jump to navigation

Trygghet och lycka mars 20, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Välfärd.
trackback

Häromdagen diskuterade jag trygghet med Barbro Sundback i Ålands Radio. Klicka här för att lyssna på programmet (som inleds med en intervju med David Eberhard).

Uppdatering: Jag har gjort en kortversion som bara innehåller delar av det jag sade.

Annonser

Kommentarer»

1. Kaj Grüssner - mars 20, 2008

Barbro var ju i vanlig ordning osaklig, arrogant och nedlåtande.

2. Fredrik Gustafsson - mars 20, 2008

Det var lite svårt att engagera sig när hela henne utstrålning sade: varför sitter vi här och diskuterar det här skräpet.

3. Flipp - mars 30, 2008

Vilken forskning säger att vi skulle vara olyckliga i de nordiska länderna? Det går inte att dra några direkta politiska växlar av Lyckoforskningen när det gäller stor eller liten välfärdsstat. Forskningen visar ju folk är som lyckligast i de nordiska länderna OCH de anglosaxiska länderna. Tyvärr har lyckoforskningen blivit politiserad och den använts selektivt av båda socialister och nyliberaler för att påvisa att just deras politik leder till mest lycka. Jag vet inte vad du har att säga om detta, men jag tycker det är oseriöst att vinkla resultaten till att tala för en nyliberal politik. Vilken forskning bygger du dessa slutsatser i så fall på?

4. Fredrik Gustafsson - mars 30, 2008

Veenhoven (2000), ”Wellbeing in the Welfare State”
Veenhoven & Ouweneel (1995) ”Livability of the Welfate State”
Murray (1988) ”I Pursuit of Happiness and Good Government”

Något mer du vill veta? I allmänhet tycker jag dock denna typ av forskning är rätt oseriös. Att tro att man på detta sätt skall kunna mäta hur lyckliga olika människor är, är rätt befängt.

5. Flipp - mars 30, 2008

Den forskning du refererar till säger knappast att vi skulle vara olyckligare i de Nordiska länderna, snarare att den genomsnittliga effekten av välfärdsstaten varken är positiv eller negativ.

Veenhoven: ”This result means that the welfare state does not have to be kept intact at all costs. We can live just as well with a little less care from the cradle to the grave. This does not mean that the welfare state should be written off altogether. The system may not produce more wellbeing but neither does it produce less. Generous or meager collective insurance is therefore a question of
(political) taste.”

Och om vi tittar på enskilda länderna är slutsatsen att vi skulle vara olyckliga i just de Nordiska länderna synnerligen malplacerad, då Danmark ofta toppar listan, med Sverige, Finland och Norge ofta med tämligen högt upp.

Varför skulle det vara befängt att mäta lycka? Det är inte svårare än att fråga människor vad de själva tycker och känner om sitt liv. Givetvis får vi inget exakt mått på lycka, givetvis finns en viss bias (människor kanske inte varar helt sanningsenligt), men vilka andra mått skulle vara bättre? Jag ser inget alternativ om det är subjektiv lycka vi vill mäta. Det finns ju dessutom korrelationer mellan självrapporterad lycka och skratt- och leendefrekvens, blodtryck, sömnkvalitet, nära vänner och familjs bedöming av personens lycka osv.

6. Fredrik Gustafsson - mars 30, 2008

”Varför skulle det vara befängt att mäta lycka? Det är inte svårare än att fråga människor vad de själva tycker och känner om sitt liv. Givetvis får vi inget exakt mått på lycka, givetvis finns en viss bias (människor kanske inte varar helt sanningsenligt), men vilka andra mått skulle vara bättre? Jag ser inget alternativ om det är subjektiv lycka vi vill mäta.”

För att de svar du får från en person inte går att jämföra med någon annan. Det finns inget som säger att en person som säger att han är väldigt lycklig är lyckligare änen person som säger att han är ganska lycklig. De kan tolka ordet på flera olika sätt, deras förväntnngar kan skilja sig åt, och så vidare. En person som lever ett jätterikt liv i ett fritt land kan svara att han är väldigt olycklig, medan en fattig bonde i Indien kan svara att han är jättelycklig i och med att han inte blivit uppäten av en tiger (vilket han trodde att han skulle bli). Det går inte att empiriskt mäta lycka. Vissa saker går helt enkelt inte att mäta.

Det enda vi kan gör är att dra den korrekta slutsatsen att människor väljer de saker de väljer för att det gör dem lyckliga. Om vi hade gjort medlemskapet i välfärdsstaten frivillig, är jag övertygad att de flesta hade valt att inte vara med (det är därför detta val inte existerar). Därmed kan jag dra slutsatsen att personer är lyckligare om de slipper leva i en välfärdsstat. Det borde vara uppenbart att människor blir lyckligast att kunna öeva sitt liv efter ett eget huvud, och inte utsättas för tvång, våld och hot hela tiden. Sådan är människan.

7. Flipp - mars 30, 2008

”För att de svar du får från en person inte går att jämföra med någon annan. Det finns inget som säger att en person som säger att han är väldigt lycklig är lyckligare änen person som säger att han är ganska lycklig.”

Det beror på, om man hittar korrelationer med andra faktorer, som ex. samvarierar med ”väldigt lycklig” så kan man indirekt finna belägg för att det går att göra sådana jämförelser. Om man ändå är skeptisk kan man klumpa ihop alla ”ganska lyckliga” och ”mycket lyckliga” till en kategori och ställa mot olyckliga.

”En person som lever ett jätterikt liv i ett fritt land kan svara att han är väldigt olycklig, medan en fattig bonde i Indien kan svara att han är jättelycklig i och med att han inte blivit uppäten av en tiger (vilket han trodde att han skulle bli).”

Ja, vad är problemet med detta? Lycka är ju lycka, adaption påverkar oss givetvis, vi vänjer oss till viss grad med ökad välstånd exempelvis. Och fria och rika lander kanske är att föredra av andra skäl, men ur lyckosynpunkt är det en öppen empirisk fråga. Forskningen visar ju att vi i genomsnitt är lyckligare i de rika västländerna exempelvis, dock finns det en hel del untantag. Jag ser inget konstigt i att man i vissa fattiga länder kan vara ganska lyckliga, varför skulle man inte kunna vara det? Så länge man har en skaplig nivå av välstånd (ej svälter ex.) så finns det väl inget som säger att man definitivt måste vara olyckligare än människor som är rikare?

”Det går inte att empiriskt mäta lycka. Vissa saker går helt enkelt inte att mäta.”

Det här tycker jag verkar vara en alltför dogmatisk inställning till lyckoforskningen. Varför skulle det vara så oerhört konstigt att fråga människor om hur de har det? Visst vi kan inte hitta beviset med stort B som visar att har något absolut säkert mått på lycka, men vi kan testa måttet mot en mängd andra faktorer som vi ofta förknippar med lycka: ex: hälsa, skratt leedenfrekvens osv. Om nu människor så gärna skulle vilja slippa leva i en välfärdsstat borde de väl i så fall ha röstat bort den? Vi har ju trots allt demokratiska val här i de nordiska länderna. Och jag har svårt att se att folk i de nordiska länderna går runt och utsätts för ”tvång, våld och hot hela tiden”. Ur en nyliberal synvinkel kan det säkert se ut så, men från den överväldigande majoriteten av befolkningarna i dessa länder är jag övertyg om att de inte går runt och ser sig som utsatta för tvång. Och om de inte upplever det, hur skulle det då påverka deras lycka?

Slutligen, om du nu är så skeptisk till lyckoforskningen varför använde du den som underlag för din argumentation i programmet?

8. Kaj Grüssner - mars 30, 2008

Flipp

Vissa saker går helt enkelt inte att mäta. Att konstatera faktum är inte att vara dogmatisk. Eller kallar du också alla fysiker, matematiker och kemister som hävdar naturlagarnas existens för dogmatiska?

Mänskliga värderingar, alltså hur mycket en individ värderar A jämfört med B, är ett exempel på något som inte kan mätas. Detta värde går inte att mätas i klart definierade enheter (gram, liter, meter osv). Det enda man kan konstatera är att Mr.X i en given situation värderar ett stop öl mer än ett glas vin, men inte hur mycket mer. Värdet går alltså inte att kvantifiera, vilket är en av orsakerna till att de nationalekonomiska skolorna som är baserade på matematik och matematiska modeller är så bristfälliga.

Lycka är väl tämligen jämförbart med värde. Det kan heller inte mätas eller kvantifieras. Själv tycker jag inte man kan dra några slutsatser av lyckoforskningen. Att människor generellt är lyckligare i Norden än i t.ex. Afrika beror väl mycket mer på att vi har högre välstånd här. Det i sig har knappast sitt ursprung i väldfärdsstaten, utan det faktum att vi har blivit förskonade från inbördeskrig, svält och naturkatastrofer. Dessutom är vi i Norden relativt sett fria, vilket är en orsak till att vi lyckats skapa detta välstånd. Staten skapar som bekant ingenting, på sin höjd kan den omdistribuera. Tyvärr förstörs en hel del resurser i detta arbete.

Dessutom har jag för mig att Finland ligger högt upp vad gäller självmordsstatistiken, vilket är knappast något man förknippar med en lycklig befolkning.

9. Flipp - mars 30, 2008

Kaj:

Jag tror inte heller att mänskliga värderingar kan mätas med samma precision som olika enheter inom naturvetenskaperna. Men jag tror fortfarande att människors svar på frågor om hur nöjda de är med livet är meningsfulla. Jag kan inte ge något bevis med stort B för detta annat än människor är mycket benägna att svara på dessa frågor, d v s, svarsfrekvenserna är mycket höga, vilket tyder på att människor har en uppfattning om sin egen lycka. Vidare visar korrelationer mellan självrapporterad lycka och en mängd andra faktorer att måttet ”make sense” (tillit, vålstånd, demokratiska fri och rättigheter etc). Trots osäkerheten kring i vilken grad lyckomätningarna är precisa hävdar jag med bestämdhet att det är det bästa måttet vi har på lycka. Att studera vad människor väljer är inte samma sak som att studera lycka, vi måste skilja på oberoende och beroende variabler här. Människor kan handla på basis av ofullständig information samt med begränsad rationalitet. Det finns givetvis en massa valet i livet jag gjort som inte alltid var optimala, som inte gjort mig mest lycklig, ser inget konstigt i det. Om vi blir mest glada av ett nyliberalt samhälle är därför en öppen empirisk fråga, vi kan inte förutsätta det som ska bevisas. Men om nu vill spinna vidare på mänskliga handlingar borde man ju som nyliberal fundera på varför människor väljer en omfattande välfärdsstat i demokratiska val?

Och, om vi hypotetiskt tänker oss att lyckforskningen skulle visa att människor i nattväktarstater på det hela taget uppgav att det var olyckliga, och ledsna d v s att lyckonivåerna var extremt låga. Skulle ni fortfarande vifta bort dessa resultat och glatt hävda att människorna här faktiskt var lyckliga? I så fall tror jag ni har ett lyckobegrepp som strider mot de flesta intutioner om vad lycka för något. Exemplet är givetvis endast logiskt och skulle kunna användas omvänt mot ett Socialistisk idealsamhälle.

Självmordstatistiken i Finland behöver inte tala emot att de genrellt sett är lyckliga. Det är så otroligt få personer som tar självmord relativt sett till befolkningen. Att några få är olyckliga och begår självmord betyder inte att det stora flertalet är det. Benägenheten att begå sjävlmord är dessutom påverkat av social tryck, kulturella sedvänjor och religös tradition. I vissa länder kan individer ha internatliserat normer som förbjuder individen att begå självmort trots att den önskar att ta sitt liv. Flertalet religioner fördömer ju självmord.

10. Kaj Grüssner - mars 30, 2008

Flipp

De mätningar av lycka är sannolikt det bästa måttet på lycka vi har, det har du rätt i. Det är också det enda. Vad jag ifrågasätter är mätningarnas vetenskapliga nivå detta måtts vetenskapliga värde. Man behöver väl knappast någon undersökning som visar att människor generellt sett föredrar att inte bli utsatta för krig, svält, rättighetskränkningar och så vidare.

Människor träffar sina val på basis av vad de tror att höjer deras välfärd. Ex post kan valet visa sig vara felaktigt, men ingen människa strävar till att nå ett sämre välfärd än vad hon hade tidigare. Varför vi i Norden synes välja en omfattande välfärdsstat kan förklaras av mycket. Avsaknaden av alternativ i kombination av statlig utbildning och vänstervriden media är tveklöst tungt vägande orsaker.

Att spekulera i vad en ovetenskaplig forskning skulle finna för indikationer i ett icke-existerande samhälle är knappast fruktbart. Det enda sättet att ta reda på hurdana samhällen folk vill leva i är att låta dem välja fritt. Detta val tillåts vi inte idag.

Vad gäller självmordsstatistiken så bygger det åtminstone på kontrollerbara, kvantitativa data. Dessutom kan man väl dra slutsatsen att om den relativa siffran självmord i Finland är hög, så lär det finnas rätt många som är mycket olyckliga, men inte så olyckliga att de föredrar att ta sina liv. Men som sagt så tycker jag lyckoforskningen idag är föga mer än humbug. Jag är emot välfärdsstaten av helt andra orsaker. Däremot tror jag att vi skulle vara mer välmående, både fysiskt och psykiskt, utan den välfärdsmodell vi har idag.

11. Flipp - mars 30, 2008

Tack för en uppfriskande diskussion Kaj och Fredrik! 🙂

Kaj: Du har helt rätt i att vi inte behöver empirisk lyckoforskning som visar att människor generellt sett föredrar att inte bli utsatta för krig, svält, rättighetskränkningar och så vidare. Det vore verkligen förvånande om människor som lever i extrem nöd skulle vara lyckliga. Forskningen bekräftar ju den bilden, att människor föredrar att leva i den trygga och fria västvärlden. Här finns det nog också en politisk konsensus hos gemene man, de flesta människor tror knappast att vi skulle vara olyckligare i våra rika demokratier i väst. Dock. När det gäller mer kontroverisella frågor som exempelvis välfärdsstatens omfattning är argumenten inte lika självklara längre. Här finns en betydande oenighet och argument för respektive emot. Därför är det intressant att studera detta som öppen empirisk fråga. Något annat hävar jag – vore dogmatiskt. Det vore att postulera empiriska fakta man ej har något stöd för. Om man säger att folk blir lyckligare av att leva i en liten välfärdstat bör man kunna visa empiriska belägg för detta i termer av att medborgarna i dessa stater är gladare och lyckligare än i de som lever i stora stygga välfärdsstater. I alla fall bör man ta sig en extra funderare på varför det inte verkar vara fallet, något annat vore hävdar jag dogmatiskt.

”Att spekulera i vad en ovetenskaplig forskning skulle finna för indikationer i ett icke-existerande samhälle är knappast fruktbart. Det enda sättet att ta reda på hurdana samhällen folk vill leva i är att låta dem välja fritt. Detta val tillåts vi inte idag.”

Nu tycker jag inte den är så ”ovetenskaplig” som du säger givet de saker jag tagit upp i tidigare inlägg. Exemplet var ett tankeexperiment som tvingar en att dra resonemanget till sin spets. Det vill säga, betyder den ingenting? I så fall skulle man tvingas dra slutsatsen att omfattande forskning som visar att människor säger att de är ledsna och olyckliga inte betyder något alls. Det vore mycket märkligt och irrationellt tycker jag på basis av de indikatorer som samvarierar med självrapporterad lycka.

”Dessutom kan man väl dra slutsatsen att om den relativa siffran självmord i Finland är hög, så lär det finnas rätt många som är mycket olyckliga, men inte så olyckliga att de föredrar att ta sina liv.”

Hur kan man dra den slutsatsen? Av att några tar självmord (inte ens en promille antar jag?) följer inte att majoriteten är olyckliga. Och varför är statistiken inte högre i Sverige och Danmark om det nu är välfärdsstaten som är boven?

12. Flipp - mars 30, 2008

Kaj:

”Människor träffar sina val på basis av vad de tror att höjer deras välfärd. Ex post kan valet visa sig vara felaktigt, men ingen människa strävar till att nå ett sämre välfärd än vad hon hade tidigare. Varför vi i Norden synes välja en omfattande välfärdsstat kan förklaras av mycket. Avsaknaden av alternativ i kombination av statlig utbildning och vänstervriden media är tveklöst tungt vägande orsaker.”

Människor agerar säkert på basis av vad som höjer deras välfärd i många fall men knappast i alla. Värderingar spelar givetvis också in. All val är inte egoistiskt lyckomaximerade. Och om ett val visade sig vara felaktigt kan det ju inte ses som speciellt ”lyckat” ur lyckosynpunkt? Om du menar att avsaknaden av alternativ och media gör att svenskarnas val av välfärdstaten inte är ”riktiga” val borde väl det argumentet gälla generellt. D v s människor gör förmodligen många val i livet på basis av att de har begränsade alterniv samt är påverkade av olika faktorer i samhället, ex. media och den allmänna opionen. Detta brukar dock inte hejda nyliberaler från att säga att det trots allt var deras val…

13. Kaj Grüssner - mars 30, 2008

Som sagt så är jag emot välfärdsstaten av andra orsaker. Jag tror inte att vi blir lyckligare av att leva i en välfärdsstat, mest för att det inte är staten den trygghet som vissa tycks tro är viktigt för lycka. Vad som gör människor lyckliga varierar storligen från person till person, varför empiriska undersökningar blir tämligen intetsägande. Därför ifrågasätter jag lyckoforskningens vetenskapliga nivå och värde. Men den som tycker det är intressant får ju förstås bedriva så mycket forskning han vill. Att man inte kan mäta lycka är ett faktum precis som att man inte kan mäta värde. Mig veterligen finns det inte nattväktarstater någonstans, så jämförelse mellan nattväktarstat och välfärdsstat går således inte att göra. Och även om man kunde det är det omöjligt att visa att det just är pga den politiska skillnaden folk är lyckligare i någotdera samhällen. Det är inget annat än spekulationer baserade på empiriska data av något som inte går att studera empiriskt.

Jag hävdade aldrig att majoriteten är olyckliga, jag bara konstaterade att Finland har högre självmordsstatistik än många andra länder där förhållandena är bra mycket sämre än här hos oss. Den slutsats jag lade fram var bara ett exempel på hur man kan tolka saker utan egentligen ha någon aning om hur det på riktigt ligger till.

Kan du ge några exempel på val som inte är egoistiskt lyckomaximerande, alltså val som en individ träffar med avsikten att försämra sin välfärd? Naturligtvis blir man inte lycklig av att märka att man gjorde ett dåligt val, men ingen gör medvetet dåliga val. Det som visade sig vara dåligt verkade bra då man tog beslutet. Sådant händer jämt och ständigt. Det kallas misstag.

Röstdeltagandet i riksdagsval brukar ligga runt 70%, senast var det väl till och med under det. Vi har alltså cirka en tredjedel som inte röstar. De föredrar det alternativet framom att göra sig besväret att gå till vallokalen. Det finns inga alternativ, alla säger och gör mer eller mindre samma sak. Då kan man lika gärna strunta i att rösta. Det val jag talar om är inte att välja mellan politiker eller att inte rösta, det handlar om att få stå utanför välfärdsstaten. Det valet nekas oss. Så man kan knappast påstå att någon valt att fortsätta leva i välfärdsstaten när ingen någonsin har givits ett alternativ.

14. Flipp - mars 31, 2008

Jag föstår fortfarande inte att varför lycka inte skulle gå att studera empiriskt. Varför det skulle vara så omöjigt att fråga människor huruvida det är nöjda och glada eller sura och ledsna. Sedan att svaren inte kan tolkas med någon exakt precision är givetvis en annan fråga. När de gäller vilket mått på lycka som är bäst tycker jag inte kravet på exakthet och precision bör stå över kravet på validitet, d v s att vi mäter det vi vill mäta på ett generellt plan. Vi kan säkert mäta självmordsfrekvenser och ekonomiskt välstånd hyffsat precist. Men problemet med dessa mått är att de faktiskt inte mäter lycka alls, de mäter helt andra fenomen. De är möjliga orsaker till lycka, d v s det är möjligt att de samvarierar med lycka, men vi måste hålla isär begreppen. Det är enligt min mening bättre att mäta det vi vill mäta med låg eller skaplig precision (självrapporterad lycka) än att mäta något annat med hög precision. Dock kan man tänka sig att vissa empiriska fakta, t ex att de som uppger höga lyckonivåer ler och skrattar oftare, är mer sociala och aktiva samt sover bättre faktiskt ger stöd för lyckomåtten. Dock ska dessa indikatorer inte ses som konklusiva, d v s det är teoretiskt möjligt att tänka sig att människor kan vara lyckliga men samtidigt sällan skratta och le, vara mindre sociala samt sova dåligt osv. Dessa fakta ligger dock väldigt nära det vi intuitivt förknippar med lycka hävdar jag. Viss forskning ger också stöd för att det finns ett samband mellan självrapported lycka och utsöndring av dopamin och endorfin, även om den forskningen är begränsad. Forskningen visar också att personer som rapporterar hög lycka är mindre benägna att bli förkylda när de blivit utsatt för ett förkylningsvirus. Lycka är dessutom korrelerad med framtidstro och optimism i största allmänhet.

Visst har du rätt i att det inte finns någon nattväktarstat att jämföra mot, men man kan ju se gradskillnader mellan exempelvis de nordiska länderna och de anglosaxiska. Många nyliberaler brukar ju föredra de anglosaxiska länderna. Och varken självrapporterad lycka, hälsa eller livslängd verkar skilja sig nämnvärt mellan dessa länder. Ger inte det indikationer om att välfärdsstatens storlek, såväl liten som stor, är överskattad när det gäller lycka och hälsa? Om man baserar sin liberalism på Utilitaristiska grunder bör det i alla fall vara en tänkeväckare. Om vi struntar i dessa viktiga empiriska fakta blir debatten ofta tendentiös, där nyliberaler hävdar att de har en teori om vad som gör oss lyckliga och socialister detsamma och ingen behöver besvära sig med empiriska fakta som (gud förbjude) förbjude talar emot hypotesen. Jag tycker tyvärr allt för ofta att ideologiska fördomar går före empiriska fakta. Vi måste dessutom skilja på vad som gör oss lyckliga och vad som gör människor i allmänhet lyckliga. Nyliberler blir säkert lyckliga av en nattväktarstat, men det betyder inte att alla andra blir det också. Detsamma gäller Socialisternas idealsamhälle. Både utopierna är en öppen empirisk fråga. Allt för ofta tycker jag lyckoforskningen använts selektivt av både nyliberaler och socialister för att selektivt påvisa en viss bild. När de sedan konfronteras med den mer komplicerade empiriska verkligheten vänder de ofta plötsligt och säger att det är fel på forskningen. Det är väldigt bekvämt att hävda att det inte går att undersöka liknande saker, för då slipper man konfronteras med eventuella fakta som talar emot. Däremot kan de gärna användas när forskningen stödjer ens hypoteser. Men om man har en pragmatiskt, empirisk (utilitarisk) syn på politik så finns det inte utrymme för dogmatik. Och ni kanske inte är Utilitarister. Men ni tycker kanske lycka och välmående iaf är skapligt viktigt? I så fall måste ni väl erkänna att det faktum att de nordiska länderna alla hamnar högt i lyckoundersökningar samt livslängd och de faktum att medborgarna inte röstar på nyliberal politik åtminstone är vägande argument mot nyliberalismen som ett saligörande lyckopiller. Det vore iaf ytterst långsökt att hävda att välfärdsstaten leder till olycka och misär på basis av dessa fakta.

Oj, nu blev det en lång plädering här igen. Ska försöka hålla mig kortare i fortsättningen.

15. Flipp - mars 31, 2008

”Kan du ge några exempel på val som inte är egoistiskt lyckomaximerande, alltså val som en individ träffar med avsikten att försämra sin välfärd?”
Jadå, det händer då och då att jag gör val som inte maximerar min egennytta, t ex för att hjälpa andra eller av ren viljesvaghet. D v s jag vet vad som skulle göra mig lyckligast men valet är för jobbigt på kort sikt. Sedan är en hel del val förmodligen slentrianmässiga rutiner, men dessa kanske inte bör kallas för ”val”? Att inte maximera lyckan betyder ju inte heller att man försämrar sin välfärd. Det kan vara flera valalterantiv som som står till buds och det är inte alltid självklart att välja det som ”Maximerar” lyckan. Kanske väljer man det som ger en liten lyckoökning snarare än maximal p g a att man vill ta hänsyn till andra människor exempelvis. Det går nog att tänka sig en mängd faktorer här.

Grundläggande är ändå att faktorer som altruism, viljesvaghet, bristande information och känslor kan göra att den iskalla lyckokalkylen inte alltid är så ren och fri från påverkan. Det tänker jag mig i alla fall. Jag tänker mig också att det är intressantare att ta reda på vad människor i allmänhet tycker och känner, än vilka val de gör. Det ligger i alla fall närmare min syn på lycka, som en värdering eller känsla, snarare än ett val.

16. Kaj Grüssner - mars 31, 2008

Flipp

Jag vet inte hur mycket tydligare man kan förklara varför lycka inte går att mäta empiriskt. Tycker att du sätter fingret på orsaken rätt bra själv. Man kan inte kvantifiera lycka och vad som gör människor lyckliga är på det generella planet samma för alla, medan det på det individuella planet varierar storligen från person till person. Dessutom varierar de lyckobringande faktorerna med de givna omständigheterna i mycket hög grad. Om något inte går att mäta i definierbara enheter eller på annat sätt kvantifieras kan man inte studera det empiriskt. Dessutom bör man vara mycket försiktigt med dra slutsatser på basis av korrelationer, vilket tycks vara det enda lyckoforskningens slutsatser verkar bygga på. För att inte tala om att man överhuvudtaget inte kan bevisa något med empiri.

De angolaxiska länderna är knappast mer lika nattväktarstaten än de nordiska, så den jämförelsen fungerar inte alls. Det enda sättet att få reda på hurdana samhällen folk vill leva i är att låta dem välja själva, vilket inte tillåts idag.

Varför skulle inte hjälpa andra maximera din egennytta? Det klassiska exemplet är en mor som väljer att dö så att hennes barn skall överleva. Att dö verkar knappast vara ett sätt att maximera egennyttan. Men om det så att hon anser ett liv med vetskapen att hon räddade sig själv på sitt barns bekostnad är värre än att dö, så kommer hon att välja döden. Så även om hon valde att dö för någon annan maximerade hon sin egennytta, eller kanske snarare minimerade oegennyttan. Hon valde det som bringade henne minst lidande. Samma sak gäller rutiner. Oberoende om de är slentrianmässiga eller inte är det knappast någon som upprättar rutiner med avsikten att försämra sin välfärd.

En människa träffar alltid det val som hon tror att bringar henne mest välfärd, antingen på kort eller lång sikt. Huruvida hon träffat rätt val visar sig först i efterhand. Ingen människa fattar medvetet ett beslut som hon tror att kommer att leda till sämre välfärd.

17. Flipp - mars 31, 2008

Jag tror vi inte kommer mycket längre i diskussionen. Jag hävdar att man kan finna grader av stöd för lyckoforskningen, du menar att den kort och gott är ”ovetenskaplig”.

Det är långt ifrån självklart att modern i exemplet väljer att dö för att hon inte skulle kunna stå ut med att leva annars. Hon kan mycket väl göra en kalkyl över att hon faktiskt skulle kunna leva lyckligt i efterhand, men väljer att handla altruistiskt trots detta. När det gäller rutiner och vanor behöver de inte alls vara inrättade av någon sorts kalkyl, de kan uppkomma mer eller mindre omedvetet. Liknelsen med de anglosaxiska länderna och nattväktarstaten är kanske malplacerad, dock brukar många nyliberaler lyfta fram dessa länder som föregångsländer, därav jämförelsen.

Min initiala fundering har dock inte blivit besvarad. Jag undrade varför Fredrik först refererar till forskning som inte finns, d v s, som säger att vi skulle vara olyckliga i de nordiska länderna, de referenser han ger styrker ej det. Vidare hävdar han senare att han inte tycker att det går att forska om lycka, varför tog han då upp lyckoforskningen som stöd för sitt resonemang i programmet?

18. Fredrik Gustafsson - mars 31, 2008

Jag tog upp det i och med att vi pratade om hur folk påverkas rent kliniskt av välfärdsstaten. Lyckoforskningen som visar att den inte gör oss lyckligare var en sak jag hänvisade till. Hela programmet handlade ju om vf-statens koppling till olika psykiska sjukdomar. Och att bara se på en lista över länder är förstås inte korrekt, eftersom andra saker ändet politiska systemet kan färklara varför folk känner sig lyckliga. Mitt huvudbudskap är dock att vi skulle bli mycket lyckligare om vi inte hade denna välfäördstat, och detta baserar jag i försa hand på att folk skulle välja bort den om de fick chansen.

19. Kaj Grüssner - mars 31, 2008

Flipp

Modern kommer att göra det val hon tror ger henne minst lidande. Om hon anser att döden är bättre än ett liv med vetskapen om att hon offrat sitt eget barn kommer hon att välja döden. Anser hon att döden är värre kommer hon att låta barnet dö i stället. Ingen människa fattar medvetet ett beslut hon tror att kommer att minska hennes välfärd/öka hennes lidande. Människan fungerar helt enkelt inte på det sättet.

Rutiner blir inte rutiner av sig självt, utan grundar sig på ett medvetet val. T.ex. kan någon bestämma sig för att börja jogga tre gånger i veckan. Från början är det ett medvetet val och de första gångerna är det ett medvetet val att fara ut och springa. Efterhand behöver man dock inte fundera över valet desto mera eftersom det blivit rutin. Det hör till att fara ut och springa.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: