jump to navigation

Miljöfascism november 29, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Miljö.
1 comment so far

Äntligen har jag hittat en sida som drar miljörelsen till sin yttersta konsekvens och på ett tydligt sätt illusterar hur fel ute hela miljöröelsen är. Låt mig presentera: rörelsen för mänsklighetens frivilliga utdöende. Sidan är hur rolig som helst. Den förklarar grundligt varför mänsklighetens utdöende är den enda lösningen på våra miljöproblem, till exempel den gloabala uppvärmningen och uttömmandet av naturresurserna. Den innehåller även bland annat hur många argument som helst för varför man ska låta bli att skaffa barn och på så sätt rädda planeten från människan.

De flesta inser nog att detta är ett rätt vansinnigt förslag. Och varför är det vansinnigt? Jo, om mänskligheten dör ut, vad är då vitsen med att rädda miljön. Om alla är döda och begravda finns det ingen som längre har någon nytta av en ren och välmående natur och alla de naturresurser som finns kvar. Så fort man inser denna enkla lilla sanning inser man genast vad som är fel med hela miljörörselsen. Att miljön inte har ett värde i sig, utan att en ren miljö och bibehållna naturresurser har ett värde därför att de har ett värde för människor.

Detta borde vara en självklar sanning. En ren miljö är endast något värdefullt i den mening att människor värderar en ren miljö ganska högt. Det är därför liberalismen är den humanistiska ideologin: den ser människan och hennes lycka som ett mål i sig. Av denna anledning får vi aldrig sätta miljön framför människan. Om vi värderar vår konsumtion högre än en ren miljö, då finns det ingen logik i att tvinga folk att avstå från det värde som deras konsumtion skänker dem till förmån för något, en ren miljö, som de värderar mindre.

Till sist måste jag tillägga att jag hittade denna sida två dagar innan skolmassakern i Finland, där gärningsmannen var någon form av miljöfascist vars mål var en ofrivillig utrotning av människorasen. Synd att inte han hade läst en bloggpost som denna innan han beslutade sig för att begå vansinnesdådet. Knappast skulle det ha hjälpt, men man kan aldrig vara säker.

Inte denna gång heller november 29, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Partipolitik.
2 comments

På valnatten var inte Barbro Sundback sen med att i Åland 24 konstatera att ”det är dags för soicaldemokraterna att få en ny ordförande så småningom” och att ”med kraft föryngra”. Många hade väntat sig att sossarna skulle välja en ny ordförande och att Sundback skulle kliva åt sidan. Så blev det inte, utan i går återvaldes Sundback som ordförande på partiets höstmöte. Man ska tydligen inte ta det politiker säger på alltför stort allvar. I övrigt måste man konstetera att Åländska politiker måste inneha världsrekordet i att glömma att betala räkningar. 57 ärenden som gått till landskapsfogden? Och detta bara för en lagtingsledamot. Det är sannerligen imponerande.

Rätten till stridsåtgärder november 27, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Rättighetskränkningar.
1 comment so far

Tehy-krisen är över med ett mer eller mindre lugnt slut. Vårdarna fick en rejäl löneökning, regeringen fick sig en liten knäpp på näsan, och skattebetalarna är de som får betala hela cirkusen. Vanhanen lyckades skämma ut sig själv mer än vad man egentligen trodde att var möjligt när högljutt konstaterade att ”Man idkar inte utpressning mot staten!”. Dock är det förstås helt ok för staten att kränka grundlagstryggade rättigheter precis hur som helst.

Nåväl, att rättsstaten får ge vika så fort folket blir för olydigt är knappast något nytt eller förvånande. Intressantare är det sätt som vår arbetsmarknad fungerar, och hur vissa brister belystes i och med krisen. Finland har redan länge haft en arbetsmarknad som är i det närmaste fullständigt reglerad av så kallade inkomstpolitiska avtal, eller kollektivavtal. Dessa utgör egentligen hela grunden för fackföreningsrörelsen. Avtalen inkluderar i regel bestämmelser som ger arbetarna ett långt större arbetsskydd än vad som ges i lagen. Ofta finns bestämmelser om minimilöner och en viss procentuell löneökning över avtalsperioden. Både minimilönerna och de avtalade löneökningarna behöver inte ta produktivitet, marknadsläge eller framtidsutsikter i desto mera beaktande. Lönerna skall höjas en viss procent oberoende vad som händer. Om det sedan visar sig att näringslivet inte kan leva upp till kraven och därför vill omförhandla blir det strejk.

Att det här systemet är skadligt för näringslivet är knappast något man behöver diskutera desto mera. I praktiken förbigås både arbetsgivare och arbetstagare i förhandlingarna, som sker mellan branchorganisationernas och fackförbundens representanter. Därifrån är steget långt till småföretagare och enskilda arbetare. Papperskrisen för några år sedan är ett utmärkt exempel på det senare. Det handlade enbart om prestige. Fackförbundens blockader av småföretagare är vanliga företeelser i Sverige. Till och med företag vars egen personal inte velat ingå kollektivavtal har satts i blockad och drivits i konkurs. Fackförbundens uppgift är att säkra sina medlemmars intressen och skydda dem. Men skyddet är inte främst mot giriga arbetsgivare, utan mot konkurens från icke medlemmar. Detta till trots skadar de inte sällan de egna medlemmarnas intressen.

Strejkrätten är skyddad i grundlagen, och den är alla myter och juridisk humbug till trots i det närmaste obegränsad. Så vid är den, de facto, att den till och med tillåter så kallad stödstrejk. Med det menas att fackförbund som inte har någon konflikt med sin branschs arbetsgivare går ut i strejk för att ett annat förbund gör det. Och det är helt tillåtet. Det är tack vare fackförbundens rätt till olagliga stridsåtgärder och kollektivavtalstvånget som de kan skydda sig från konkurens. Genom att driva igenom regler om minimilöner ser de till att billigare utländsk arbetskraft inte kan komma hit och konkurera, samtidigt som unga, handikappade eller outbildade personer hålls borta från arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare tvingas betala samma lön oberoende vem han anställer är det självklart att han väljer den erfarna, utbildade inhemska arbetaren i stället för ta en outbildad, handikappad, ung eller utländsk person. Skulle de senare kunna konkurera med lägre lön vore saken kanske en annan. Så mycket för att fackförbunden kämpar för de svaga och utsatta arbetarna. Det är just de svaga och de utsatta facken för sin främsta kamp emot.

Det finns många skäl till att vara emot strejkrätten. Det jag brukar fästa störst vikt vid är att strejk är i alla tänkbara betydelser ett avtalsbrott. Arbetaren ges rätt att bryta det ingångna arbetsavtalet. Han får vägra uppfylla sin del av uppgörelsen, samtidigt som arbetsgivaren förbjuds från att anställa någon annan i hans ställe. Tänk er om arbetsgivaren hade samma rätt. Tänk om en arbetsgivare fick frysa ut arbetstagarna från arbetsplatsen, vägra betala lön och samtidigt förbjuda honom från att säga upp sig och söka jobb någon annanstans. Det får naturligtvis ingen arbetsgivare göra och det skall ingen arbetsgivare heller få göra. Utom staten, förstås. Åtminstone om man frågar Vanhanden, Katainen, Brax och gänget.

Kränkande skydd november 21, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter, Näringsrätten.
1 comment so far

Under tiden före valet var det mycket debatt om det åländska språkskyddets beståndsdelar. Två centrala delar av detta skydd är näringsrätten och hembyggdsrätten. Det är också så politikerna försökt sälja dessa kränkningar till ålänningarna genom att måla upp hotbilder och skräckscenarion. Utan dessa skydd kommer skärgården att köpas upp av rika tyskar, och alla åländska företag skulle konkurreras ut av stora fastländska affärskedjor. Men som med det mesta är detta föga mer än propaganda. Låt oss därför ta oss en lite närmare titt på vad det egentligen är.

Hembyggdsrätten, som är en del av de mycket restriktiva jordförvärsreglerna, är en rätt en individ måste ha för att kunna köpa mark på Åland. För att få hembyggdsrätt måste man vara skriven och på bo Åland. På så sätt garanterar man att den dyrbara åländska marken, framför allt strandtomterna och skärgården, hålls kvar i åländska händer. Vad är det som är fel med det?

För det första är hembyggdsrätten inte ett skydd, det är en kränkning av den privata egendomsrätten. Att inte vem som helst får köpa betyder samtidigt att den som är lycklig nog att äga en åländsk strandtomt inte får sälja till vem han vill. Om en åländsk markägare vill sälja sin mark, måste han sälja till någon med rätt att köpa, dvs någon med hembyggdsrätt. Hans potentiella köparkrets är alltså oerhört begränsad, varför han kommer att få det svårt att få sin mark såld till ett pris han är nöjd med. Konkurensen mellan köparna blir myckett mindre, eftersom antalet är så begränsat. Många kapitalstarka potentiella köpare stängs ut.

För det andra behöver åländska markägare naturligtvis inget skydd från köpare. Hela tanken är absurd. Vilken säljare vill bli skyddad från potentiella köpare? ”Skyddet” härstammar från en förlegad, romantiserad bild av Åland som ett slutet paradis, tillåtet endast för några utvalda få, dit ingen utomstående äger tillträde. Elitism, nationalism och främlingsfientlighet när det är som allra sämst.

Näringsrätten å sin sida är ett klassiskt protektionistiskt instrument vars syfte är att skydda lokala näringsidkgare från utländsk konkurrens. Men det säger man ju förstås inte. Nej, i stället hävdar politikerna att näringssrätten behövs, för annars hotas svenkans ställning på Åland. Skräckscenariot nummer ett är att en stor finsk kedja, t.ex S-gruppen, får fotfäste på Åland och konkurrerar ut alla Ålandska matbutiker. Det skulle de göra även om all prissättning, all service och all marknadsföring var på finska. Samtliga anställda talar bara finska. Men ålänningarna skulle ändå handla där, eftersom det var billigare. I slutändan leder det till att hela Åland förfinskas, eftersom alla butiker är helt finskspråkiga vilket gör att vi automatiskt börjar tala finska över allt annanstans. Låter det vansinnigt? Jag tycker det, men under valrörelsen fördes detta scenario fram som helt möjligt, ja rentav sannolikt, om vi slopade näringsrätten.

Näringsrätten gör Åland mycket otillgängligt för utländska investerare. Utländskt kapital söker sig till andra ställen, och därmed uteblir också utländsk knowhow och utländsk konkurrens. Det leder till att ålänningarna betalar högre priser för sämre service och lägre kvalitet. Återigen är det alltså ålänningarna själva, de åländska konsumenterna, som lider av det så kallade ”skyddet”. Den här gången är det de åländska köparna som skall ”skyddas” från utländska säljare. Förhållandet må vara det omvända jämfört med ovan, men precis lika absurt.

Mycket tugg och lite hockey november 21, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Hembygdsrätten.
6 comments

Är tvungen att ta en tillfällig paus från mig bloggsemester för att lyfta fram ett exempel på hur förstockad den Åländska politiken ibland kan vara. Om det är något som de flesta partier är överens om är det att man måste gynna inflyttningen till Åland. Till viss del köper jag detta. Även om behovet till stor del är ett resultat av regleringar och vårt sinnessjuka pensionssystem, finns det legitima fördelar med att ha en större befolkning. I måndags sade till exempel Roger Nordlund att ”[främjandet av inflyttningen] är en av de viktigaste strategiska frågorna för att främja näringslivet” i Ålandstidningen.

Som i så många andra frågor är man dock inte beredd att genomföra de förändringar som faktiskt krävs. Man vill som vanligt både ha kvar kakan och äta den. Speciellt när det gäller att locka till sig högkvalificerad arbetskraft utgör kravet på hembygdsrätt vid köp av strandtomter, större tomter, eller tomter utanför planerade områden ett stort hinder. I gårdagens Ålandstidning kunde man läsa om den akuta läkarbrist som hotar Åland, något man inte kan undgå att känna sig oroad över. Ledande läkaren Per-Arne Kling förklarar varför det är så svårt att locka läkare till Åland:

[Hembygdsrätten] är något som kan skrämma bort inflyttare. Vi hade en läkare från Motala som var intresserad av att flytta hit, men han ägde flera hästar och det blev för problematiskt för honom att hitta ett boende.

De flesta politiker kommer att fortsätta att hävda att hembygdsrätten inte utgör ett hinder för inflyttning. I deras värld är alla människor stöpta i samma form och kan gott tänka sig att bo på en liten tomt i ett planerat område, mitt på land. Att dessutom rubba på en av ”självstyrelsens grundvalar” i det mest försiktiga och konservativa av alla försiktiga och konservativa autonomier, där varje liten förändring ska ältas i några decennier innan något händer, är givetvis otänkbart. Att stå ut några månader i en vårdkö eller tvingas söka vård utomlands är givetvis ett litet pris att betala för att marken ska stanna i viliga Åländska händer, och inte hamna i händerna på utlänningar som man inte kan lita på att tar hand om den (men som tydligen duger till att arbeta och betala våra pensioner).

Studiet av människan november 19, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Paternalism.
9 comments

Snart är det dag för den nya landskapsregeringen att inleda sitt arbete. Återigen har det åländska folket fått säga sitt, och många hyllningar har östs över vår vackra demokrati. Men är den verkligen så vacker? Det tål att diskuteras.

Österrisk nationalekonomi är studiet av människan, av mänskligt agerande. Varje individ är en aktör. I ekonomisk och politisk debatt brukar man ofta tala om marknaden kontra samhället. Liberalismens kritiker brukar ofta fråga hur marknaden skulle lösa den myriad av problem som uppstår i ett samhälle, och påpekar gärna så kallade marknadsmisslyckanden så fort de bara hinner. Vad de inte förstår är att marknaden i sig självt inte är en aktör. Marknaden fattar aldrig självständiga beslut eller vidtar självständiga åtgärder. Det är bara aktörerna på marknaden och annorstädes som kan göra det. Av detta följer att marknaden kan aldrig ha rätt eller fel, kan aldrig lyckas eller misslyckas. Den är bara forumet för, och resultat av, mänskligt agerande, samarbete och konkurrens.

Staten är en aktör. Den fattar självständiga beslut och vidtar självständiga åtgärder. Därför kan de ha fel och misslyckas, något som den också ofta gör. Motiveringen till statens existensberättigande är och har alltid varit att den agerar för samhällets bästa. Det går inte att låta varja individ söka sin egen lycka i full frihet, det måste finnas någon/något som ser till allmänhetens väl. Men när man väl börjar tänka i de banorna är man ute på farliga vägar. Så fort någon börjar tala för samhällets väl framför individens bör följande frågor ställas:

1. Vem avgör vad som är bäst för samhället och med vilken rätt?
2. På vilka grunder görs denna bedömning?
3. Vilka medel och åtgärder skall tillåtas för att uppnå de utsatta målen?
4. Enligt vilka kriterier avgör man om en specifik åtgärd nått sitt syfte?

Behöver jag påpeka att samtliga totalitära ideologier har använt sig av uttrycket ”för allmänhetens bästa” för att motivera sitt förtryck?

På fråga 1 är svaret för Ålands del lagting och regering, med det mandat folket gett dem i demokratiska val. Själv anser jag inte att det räcker på något sätt, men det brukar göra de flesta nöjda. De övriga frågorna är föremål för omfattande diskussion och enighet lär knappast någonsin nås.

I demokratiska val är oftast majoriteten av befolkningen på den förlorade sidan. Det är sannerligen inte ofta den regering som bildas har bredare stöd bland folket än oppositionen plus de som röstat blankt eller inte alls. Minoritetsregering är huvudregeln. Av de vallöften som avges till höger och vänster är det bara en bråkdel som hålls. Stort taget kan man alltså dela in befolkningen i tre grupper. De som röstade på det ”förlorande laget” plus de som inte röstade alls(1), de som röstade på vinnarna men blev utan uppfyllda vallöften(2) och de som röstade på vinnarna och fick se sina vallöften uppfyllas(3). Andrew Hagmark-Cooper, som är en riktigt duktig politisk forskare, skulle gärna få genomföra en undersökning hur stor del av befolkningen som brukar hamna i respektive grupp. Min gissning är att grupp 3 är försvinnde liten.

Bonusfråga 5 skulle kunna lyda: Vad behöver vi politiker till, och vad är det som får oss att tro att de faktiskt har kunskapen, insikten och visheten att fatta alla de rätta besluten åt oss?

Demokrati och frihet november 15, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Rättighetskränkningar.
3 comments

Kampen mellan sjukskötarna och arbetsgivaren, dvs den offentliga sektorn, har egentligen pågått i flera års tid. Men aldrig har den ställts på sin plats som nu. Måndagen den 19 november träder massuppsägningarna i kraft. Staten svarar på det enda sätt den kan: med hot, tvång och våld.

Som liberalist är jag emot strejkrätten, då den i praktiken innebär rätt att bryta ett ingånget avtal. Men det är inte fråga om att strejka nu. Det försökte sig Tehy på förra gången utan framgång. Det eftersom sjukskötare inte egentligen har någon strejkrätt på grund av patientssäkerhetslagstiftningen. Strejkande sjukskötare kan tvingas till så kallat skyddsarbete. Tänk er reaktionerna om ett pappersbruk tvingade strejkande arbetare på jobb för att fylla en beställning…

Vad staten försöker nu är att stifta en lag som ger den rätt att tvinga uppsagda sjukskötare att utföra skyddsarbete. Med andra ord vill man med stöd av lag kunna tvinga personer som råkar ha sjukskötarutbildning, men inte på något sätt är bundna genom avtal, att arbeta för en lön de inte accepterar. De som vägrar straffas. På så sätt slår man direkt mot den individ som av staten beordras till slavarbete. Man säger: ”Om du inte kommer på jobb och en patient dör på grund av det, kommer du att hållas personligt ansvarig”. Juridiskt innebär det att staten lägger ett straffrättsligt ansvar på den individuella personen med sjukskötarutbildning. Staten överför ansvaret för sitt eget totala misslyckande på individen.

Hur har vi hamnat här? Som sagt så har kampen pågått mycket länge och beror helt enkelt på att sjukskötarna anser att de borde få högre lön. De har också blivit lovade lönepåslag många gånger, dock aldrig så mycket så som i senaste valet när bl.a Katainen lovade hundratals euron till i månaden. Som den politiker han är struntade han blankt i vad han lovat så fort han kommit till makten. På tal om vår vackra demokrati.

Orsaken till att sjukskötarna inte får den lön de anser sig förtjäna är att varken de eller deras kunder, patienterna, har något att säga till om i avtalsförhandlingarna. Det är staten som avgör lönen, helt oberoende av sjukskötarnas och patienternas preferenser. Är det då så konstigt att allt blir så fel det bara kan bli?

Vår hälsovård är uppbyggd på sämsta tänkbara sätt. Inte nog med att den är offentlig, den är kommunal. Det betyder att även om staten representerar arbetsgivaren och avgör lönenivån så är det kommunerna som betalar. Inte nog med att det föder ännu mer onödig byråkrati, det är stor skillnad på kommunernas demografiska struktur och ekonomiska styrka. Vissa har mer pengar, andra mer. Vissa har mer vårdbehövande, andra färre. Om man tvunget skall ha en offentligt finansierad sjukvård, som är en del av medborgarskyddet och med staten som representant för arbetsgivaren, vore det då inte rimligast att sjukvården vore nationell och statlig, inte regional och kommunal? Av ett dåligt, illa fungerande system har politikerna och byråkraterna lyckats välja den den sämsta och mest illa fungerande versionen.

Naturligtvis är den bästa lösningen att privatisera hela sjukvården. Då staten tas bort från ekvationen får de verkliga parterna(vårdare och patienter) sinsemellan komma överens om pris och kvalitet. Vårdarna slipper utsättas för hot om våld och tvång bara för att de står upp för sina rättigheter. De miljoner och miljarder som går till att hålla igång den byråkratiska maskinen kan allokeras på ett bättre och effektivare sätt.

Grattis, regeringen. Ni har bevisat att det bara är en gradskillnad mellan demokrati och diktatur. Den förra är aningen långsammare att ta till direkt våld mot medborgarna än den senare, men tvekar inte då det kommer till kritan. Vem sade att demokrati hade något som helst med frihet att göra?

Den goda och onda kapitalismen november 12, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Frivilligt samarbete, Interventionism, Privatiseringar.
21 comments

Av alla de ismer som brukar dyka upp i politiska debatter är kapitalismen utan tvekan en av de mer kontroversiella. En av orsakerna till det är dess tudelning. Andra politiska ismer, som kommunism och fascism, saknar samma kontrovers i och med att det inte finns så mycket oenighet om vad de betyder och innebär. En av de svåraste sakerna som finns inom politisk debatt är att förklara skillnaden mellan ”ond” och ”god” kapitalism. Lyckligtvis har den mycket omtvistade golfbanan i Godby givit oss ett hemnära, konkret exempel på vad som libertarianer kallar för ond kapitalism.

Under de senaste två veckorna har de åländska turistföretagarna gått man ur huse för att förmå regeringen att äntligen få igång byggandet av golfbanan i Godby. Man har fört fram emotsägliga argument om de vid det här laget sägenomspunna kringeffekterna, om hur bra det vore för hela det åländska samhället om banan byggdes. Och eftersom det vore så bra för det åländska samhället är det just landskapet (skattebetalarna) som skall stå för notan. En av de ivriga företrädarna för det åländska näringslivet sade det rent ut. Från näringslivet sida vill man inte satsa sina egna pengar, även om man nog förstås skulle ha råd, eftersom så mycket av vinsten skulle komma andra än själva golfbanan till godo. Dvs golfbanan skulle i sig självt inte göra mycket vinst, men alla omkringliggande företag som restauranger, vandrarhem, butiker osv skulle tjäna storkovan. Golfbanan är därför enligt företagarna en infrastruktruell satsning, alltså helt tydligt något för det offentliga.

Det är enkelt att belysa det skenheliga och motsägelsefulla i företagarnas utlåtanden. Alla investeringar och allt företagande har kringeffekter, och värdet av dessa är i det närmaste omöjligt att mäta objektivt. Därför kan man å ena sidan hävda att samtliga investeringar och allt företagande borde skötas av staten, å andra sidan hävda att det där med kringeffekter är ett tomt argument. Vad som också ter sig märkligt är hur man som företagare företagare kan hävda att det inte vore lönsamt att själv bekosta bygget, om man faktiskt tror att golfbanan både själv skulle gå med vinst, och dessutom bringa in massor av pengar till de omkringliggande företagarna.

Det som kommit fram i golfcirkusen är ett praktexempel på den onda kapitalismen, dvs det som händer då företag hoppar i säng med staten. Näringslivet förmår staten att bygga en golfbana som de tror att kommer att gynna dem. Andra exempel är protektionsistiska åtgärder, som importtullar och etableringshinder, som staten lagstiftat om på uppmaning av det inhemska näringslivet. Listan kan göras lång.

Om dylika projekt istället drivs av privata investerare undviks problemet med att behöva påvisa en viss mängd positiva ringeffekter hos andra. Istället kan varje enskild aktör göra en egen uppskattning på värdet som golfprojektet skulle ge just dem och därigenom kunna beräkna hur mycket de skulle vara villiga att understödja investeringen. Visst kan en del aktörer vara ”snåla” och vägra investera upp till uppskattningen av värdet de skulle få av investeringen. Men man måste komma ihåg att alla investeringar är riskfyllda och ingen har rätt att tvinga in andra i en investering bara för man själv tror att det är en god investering. Det är bättre att övertyga andra aktörer med goda argument och egen handling än att tvinga dem att betala mot deras vilja med hjälp av skattmasen.

Ny bloggare november 12, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

För att lite underlätta denna bloggs trogna läsarkrets abstinens kommer jag, Kaj Grüssner, att vikariera Fredrik. Visserligen kommer jag inte att skriva lika aktivt som Fredrik gjorde innan sin semester, men någon post nu och då skall jag nog få till stånd. Till min hjälp kommer jag att ha Jakob Lundberg. Min första riktiga post publiceras inom kort.