när väl fastigheten är byggd, går det rädda väldigt lite av värde om det visar sig vara olönsamt att hyra ut den, till exempel på grund av att staten inför en hyresreglering. Det enda du kan göra är att sälja den, men vem vill köpa en hyresfastighet som det inte går att göra en vinst på?

Av bland annat detta skäl är förutsägbarhet väldigt viktigt när det gäller byggandet av hyresfastigheter. Det räcker inte att det är lönsamt att bygga och hyra ut lägenheter idag för att det skall byggas: den som bygger måste vara säker på att det även kommer att vara lönsamt, säg de närmaste femtio åren; att hyrorna inte kommer att regleras, att det offentliga inte kommer att börja bygga, och så vidare.

Det är bland annat av detta skäl som hyresregleringar och offentligt byggande är så skadliga. När man en gång infört dem, tar de väldigt länge att reparera skadan de åstadkommit. De negativa effekterna lever kvar långt efter att de avskaffats på grund av den osäkerhet de skapar. Anledningen till detta är givetvis att de som kan tänka sig att bygga privata hyresfastigheter vill, när marknaden avregleras, försäkra sig om att införandet av marknadshyror och ett byggstopp för den offentliga sektorn inte är tillfälligt; att de inte återvänder när den privata fastigheten väl är byggd, vilket skulle försätta den privata byggaren i en väldigt ofördelaktig position.

Att den privata sektorn inte började bygga så fort hyrorna avreglerades är inte konstigt. De ville vänta och se om denna förändring verkligen var varaktig, eller om hyrorna skulle återregleras efter ett par år eller om den offentliga sektorn återigen skulle börja bygga. Och med facit i hand gjorde de rätt som var försiktiga. Det offentliga bygger nu som aldrig förr och hyresgästföreningen och socialdemokraterna, med Eva Ringwall i spetsen, har börjat kräva att hyrorna åter skall regleras. Med facit i hand var det ett väldigt smart beslut att avstå från att bygga 1999 när hyrorna släpptes fria.

Om vill att det skall byggas lägenheter i privat regi på Åland är det ett ord som är viktigare än alla andra: förutsägbarhet. Politikerna på Åland måste, med en stor majoritet, deklarerar att man har för avsikt att behålla marknadshyrorna under en väldigt lång period. Man måste också, från Mariehamns stads håll, deklarerar hur många fastigheter man ämnar bygga under säg de nästa femtio åren. De som har kunnande och möjlighet att bygga i privat regi på Åland måste kunna vara säkra på att politiken inte läggs om varje gång det är val eller att det offentliga mitt i allt börjar vansinnesbygga, som sker nu. Då kan vi på sikt skapa en fungerande bostadsmarknad på Åland.

Sanning och myt april 24, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Välfärd.
4 comments

Andrew Hagmark Cooper skriver i ett inlägg på sin blogg att vi nyliberaler gör oss skyldiga till någon form av självbedrägeri när vi påstår att de fattiga inte får det sämre i ett nyliberalt samhälle. Han anser att det vore bättre om vi var ärliga mot oss själva, och andra, och erkände att de fattiga antagligen skulle få det mycket sämre, och att många av dem skulle dö på grund av att de inte skulle ha råd med sjukvård, i ett nyliberalt samhälle.

Jag skulle dock vilja påstå att det är de som försvarar välfärdsstaten som gör sig skyldiga till självbedrägeri. Låt mig förklara varför. För det första tror de att mycket av den skatt vi betalar används för att säkra levnadsstandarden för andra människor. Detta stämmer inte: i Sverige representerar transfereringar bara 20% av den totala skatten.

För det andra tror de att dessa 20% i huvudsak går till de fattiga. Detta stämmer inte heller. I princip går alla dessa pengar till medelklassen. Så har det varit i alla välfärdsstater i alla tider: de som i första hand gynnas av olika välfärdsarrangemang är inte de fattiga, utan medelklassen.

För det tredje tror de att de fattiga idag har det bra i våra Nordiska välfärdsstater, och att ingen dör för att han eller hon inte har tillgång till sjukvård, husrum, och så vidare. Detta stämmer inte heller. Tusentals personer dör varje år i vårdköer och av behandlingsbara sjukdomar i våra Nordiska välfärdsstater, för att staten inte klarar av att ta hand om dem och på grund av att de inte har råd att gå till den privata sjukvården, bland annat på grund av att de måste betala höga skatter.

Vi nyliberaler anser givetvis inte att alla kommer att ha råd med den bästa sjukvård som går att få tag i om vi inför en nattväktarstat. Däremot tror vi att fler kommer att ha råd med än bättre sjukvård än vad som är fallet är idag och att de fattiga i allmänhet kommer att få det bättre. Att det kommer att bli bättre än vad det är nu.

Sjukvården blir billigare när den produceras privat, och de fattiga slipper att betala en massa skatter som ändå syftar till att gynna en relativt välbärgad medelklass. Dessutom kommer tillväxten att bli högre, och inom ett par decennier kommer alla att ha råd med en sjukvård som bara de allra rikaste har råd med idag.

Den Åländska näringsrätten april 22, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Näringsrätten.
29 comments

(Inlägget går även att läsa som en textfil)

Över hela världen är de flesta länder involverade i en stenhård konkurrens för att locka till sig utländska investeringar. Anledningen till att en stor inströmning av utländska direktinvesteringar—det vill säga utländska företag som etablerar sig i landet—är positivt för ett lands ekonomi är lätt att förstå. För det första gör det att ett lands utveckling inte är begränsat av inhemskt sparande och tillgången på inhemskt kapital. För det andra innebär det att fler arbetstillfällen skapas. För det tredje ökar det konkurrensen och sänker priserna. Och för det fjärde innebär det att landet får tillgång till modern teknologi som utvecklats utomlands, samt utländska experter och kompetens, och att produktiviteten, även bland inhemska företag, ökar. Det finns otaliga studier som visar att det absolut effektivaste sättet för ett land att ta till sig teknologi som utvecklats utomlands, är att välkomna utländska företag—detta leder nästan alltid till att det skapas omfattande externa effekter, eller ringeffekter som det ibland kallas.

Lite förenklat kan man säga att man kan dela in världen i två olika typer av länder: de som välkomnar och försöker locka till sig utländska investeringar, och de som försöker stänga dem ute. Det torde inte råda något tvivel om vilka länder som lyckats bäst. Det kanske bästa exemplet på ett land som gått från den ena strategi till den andra på senare tid är förstås Kina. Kina isolerade sig länge från omvärlden och var mer eller mindre stängt för utländska investeringar. Näringsverksamheten i Kina skulle vara reserverad för kineser och för den kinesiska staten. Men så lade man om denna strategi för ett par decennier sedan, och resultaten har inte låtit vänta på sig. Förklaringen bakom Kinas höga tillväxt de senaste decennierna har givetvis mer komplicerade förklaringar, och förklaringar som går längre tillbaka i tiden, än så, men det finns ingen som kan påstå att Kina hade kunnat uppnå en sådan hög tillväxt om man fortsatt stänga ute utländska företag från den inhemska marknaden.

Som jag nämnde ovan är kampen om dessa utländska direktinvesteringar tidvis mycket hård. Världens öppna länder använder sig av ett antal metoder för att de utländska företagen just skall välja dem som investeringsland. De sänker kapitalbeskattningen, de förenklar sin byråkrati, de skapar speciella zoner för utländska företag, de inför platt skatt— allt för att kunna locka de utländska företagen.

Det är med denna bakgrund man skall se den Åländska näringsrätten. Medan de flesta av världens alla länder försöker komma på smarta sätt att göra det lättare och billigare för utländska företag att etablera sig—och detta är inte alltid så lätt som det låter—gör vi på Åland det medvetet svårare och dyrare för utländska företag att etablera sig, trots att vi, mer än någon annan, är beroende av dessa utländska investeringar. På grund av vår litenhet och vårt geografiska läge kan vi inte förlita oss på inhemska uppfinningar och teknologi samt inhemsk konkurrens: för att inte Åland skall stagnera och lida av en bristfällig konkurrens och höga priser, måste vi helt enkelt locka till oss utländska företag.

Jag kommer i denna korta skrift argumentera för att näringsrätten just skadar den Åländska ekonomin och det Åländska samhället genom att stänga utländska direktinvesteringar, och att kravet på näringsrätt för att bedriva näring på Åland genast bör avskaffas. Jag kommer först att visa att syftet med den Åländska näringsrätten är just protektionistiskt. Sedan kommer jag att resonera kring vilka effekter den Åländska näringsrätten har. Efter detta konkluderar jag.

Näringsrättens syfte
De flesta kanske tror att näringsrätten i första hand är till för att garantera att verksamhets- och betjäningsspråket i företag som verkar på Åland är svenska. Detta är endast delvis sant. Det huvudsakliga syftet med näringsrätten har från början varit att stänga utländska företag; att, som ÅSUB skriver i en utredning, ”att rätten att bedriva näringsverksamhet på Åland skall vara förbehållen ålänningar och åländska bolag. Det står uttryckligen skrivet i det dokument som anger landskapsregeringens principer för behandling av näringsrättsansökningar att näringsrätten baseras på principen att, ”näringsutövningen skall handhas av lokalbefolkningen”. Och även om syftet bara skulle vara att reglera vilket språk som används inom företagen, skulle en bieffekt givetvis ändå vara att utländska företag stängs ute.

Sedan 1996 är alla nyetablerade företag, även Åländska, skyldiga att ansöka om näringsrätt. Vilka är då kriterierna för att få näringsrätt? Landskapsregeringen nämner ett antal kriterier, och det är uppenbart att många av dem är rent protektionistiska. Bland annat innehåller kriterierna för att en enskild person skall få näringsrätt att personen bor på Åland samt att, ”lokala resurser, exempelvis lokal arbetskraft, lokala tjänster och lokala råvaror, används”. För företag gäller att 2/3 delar av styrelsen skall ha Åländsk hembygdsrätt (vilket innebär att personen måste ha finskt medborgarskap samt bott på Åland i minst fem år), att bolaget har hemort på Åland, att, ”betydande förädling av varor och tjänster sker lokalt på Åland” samt återigen att företaget använder sig av lokala resurser, tjänster och råvaror. Som nämndes ovan gäller detta sedan 1996 alla företag, även Åländska. Ett företag kan dock beviljas tillfällig näringsrätt även om det inte uppfyller krav om det ligger i ”allmänhetens intresse”.

Lagtexterna slår även fast att syftet med kraven är att skydda det Åländska företagen, och inte de Åländska konsumenterna. Lagtexterna slår fast att ett syfte med lagen är att, ”främja en positiv utveckling av det åländska näringslivet”, och att detta skall ske genom att, ”förhindra att åländska näringsidkare utsätts för en osund konkurrens av utomstående näringsidkare”. För en forskare inom en ekonomisk vetenskap är ordet ”osund konkurrens” givetvis en gåta. Hur kan konkurrens vara osunt? Att företag helst skulle slippa att konkurrera med andra företag är självklart. Men för oss konsumenter, och för ekonomin i helhet, finns det givetvis inte något som heter osund konkurrens. All konkurrens är sund eftersom den leder till högre tillväxt, lägre tillväxt, fler jobb, och så vidare.

Att landskapsregeringen i många sammanhang säger att staten måste spela en större roll för att konkurrensen på Åland är så bristfällig, vilket leder till högre priser, samtidigt som man här säger att de Åländska företagen måste skyddas från konkurrens utifrån är givetvis väldigt anmärkningsvärt. Först skapar man en bristfällig konkurrens genom en intervention, sedan motiverar man ännu fler interventioner (till exempel byggande i offentlig regi) med att konkurrensen är bristfällig.

Näringsrättens effekter
Vad en lag syftar till och vilka effekter den egentligen har är dock två helt olika saker. Många hävdar att näringsrätten i själva verket inte innebär ett speciellt stort hinder för utländska företag, och att den endast har väldigt små effekter på antalet utländska investeringar, konkurrensen, priserna, och så vidare. Som bevis för detta hänvisar man till det faktum att det faktiskt är väldigt få företag som får avslag när de ansöker om näringsrätt. ÅSUB har undersökt vilka effekter näringsrätten har. Tyvärr är undersökningen varken speciellt omfattande eller avancerad, och den är i slutändan oförmögen att dra några generella slutsatser kring näringsrättens effekter. Denna undersökning är dock det enda vi är hänvisade till, och vi får helt enkelt nöja oss med den.

För det första är det lätt att konstatera att väldigt få företag, sju stycken närmare bestämt, fick avslag på sin ansökan mellan 1996 och 2000. Dessa företag har fått avslag av två huvudskäl. I vissa fall uppfyllde de inte språkkraven och i vissa fall avslogs ansökan på grund av att, ”något behov av verksamheten inte påvisats”. Det vill säga, att företaget skulle ha konkurrerat med Åländska företag.

ÅSUB har också frågat de företag som beviljats näringsrätt under denna period om de upplevde det om det inte var förenat med större hinder att få näringsrätt beviljat samt om de tyckte att näringsrätten borde avskaffas. Väldigt få företag upplevde att det var förenat med ”större svårigheter” att få näringsrätt, men desto flera företag var missnöjda med servicenivån och tiden det tog att få ansökan beviljad. 10 procent av de svenska och 13 procent av de finska företagen var missnöjda med de Åländska myndigheternas servicenivå medan 5 procent av de svenska och 25 procent av de finska företagen var missnöjda med handläggningstiden. Dessutom angav 43 procent av företagen att näringsrätten helt borde avskaffas. Att så många av företagen vill att näringsrätten bibehålls beror dock sannolikt på att dessa företag redan beviljats näringsrätt, och på så sätt drar nytta av det skydd mot konkurrens näringsrätten erbjuder.

Betyder detta, att så få företag upplever näringsrätten som ett stort hinder samt att det förekommer få avslag, att näringsrätten inte har någon effekt på antalet utländska investeringar och konkurrensen på den Åländska marknaden? Nej, det gör det förstås inte. Som ÅSUB konstaterar i sin utredning är det mycket möjligt att näringsrätten har en avskärmande effekt. Det vill säga, att många företag vet med sig att de inte kommer att få någon näringsrätt eftersom de inte uppfyller kraven: att det till exempel vet med sig att de är i behov av en professionell styrelse med hög kompetens som helt enkelt inte finns på Åland; att de kommer att konkurrera med Åländska företag; eller att de kommer att behöva många utländska experter som inte kan svenska. Istället för att då slänga pengar och tid på att ansöka om näringsrätt, väljer det då helt enkelt att låta bli. Detta bekräftas av det faktum att väldigt många finska företag har angett att det råder en väldigt utbredd, ”föreställning inom finskt näringsliv om de stora svårigheterna att få rätt att bedriva näring på Åland”. Bland annat detta leder detta till ÅSUB att dra följande slutsats:

Om detta stämmer, och dessutom är en relativt utbredd uppfattning inom finskt näringsliv, så innebär detta att näringsrättens indirekta effekter sannolikt är betydligt större än de mera direkt mätbara effekterna i anslutning till ansökningsprocessen. Effekterna gäller då inte bara lagstiftningens specifika språk- och nationalitetsmål, utan även frågan om näringslivets mer allmänna utveckling på Åland. Om de indirekta avskärmningsffekterna blir alltför stora innebär de nämligen samtidigt också att konkurrensen på den åländska marknaden minskar […] Så tolkad skulle alltså näringsrätten faktiskt i sin förlängning kunna betyda högre priser och mindre effektivitet inom det åländska näringslivet, något som knappast bidrar till den positiva ekonomiska utveckling som samhällets näringspolitik i övrigt går ut på.

Det måste påpekas att detta ännu inte undersökts, men det finns klara indikationer som tyder på att den Åländska näringsrätten har en sådan avskärmande effekt. Det vill säga, att denna lagstiftning på ett indirekt sätt hindrar företag från andra länder, som antingen är i behov av en utländsk styrelse eller arbetskraft, eller som skulle konkurrera med Åländska företag från att etablera sig på Åland och att den därmed, som ÅSUB skriver, bidrar med något positivt till den ekonomiska utveckling. Tvärtom.

Slutsatser
Vi inom den ekonomiska vetenskapen må vara oense om mycket, men om det är något vi är rörande överens om är det att öppenhet för utländska företag, teknologi, kompetens och expertis är något som är otroligt gynnsamt för den ekonomiska tillväxten. Jag har i detta korta inlägg försökt argumentera för att näringsrätten är ett protektionistiskt verktyg som motverkar dessa positiva influenser. En lag vars syfte är att reservera den Åländska marknaden för Åländska företag, Åländsk expertis och Åländska styrelsemedlemmar.

Det är väldigt sannolikt att näringsrätten har en rad negativa konsekvenser för Åland, samtidigt som det är tveksamt om den leder till att säkra att den verksamhet som utförs på Åland ens sker på svenska. Sannolikt leder den till lägre tillväxt, till färre utländska investeringar och färre investeringar i allmänhet, till lägre produktivitet, till färre ringeffekter, till styrelser och företag med lägre kompetens och kunnande, till lägre konkurrens, till högre priser, till färre valmöjligheter, till färre arbetsplatser samt till en lägre välfärd och lönenivå.

Egentligen finns det inga ord för att beskriva hur föråldrat detta instrument är och hur stick i stäv det går med den politik Europas och världens framgångsrikaste länder för närvarande för. Att den Åländska så kallade borgerligheten inte tycks inse detta, och fortsätter att förespråka en bibehållen näringsrätt (med vissa justeringar) är ännu mer anmärkningsvärt. Personligen tycker jag att det är dags att vi avskaffar denna relik och inför fri etableringsrätt för utländska företag på den Åländska marknaden.

Att märka ord april 20, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
2 comments

De som följt denna blogg under en längre tid har vid det här laget säkert märkt att jag har en förkärlek för att hänga upp mig vid språkliga detaljer. Nu är det dags igen. I dagens Ålandstidning skriver Göran Djupsund i ledaren,

Man önskar förändra medborgarnas beteende genom att bruka både morot och piska. För att få fler in i arbetslivet så vill regeringen exempelvis både sänka skatterna på löneinkomster (morot) och samtidigt förnya socialskyddet (piska).

Detta är väl inte att försöka förändra medborgarnas beteende genom att föra politik, utan att försöka minska politikens effekt på medborgarnas beteende (och de incitament de möts av) genom att föra mindre politik.

I begynnelsen fördes det ingen politik på detta område. Folk fick behålla det de själva tjänade, och kunde inte kräva att någon annan skulle stå för deras uppehälle om de blev sjuka, arbetslösa, fick barn eller något annat. Detta gjorde att det fanns starka incitament för att arbeta och spara inför den händelse att man blev sjuk, arbetslös, fick barn och så vidare.

Sedan bestämde politikerna att vi inte skulle få behålla mer än hälften av det vi tjänade, men att vi skulle kunna kräva att andra skulle betala för vårat uppehälle den dag vi inte kunde jobba av ett eller annat skäl. Detta gjorde att det fanns svaga incitament för att arbeta och att spara: att vara sjukskriven, förtidspensionerad eller arbetslös byggnadsarbetare lönade sig bättre än att jobba inom vården.

Visst, syftet med att röra sig lite mot utgångsläget genom att sänka skatten och minska ersättningarna är att medborgarna skall bete sig annorlunda. Men om man ser det hela i ett lite större sammanhang, ser man givetvis att det hela handlar om att politikerna vill påverka människors beteende i mindre, inte i större, utsträckning.

Männsikor som försvarar sig april 19, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
18 comments

Nina Fellman skyller i en ledare massakern på Virginia Tech på tillgången på vapen. Det Fellman antagligen inte vet, och det mer insatta personer låtsas om att inte veta, är att liknande tragedier tidigare har slutat på ett mycket lyckligare sätt tack vare att några av de tilltänka offren varit beväpnade.

För fem år sedan, i en skola i samma delstat, inte alls långt från Virginia Tech, dök en student som blivit avstängd på grund av för dåliga betyg beväpnad upp på universitetsområdet. Studenten började skjuta vilt omkring sig, och mycket snart hade han dödat både rektorn, en professor, en student, samt sårat flera andra.

Skotten hördes över hela skolan och två av studenterna som hörde dem, Mikael Gross och Tracy Bridges, sprang iväg till sina bilar där de båda hade varsitt vapen inlåsta. De konfronterade gärningsmannen med sina vapen dragna, och med hjälp av en tredje student lyckades de avväpna gärningsmannen och förhindra att massakern fortsatte.

Trots att media själfallet rapporterade om dessa tre modiga studenter, lämnades det för det mesta bort att två av dem hade varit beväpnade, trots att detta hade varit en förutsättning för att en ännu värre tragedi kunde undvikas. I en sökning visade sig att av de 88 artiklar som hade rapporterat om händelsen, var det endast två som nämnde att studenterna hade varit beväpnade.

Det finns flera exempel på liknande händelser där gärningsmannen övermannats av beväpnade offer och där detta mörkats av media. I Mississippi 1997 mördade en ungdom sin mamma och begav sig beväpnad iväg till sin gymnasieskola. Han dödade snabbt två studenter och skadade sju andra.

Planen var att sedan bege sig till en annan skola för att fortsätta massakern. Detta skulle han också ha gjort, om det inte varit för att vicerektorn Joel Myrick hade skyndat ut till sin bil, hämtat den pistol han inte fick bära på skolområdet, och genom att sikta mot förövaren som var på väg mot sina nästa offer med en bil, tvingat honom av vägen. Av de 687 artiklar som rapporterade om händelsen nämnde bara 19 av dem nämnde att vicerektorn faktiskt hade varit beväpnad.

Nu vill jag förstås lika lite som andra att alla skall springa omkring i samhället beväpnade. Personligen avskyr jag vapen. Dock, det Nina Fellman inte verkar vilja erkänna, är att restriktivare vapenlagar i USA antagligen inte skulle hindra gärningsmännen från att få tag i vapen, samtidigt som de skulle innebära att chansen att ett tilltänkt offer är beväpnat och kapabel att skydda sig själv och andra minskar avsevärt.

Dessa typer av massakrer inträffar nästan uteslutande på platser där gärningsmannen inte förväntar sig att möta väpnat motstånd, såsom skolor och arbetsplatser. De utspelar sig alltid på platser där förövaren inte väntar sig att möta personer som Mikael Gross, Tracy Bridges eller Joel Myrick.

Tragedin på Virginia Tech består inte i att Cho Seung-Hui lyckades fåt tag i vapen och ammunition. Det går att få tag i var som helst på denna jord. Tragedin består av att han beslutade sig för att ta till våld, och att det inte fanns någon, under dessa sju timmar som massakern varade, som kunde stoppa honom.

Detta inlägg är i stor utsträckning baserat på detta engelska blogginlägg. Läs gärna det.

Increasing the price of illicit drugs april 18, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in _In English_.
10 comments

I handed in the first draft of my PhD-dissertation just before lunch today, so I am spending my “afternoon off” by reading articles on the connection between drug laws and crime. Anything to get my mind off Malaysian industrial policy.

One interesting fact in the literature is that the idea that hitting drug dealers would lead to an increase in prices of drugs has not worked out at all. While the prisons have been filled with drug dealers, prices of cocaine and heroin have been cut in half. Why? Does not an increased risk of incarceration and of loosing you’re your stash or shipment lead to higher costs?

The thing that seems to cause this curious relationship, where an increase in arrests of drug dealers actually lead to lower prices, is that these arrests will only open up vacancies in the drug trade for newcomers. The positions of arrested dealers will be filled almost immediately. And when the arrested dealers have served their time, they, for various reasons, usually decide to go back to their old profession as drug dealers and try to reclaim their old corners, even tough the market is saturated so to speak. In this way, a greater number of dealer arrests actually tend to increase competition and lower the prices.

A quote that illustrates part of this point:

If sticking a drug dealer in jail meant fewer dealers on the street, perhaps this wave of incarceration would eventually do some good. But it doesn’t work like that: Lock up a murderer, and you have one less murderer on the street. Lock up a dealer, and you create a job opening. It’s like jailing an IBM executive; the pay is good, the job is appealing, so someone will move into the office before long. Clearing dealers from one neighborhood only means they’ll move to another. Busting a drug ring only makes room for a competitor.

Farhågor som kom på skam april 17, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Val 2007.
3 comments

Det är många som har förvånats över hur Ålands- och företagsvänligt det nya regeringsprogrammet som den nya borgerliga regeringen i Finland har presenterat är. Inte nog med att en Ålandsminsiter utses, programmet gör även klart att sjöfartens konkurrens skall stärkas genom skattesänkningar, att Ålands (ekonomiska) självstyrelse skall utvecklas, och att Ålands inflytande i EU skall stärkas.

I valdebatten varnade Ålands Socialdemokrater för den finska borgerlighetens negativa inställning till Åland, och lovade att samarbetet skulle bli mycket bättre om vi valde en sosse att representera Åland i riksdagen. Tänk om vi hade gjort det. Inte nog med att programmet kanske inte skulle ha varit lika Ålandsvänligt; även om det hade varit det hade den Åländska riksdagsmannen tvingats, tillsammans med sossarna, att gå i opposition mot denna Ålands- och företagsvänliga regering. Det skulle ha varit en helt absurd situation.

Tragedy strikes april 17, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in _In English_.
13 comments

First of all, the thing that happened at Virgina Tech is nothing short of a complete tragedy. If something even remotely similar would happen at the university where I work, I would seriously consider permanently giving up teaching and working at a university.

With this being said, I also find it tragic, although it seems insulting to use this word to describe something as trifle on a day like this, that some people will, and already are, exploiting this tragedy to argue for stricter gun laws. Personally, I hate guns. I feel very uncomfortable around them. I have never owned any kind of gun and I probably never will. Despite this fact, I seriously believe that stricter gun laws would not decrease the number such tragedies, or gun-related crimes at all for that matter.

First of all, there is simply no reason for why a larger amount of guns in circulation would lead to an increased number of such tragedies. If these kinds of tragedies were to be considered as accidents, that sometimes occur when guns are in circulation, then limiting the number of guns would perhaps help, in a similar fashion as limiting the amount of cars would reduce automobile accidents. This event is however not a freak accident, that just took place because a gun was laying around somewhere, but of course something planned.

Of course, if no guns at all were avialable, it would be difficult to stage such a massacre. One could of course resort to knives, arson, and so on, but guns do seem more effective. The point is however that strict gun laws will only restrict the number of registered guns, which can be traced, and at the same time lead to an increase in illegal and unregistered firearms. This would mean that all guns would be, per definition, in the hands of criminals (since having a gun would make you a criminal) and a nation where the only ones who have guns are the criminals, would not be a safer place. Not only would such a situation lead to more gun-related crimes, it would lead to an increase in a number of other related crimes as well.

Furthermore, giving law-abiding citizens the right to carry concealed weapons might even decrease the number of such tragedies. Think about it. These tragedies always occur in gun-free zones, like universities, high-schools and work places. Of course, part of the reason for this is that these places, and the people who work or study there, are the intended targets. However, another reason for why it is always these places that are struck with tragedy, is because the madman can feel safe that no one other than him is carrying a gun. He can be sure that no one will fire back. This is of course related to the curious fact that an increased circulation of guns actually seems to lead to a decrease in crime. Trying to rob, rape or intimidate someone becomes all the more risky if there is a chance that the intended victim is also carrying a concealed weapon.

As a last point, Finland and the Åland Islands, where I live, is an excellent example that a large circulation of firearms do not necessarily have to lead to tragedy. The number of firearms per person in Finland is the third highest in the world, behind only the US and Yemen, and the Åland Islands, the islands of peace, is one of the areas in Finland with the largest amount of guns per capita. Despite this fact, gun-related violence and crime is more or less unheard of, confirming the fact that it is people, not guns, who commit crimes.