jump to navigation

Ron Paul om invandring december 30, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ron Paul.
44 comments

Ron Paul må vara en bra karl och ha en oklanderlig syn i de festa frågor och på de flesta problem. Men det finns en fråga där hans syn skiljer sig så mycket från min, att jag faktiskt inte vet om jag skulle rösta på honom i det amerikanska presidentvalet, om jag nu fick rösta. Denna fråga är invandring. För att se vad jag menar, ta en titt på denna reklamsnutt som jag tycker är oerhört obehaglig.

I och med att de flesta, om än inte alla, liberaler hyser en mycket stor beundran för Paul känner jag mig tvingad att på ett mycket tydligt sätt förklara vad jag finner förkastligt med denna reklamsnutt och därmed även med Ron Pauls förslag gällande invandring. Reklamen börjar mycket riktigt att konstatera att i århundraden välkomnade USA invandrare som kom till landet legalt, följde lagen och levde produktiva liv. Invandringen till USA var under dessa århundraden mer eller mindre fri, och tiotals miljoner människor strömmade in i landet.

Reklamen fortsätter sedan med att konstatera att i dag strömmar illegala invandrare in i USA och översvämmar landets skolor, sjukhus och välfärdssystem (underförstått bryter de även mot andra lagar). Den berättar att Paul vill stänga gränsen, avskaffa amnestin, exkludera dessa illegala invandrare från välfärdssystemet, ta bort regeln som säger att de som föds i USA automatiskt blir medborgare samt, och detta är ganska hårresande, neka studenter från ”terroristnationer” visum.

Nu vill jag att alla ställer sig frågan: vad skiljer dagens USA från det historiska USA som upplevde denna godartade invandring under århundraden? Jo, invandringen var fri. Givet att jag har tillåtelse från markägaren eller själv äger mark i USA har staten givetvis ingen rätt att hindra mig från att äntra landet. Och det gjorde den inte heller under en väldigt lång period. Folk kunde äntra USA legalt väldigt lätt, och hade alla möjligheten i världen att skapa sig ett bättre liv i den nya världen, utan att staten lade sig i. Och de gjorde de också.

I dag kränker den amerikanska staten alla potentiella invandrares rättigheter genom att i praktiken göra nästan all invandring illegal, trots att den inte kränker någons rättigheter. Vanliga människor, som inte kränker någons rättigheter, görs därmed till brottslingar. Om jag köper en bit matk i USA och bosätter mig på den, då bryter jag mot lagen. Och som alltid när staten gör en laglydig person till en brottsling genom rättighetskränkande lagar, förvandlas denna person snart till en verklig brottsling. Om det enda sättet för 99% av jordens innevånare att äntra USA är att göra detta på illegal väg, kommer endast brottslingar att äntra landet. Logiken är inte mycket svårare än så. Problemet är därmed inte invandringen i sig, utan de lagar som förbjuder invandring.

Och sedan detta med att invandrarna sätter en hård press på de (offentligt finansierade) skolorna och sjukhusen, samt att de försätter välfärdssystemet i ett kristillstånd. För det första är det givetvis konstigt att Paul är så mån om att få välfärdssystemet att fungera. Detta system kan givetvis aldrig fungera, oavsett om invandringen är noll eller inte. Problemet är återigen inte invandringen, utan den statliga inblandningen. Om alla skolor och sjukhus vore helt privata, skulle det vara jättebra om invandrare ”översvämmade” dessa och efterfrågade deras tjänster. Och problemet med att välfärdssystemet hotas av invandringen löses enkelt av att man avskaffar denna offentligt finansierade välfärd.

Och det sista, att alla som kommer från nationer som uppfostrat eller hyser terrorister skulle straffas genom att nekas visum, är givetvis helt oacceptabelt ur liberal synpunkt. Man kan givetvis inte straffa oskyldiga personer bara för att de råkar bo i samma land som en terrorist eller i ett land med en regim som stödjer eller i alla fall inte aktivt bekämpar terrorism. Det här kanske kommer som en överraskning för Paul, men sannolikheten att man är terrorist är inte speciellt mycket större om man kommer från Saudiarabien eller Indonesien än om man kommer från Texas.

Olika sorters fanatism december 28, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
34 comments

I ideologiska debatter är det rätt vanligt att ord som “religion” och “fanatism” dyker upp lite här och var, oftast i kontexten att en viss ideologi liknas vid en religion, och dess anhängare sägs vara fanatiker. Det här har jag själv stött på flera gånger, och har vid tillfälle själv använt vissa av dessa ord. Det är ju förstås inte så bra, men det finns faktiskt skillnad på fanatism och fanatism.

Låt oss börja med religiös fanatism. Det första man måste göra skillnad på är folk som å ena sidan är troende och å andra sidan religiösa. Man kan givetvis vara både ock, men det ena behöver inte innebära det andra. Troende är en sådan person som tror på en högre makt, ofta kallad Gud. Tron är sällan mer än en känsla man har, en känsla av att det finns något högre och mäktigare. En känsla man inte kan förklara med sakliga argument. Att vara religiös innebär att man har hög respekt för ett visst regelsystem som skapats av människor, och att man måste efterleva dessa regler för om man inte gör det, så går det illa. Vissa går till och med så långt att de försöker tvinga på andra sina regler, och avfärdar alla som vägrar lyda för en massa nedsättande saker. Det är när man går över den gränsen, då man börjar påtvinga andra sin religion, som ordet ”fanatiker” börjar bli aktuellt. Typexempel kan sägas vara den kristna bombhögern i USA och de islamistiska fundamentalisterna i Mellanöstern.

Till näst kommer ideologisk fanatism. Sist och slutligen är den inte så olik religiös fanatism. Det kommer från tron att ett system som någon funderat fram är det bästa tänkbara utan att vilja inse bristerna i det. Med andra ord, man vägrar att erkänna existensen av bristerna utan att ens föra debatt om saken. Kritikerna slås ner med våld, antingen verbalt eller fysiskt. Något som också kännetecknar denna sorts fanatism är att det finns vissa personer som upphöjts över alla andra, nästan i klass med profeter i den religiösa fanatismen. Typiskt sett är dessa personer politiska ledare, eller så har de varit det. Den ideologiska fanatism som gjort överlägset mest väsen av sig det senaste dryga seklet är givetvis kollektivismen i dess olika former. Kommunismen och fascismen, av vilka den förra givetvis varit högljuddast i och med att den varit mer långlivad, är tvättäkta exempel på ideologisk fanatism. ”Profeterna” är män som Marx, Lenin, Mussolini, Hitler, Mao och Castro. Hugo Chaves är också på god väg. Nämnas bör även Che Guevara. Både kommunismen och fascismen har bevisligen misslyckats, hårt och mycket. Försöken har lett till över 100 miljoner människors död, ofattbar misär och oberäknelig ekonomisk skada. Ändå finns det miljoner som förespråkar ren kommunism eller fascism. Dessa är inte sällan involverade i våldsdåd. Det finns många fler som förespråkar olika varianter av dessa system. Vad de har gemensamt är att de vägrar lyssna på motargument, sprider lögner om andra ideologier (Naomi Klein är ju ett tämligen lysande exempel) och förlöjligar alla sina motståndare. De vägrar ståndaktigt att inse bristerna i de system de förespråkar. Vissa kan faktiskt gå så långt att de erkänner att brister finns, men skulle aldrig erkänna insikten av vad dessa brister betyder.

Betyder detta att jag, som en förespråkare av libertarianismen, också är en ideologisk fanatiker? Utan tvekan finns det folk som tycker det. Men jag håller inte med, överraskande nog. Skälen till det är följande:
Jag hyllar inte enskilda människor som ofelbara profeter. De personer jag beundrar är vetenskapsmän och filosofer, inte politiker. Jag tror på libertarianismen eftersom jämfört med alternativen är det den ideologi som verkar vettigast. Det handlar inte om blind tro på något som inte fungerar, det handlar om en övertygelse jag nått efter att ha lyssnat till argumenten. Skillnaden tämligen stor, eller hur?

Jag menar, naturligtvis anser jag att våld är fel (non aggressionsaxiomen), naturligtvis anser jag att var och en skall ha rätt att förfoga över sin egendom så som han vill, så länge användandet inte skadar andra (privat egendomsrätt). Konsumenterna skall själva stå för sin konsumtion, och investerarna skall själva bära risken för sina investeringar. Privat välgörenhet är något av det vackraste som finns. Och viktigast av allt, något som följer av allt ovanstående: Varje individ har en okränkbar rätt till liv, frihet och egendom.

Som sagt finns det många som inte håller med mig. Därför utmanar jag alla i hela världen på att föra ett sakligt resonemang och med sakargument förklara varför varje enskild individ inte skulle ha denna okränkbara rätt. Alternativt försöka visa att jag är lika mycket fanatiker som vilken skinnskalle eller marxist-leninist-stalinist som helst.

Vår skuld till staten december 23, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism.
1 comment so far

Grundtanken med vårt välfärdssamhälle är att alla har rätt till boende, mat, utbildning, sjukvård och ett drägligt liv i största allmänhet, oberoende av familjeförhållanden, förmögenhet eller något annat. Staten garanterar allt detta plus en hel del annat som fungerande kommunikationer, subventionerad kollektivtrafik samt diverse stöd och bidrag. Detta finansieras bl.a. genom att beskatta allt som rör sig och skyffla pengarna från A till B via C, D och E. För många verkar det här helt rimligt och som ett bra system. Saken är bara den att som med alla andra politiska lösningar som går ut på att staten skall sköta allting följer en hel del problem, som både på lång och kort sikt blir både allvarliga och oerhört svåra att rätta till.

Ett av de mer allvarliga problemen som kommer sig av välfärdsstaten är det beroende det skapar. Medborgarna blir beroende av staten på många olika sätt. Det blir i praktiken omöjligt för individerna att klara sig själva, eftersom de i allt de gör måste involvera någon av den myriad av myndigheter staten har grundat åt oss. Eget initiativ är något vi aldrig uppmuntras till. Inte heller ges det mycket incentiv till att ta ansvar för sina egna handlingar eller sitt eget liv. Staten finns där och ser till att du inte behöver svälta eller frysa. Var lugn och lita på Uncle Sam.

Många gånger i många olika debatter har jag ofta fått höra hur mycket jag är skyldig staten. ”Tänk på allt staten har gett åt dig”, säger de. Och listan är lång: gratis sjukvård, gratis utbildning, barnbidrag, studiestöd osv utöver all den fina infrastruktur staten byggt åt mig som jag får använda fritt, t.ex. genom att åka tåg för en billig penning. Var tacksam mot staten, som har gett dig så mycket, och försök i allt du gör hitta på sätt att återbetala sin skuld.

Låt mig nu klarlägga en sak en gång för alla: Jag är inte skyldig staten någonting överhuvudtaget. Det har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli. Varken jag eller någon annan.

Om jag är skyldig någon någonting för allt det jag har fått så här långt i livet så är skulden i så fall till de medborgare som med sina skattepengar finansierat alla de gåvor jag fått. Om A med våld tar pengar från B och ger dem till C, som sedan använder dem till att betala för sin operation, så är det givetvis B han står i skuld till, inte A.

Vad staten i praktiken gör är att den först tar våra pengar, skyfflar omkring dem inom byråkratin vilket skapar en hel del arbetsplatser för byråkrater, och sedan ger en bråkdel av våra pengar tillbaka genom diverse stödprogram och tjänster. Sedan får vi höra att vi står i skuld till staten.

Låt mig därför få klarlägga en sak till: En skuld uppstår då två eller flera olika parter genom ett avtal kommer överens om ett lån. Låntagaren är skyldig långivaren. Det andra sättet en skuld kan uppstå då en eller flera parter vållat någon annan skada. Skadegöraren är skyldig skadelidaren. En skuld uppstår inte genom att staten eller någon annan tvingar på dig en massa ”förmåner” som du sedan hamnar att betala för i alla fall, eller kanske redan har betalat för.

Det enda skuldförhållande man kan tala om ifråga om stat och individ är det rakt motsatta. Det är staten som är skyldig oss. Utan vårt slit, vårt företagande och vår produktion skulle det inte finnas något för den att plundra. Allt tal om vår skuld till staten är inget annat än en del av till synes ändlösa pro-statliga propagandan som vi hjärntvättas med från vagga till grav.

Klimatfanatikernas ständiga ström av fadäser december 20, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Rättighetskränkningar.
16 comments

Vår generations absolut största politiska fråga är klimatfrågan. Den är ständigt aktuell och har blivit en hel industri i sig självt. Niklas Lampi skrev i torsdagens (18.12) Ålandstidning en ledare med rubriken ”Och jorden kunde vara platt”. Just det uttrycket har jag hört många gånger i klimatdebatten och jag blir lika road varje gång, eftersom det syftar till att likna klimatskeptikerna med folk som tror att jorden faktiskt är platt, vilket den bevisligen inte är. Vad Lampi inte fattar är att han fått liknelsen om bakfoten.

Under medeltiden var den stora majoriteten övertygad om att jorden var platt, liksom den stora majoriteten idag är övertygad om att människans C02 utsläpp orsakar uppvärmningen. På den tiden var det ett fåtal vetenskapsmän som, med livet som insats, vågade ifrågasätta gällande uppfattning. Idag får alla de som ställer sig skeptiska i klimatfrågan utstå spott och spe, bl.a. i form av Lampis ledare. De censureras, blir nekade forskningsstöd och vissa har till och med blivit hotade till livet av diverse fanatiska Moder Jord-aktivister. Snacka om klara paralleller mellan historia och nutid.

Till slut visade sig som vi alla vet att jorden inte alls är platt. Så vad Lampi gör är att han totalt missar målet med sin liknelse med följden att han själv sätter sig i ”Jorden är platt”-gänget.

Jag är skeptisk till teorin om av människan orsakad global uppvärmning av den enkla orsaken att det inte presenterats det minsta tillstymmelse till bevis för
1. att den globala uppvärmningen på något sätt är onormal i jordens historia
2. hur stor del av uppvärmningen beror på mänskliga C02 utsläpp (om något alls)
3. att en kraftig nedskärning av C02 utsläppen skulle ha den minsta verkan på uppvärmningen

Dessutom har vetenskapen presenterat mycket mer trovärdiga förklaringar på att jorden håller på att värmas upp, t.ex. förändringar i solaktiviteten. Dessutom har både temperatur och C02-halt varierat kraftigt under jordens livstid långt före människan kom till. Vad berodde dessa variationer på, kan man ju undra.

Den organisation som gått i bräschen för klimathotet är ett politiskt tillsatt organ som lyder under en politisk organisation som saknar motstycke vad gäller korruption, fiffel och båg. Dess slutsatser är politiska, inte vetenskapliga, och dess arbetssätt är allt annat än vetenskapligt. Fler och fler forskare hoppar av IPCC och kritiserar den öppet för just detta. Hela debatten handlar hela tiden mindre om vetenskaplighet och mer om skrämselpropaganda och politiska majoritetsbeslut. Man hör mycket mer från politiker och aktivister än faktiska vetenskapsmän. Rörelsens främsta språkrör är en f.d. amerikansk viceprecident som var starkt kritisk till klimatrörelsen och CO2-avtal under sin tid vid makten. Hans film byggde på en enda kritisk sanning: förhållandet mellan temperatur och C02-halter. Problemet var att han fick det om bakfoten (verkar vara kännetecknande för klimatfanatiker). Det var nämligen så att temperaturen höjdes först, sen följde C02-nivån efter ca 800 år senare. Men det missade Gore i sin oscarsbelönade film, som sedan ledde till att han fick Nobels fredspris.

Hur någon kan sätta den minsta tilltro till IPCC, Gore och deras anhang av maktlystna, förvirrade aktivister, politiker och byråkrater är något jag aldrig kommer att kunna förstå. Men men man får ju tro vad man vill, det har jag inget problem med. Problem blir det då man vill börja stifta lagar och höja skatter som avsevärt begränsar den individuella friheten med dylikt bluff och humbug som grund.

Detta med valfrihet december 19, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Miljö.
17 comments

Att detta med vad valfrihet egentligen innebär skall vara så svårt. Valfrihet är när man tillåts göra sina val utan någon annan, medelst tvång, försöker styra ens val. Detta bör inte förväxlas med hur många valmöjligheter man råkar ha. Gång på gång verkar dock folk tro att valfriheten ökar när antalet valmöjligheter ökar. Senast i raden är Anders Gustafsson som verkar tro att valfriheten ökar om alla, genom statligt tvång, ges möjlighet att välja kollektivtrafik framför bilen.

Det roliga i Anders Gustafssons insändare är att han är en sanning på spåren när han diskuterar vad rättvisa är för något:

[Petri Carlsson] har helt rätt i att vi alla betalar de 0,6 procent av stadens budget som stadsbussen kostar. Även de som aldrig åker buss. På samma sätt betalar de utan barn för våra barns dagvård, tandvård och skolgång. I rättvisans namn borde väl barnlösa inte behöva betala? Varför ska en fotgängare eller cyklist betala för vägunderhåll? Och framförallt varför ska de utan bil betala för nedsmutsning och samhällets kostnader för trafikolyckor?

Svaret är självfallet att inget av det som Anders nämner är speciellt rättvist. Dock, istället för att bara försöka kompensera för en orättvisa med en annan, anser jag att vi bör skapa ett verkligt rättvist samhälle, där alla helt enkelt betalar för det som de använder och de resurser de tar i anspråk. Om då verkligen kollektivtrafik är så samhällsekonomiskt lönsamt som Anders vill få det till, jag då kommer marknaden att se till att den konkurrerar ut biltrafiken per automatik.

Detta luktar korruption december 18, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Korruption.
2 comments

Är det fler än jag som förvånats över Danne Sundmans kovändning i frågan om samhälle skall bekosta golfbanan i Godby? Först var han emot, nu är han mitt i allt för. Vad har fått honom att ändra sig? Har han plötsligt blivit övertygad om att den fria marknaden inte klarar av att se till att golfbanor byggs? Har han sett några väldigt övertygande siffror som visar att banan inte kommer att kosta skattebetalarna och det Åländska samhället en massa pengar? Om det ändå vore så väl.

Nej, tydligen lär han ska ha fått ett samtal från ”näringslivet” som lovat honom en motorbana i Eckerö i utbyte mot han röstar för att spendera våra pengar på en golfbana. Han verkar inte ens förneka det. I dagens Ålandstidning säger han mycket riktigt att ”hans ‘kompromissvilja’ när det gäller golfbanan gynnar hans eget skötebarn, motorbanan i Eckerö”.

Givet att Sundman, med sitt stora motorintresse, minst sagt har ett personligt (om än inte vinst-) intresse av att motorbanan i Eckerö byggs, kan någon förklarar vad det är för skillnad på detta och fallet där Sundman helt enkelt lovas pengar, en ny bil, och så vidare av en privat intressent för att rösta på det ena eller det andra sättet?

Att kohandel mellan politiker förekommer är kanske inget att haka upp sig på. Men när politiker börjar kohandla med privata intressenter, då är det inte längre kohandel utan då börjar det lukta korruption. I alla fall enligt mitt sett att se på saken. Får se om det framkommer något mer de närmaste dagarna. Än så länge handlar det hela till stor del om hörsägen.

Stress och psykisk ohälsa december 12, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
5 comments

Dagens ledare i Nya Åland innehåller som vanligt ett par mer eller mindre oförståeliga uttalanden och kommentarer. Här är ett litet axplock:

”Materiellt har vi aldrig haft det så bra, psykiskt har vi aldrig mått sämre.”
Ok att den psykiska ohälsan har ökat de senaste åren eller decennierna, men att den aldrig skulle ha varit större än nu tvivlar jag på. Människor mådde knappast speciellt bra under andra världskriget, den stora depressionen, och så vidare. Och hur människans psykiska hälsa var under stenåldern är nog ganska svårt att veta.

”Ungdomar har större frihet i dag än någonsin förr”
Om man räknar de som är mellan 21 och 30 år som ungdomar hade dessa en betänkligt större frihet för 150 år sedan än vad de har nu. De kunde då resa världen runt utan pass och visum och bosätta sig i till exempel USA utan att behöva skaffa ett koppel advokater, köpa varor från andra länder utan att behöva betala tullar, ta vilka droger de ville, och de betalade ingen skatt värd namnet.

Och på tal om detta med ungdomar och stress tycker jag denna artikel är lite intressant. Tycker det mest hackas på datorspelande nuförtiden, inte minst på Nya Ålands ledarsida, men faktum är att det är väldigt avkopplande och har en klart avstressande effekt. Om bara staten skulle låta ungdomar vara ifred tror jag nog inte de skulle vara mer stressade än för 150 år sedan. Tvärtom.

På rätt väg december 7, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Hembygdsrätten, Näringsrätten.
6 comments

Noterar att det finns en intervju med den nye finansministern Mats Perämaa i dagens Ålandstidning. Överlag tycker jag att det mesta han säger pekar år rätt håll. Landskapet ska inte bekosta hela byggandet av golfbanan, utländska företag ska lättare kunna etablera sig på Åland och det ska bli lättare för personer utan hembygdsrätt att köpa fritidsbostäder på Åland.

Man kan visserligen tycka att förändringarna är för små. Helst skulle inte landskapet bidra till golfbanan alls samt att man slopade alla krav på närings- och hembygdsrätt. Men man ska inte underskatta små förändringar. När folk ser att de får det bättre och att liberaliseringarna fungerar, blir det lättare att genomföra fler.

Dåligt debattsinne december 7, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Debatt.
1 comment so far

I och med att jag pendlat fram och tillbaka till Lund den senaste tiden har jag inte hängt med helt och hållet i det gräl som uppstått mellan förvaltningschef Arne Selander och Benita Mattsson Eklund, ledarskribent och kulturredaktör på Ålandstidningen. Det hela började med att BME skrev en kritisk ledare om Museibyrån. Selander påpekade då att BME var jävig i frågan eftersom hennes man jobbar på Museibyrån. Senare har det även framkommit att han anser sig ha behandlats orättvist och mobbats på sin arbetsplats.

Vanligtvis tycker jag inte man ska dra in familjemedlemmar i debatten, men i detta fall verkar det varit mycket befogat. Läsarna har en rätt att veta historien om BMEs man, eftersom detta i allra högsta grad har påverkat hennes uppfattning om Museibyråns arbete och personer som jobbar där. BME härsknade dock till rätt rejält och har nu bett lantrådet (Selanders chef) att utreda om Selander överskridit sina befogenheter.

Jag tycker detta är fullständigt oacceptabelt. Redan i dag är folk rädda för att delta i debatten eller ställa upp i val eftersom de är rädda för att det ska negativt påverka deras situation på sin arbetsplats och deras relation med sin chef. Om ledarskribenter och andra går och ”skvallrar” till sin motdebattörs chef så fort de känner att de förlorat en debatt, vem sjutton ska då våga skriva insändare? Kommer BME att ringa prefekten på min institution om jag någon gång kritiserar henne?

Jag har stött på liknande saker otaliga gånger genom mitt debatterande. Personer som förlorat ansiktet i en debatt, och reagerat med att polisanmäla, hota eller på annat sätt kränka sin motdebattör. Men jag har aldrig varit med om att en person i BMEs ställning gör det. Nu ska man givetvis inte hetsa upp sig alltför mycket, men att BME bör ta en paus från ledarskrivandet förefaller väldigt rimligt. Jag har svårt att se att hon skulle ha något förtroende kvar.

Bok om marknadsmisslyckanden och industripolitik december 6, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia, Ekonomisk politik.
3 comments

Nu har jag, efter många om och men, äntligen börjar skriva på den bok om marknadsmisslyckanden och industustripolitik som jag planerat ett tag nu. Själv tycker jag att det finns ett stort behov av en sådan bok på svenska. Dels för att det inte finns någon sådan bok och dels för att de argument som förs fram till förmån för eller mot industripolitik ofta är helt ute och cyklar. Jag tror en sådan bok skulle höja nivån på debatten betänkligt, och dessutom vara en bra introduktion för den som vill studera marknadsmisslyckanden och industripolitik.

Hur ambitiöst projektet och hur omfattande boken blir får jag se efter hand. Att jag kommer att gå igenom konceptet marknadsmisslyckande grundligt och ge flera exempel på sådana är klart. Jag måste dock ta ställning till två saker som kommer att avgöra hur omfattande boken blir. I vilken utsträckning ska jag gå igenom empirin som tar upp industripolitik i till exempel Östasien och hur industripoltik har eller inte har lyckats lösa olika marknadsmisslyckanden? Och i vilken utsträckning skall jag gå igenom i detalj hur en framgångsrik industripolitik kan och inte kan designas?

I och med att jag har en massa andra saker att göra, samt att jag planerar att ta en månads semester i januari och februari, kommer det antagligen dröja förhållandevis länge innan boken börjar likna något. I bästa fall kanske jag har ett någorlunda färdig manus innan eller efter sommaren. Fast med mig vet man aldrig. Mitt i allt sitter jag med en färdig bok i början av januari.