jump to navigation

Inget är sig likt januari 28, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
1 comment so far

Visst känns det tryggt när man kommer tillbaka till ett ställe där man tidigare bort och ingenting har förändrats? Eller jag tror i alla fall at det känns tryggt, för något sådant fick jag inte uppleva när jag efter två år återvände till min forna hemstad Kuala Lumpur.

Efter att ha spenderat två mycket trevliga dagar i Singapore, där jag bland annat lyckades äta vad som säga vara Singapores bästa svartpepparkrabba, anlände vi till KL med buss i fredags. Först på dagordningen stod ett besök till min favoritrestaurang. Jag kände dock knappt igen den när jag steg in. Den var totalrenoverad och hade bytt ägare. Och nej, maten var inte alls lika god som tidigare.

Nåväl, det var trots allt fredag och för att dämpa min besvikelse över att min bananbladslunch inte var det jag trodde den skulle bli gav vi oss iväg till min gamla favoritklubb Nuovo på Jalan Sultan Ismail, som mig veterligen är en av få klubbar i KL som bara spelar hip-hop. När vi kom dig trodde jag knappt mina ögon. Det enda som återstod av det som hade varit klubbens bottenvåning var ett tomt betongskal.

Jag såg dock att det verkade vara något på gång på andra våningen (som också är rätt ok), så jag gick och frågade de som stod i entrén vad som hände där uppe. Det svarade att det numera var en bögbar. Jag menar, att riva ena halvan av någons favoritklubb är lågt. Att sedan göra om andra halvan till en bögbar (inget ont om homosexuella) är bara övervåld.

Vi lyckades hitta en annan klubb som spelade hip-hop fram till klockan två, innan någon sorts orgie i jobbig dansmusik tog vid. Men det var ganska kul ändå, och jag beställde in en hel flaska Jim Beam för att dränka mina sorger. Att jag lyckades få i mig ett par roti canai (Malaysisk stekt deg med curry) innan vi gick hem räddade dagen.

Sitter nu på flygplatsen i KL och väntar på flyget till Kota Kinabalu (nordöstra Borneo). Om jag går efter tidigare erfarenheter förändras allt ännu snabbare där, så i och med att vi inte varit där på över två och ett halvt år lät vi knappast känna igen oss alls.

Annonser

Vem får makten om staten avskaffas? januari 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Interventionism.
48 comments

En av de vanligare invändningarna mot anarko-kapitalism är att den makt staten idag innehar skulle hamna in händerna på mafialiknande organisationer. I en statslös värld skulle stater uppstå på grund av detta, eftersom makt inte kan tas bort, bara omfördelas.

Det är sant, makt kan inte tas bort, bara omfördelas. Men geenom att ta makten från staten ger man den tillbaks till individerna. Av det följer att makten splittras och slås ut bland många, i stället för att koncentreras i händerna på en handfull politiker och byråkrater. Det mer eller mindre eliminerar risken för krig. Utan stora arméer i händerna på maktgalna politiker kommer väpnade konflikter av det slag och magnitud vi sett under de senaste 3 – 4 milliennia inte att kunna uppstå. Tänk vilka fruktansvärda krig världen fått uppleva bara de senaste hundra åren. Två världskrig, två krig i Irak varav det ena ännu pågår (och kommer göra så 100 år till om MaCain får bestämma), kriget i Yugoslavien, inbördeskrigen i Afrika (Rwanda, Uganda etc) och mycket mer därtill.

Visst kommer vissa att ha mer makt än andra, det är oundvikligt. Men ingen, vare sig privatperson eller företag kommer att ha sådan makt som staten har idag. För att förstå varför måste man först klarlägga de rättigheter en stat har, men som privata personer inte har:

1. Våldsmonopol. Staten är den enda aktör som får utöva offensivt, oprovocerat våld.
2. Rån. Staten är den enda aktör som under hot om våld får tillskansa sig egendom utan den rättmätiga ägarens tillstånd. (Beskattning)
3. Falskmynteri. Staten är den enda aktör som utan någon som helst begränsning får trycka pengar. Detta är ett av världens mest akuta och allvarliga problem idag.
4. Slaveri. Staten är den enda aktör som har rätt att tvinga folk att utföra arbete för dess räkning, utan deras medgivande och utan hänsyn till deras lönekrav. (Värnplikt, arbetsplikt)
5. Beskydd. Staten är den enda aktör som genom rån och slaveri kan finansiera och upprätthålla en våldsapparat vars syfte är att säkra statens intressen. (Polis, militär osv)

Dessa rättigheter med flera har staten givit sig själv genom lagstiftning. Ingen privat aktör skulle någonsin kunna åstadkomma något sådant, för att inte tala om att intresse för detta knappast skulle föreligga. Ju större stat, desto större makt som koncentreras i händerna på människor som inte klarar av att hantera den. Jämför George W. Bush med Bill Gates. Vem har makt att orsaka störst skada? Bill Gates, sina oräkneliga miljarder till trots, skulle inte kunna uppbåda och upprätthålla ens en mikroskopisk bråkdel av den militära makt Bush besitter. Det skulle ingen privat aktör kunna, i synnerhet inte Bush själv. Men det behöver han inte, det enda han behövde göra var att bli president. Då fick han all denna kolossala makt på köpet.

Att hävda att ett maffiastyre skulle uppstå om staten togs bort är således ett ogrundat påstående. En mafia skulle omöjligen klara av att upprätthålla ett sådant skräckvälde vilken stat som helst kan göra utan dess mera problem. Förresten känner jag ingen som någonsin måsta betala skyddspeng till maffian, men nära nog alla jag känner har måsta betala pengar åt staten.

Ett annat problem med staten är att den ger grund för lobbyverksamhet. Intressegrupper lobbar för sina specifika intressen, t.ex. storföretag. De förmår staten att smälla upp importtullar vilket gör att de skyddas från konkurrens, något som konsumenterna får ta smällen av. Bidragsbeorende grupper å sin sida lobbar för höjda bidrag. När har man någonsin hört talats om en lobbygrupp som krävt att den lagstiftning som ger den skydd skall slopas, alternativt att de skattefinasierade bidrag den erhåller skall sänkas?

Avsaknad av en biograf ett tecken på rikedom januari 25, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia, Insändare.
add a comment

Enligt Britt Lundberg (Ålandstidningen 21.1) skulle det faktum att Åland nu står utan biograf vara ett fattigdomsbevis. Jag skulle dock vilja hävda att man tvärtom kan se det faktum att Åland står utan biograf som ett rikedomsbevis. Anledningen till att så får går på bio, och till att det inte är lönsamt att driva en biograf på Åland, är att en biobiljett är för dyr jämfört med att till exempel köpa en platt-TV. För samtidigt som priset på biografbiljetter har stigit väldigt mycket de senaste decennierna, har priset på till exempel stora TV-apparater fallit enormt. Det är därför så få väljer att gå på bio nuförtiden.

Anledningen till att det blivit så dyrt att gå på bio, och därmed den yttersta anledningen till att så få går på bio, är något man brukar kalla Baumols sjuka. Denna sjuka uppstår av det faktum att, samtidigt som det är förhållandevis enkelt att rationalisera varuproduktion, är det väldigt svårt att effektivisera produktionen av tjänster. Att i dag tillverka en TV-apparat tar en bråkdel av den tid och resurser som krävdes för 50 år sedan. Det tar dock precis lika länge att spela upp en symfoni, att klippa någons hår eller att spela upp en film för en biografpublik som det gjorde för 50 år sedan.

När det gäller produktion av varor går det alltid att göra produktionen lite snabbare och effektivare. Det är dock svårt för en biograf att öka sin effektivitet genom att spela upp en film snabbare. Man kan visserligen trycka på framåtspolning, men det är inte säkert att publiken skulle uppskatta detta. Resultatet blir ofrånkomligen att konserter, klippningar och biografbesök successivt stiger i pris jämför med hemmabiosystem, bilar, datorer och så vidare. Så det faktum att tjänster stiger i pris är helt enkelt ett uttryck för en hög tillväxt inom tillverkningssektorn. Ett bevis på att rikedomen ökar.

Trots att priset på tjänster är dömda att stiga i kanske all evighet, kommer vi alltid att efterfråga vissa tjänster. Vi kommer alltid att efterfråga sjukvård oavsett hur dyr den blir i framtiden. Däremot är det väldigt osäkert om vi kommer att fortsätta efterfråga biografvisningar (och andra priskänsliga tjänster) i takt med att tillväxten inom tillverkningsindustrin fortsätter och biobiljetterna blir allt dyrare. Personligen tror jag att biografer, förutom de som riktar till sig entusiaster, kommer att vara ett minne blott i de flesta i-länder inom några årtionden. Och detta är ett tecken på vår ökande rikedom, inte på att vi mitt i allt håller på att bli fattiga.

Om olika sorters infrastruktur januari 21, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
3 comments

Bäste Fogelström och Gustbée. Det stämmer att man kan tala om olika sorters infrastruktur. Man talar till exempel ofta om ett företags infrastruktur som är nödvändig för att företaget skall fungera. Jag skulle säkert även kunna kalla bland annat min spis för min matlagningsinfrastruktur eftersom jag inte kan laga mat utan den. Således kan man även tala om turistisk infrastruktur, även om jag visserligen tror att turismen skulle fungera utan ytterligare en golfbana.

Problemet är att Fogelström aldrig talat om turistisk infrastruktur. Han har bara talat om infrastruktur, vilket är något helt annat. I den rapport Fogelström hänvisar till är man noga med att alltid skriva ut att man talar om turistisk infrastruktur, vilket inte skall förväxlas med vanlig infrastruktur. Fogelström gör däremot inte denna åtskillnad i sina insändare, och det är därför jag anser att han försöker föra Ålänningarna bakom ljuset genom att blanda ihop riktig infrastruktur med nöjesanläggningar.

Och så detta med att jag sätter ut min titel vilket verkar reta Gustbée. Jag tycker det är intressant att notera att det aldrig var någon som klagade när jag satte ”studerande” och senare ”doktorand” under mina insändare, förutom att folk antydde att min avhandling nog skulle bli underkänd. Jag har nu skrivit två insändare där jag satt ut titeln doktor, och jag har redan fått en handfull klagomål. Varför har det blivit så känsligt just nu?

Den bestulna löntagaren januari 19, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Frivilligt samarbete.
7 comments

En av den marxistiska propagandans mest centrala budskap är att löntagarna blir bestulna av sina arbetsgivare, de giriga kapitalisterna. Grunden för påståendet är att kapitalisterna berikar sig själva på det mervärde arbetarna producerar. Då företagen gör stora vinster blir kapitalisterna rika, men arbetarna får inte ta del av kakan. De får sin lön och inget mer, oavsett hur mycket mervärde de producerar. Man skulle ju tycka att hela den här tankegången är absurd och befängd från början till slut, men den är faktiskt inte så ovanlig. Därför skall jag förklara varför jag tycker att den brister.

För det första. Det är företagaren som bär risken för hela projektet. Han kommer på en affärsidé. Därefter investerar han antingen egna eller lånade pengar i projektet och försöker få det att funka. Den eventuella vinst företaget gör är den avkastning han får på sitt investerade kapital och utförda arbete. Eftersom det är han som stått för investeringen är givetvis avkastningen från den samma hans och ingen annans. Samma sak gäller om han gör förlust. Den är hans och ingen annans, han kan inte kräva att någon annan betalar hans skulder.

För det andra. En arbetare säljer sin arbetskraft. Han sätter ett pris på den tid och den kunskap han besitter, vilken han säljer till arbetsgivaren i form av arbete. Värdet av sitt arbete bestämmer han själv. Anser han att arbetsgivaren erbjuder tillräcklig lön (tillräckligt högt pris), så säljer han. Det gör han för att han värderar de pengar han får högre än den tid han ger upp. I allt väsentligt kan han likställas med en leverantör. Att hävda att en arbetstagare har rätt till en del av vinsten för att han bidragit med sitt arbete, är som att hävda att en leverantör har rätt till en del av vinsten eftersom att han bidragit med råvaror som behövs i produktionen. Varken arbetaren eller leverantören har rätt till något annat än den överenskomna betalningen.

För det tredje. Resonemanget utgår som sagt från att arbetarna har en lika stor rätt till vinsten som företagaren. Det betyder att om företaget, efter att ägaren fått sitt, uppvisar en vinst skall den delas lika mellan ägare och anställda. Om ägaren tar även detta överskott utöver ”sin beskärda del”, stjäl han från arbetstagarna. Enligt denna logik borde ju arbetarna ha del i företagets förlust också. Det vill säga, om företaget går på minus borde alla arbetstagare betala tillbaks en del av sin lön, så att nollresultatet uppnås. Av någon konstig anledning har jag aldrig hört någon kräva det.

För det fjärde har resonemanget historiskt utgått från en mycket specifik arbetargrupp: produktionsanställda. Alltså de som jobbar i fabriker, gruvor och övriga produktionsanläggningar. Administrativa arbetare, som t.ex bokförare, sekreterare, löneräknare och så vidare brukar inte inkluderas, eftersom de inte deltar i den faktiska produktionen (med vilket menas att de inte gräver upp kol eller skruvar fast muttrar). Det här har man försökt vrida till att alla arbetare skapar mervärde genom sin blotta existens. Givetvis stämmer inte detta, eftersom det i så fall skulle betyda att vinsten skulle öka i takt med nyanställning i all oändlighet, vilket den förstås inte gör.

Där var några invändningar, man kan nog säkert göra flera. Viktigast är dock enligt mig att förstå att arbetaren säljer sin arbetskraft precis på samma sätt som elbolaget säljer sin el. Om den liknelsen blir för svår kan man säga att arbetstagaren hyr ut sin arbetskraft på samma sätt som fastighetsbolaget hyr ut sina lokaliteter. Arbetaren har ingen del i företagets vinst eftersom han inte varit med och investerat i företaget. Han har alltså ingen rätt till investeringens avkastning, varför han heller inte kan tvingas betala för en eventuell förlust. Avkastningen (eller förlusten) tillkommer endast de som investerat och ingen annan.

South Carolina januari 19, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Am. presidentvalet.
1 comment so far

Det är nu dags för den första sydstaten i republikanernas primärval, South Carolina. Som det går att utläsa av de flesta opinionsmätningar blir det en stenhård kamp mellan mannen som kan tänka sig stanna 100 år i Irak om det krävs och mannen som vill uppdatera konstitutionen så den stämmer överrens med ”the word of the living God”. Yikes. Om Paul kommer bättre än femma skulle det vara en stor skräll.

Utflaggning januari 18, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
add a comment

Som väntat har nu Eckerölinjen meddelat att man byter till svensk flagg för att kunna fortsätta sin snusförsäljning. Låt detta bli en läxa för Ålänningarna och de Åländska politikerna att man inte bör lämna ifrån sig denna typ av makt till Bryssel eller något annat ställe. De Åländska politikerna har bara sig själva att skylla att de accepterade att ge upp Ålands rätt att själv bestämma om man får sälja snus på sina fartyg. Det är de som bär det yttersta ansvaret. Inte Eckerölinjen och faktiskt heller inte EU.

Vad krävs för att man skall kunna kalla sig libertarian? januari 18, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Diskriminering.
14 comments

Diskussionen rörande Lew Rockwells påstådda rasism, där han bland annat författat rader såsom ”Wishing to associate with members of one’s own race, nationality, religion, class, sex, or even political party is a natural and normal human impulse”, och hans socialkonservativa paleolibertarianism, väcker en ganska intressant fråga. Kan man till exempel anse att den vita rasen är överlägsen alla andra raser, att kristna på något sätt är överlägsna muslimer, att den västerländska kulturen är överlägsen alla andra, att abstrakt konst inte är konst, och så vidare, och fortfarande kalla sig libertarian?

Lew Rockwell tycker detta. Han anser att ”the attempted definition of libertarian as necessarily socially leftist is a problem”. Denna frågade tangerades under en tidigare diskussion kring Political Compass-testet, där just ena axeln utgjordes av hur liberal man var i dessa sociala frågor. Så enligt det testet är man, tvärtemot Rockwell säger, inte libertarian om man har dessa åsikter. I en färsk intervju med CNN uttrycker även Paul den åsikten som många libertarianer nog har, det vill säga att till exempel rasism är inkompatibelt med libertarianism eftersom det är ett kollektivistiskt synsätt.

Vad tycker du? Kan man vara till exempel rasist och fortfarande kalla sig liberal, så länge ens rasism inte leder till att man föreslår några statliga interventioner eller förnekar att ”underlägsna” raser inte besitter samma rättigheter? Måste personligen säga att jag är ganska splittrad i frågan.

Mannen bakom nyhetsbreven januari 17, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ron Paul.
28 comments

Egentligen finns det inte så mycket mer att orda om Ron Pauls inbladning i de rasistiska nyhetsbreven. Som man kan se i videon nedan tar han kraftigt avstånd från dem, och det är det viktigaste. Vad som kanske är värre är att det verkar som om mannen som författade dem är ingen mindre än Lew Rockwell, grundare av Mises Institute som länge haft en nära relation med Paul.

Han förnekar det än så länge, men allt tyder på att det är han som står bakom nyhetsbreven och att de ingick i någon form strategi han och Murray Rothbard hade där de försökte skapa en allians med ”rednecks”. Tycker det hela är en mycket olustig historia, och den bekräftar tyvärr min dåliga bild av Mises Institute i Alabama. Vissa tycker även att Lew måste gå ut och ta på sig skulden för nyhetsbreven, för att minimera skadan som åsamkats Pauls kampanj (om den nu har skadats).

Replik till Fogelström januari 16, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
add a comment

Bäste Kalle Fogelström (s). Jag är helt övertygad om att de flesta privata företag inte skulle säga nej till att slippa betala skatt, att lättare kunna anställa och avskeda personal samt anställa ny personal när den befintliga personalen går i strejk. Därför tycker jag du är väldigt inkonsekvent när du säger att du vill göra det som ligger i näringslivets intresse, och att de som inte vill detta inte tar ansvar för Ålands bästa, när det är uppenbart att du själv inte vill det. Jag letade även förgäves i ditt svar efter en förklaring till varför du hela tiden kallar golfbanan för infrastruktur, vilket jag anser vara en ganska uppenbar förvrängning av sanningen.