jump to navigation

Ohälsosamma personer kostar mindre för sjukvården än hälsosamma februari 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
23 comments

En av de absolut värsta följderna, i alla fall enligt mitt sätt att se på saken, av vår socialiserade sjukvård är de ingrepp i den personliga friheten den ofrånkomligen verkar leda till. I och med att du inte betalar dina egna sjukvårdskostnader, ligger det plötsligt i allas intresse att du lever ett hälsosamt liv eftersom de måste vara med och betala dina läkarbesök och mediciner. Följden blir att allt som upplevs onyttigt, som till exempel rökning, alkoholkonsumtion, droganvändning, och kanske snart även konsumtion av fet eller söt mat, regleras mycket hårt. Allt, i alla fall enligt våra politiker och de som försvarar ingreppen, för att få ner kostnaderna i den gemensamt finansierade sjukvården.

Detta resonemang bygger dock på en mycket utbredd myt: att de som röker, dricker eller är överviktiga faktiskt kostar mer för den offentliga sjukvården än personer av normal vikt som lever ett hälsosamt liv. Faktum är, vilket en Holländsk studie som publicerades i början av denna månad visar, att feta personer som röker och dricker kostar mindre, inte mer, för den offentliga sjukvården än hälsosamma personer. Den enkla, och ganska cyniska anledningen, är att hälsosamma personer lever mycket längre och därför kostar mer för samhället på lång sikt. Så även om till exempel skatter på cigaretter, alkohol, fet mat och så vidare faktiskt leder till att folks hälsa förbättras, sparar det ändå inte in några pengar.

Så att vi bör reglera rökning, alkoholkonsumtion, fet mat och så vidare för att spara på samhällets resurser är humbug. Det leder till ökade, inte minskade, kostnader. Som vanligt när det gäller statlig intervention handlar frågan istället om kontroll. Det handlar om den mänskliga impulsen att vilja kontrollera andras liv. Att man för egen del anser att man inte bör röka, dricka, ta droger och vara fet, och om andra inte vill följa dessa råd måste man tvinga dem till det. Personligen tycker jag att denna människosyn är förkastlig. Om någon värderar alkohol, cigaretter och god mat högre än ett långt men ack så tråkigt liv har jag ingen rätt att använda våld för att tvinga dem leva på det sätt jag tycker är riktigt.

Drogtest i skolor februari 24, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Droger.
6 comments

Jag har läst många insändare på Ålandstidningens insändarplats som argumenterat för de mest avskyvärda ingrepp i folks frihet och personliga integritet, men Kurt Erikssons insändare om att vi bör ”införa drogtester i skolor och på arbetsplatser” (dvs tvinga skolor och arbetsplatser att drogtesta sina studenter och anställda) är utan tvekan den värsta hittills.

Inte nog med att han förespråkar dessa tester och menar att alla som är emot dem ”stöder knarklangarna” (utan att tänka på att dessa knarklangare inte skulle existera om droger vore lagliga). Han skriver även att ”alla, som inte missbrukar droger, har nog ingenting emot en kontroll av detta slag.”

Jag tror detta var första gången jag såg det vanligaste argumentet för införandet av en polisstat i en Åländsk insändare. Det vill säga, att medborgare som inte har något att dölja inte har någon anledning att motsätta sig övervakning, kroppsvisitering, husrannsakning och så vidare. Varför inte, om det gör oss säkrare, minskar antalet drogmissbrukare, och så vidare?

Ja Kurt, droger må vara farliga men en fascistisk polisstat, där polisen får övervaka, visitera, fråga ut och begära urinprov av vem som helst, utan att någon brottsmisstanke föreligger, är oerhört mycket farligare. Jag använder inga droger, men jag motsätter mig starkt idén att jag eller mina framtida barn skall behandlas som brottslingar. Att lagen tvingar mig att skicka mina barn till den statliga skolan och att de väl där skulle tvingas lämna urinprov.

Dessutom kan vi inte bekämpa droganvändningen med mer kontroll. Det spelar ingen roll om vi ger polisen rätt att övervaka oss dygnet runt, när som helst genomsöka vårat hus eller vår person, visitera varenda en person som kommer in i landet, läsa alla våra brev, förbjuda användandet av mobiltelefoner och övervaka alla andra telefonsamtal. Det är precis så vid gör i våra fängelser, och den enda skillnaden är att drogerna blir lite dyrare utan att droganvändningen för den sakens skulle minskar nämnvärt.

En utbildning i kris februari 23, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Utbildning.
10 comments

Min gode vän Wille Valve gjorde mig uppmärksam på en kolumn skriven av Christer K. Lindholm, lektor i nationalekonomi vid Åbo Akademi och publicerades i Hbl 17.2.2008. Rubriken var ”En ideologi i kris”, och i kolumnen drog Lindholm paralleller mellan nyliberalism, fria marknader och bolånekrisen. Nyliberalism är, så vitt jag förstått det, ett annat ord för klassisk liberalism. Trots den begränsade längden lyckades Lindholm få med en ansenlig mängd rena faktafel, varav de flesta på så grundläggande nivå att man verkligen kan undra hur mannen i fråga faktiskt kan hålla en doktorstitel i nationalekonomi. Nedan följer några citat från den gode doktorns kolumn:

den ideologi(nyliberalism) som i ett kvartssekel har styrt den ekonomiska politiken i USA

USA har inte präglats av nyliberalism eller någon annan sorts liberalism för den delen sedan dess grundande i slutet på 1700-talet. Att hävda att den amerikanska ekonomin eller politiken i stort präglats av liberalism är rent skrattretande.. USA:s ekonomi- och penningpolitik har sedan 1930-talet följt fascismens ekonomiska modell: corporatism. The Fed grundades redan 1913, så dagens destruktiva penningpolitik började egentligen redan då, och var en stor bidragande orsak till kraschen 1929.

Ideologin i fråga är naturligtvis nyliberalismen, som i sin korthet går ut på att den fria marknaden alltid och utan undantag leder till bästa möjliga resultat.

Den klassiska liberalismen är en politisk ideologi, enligt vilken statens enda uppgift är att garantera individens rätt till liv, frihet och egendom. Dess ekonomiska modell är laissez faire kapitalism. Lindholm blandar ihop filosofi med nationalekonomi.

En ideologiskt betingad motvilja mot alla former av statlig inblandning…

Någon sådan motvilja har inte funnits i USA på mycket länge. Både från politiskt och näringslivets håll har krav på intervention ställts. Tullmurar, licenskrav, subventioner, antitrustlagar etc. har länge varit vardagsmat i USA, precis som här.

… kan till en del förklara att den halsbrytande risktagningen på den amerikanska bolånemarknaden vars följdverkningar sedan utlöste den nuvarande krisen tilläts fortgå så länge.

Den sprickande bubblan är orsakad av statlig intervention i form av centralbankens kreditinjektioner, samtliga med stort stöd från privata affärsbanker. Faktum är att staten till och med tvingat banker låna ut till icke kreditvärdiga låntagare med hänvisning till diskrimineringsförbud.

Den främsta drivkraften bakom USA:s ekonomiska tillväxt har redan länge varit den privata konsumtionen

Det är just denna kreditdrivna konsumtion som ofta lett till ekonomiska kriser, vilket subprime-krisen är ett bra exempel på. Endast sparande kan leda till tillväxt. Artificiellt stimulerad konsumtion leder till sprickande bubblor.

Orsaken till medelklassens ekonomiska predikament är att en allt större del av den årliga inkomstökningen har koncentrerats till de allra rikaste.

Den verkliga orsaken till att medelklassen håller på att slås ut är den höga, av staten skapade inflationen. Erosionen av medelklassen är en oundviklig följd av hög inflation, eftersom inflationen gör vanliga människor fattigare. De som sitter nära centralbanken, däremot, blir rika.

Till en del kan den rekordartat ojämna inkomstfördelningen förklaras av att marknaden, i god nyliberal anda, har fått ha sin gilla gång utan några störande statliga ingrepp.

Orsaken till den ojämna inkomstfördelningen redogjorde jag för i punkten ovan. För den som är intresserad av den här frågan kan rekommendera Ron Paul. Han är ytterst bra på att förklara hur inflationen påverkar oss. Att påstå att marknaden i USA fått gå sin gilla gång utan statliga ingrepp ett rent vansinnigt påstående.

växande inkomstskillnader anses nämligen inte bara vara oundvikliga utan rentav önskvärda,

Ingen form av liberalism förespråkar inkomstklyftor, den förespråkar enbart att var och en skall ha full rätt till sin egendom. Det är en viktig skillnad mellan de två ställningstagandena.

Nyliberalismens akademiske gudfader Milton Friedman gick hädan för snart två år sedan

Friedman var knappast någon liberalistisk gudfader, men han hade sina stunder. Han brukade säga (ungefär) att tack vare ekonomerna så var världens tullar kanske en tiondels procent lägre än vad de annars skulle ha varit. Den skillnaden gör att de tjänat in sina löner tusen gånger om.
Som libertarian är det gärna den Friedman man minns, en ekonom som sina vissa villfarelser till trots var en fantastisk akademiker.

Liberalismen, vare sig klassisk eller ny, är inte i kris. Tvärtom upplever den ett stort uppsving, mycket tack vare Ron Pauls kandidatur. Vad som däremot är i kris är utbildningen i nationalekonomi. På grund av lektorer som Christer K. Lindholm, som sannerligen inte är ensam om sin okunskap, har nationalekonomin reducerats till en åsiktsvetenskap som inte längre tas på allvar. Därför är vi dömda att genomgå samma ekonomiska kriser gång på gång på gång. Den kris som USA är på väg in i nu kan mycket väl visa sig vara den allvarligaste någonsin, vars konsekvenser jag åtminstone inte i det här skedet vill sia om.

Mera protektionism och vänstergnäll februari 17, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Interventionism, Näringsrätten.
16 comments

Så var det dags för jordförvärvsreglerna igen. Centern föreslår skärpta regler så att utlänningar inte kan komma åt åländsk mark genom aktiebolag. Anthonio Salminen har hyllat närings- och hembyggdsrätterna länge, senast i en kort insändare för någon vecka sedan. Jag har redan sagt en del om dessa ”särrättigheter” i bloggposten Kränkande skydd, så jag skall inte dra ut på saken alltför mycket. Men jag vill understryka något jag länge sagt om just hembyggdsrätten och jordförvärvsreglerna. Enligt mig är de snäppet värre än näringsrätten. Den är sist och slutligen inte så mycket mer än vanlig protektionism, vilket det sannerligen inte råder någon brist på här i världen. Man vill skydda åländska näringsidkare mot konkurrens. Vad jag tycker om det torde vara glasklart. Hembyggdsrätten handlar om lite mer än så. Det finns klara nationalistiska och xenofobiska element knutna till hembyggdsrätten. Man vill inte att åländsk mark skall hamna i utlänningars ägo, eftersom de inte förstår att uppskatta Ålands fantastiska natur. Det är bara ålänningar som är värdiga att axla detta ansvar. Den tankegången får mig ärligt sagt att må illa. Inte nog med att den starkt antyder att ålänningar är bättre än alla andra, den utgör också ett hinder för människors fria rörlighet, vilket är något som framför allt Fredrik Gustafsson håller som en av de allra viktigaste. Och det gör han rätt i. Människor som får fara och flyga som de vill är svåra att kontrollera och det är givetvis en mardröm för vilken politiker och byråkrat som helst.

Som rubriken antyder är inte ovanstående de enda protektionistiska åtgärderna som aktualiserats den senaste tiden. EU har infört ett förbud mot import av kött från Brasilien på grund av att ” Brasilien inte kunnat tillmötesgå EU:s krav på kontroll av djurhälsa, transporter och spårning”.
Det kräver knappast någon större tankeverksamhet att förstå att ovan citerade skäl inte har något som helst med saken att göra. Eller skall vi säga att det ligger i klass med ”Vi måste invadera Irak eftersom Saddam har massförstörelsevapen”. Den mest grundläggande regeln inom politiken är att de officiella skälen aldrig är de riktiga. Vad de handlar om är förstås ytterligare protektionism för att skydda EU:s livsmedelsindustri, som om vi inte hade tillräckligt med alla subventioner och övriga tullmurar och importförbud. Hur mycket måste konsumenterna måsta betala för att hålla en uppanbart konkurrensoduglig industri vid liv? Tydligen flera tiotals miljarder om året. Just jordbrukssubventionerna är den överlägset största posten i EU:s budget.
Att låta européerna själva avgöra om de litar på brasilianska köttproducenter kommer inte på fråga, eftersom de då bevisligen väljer fel alldeles för ofta. Se bara på snusarna! Därför måste byråkraterna välja åt oss. Det här är något som vi på Åland också är rätt bekanta med.

För dem som läser Taloussanomat, Kauppalehti och Helsingin Sanomat har det knappast gått förbi att Högsta Förvaltningsdomstolen gav ett tämligen intressant avgörande för inte så länge sedan. Frågan HFD tog ställning till var om läkare som gått ihop och bildat ett aktiebolag fick ta ut sin ersättning som dividend i stället för lön. Genom att använda olika aktieserier och separat bokföring kunde läkarna hålla koll på hur mycket var och en dragit in till bolaget och därmed avgöra hur mycket var och en hade rätt att lyfta i dividend. HFD godkände denna struktur, något som HS var skarpt kritiskt till. På ledarsidan sades att gränsen för arbetsinkomst suddas ut, då vissa yrkesgrupper kan börja lyfta dividend i stället för lön. Det hävdades felaktigt att detta ger ekonomisk fördel, men faktum är att totalskattebördan är ungefär den samma. Det finns dock en märkbar skillnad. Lyfter man dividend slipper man betala den lagstadgade pensionsavgiften. Gissningsvis är det där skon klämmer. För den vänstertidnigen HS är det väl oacceptabelt att vissa föredrar att inte delta i det farsartade pensionssystem som administreras av en av den offentliga sektorns verkliga dinosaurier: FPA.

En svensk ekonoms syn på folkhemmet februari 5, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Användbara länkar.
10 comments

Tänkte jag skulle passa på och länka till några artiklar skrivna av den svenske ekonomen Per Bylund. Min senaste bloggpost Vinnare och försvinnare i välfärdsstaten är i stor utsträckning baserad på det jag har läst av Bylund.

Hans artikel How the Welfare State Corrupted Sweden är mycket läsvärd. Den beskriver tämligen ingående den attitydförändring som har skett i Sverige sedan folkhemmet grundades.

Det senaste artikeln jag av Bylund som jag läst är The Recycling Myth, som skoningslöst slår sönder myten om det svenska återvinningssystemets framgång.

Bylund har grundat Anarchism.net och har en egen blogg.

Mycket uppfriskande att få läsa en svensks tankar i stället för alla jänkare man annars hamnar att läsa 🙂

Close but no cigar februari 4, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
4 comments

Häromdagen när gick jag och strosade runt på en grönsaksmarknad i Ranau på Borneo såg jag flera stånd som sålde rätt stora påsar med tobak, konstiga cigarettpapper som de riktiga byborna (som inte har råd att köpa några Dunhills) använder, och en hel del cigarrer. Blev lite nyfiken och frågade var de köper tobaken. De sade att de köpte den från någon by jag aldrig hört talas om, där de tydligen även odlar tobak.

I och med att min svärfar visste var byn var gav vi oss följande dag ut på en liten utflykt. Vägen dit var som vägar till byar på Borneo brukar vara. Färden går i 5 km/h och när man kommer fram känns det som om alla ens inre organ inte är där de var när man satte sig i bilen. Färden gick dessutom mestadels uppför. Vi var kanske knappt 1000 meter över havet när vi kom fram. Tog väl 45 minuter att köra dit kanske.

Det visade sig att mer eller mindre alla i byn odlade tobak, eftersom klimatet i just denna by lämpade sig ytterst väl för detta. Lite lägre höjd och det är för varmt, lite högre och det är för kallt. Jag är inte säker, men jag tror det var första gången jag såg tobaksplantor. Passade även på att se hur de torkar tobaken i solen. Tydligen bör man göra det på bambu för att det skall bli bra, och bambu finns det ju väldigt gott om här.

På vägen tillbaka stannade vi även vid ett litet företag som tillverkade och sålde cigarrer. Så vitt jag förstod vad företaget, eller i all fall butiken (som inte alls såg ut som en butik utifrån utan mer som ett kontor), rätt nytt. Det drällde av stora lådor med rätt små och billiga cigarrer som de sålde lokalt. De hade även en disk där de hade cigarrer i rätt fina förpackningar och av större modell som de enligt utsago sålde till Kuala Lumpur, Hong Kong och så vidare.

Jag passade på att köpa två askar. När jag kommit så här långt måste jag ju smaka, och det blir nog rätt fina souvenirer åt mina rökande bekanta och släktingar. Innan jag visste ordet började den mycket trevliga mannen som skötte om disken, och kvinnan som ägde företaget, pracka på mig gratis cigarrer av modell större. Gick ut och rökte en mycket god och helt skattefri cigarr, och när vi satte oss i bilen kom mannen utspringande och gav mig en påse med 10 stycken till. Trevliga människor.

Föreståndaren och ägaren

Me and my cigar

Vinnare och försvinnare i välfärdsstaten februari 2, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Välfärd.
29 comments

I vårt land har staten skapat ett individens beroende på staten, något som ibland kallas ”the soft prison of welfare”. I det samhällssystem som bygger på omfördelning är det faktiskt just låg- och medelinkomsttagare som drabbas hårdast, eftersom de har de minsta marginalerna. Detta trots att det är just denna grupp som anses ”vinna” på systemet. Vad man måste komma ihåg är att inkomsskatten bara är en av otaliga skatter och avgifter som staten uppbär. Momsen, till exempel, är en tung börda som läggs på enskilda individer. Ett än värre problem är den inflation som pappersmyntfot och fractional reserve banking ger upphov till. Den urholkar folks besparingar och eroderar deras pengars köpkraft. Det leder till att deras reallöner sjunker trots ekonomisk tillväxt. Med andra ord blir de fattigare. I ett samhälle underkastad hög inflation är det medelklassen som slås ut. Det är det mer än något annat som lett till att inkomstklyftorna har ökat.

Wall Street Journal publicerade en artikel som beskrev oljeprisets höjning uttryckt i procent per valuta mellan 2000 och 2007. I dollar hade priset på olja stigit med 350%, i euro med 200%, jämfört med värdet på guld knappast något alls. Det betyder att det faktiska priset på olja inte har rört på sig desto mera, men dollarn och euron har tappat oerhört mycket av sin köpkraft. Vi plågas av ständigt ökande priser på grund av att våra pengars värde sjunker hela tiden. De med minst marginaler drabbas hårdast. För de som får använda de nya pengarna först, dvs de som är närmast centralbanken, är inflationen dock en välsignelse. Dessa är bankerna och börsen. Inflation leder till att förmögenhet flyttas från rika till fattiga.

Ett annat problem med det beroende välfärdsstaten har skapat är övertygelsen om att staten tar hand om en på ens gamla dagar. Inget kunde vara mer felaktigt. Den lagstadgade arbetspensionsavgiften som folk betalar hela sitt verksamma yrkesliv kommer inte arbetstagaren själv till godo. Avkastningen på den inbetalade summan, som under ett yrkesliv kan betyda flera tiotals tusen euro för en vanlig arbetstagare, är negativ. Det beror på dålig hantering av de statliga tjänstemän som ansvar för pensionerna. Inflationen äter upp avkastningen och en ordentlig bit av själva investeringen därtill. Dessutom går de pengar du betalar in till att finansiera offentliga tjänster idag. De läggs inte undan åt dig. Det måste du ha en privat pensionsförsärking till. Folkpensionssystemet är alltså på väg att gå i konkurs, vilket innebär att alla de som betalat in till systemet, men inte fått något därifrån, förlorar alla sina pengar. Men det tar inte slut där. På grund av tron på staten struntar många i att ta privata pensionsförsäkringar. Där står man sedan utan pension trots att man betalat för sig under hela ens karriär.

Det är mycket lätt att säga att höga skatter och stort utbud av offentliga tjänster leder till positiv nettoeffekt för de fattigaste, men ekonomi är mycket mer komplicerat än så. Naturligtvis får vi aldrig lära oss om de brister rådande samhällssystem har, det ser det statliga utbildningsväsendet till. Dess effektivitet är mycket synlig. Så kallade nationalekonomer uttalar sig i media och lurar i folk att inflation är lika med prisökning, och att graden av inflation mäts med diverse olika index, varav vilka konsumentprisindexet är det vanligaste. Denna definition hittas även i regeringens budgetförslag. Tidningar som Hufvudstadsbladet hyllar ECB-chefen Trichet på ledarplats när denne pumpar in 349 miljarder euro i det europeiska banksystemet. Vi luras tro att den omfattande inkomstomfördelningen kan göras utan negativa konsekvenser. Att man kan styra befolkningens beteende med straffskatter på alkohol, tobak och fossila bränslen.

Nu mera än tidigare talas det om vilken typ av värld vi lämna över till efterkommande generationer. Klimatförändringen är det stora orosmolnet för många. Vad som är långt mycket allvarligare än klimatförändringen och något som vi faktiskt kan påverka, är den indoktrinering som vi utsätts för från vagga till grav. Det är dags att på allvar börja diskutera alla de allvarliga avigsidorna det så hyllade folkhemmet faktiskt har.