jump to navigation

Den ekonomiska krisen i USA, del 4 mars 31, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

De problem USA står inför är strukturella. En ekonomi som bygger på en centralbank, ett fractional reserve banksystem och pappersmyntfot, är dömd att drabbas av inflation och lida av en förvrängd kreditmarknad. Dessutom lockar möjligheten att skapa ändlösa mängder pengar till att öka de statliga utgifterna, vilket tar sig uttryck såväl på det inrikespolitiska som det utrikespolitiska planet. Amerikanerna har de senaste årtiondena haft att välja mellan demokraternas welfare state och republikanernas warfare state. I presidentvalet har situationen förvärrats så att partierna numera står för både ock, det är bara proportionerna som skiljer. Under Bushs presidentskap har de offentliga utgifterna ökat som aldrig förr. Det beror förstås en hel del på alla krigen, men långt ifrån enbart. Exempelvis har utbildningsministeriets storlek nära fördubblats och det statliga pensionssystemet (the social security system) åtnjuter stort stöd i båda partier. Bush har alltså behållit och i flera fall ökat de existerande välfärdsprogrammen och utöver detta startat krigen mot Afganistan och Irak.

När man har en gyllene kvarn som the Fed spelar det som politiker ingen roll om budgetunderskottet ständigt ökar, eftersom skulderna kan monetariseras. Det betyder att centralbanken trycker upp dollar för att betala den amerikanska statens skulder. Det är en taktik som många länder har använt sig av och resultatet har alltid varit det samma, även gradskillnader givetvis förekommer. Sett ur nationalekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll på vad dollarna spenderas (warfare eller welfare), om de kommer från centralbankens tryckpressar. Effekten är den samma: antalet dollar ökar och dollarns värde per enhet sjunker, liksom räntan. Det sätter igång konjunkturcykeln med sprickande bubblor som följd.

Den ekonomiska krisen är inte på något sätt begränsad till bostadsmarknaden, utan visar sig redan på många andra områden. Oljepriset har som bekant varit föremål för mycket debatt och spekulation då det ständigt nått nya rekord. Den 4 januari 2008 publicerade Wall Street Journal en artikel som beskrev förändringen av oljepriset uttryckt i dollar, euro och värdet på guld de senaste 10 åren. I dollar hade priset stigit med 350 %. I euro hade priset stigit med 200 %. Jämfört med priset på guld hade det knappt stigit alls. Ett utmärkt exempel på hur inflation minskar pengars köpkraft vilket tar sig i uttryck i högre priser, trots att de faktiska priserna inte har rört på sig.

USA har levt långt utöver sina tillgångar och finansierat det med skapade pengar. Det finns inget sparat kapital i landet, bara hundratals miljarder dollar bundna i felaktiga investeringar. Och som sagt är det inte bara på bostadsmarknaden dessa har gjorts, hela ekonomin är drabbad. Inflation begränsar sig aldrig till bara en marknad. När liknande kriser uppstår på andra marknader är det alltså inte frågan om att de ”spillt över” från bostadsmarknaden, utan att felinvesteringarnas olönsamhet realiseras. Effekterna syns redan. The Fed skapade stora rubriker när den ”räddade” Bear Stearns undan konkurs och hjälpte JP Morgan att köpa upp bolaget. När bankkrisen drabbade Finland i början av 1990-talet agerade den finska staten och centralbanken på liknande sätt.

Den ekonomiska krisen påverkar alla, inte bara de som gjort de felaktiga investeringarna och de som finansierat dem. Vanliga människor, framför allt medelklassen, ser sina besparingar tappa värde och reallöner sjunka. Det statliga pensionssystemet håller på att gå i konkurs. Redan nu släpar pensionerna långt efter de stigande priserna. Men det är inte bara USA och amerikanerna som drabbas. Eftersom många av världens länders är beroende av amerikansk import och har knutit sina valutor till dollarn kommer även deras ekonomiska system att kollapsa om den amerikanska ekonomin faller samman.

Länkar till tidigare delar:

Ett ambitiöst projekt

Den ekonomiska krisen i USA, del 1
Den ekonomiska krisen i USA, del 2
Den ekonomiska krisen i USA, del 3

Annonser

Den ekonomiska krisen i USA, del 3 mars 29, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
54 comments

Den amerikanska centralbanken, the Federal Reserve, har sedan sitt grundande 1913 bedrivit en expansiv penningpolitik, med vilket menas att den kontinuerligt skapat en massa pengar. Det har mynnat ut i en lång rad sprickande bubblor. Den mest kända och uppmärksammade av dem alla torde vara kraschen på Wall Street 1929. Det ”glada 20-talet” är alltså ett utmärkt exempel på stark ekonomisk tillväxt utan verklig grund och som därför slutar i ekonomisk katastrof. Det är det som håller på att hända i USA just nu. En period av stark tillväxt håller på att övergå i ekonomisk kris, eftersom tillväxten byggde på skapad kredit i stället för verkligt kapital.

Eftersom affärsbankerna är de instanser som först får ta emot centralbankens skapade pengar och sedan lånar dem vidare, har de en nyckelroll i konjunkturcykeln. Både det amerikanska och europeiska banksystemet är ett så kallat fractional reserve system. Det betyder att bankerna bara behöver hålla en bråkdel av sina depositioner i reserv, resten får de låna ut. När en kund deponerar 1000 dollar på en amerikansk bank uppstår ett skuldförhållande. Banken är skyldig deponenten. Tack vare fractional reserve systemet kan banken dock låna ut 900 dollar till en låntagare. Banken har alltså bara 100 dollar kvar, trots att den lovat deponenten att den när som helst kan lyfta sina 1000 dollar. Samtidigt har banken en fordran på sin låntagare värd 900 dollar. Den enda depositionen har alltså både blivit en tillgång och en skuld. Konsekvensen av detta system blir att all kredit som injiceras eller deponeras i banksystemet expanderas. Detta fenomen kallas credit expansion. Det leder till att penningmängden ökar ännu mer. Med andra ord stiger inflationen och pengarnas värde sjunker. Samtidigt hålls räntorna låga vilket uppmuntrar till felinvesteringar.

När bubblan sprack 1929 var det aktiemarknaden som blåsts upp till helt overkliga proportioner. Idag är det bostadsmarknaden som fått mest uppmärksamhet. Eftersom det är bostadsmarknaden som det talas om mest, är det motiverat att titta litet närmare på hur den fungerar. Vid bostadsköp är det vanligt att den köpta bostaden står som säkerhet för lånet. Banker beviljar sällan lån om inte låntagaren kan ge någon sorts garanti. Problemet är att låntagarens kreditvärdighet binds till bostaden, inte till hans faktiska betalningsförmåga. När bankerna börjar slumpa ut sitt överskottskapital i billiga lån som garanteras av bostädernas ständigt stigande värde, lockas många att ta dessa billiga lån och köpa bostäder, i hopp om att kunna dra nytta av prisökningen. I takt med stigande efterfrågan stiger priserna samtidigt som efterfrågan på lån också ökar. The Fed fortsätter att pumpa in pengar för att motverka så kallade likviditetskriser, som i klartext betyder att bankerna lånat ut så mycket pengar de kan, men vill låna ut mera. ”Kriserna” löses genom penninginjektioner från centralbanken, vilka ökar bankernas reserver så att de kan fortsätta låna ut. Bubblan blåses upp i rasande takt.

Men som all annan artificiellt stimulerad tillväxt kommer gränsen förr eller senare emot. Då mer och mer resurser binds i långa investeringar som hus, fabriker och nya maskiner (kapitalvaror), blir det färre resurser kvar till att producera saker som bensin, mat och medicin (konsumtionsvaror). Om konsumtionen hålls kvar på samma nivå stiger priset på konsumtionsvarorna, vilket gör att folk blir mindre villiga att binda kapital i kapitalvaror. Efterfrågan på bostäderna avtar, vilket leder till priserna på bostäder sjunker. När det händer råkar de låntagare med dålig betalningsförmåga i problem, eftersom värdet på deras bostäder som står som säkerhet för lånet också sjunker. Det leder till att de inte längre räcker till för att garantera lånen. Bankerna kräver mera säkerhet som låntagarna inte kan ge. När det blir uppenbart att låntagaren inte kan betala ränta och amorteringar och inte heller kan ställa tillräcklig säkerhet, förfaller lånet. Banken beslagtar bostaden, men eftersom den har sjunkit så mycket i värde gör banken en kreditförlust. Denna kreditförlust tär på bankens reserver, vilket gör att den måste börja återkalla mer lån för att uppfylla reservkravet. Eftersom det är så många som fått lån fastän de egentligen borde ha fått det, blir kreditförlusterna många och stora. Det leder till att bankerna hamnar i ekonomiska problem och hotas av konkurs. Grovt förenklat är det vad som har hänt och händer i USA idag.

Vad som måste poängteras är dock att det inte är på bostadsmarknaden i sig det är fel på, det råkar bara vara den marknad som problemen visat sig på först och mest. Det verkliga problemområdet är kreditmarknaden, som har blivit fullständigt förvrängd av centralbanken och fractional reserve systemet.

Länkar till tidigare delar:

Ett ambitiöst projekt

Den ekonomiska krisen i USA, del 1
Den ekonomiska krisen i USA, del 2

Malaysias pressfrihet mars 28, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
2 comments

Malaysia är inte ett fritt land. Pressfriheten är bland den sämsta i världen. De flesta medier ägs av regeringen, och regeringen har när som helst rätt att dra in den licens alla tidningar behöver för att verka om den inte gillar något tidningen skriver. Som på de flesta andra ställen har dock bloggarna revolutionerat den Malaysiska mediescenen. Faktum är att deras effekt har varit ovanligt stor i Malaysia på grund av att det saknas andra fria media. Om man verkligen vill veta vad som händer i Malaysia, då är Internet eller Singaporianska tidningar de enda alternativen.

De flesta är överens om att bloggarna, tillsammans med de etniskt laddade demonstrationer och många skandaler som kantat den senaste mandatperioden, var huvudorsaken till att det parti som styrt Malaysia sedan självständigheten förlorade stort i valet som hölls nyligen. Det skall bli intressant att se hur man kommer att behandla bloggarna efter detta. Kommer regeringen att använda Internal Security Act för att spärra in dem utan rättegång, eller använda den mycket framgångsrika metoden att överösa dem med stämningar? Eller, kommer bloggarna att lämnas i fred?

Denna artikel, som rapporterar att en av dessa bloggare dömts för förtal, ger kanske en fingervisning. Och för dig som lider av missuppfattningen att förtal är ett verkligt brott: tänk igen. Att förtala någon är att skada personens anseende. En persons anseende är andras bild av en själv. Ett verkligt brott går ut på att jag skadar eller stjäl något som är ditt. Men ditt anseende tillhör inte dig. Ditt anseende existerar i andra människors medvetande, och du kan knappast anses äga andra människors medvetande och deras åsikter om dig. Därmed är förtal inte ett verkligt brott.

Tragiskt nog var Malaysias ambassadör nyligen på Åland. Frågade tidningarna och radion honom om vad han tycker att Malaysia ligger på 124 plats av 169 länder vad gäller pressfrihet, att Malaysia fängslar regimkritiker utan rättegång, och att landet den senaste tiden kantats av rasdemonstrationer? Nej, det gjorde man förstås inte. Istället köpte man hans prat om att Malaysia är ett land där man respekteras allas rättigheter, utan hänsyn till rastillhörighet och politiska åsikter. Åländska journalister kan ibland vara lite blåögda, även om jag kan förstå att man är rädd för att sätta en viktig person med en fin titel på plats. Men om inte pressen står upp för pressfriheten, vem skall då göra det?

Det är tanken som räknas mars 28, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
5 comments

Säg att jag bestämmer mig för att uppgradera denna blogg genom att göra undersökande reportage. Säg till exempel att vill undersöka hur lätt det är att få tag minderåriga som erbjuder sex mot betalning. Jag får tag på en 14-åring som säger sig vara villig att göra detta, och flyger till USA för att göra ett reportage om det hela. När jag kommer fram visar det sig att allt har varit en fälla: att 14-åringen egentligen är en polis, och att jag nu kommer att åtalas för ett brott som kan ge livstids fängelse. Det enda som är orimligt med denna historia är att jag faktiskt skulle orka göra ett sådant reportage. Som historien om denna man förtäljer, skulle jag löpa en mycket stor risk att spendera resten av mitt liv i fängelse, även om allt jag ville göra med flickan var att intervjua henne.

Ta ett annat exempel. Säg att du får ett stycke skräppost per e-post. Du är i färd med att slänga det när din lasermus krånglar, vilket får dig att klicka på länken i skräpposten av misstag. En sida öppnas i ditt browserfönster, men sidan är tom. Två dagar senare knackar polisen på din dörr. Det säger att de vill prata med dig om din bil. Du släpper in dem, men så fort de är över tröskeln kastar de dig till marken och sätter handfängsel på dig. De informerar dig att du är gripen för ”försök till nedladdning av barnpornografi”. Länken du av misstag klickade på var en själva verket en fälla. Sidan har aldrig innehållit något pornografiskt material. Alla som klickar på länken leds istället vidare till en statlig server och kan sedan spåras av polisen. Alla som klickar på länken spåras och åtalas.

Låter det för otroligt för att vara sant? Det är dock sant (förutom att den doktorand som klickade på länken antagligen gjorde det med flit): i ”The Land of the Free” kan allting hända. Jag måste säga att jag blir mer och mer förbluffad över hur snabbt USA håller på att förvandlas till en polisstat. Man behöver inte ens göra något för att begå ett brott längre. Det räcker med att man avser att begå ett brott (eller åtminstone att åklagaren tror att man hade denna avsikt) för att man skall dömas. Skrämmande.

Tillfälligt tema mars 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Meta.
3 comments

Bloggens tema (utseendet) verkar ha fått AIDS, så jag övergår till ett tillfälligt tema. Antagligen blir det att byta till ett helt nytt utseende inom kort. Det förra var snyggt, men hade väldigt mycket buggar. Jag kommer dock antagligen att vänta med detta tills de släppt och jag installerat WordPress 2.5.

Barns rättigheter mars 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
2 comments

Detta med barn, eller mer exakt vilka skyldigheter föräldrar har gentemot sina barn, är en av de frågor som delar klassiska liberaler. Jag har varit inne på denna fråga tidigare, men i och med att jag till viss del ändrat uppfattning i frågan kan det vara värt att återvända till detta ämne.

Den senaste tiden har jag debatterat detta med konfessionella skolor med andra klassiska liberaler. Till min förvånig argumenterar vissa för att sådana skall förbjudas. Argumentet är att föräldrarna inte har någon rätt att undanhålla viktig information och kunskap från sina barn, eftersom det kan jämställas med ett psykiskt övergrepp. Exemplet min motdebattör använde var barn som går i religiösa skolor och därmed får lära sig skapelseberättelsen istället för evolutionsteorin.

Jag kan medge att man kan åsamka ett barn bestående men om man berövar barnet viss kunskap och skolning. Men jag tycker detta endast gäller undervisning i språk och matematik. Om man inte lär sig läsa, skriva eller räkna som barn, är det mycket svårt att göra det som vuxen. Om detta skall jämställas med fysisk misshandel är jag dock inte säker på.

Men säg att vi har att göra med en konfessionell skola som visserligen lär barnet att läsa, skriva och räkna, men inte lär ut evolutionsteorin. Kränker föräldrarna barnets rättigheter om de placerar det i en sådan skola? Nej, det gör de definitivt inte. Om man inte får lära sig om Darwin som liten, finns det ingen som hindrar en från att göra det när man är vuxen. Man får inga bestående men av det.

Att ens sätta barn i skola är ett rätt modernt fenomen, och evolutionsteorin formulerades först under mitten av 1800-talet. Detta skulle innebära att barn födda före början av 1800-talet, som inte gick i skola och som inte lärde sig evolutionsteorin, alla fick sina rättigheter kränkta. Detta är förstås helt absurt. Rätten för ett barn att gå i skola och lära sig ditten och datten, och skyldigheten för föräldrarna att sätta sina barn i skola, är en välfärdsrättighet. Riktiga rättigheter skall vara universella. Man skall ha dem enbart genom att man är människa, och de skall vara samma för alla människor genom alla tider. Rätten för ett barn att gå i skolan och lära sig om evolutionsteorin är uppenbart inte en sådan rättighet.

Dessutom är själva idén att staten skulle förbjuda en produkt (konfessionella skolor) som vissa människor efterfrågar inte speciellt bra. Hur hårt än staten skulle trampa ner på dessa skolor skulle det uppstå en svart marknad för denna typ av utbildning, och det skulle inte göra någon glad, allra minst barnen. Om staten förbjuder något som människor vill ha, då uppstår en svart marknad. Så är det alltid.

Men vad händer i fallen där föräldrarna försätter sina barn i uppenbar fara eller förvägrar dem något som uppenbart hämmar deras utveckling? Hur skulle en helt fri marknad lösa detta? Jag tror att den fria marknaden skulle lösa det på följande sätt. Om någon, vem som helst, anser att ett barn utsätts för skada eftersom dess föräldrar slår det, vägrar skicka det till skolan, ger barnet alldeles för fet eller onyttig mat, och så vidare, bör denna person kunna ta föräldrarna till en (privat) domstol.

Om han eller hon kan bevisa (a) att barnet far illa (b) att barnet själv vill äta nyttigare/gå i en vanlig skola/leva i en annan familj/osv (barn som är några år gamla är kapabla att besluta detta) och (c) att personen är villig och kapabel att själv ge barnet detta (bekosta dess skolgång, mat, adoptera det, osv), då bör domstolen kunna besluta att personen får göra detta. Barnet är inte föräldrarnas egendom. Visst, föräldrar bör få uppfostra sina egna barn, bland annat för att de i 99 fall av 100 gör det bästa jobbet. Men om någon kan bevisa det jag nämnt ovan bör en domstol kunna gripa in. I fallet med de överviktiga barnen som jag skrev om igår skulle det till exempel uppenbart vara fel att tvinga barnen från deras familj, eftersom de själva vill stanna.

Som slutsats skall man i allmänhet vara väldigt försiktig med att ropa på polisen om någon uppfostrar sina barn på ett sätt jag inte gillar och lär dem irrläror, till exempel ger dem en marxistisk skolning. För så fort jag ropar på polisen finns det inget som hindrar någon annan från att ropa polisen för att jag lär ut till exempel österrikisk nationalekonomi (vilket de tycker är en irrlära) till mina barn eller skickar dem till en skola där de får lära sig detta. Om jag vill ha friheten att uppfostra mina barn på det sätt jag vill, måste jag vara beredd att ge andra precis samma frihet.

Den ekonomiska krisen i USA, del 2 mars 27, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
6 comments

Nu när begreppen sparande, kapital, investering, kredit och ränta är definierade kan man börja analysera den ekonomiska krisens orsaker. Enligt österrikisk teori är det centralbanken som är grundorsaken till de problem vi ser idag. Det beror på att den skapar pengar or tomma intet, vilket leder till att räntan blir lägre än vad den skulle vara om den bestämdes av marknaden.

Som konstaterades i Del 1 är räntan ett uttryck för våra tidspreferenser och tjänar därigenom som en signal till producenterna om vad konsumenterna föredrar. Då de vill konsumera mycket minskar tillgängligheten på kapital, vilket betyder att räntan stiger. När pendeln svänger och konsumenterna börja spara i stället, då ökar tillgängligheten på kapital med följden att räntan sjunker. Denna signalmekanism är oerhört viktig för producenterna, eftersom den säger när det är dags att satsa på produktion och när det är dags att göra investeringar. När en producent planerar en investering, t.ex. en ny fabrik, nya maskiner, inträde på andra marknader eller något liknande, gör han en uppskattning på hur stor avkastning investeringen kommer att ge. Om hans uppskattade avkastning är högre än räntan tror han sig kunna göra vinst och kommer följdaktligen att genomföra sin investering. Om den uppskattade avkastningen är lägre än räntan kommer han att avstå. Det är här problematiken med centralbanken kommer in.

När centralbanken skapar pengar och injicerar dem in i banksystemet ökar tillgängligheten på kredit. På grund av detta sjunker räntan vilket gör det lönsammare att investera. Problemet med detta är att det ökade kapitalet inte bygger på verkligt sparande. Räntesänkningen är alltså inte verklig. Konsumenternas preferenser har inte ändrats, trots att den låga räntan får det att verka så. När producenten gör sin uppskattning och jämför den med räntan kommer han att tro det är lönsamt att investera, eftersom den uppskattade avkastningen är högre än den artificiellt låga räntan. Det leder till att han genomför investeringar han annars inte skulle ha gjort. Ju mer pengar centralbanken skapar desto mer sjunker räntan, och desto fler producenter luras till att göra olönsamma investeringar. Det är detta kluster av felinvesteringar som utgör det som brukar kallas bubbla. Ekonomin ser ut att uppleva en stadig tillväxt tack vare alla investeringar som görs, men eftersom tillväxten inte bygger på verkligt sparande är den inte heller verklig. Bubblan spricker då felinvesteringarnas olönsamhet börjar visa sig och företag efter företag hamnar i ekonomiska svårigheter, lån förfaller till betalning, folk förlorar sina jobb och så vidare.

Vad som sker rent ekonomiskt är att marknaden rensar bort alla felinvesteringar och allokerar om resurserna från de olönsamma sektorerna till de lönsamma. Den process marknaden går igenom då den korrigerar de fel aktörerna har gjort är ofta mycket smärtsam, men absolut nödvändig och fullständigt oundviklig. Det enda centralbanken kan göra är att fördröja den genom att fortsätta pumpa in mer och mer skapade pengar, men det enda som händer är att bubblan blir ännu större vilket i sin tur betyder att korrigeringsprocessen blir desto längre och smärtsammare.

Sprickande bubblor är dock inte det enda problemet som centralbankens pengaskapande kan leda till. Enligt österrikisk terminologi betyder begreppet inflation att penningmängden ökar vilket leder till att pengarnas värde per enhet (t.ex. dollar) sjunker. Om penningmängden ökar för mycket och för snabbt är risken stor för hyperinflation, vilket betyder att pengarna (i regel en viss valuta) i praktiken förlorar hela sitt värde. Man kan alltså inte att använda dem till att köpa varor och tjänster med längre, eftersom ingen vill ha dem. På grund av att ett lands ekonomiska system oftast bygger på sin valuta leder hyperinflation till att hela det ekonomiska systemet fullständigt kollapsar. Inflation är alltså enligt österrikisk teori inte stigande priser, vilket är hur main stream ekonomer definierar inflation. Stigande priser är följden av inflation, som beror på att pengarnas köpkraft minskar då deras värde sjunker. Ju mer pengarnas värde sjunker, desto mer pengar måste du betala för en vara eller en tjänst. Om pengarnas värde sjunker till noll blir deras köpkraft lika med noll. När det händer är den ekonomiska krisens botten nådd.

Länkar till tidigare delar:
Ett ambitiöst projekt

Den ekonomiska krisen i USA, del 1

Staten vill bara väl mars 26, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar, Välfärd.
5 comments

Jag vet inte vad man skall säga om denna horribla historia, hämtad från DN, om en familj i England som hotas slås sönder av maktgalna byråkrater:

En syskonskara på sex riskerar att skiljas från sina föräldrar på grund av barnens övervikt. Går inte de tre mest överviktiga barnen ner flera kilon under kommande tre månader kan alla barnen tas ifrån föräldrarna, hotar lokala socialtjänsten.

Föräldrarna har fått order om att skicka barnen på dans- och fotbollskurser för att ge viktminskningen en skjuts. Misslyckas föräldrarna med att förbättra hälsan hos barnen kan det bli tal om fosterhemsplacering.

Mamman, som väger 146 kilo, lever nu i skräck. 

– Det här är varje familjs värsta mardröm. Jag kan inte sluta gråta när jag tänker på att jag kan förlora mina vackra barn för evigt, säger mamman till Daily Mail.

Tolvåringen har utvecklat aggressionsproblem och blir retad i skolan. Hans ett år yngre syster har slutat att äta riktiga måltider på grund av oron inför hotet om omhändertagande och föräldrarna är rädda att hon håller på att utveckla en ätstörning.

– All den mat jag gör är hemlagad och barnen får ingen skräpmat alls. Det känns som att vi blir offer [säger mamman].

Som vanligt är det fullständigt omöjligt att förstå hur dessa byråkrater, höga på den makt statens våldsmonopol har skänkt den, tänker. Tror de verkligen att barnen blir lyckligare av att placeras på fosterhem eller att tvingas hetsbanta för att undvika detta öde? Båda föräldrar är överviktiga, och det är ingen vild gissning att barnens övervikt kan förklaras genom deras genetiska arv, inte genom en dålig kost. Visst lever vi i ett härligt samhälle när det är ett brott att ge sina barn dåliga gener? Lika bra att tvångssterilisera alla överviktiga med en gång för att få det överstökat.

Global Warming my ass mars 26, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
1 comment so far

Att i slutet av mars vakna upp till den värsta snöstormen på hela ”vintern” gör en minsann inte glad. Snödrivor, snålblåst, halka, trafikstockning och allt möjligt annat besvärligt. Kallt som attan är det också förstås.

Vad har man för nytta av den uppmärksammade globala uppvärmningen om den bara flyttar på vintern? En dag som denna känns det riktigt tryggt att det råder en konsensus bland världens vetenskapsmän och politiker om att världens undergång är på väg.

Om inflation mars 26, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
2 comments

Vad jag kan störa mig på dessa ständigt återkommande notiser som berättar att ”inflationen” har varit si och så många procent, när de egentligen inte talar om inflation (en ökning av penningmängden) utan om en allmän prisökning. Inflation är inte en osynlig skatt i den bemärkelsen att folk inte känner av den: de flesta märker när priserna stiger och deras pengar blir mindre värda. Problemet är att notiser som denna lurar folk att tro att denna skatt kommer sig av att butiker och producenter höjer priserna, och att de är dem man skall vara arga på. För arga, de är folk. Faktum är dock att det till hundra procent är staten som skapar denna inflation: antingen genom att den själv ökar penningmängden eller låter de finansiella institutionerna göra det. Så om du skall vara arg på någon, var det då på dem som har monopol på pengar och de som reglerar penningutbudet. Vilka de är vet du nog.