jump to navigation

Rätten till stridsåtgärder november 27, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Rättighetskränkningar.
trackback

Tehy-krisen är över med ett mer eller mindre lugnt slut. Vårdarna fick en rejäl löneökning, regeringen fick sig en liten knäpp på näsan, och skattebetalarna är de som får betala hela cirkusen. Vanhanen lyckades skämma ut sig själv mer än vad man egentligen trodde att var möjligt när högljutt konstaterade att ”Man idkar inte utpressning mot staten!”. Dock är det förstås helt ok för staten att kränka grundlagstryggade rättigheter precis hur som helst.

Nåväl, att rättsstaten får ge vika så fort folket blir för olydigt är knappast något nytt eller förvånande. Intressantare är det sätt som vår arbetsmarknad fungerar, och hur vissa brister belystes i och med krisen. Finland har redan länge haft en arbetsmarknad som är i det närmaste fullständigt reglerad av så kallade inkomstpolitiska avtal, eller kollektivavtal. Dessa utgör egentligen hela grunden för fackföreningsrörelsen. Avtalen inkluderar i regel bestämmelser som ger arbetarna ett långt större arbetsskydd än vad som ges i lagen. Ofta finns bestämmelser om minimilöner och en viss procentuell löneökning över avtalsperioden. Både minimilönerna och de avtalade löneökningarna behöver inte ta produktivitet, marknadsläge eller framtidsutsikter i desto mera beaktande. Lönerna skall höjas en viss procent oberoende vad som händer. Om det sedan visar sig att näringslivet inte kan leva upp till kraven och därför vill omförhandla blir det strejk.

Att det här systemet är skadligt för näringslivet är knappast något man behöver diskutera desto mera. I praktiken förbigås både arbetsgivare och arbetstagare i förhandlingarna, som sker mellan branchorganisationernas och fackförbundens representanter. Därifrån är steget långt till småföretagare och enskilda arbetare. Papperskrisen för några år sedan är ett utmärkt exempel på det senare. Det handlade enbart om prestige. Fackförbundens blockader av småföretagare är vanliga företeelser i Sverige. Till och med företag vars egen personal inte velat ingå kollektivavtal har satts i blockad och drivits i konkurs. Fackförbundens uppgift är att säkra sina medlemmars intressen och skydda dem. Men skyddet är inte främst mot giriga arbetsgivare, utan mot konkurens från icke medlemmar. Detta till trots skadar de inte sällan de egna medlemmarnas intressen.

Strejkrätten är skyddad i grundlagen, och den är alla myter och juridisk humbug till trots i det närmaste obegränsad. Så vid är den, de facto, att den till och med tillåter så kallad stödstrejk. Med det menas att fackförbund som inte har någon konflikt med sin branschs arbetsgivare går ut i strejk för att ett annat förbund gör det. Och det är helt tillåtet. Det är tack vare fackförbundens rätt till olagliga stridsåtgärder och kollektivavtalstvånget som de kan skydda sig från konkurens. Genom att driva igenom regler om minimilöner ser de till att billigare utländsk arbetskraft inte kan komma hit och konkurera, samtidigt som unga, handikappade eller outbildade personer hålls borta från arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare tvingas betala samma lön oberoende vem han anställer är det självklart att han väljer den erfarna, utbildade inhemska arbetaren i stället för ta en outbildad, handikappad, ung eller utländsk person. Skulle de senare kunna konkurera med lägre lön vore saken kanske en annan. Så mycket för att fackförbunden kämpar för de svaga och utsatta arbetarna. Det är just de svaga och de utsatta facken för sin främsta kamp emot.

Det finns många skäl till att vara emot strejkrätten. Det jag brukar fästa störst vikt vid är att strejk är i alla tänkbara betydelser ett avtalsbrott. Arbetaren ges rätt att bryta det ingångna arbetsavtalet. Han får vägra uppfylla sin del av uppgörelsen, samtidigt som arbetsgivaren förbjuds från att anställa någon annan i hans ställe. Tänk er om arbetsgivaren hade samma rätt. Tänk om en arbetsgivare fick frysa ut arbetstagarna från arbetsplatsen, vägra betala lön och samtidigt förbjuda honom från att säga upp sig och söka jobb någon annanstans. Det får naturligtvis ingen arbetsgivare göra och det skall ingen arbetsgivare heller få göra. Utom staten, förstås. Åtminstone om man frågar Vanhanden, Katainen, Brax och gänget.

Annonser

Kommentarer»

1. Fredrik Gustafsson - november 28, 2007

”Tänk er om arbetsgivaren hade samma rätt. Tänk om en arbetsgivare fick frysa ut arbetstagarna från arbetsplatsen, vägra betala lön och samtidigt förbjuda honom från att säga upp sig och söka jobb någon annanstans.”

Bra jämförelse!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: