jump to navigation

Den relativa fattigdomen är ingen fröjd juni 2, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
2 comments

Ni kanske har märkt att det uppstått en viss debatt om de relativt fattiga på Åland sedan ÅSUB publicerade en rapport om den ekonomiska utsattheten och den sociala tryggheten på Åland. Rapporten konstaterade att 13% av Ålänningarna ligger under den relativa fattigdomsgränsen, som beräknats till drygt 900 euro per månad exklusive sociala bidrag.

Att ÅSUB i deras rapport fokuserade på hur denna relativa fattigdomen (som har den egenheten att den kan öka även om alla får det bättre) kan bekämpas med bidragshöjningar är förståeligt. Det hade de fått som uppgift. Jag tycker dock att det är lite mer konstigt att så många andra inte verkar kunna se längre än näsan räcker i detta fall och tror att problemet kan lösas med bidrag.

Låt oss ta oss tillbaka till verkligheten. På Åland får 13% av befolkningen klara sig på 900 euro per månad. De får dock också tillgång till en rad skattefria sociala bidrag, de har tillgång till en mer eller mindre avgiftsfri sjukvård, skola, buss och så vidare. Jämför detta med den dryga miljard människor som får leva på strax över 20 euro per månad, ofta utan några sociala bidrag, avgiftsfri skola, sjukvård och buss.

I internationell jämförelse lever de relativt fattiga som kungar på Åland. Och detta är inte i första hand tack vare de sociala bidragen och den avgiftsfria sjukvården, skolan och bussen. Det är tack vare vår otroligt höga levnadsstandard. Det är tack vare att vi har haft en hög, ihållande tillväxt i över ett sekel.

Det är med tillväxt man bekämpar fattigdom. Tillväxt, inte bidrag. Inget land någonsin lyckats bekämpa fattigdom, vare sig det rör sig om absolut eller relativt, genom bidrag och omfördelning. Det har alltid skett genom tillväxt.

Det kommer alltid att finnas relativt fattiga på Åland, på samma sätt som det alltid kommer att finnas relativt fattiga dollarmiljonärer. Om vi dock lyckas lägga om vår politik och lyckas skapa en lika hög tillväxt som några av våra grannländer för närvarande upplever, då kommer de relativt fattiga på Åland om några årtionden ha en levnadsstandard som de relativt välmående idag bara kan drömma om.

Om man dock nödvändigtvis känner att man måste ha en snabb lösning på detta problem har jag ett ord: skattesänkningar. Jag anser att statens enda riktigt legitima uppgifter är att förse medborgarna med rättsväsende, polis och försvar. Jag är dock öppen för att staten skall omfördela små resurser från de relativt rika till de relativt fattiga för att ingen skall hamna i kläm. Min poäng är att en försvinnande liten del av den skatt vi idag betalar går till just detta. I transfereringarnas förlovade land Sverige går endast cirka 20% av skatterna till omfördelningar. På Åland ser det ungefär lika illa ut.

Att vårt välfärdssystem i första hand gynnar de fattiga är en myt. Skatterna används i första hand till att finansiera högre utbildning (som i första hand nyttjas av rika), statliga golfbanor, kultur och kongresshus samt kultur, idrottsrörelsen och sportanläggningar, en himla massa pappersvändande, irriterande bumpers på Ålandsvägen, och så vidare, och så vidare. Om man seriöst vill göra livet lite mera drägligt för de fattiga, begränsa då statens uppgifter till det den egentligen bör hålla på med och sänk skatterna rejält.

Annonser