jump to navigation

Den ekonomiska krisen i USA, del 1 mars 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
11 comments

Den senaste tiden har den ekonomiska krisen i USA refererats allt ivrigare i världspressen. Även våra finska tidningar har uppmärksammat skeendena på andra sidan Atlanten, och inte en nyhetssändning går förbi utan att den nämns. Men jag har än så länge inte sett några seriösa försök till att förklara vad krisen beror på (förutom på mises.org). Det beror sannolikt på oenigheten om vad konjunkturcykler (sprickande bubblor) orsakas av. För det är precis det som den ekonomiska krisen i USA är: en gigantisk bubbla det redan börjat gå hål på, men som ännu inte har spruckit. Main stream ekonomer hävdar att bubblorna beror på överambitiösa investerare och företagare som gör alltför optimistiska satsningar som sedan slår fel. Österrikiska ekonomer menar att bubblor är en naturlig följd av inflationen som centralbanken skapar då den trycker pengar ur tomma intet, pengar som sedan dubbleras många gånger om inne i banksystemet.

För att förstå skillnaden måste man först reda ut vad vissa ord betyder. Först ut är ordet kapital. Kapital är produkten av sparande. Sparande i sin tur är att avstå från konsumtion. Utan kapitalackumulation kan ingen tillväxt ske, eftersom kapital används till att investera i nya och bättre produktionsfaktorer. För att illustrera skall jag använda mig av så kallad Robinson Crusoe ekonomi.

Crusoe är ensam på sin ö och för att överleva måste han äta. Anta att Crusoe ägnar 12 timmar varje dygn åt att plocka bär. Under den tiden plockar och äter han 1000 bär. Han ägnar sig åt fritidsaktiviteter i 4 timmar och sover i 8 timmar. Hans konsumtion är lika med hans produktion. Så länge det förhåller så förblir hans levnadsstandard oförändrad. Om vi nu antar att Crusoe lyckas skära ner sin konsumtion till 800 bär om dagen, men håller produktionen oförändrad, får han ett överskott på 200 varje dag. Det är kapitalackumulation, vilket innebär att han kan avstå från bärplockning var femte dag. Han har alltså 12 timmar var femte dag som han ägna åt annat. Till exempel kan han vila hela dagen, men det är inte produktivt. I stället ägnar han dessa 12 timmar åt att bygga ett bärplockningsredskap. Det tar 60 timmar att bygga redskapet, det vill säga fem ”lediga” dagar. När redskapet är färdigt kan han plocka 2000 bär på 12 timmar. Med andra ord har han investerat sitt kapital i en bättre produktionsfaktor, vilket har fördubblat hans produktion. Hans sparande har lett till ökat kapital, som i sin tur lett till högre produktivitet som sedan lett till högre levnadsstandard. Sparande, kapital och investering.

Vad ovanstående illustration visar är att en investering endast är möjlig om det finns kapital att tillgå och att kapital enbart kan skapas genom sparande. Om inte Crusoe minskat sin konsumtion (sparande), hade han inte fått sitt bärlager (kapital) som han sedan använde för att bygga sitt redskap (investering). Utan att spara sina bär hade alltså inte kunnat bygga sitt redskap.

Nu är det naturligtvis inte så att varje aktör måste spara ihop sitt eget kapital för att kunna göra investeringar. Man kan också låna av andra, det vill säga få kredit för vilket man betalar en viss ersättning, det vill säga ränta.

Säg att Crusoe inte klarar av att sänka sin konsumtion till 800 bär och därmed heller inte lyckas bygga upp sitt kapital. Om han vill göra sitt redskap måste han låna bär av någon annan, t.ex. Fredag. Fredag spenderar sin dag precis på samma sätt som Crusoe med skillnaden att han bara konsumerar 800 bär mot Crusoes 1000. Det överskott han får lånar han ut till Crusoe med ränta. Crusoe behöver 5000 bär för att bygga sitt redskap. Det lånar han av Fredag med löfte om att betala tillbaks 6000, vilket han utan problem klarar av efter att han tillverkat sitt redskap. Crusoe lovar alltså att betala 6000 bär i framtiden för att få 5000 bär genast, eftersom bären är mer värda för honom idag än vad de är om en månad. Det är så räntan fungerar, den avspeglar våra tidspreferenser. Räntan är vad du är villig att betala för att få tillgång till kapital idag i stället för någon gång i framtiden. Fredag lånar bär till Crusoe (kredit) i hopp om att få tillbaka det plus avkastning (ränta).

Annonser

Ett ambitiöst projekt mars 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik.
add a comment

Jag har länge velat ta mig an den ekonomiska krisen i USA och reda ut dess orsaker och möjliga följder. När jag började skriva märkte jag direkt att det vore fullständigt omöjligt att få in allt på en bloggpost, ämnet är alldeles för komplicerat. Därför bestämde jag mig för att dela upp diskussionen i fem delar och posta dem med några dagars mellanrum. Nu är det hela färdigskrivet och den första delen kommer att publiceras inom kort.

Nedan följer en kort beskrivning på vad de olika delarna kommer att behandla. Varje del i artikelserien korrekturläses av Jakob Lundberg förrän den postas på bloggen.

Del 1:
Begreppsdefinitioner med hjälp av Crusoe Economics. Bland annat förklaras kapital och ränta.

Del 2:
Redogörelse för grunderna i den österrikiska konjunkturcykelstoerin (The Austrian Theory of the Business Cycle).

Del 3:
Kort beskrivning av fractional reserve systemet och hur bostadsmarknaden fungerar.

Del 4:
Närmare titt på USA och sammanfattning av orsakerna till landets ekonomiska problem.

Del 5:
Avslutande diskussion och förslag till åtgärder.

Trygghet och lycka mars 20, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Välfärd.
19 comments

Häromdagen diskuterade jag trygghet med Barbro Sundback i Ålands Radio. Klicka här för att lyssna på programmet (som inleds med en intervju med David Eberhard).

Uppdatering: Jag har gjort en kortversion som bara innehåller delar av det jag sade.

Elspardagen 2.0: uppföljning mars 19, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Miljö.
3 comments

Som jag tidigare berättat gick det för någon vecka sedan ut ett påbud till alla hushåll på Åland spara så mycket el som möjligt den 5 mars. Resultatet är nu klart, och inte nog med att man inte kunde observera en minskad elförbrukning, förbrukningen var dessutom två procent högre än normalt. Så att skicka ut den aktuella samhällsinformationen i flerfärg till alla hushåll på hela Åland var med andra ord en lika lysande investering man hade kunnat tro. Tur att det bara rörde sig om skattepengar som våra politiker plockar från ett magiskt pengaträd i Rangsböle. Det skulle ju ha varit förjävligt om det rörde sig om våra pengar.

Hjälten och förkämpen – en hyllning till Ron Paul mars 15, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ron Paul.
3 comments

Som anarkist har det varit enkelt att avfärda politiker och byråkrater världen över som maktgalna, inkompetenta, korrupta och så vidare. Därmed har jag gjort mig skyldig till något som jag under en lång tid redan stört mig på hos andra: att inte lyfta fram de undantag som faktiskt finns. Nu är de inte så många, förstås, men just därför bör de belysas än mer. Jag vet flera anarkister som med viss fog hackar ner på Ron Paul. Stephan Molyneux är en, men det finns många flera. Till och med minarkister kritserar Paul för att han är för moderat och har vissa, med den klassiska liberalismen icke kompatibla åsikter. Jag själv är kritiskt inställd till mycket av vad han säger och står för. Men det är att se på saken på helt fel sätt.

Ron Paul är ingen anarkist, han är som bäst en moderat klassisk liberal, av samma skola som Mises, Acton och Bastiat. Men egentligen är han mycket mer än så. Han är en mycket större kämpe för liberalismen och dess ideal än någon annan idag levande person. Må vara att han inte är en sann anarko-kapitalist enligt Rothbards tradition som Lew Rockwell, Walter Block, Ropert P. Murphy med flera. Han är ingen akademiker som Ralph Raico, Thom Woods och Hans-Hermann Hoppe. Formellt är han varken ekonom eller historiker, han är läkare. Till sitt yrke är han det mest förhatliga man kan tänka sig: politiker.

Trots detta har hans bidrag till liberalismens kamp varit långt större och lång viktigare än tidigare nämnda herrars livsverk. Ron Paul har bokstavligen talat kastat sig i ödets smältdegel och har år efter år kämpat för sin övertygelse, för liberalismens budskap. Vem annan nulevande libertarian kan påstå detsamma? Efter 20 år som politiker på högsta nivå och ännu presidentkandidat står han fortfarande fast vid sin övertygelse. Han är undantaget till Actons lag. Till hundra procent okorrumperad, fullständigt fläckfri röstning i kongressen, inte en enda lögn eller vilseledande uttalande.

Egentligen är det omöjligt att förstå att det kan finnas någon som Ron Paul. En politiker som från första början avsagt allt samröre med lobbygrupper. En amerikansk politiker med stenkoll på världens historia och USA:s roll i den. En amerikansk politiker som inte bara känner till allt nämnvärt om det egna landet, men även har kännedom och förståelse för omvärlden. Jag vågar påstå att Ron Paul har långt mycket bättre koll på Europas historia än genomsnittseuropén, som i likhet medelamerikanen egentligen inte vet någonting alls om något. Utöver detta är Paul väl bevandrad i den österrikiska skolan i nationalekonomi. Han förstår hur ekonomisk lag fungerar, vad som händer då man försöker bryta mot den och den oerhört destruktiva kraft som staten och centralbanken besitter. Han är en långt bättre och kunnigare ekonom än 99% av världens ekonomer.

De flesta anarkister vägrar i likhet med Thomas Di Lorenzo att rösta i demokratiska val, eftersom en röst enligt dem är ett godkännande av gällande system. Ron Paul gör mer än bara röstar, han ställer till och med upp. Och just tack vare denna högst omoraliska handling blir han liberalismens verkliga förkämpe. Han sätter sin integritet på spel, utsätter det för maktens lockelser. Han spenderar en stor del av sitt liv inom politiken med målsättningen att minska statens och därmed politikernas makt. Det om något är att martyrskap.

Liberalismen har haft många förkämpar på det akademiska planet. Mises är otvivelaktigt den främste av dem, även om det finns många som äras bör. Men i slutändan finns det en som mer än någon annan har hållit liberalismens fana högt och svajande. Det är Ron Paul. Det finns ingen annan, varken nulevande eller sedan länge i sin grav som kan jämföras med denna amerikanska hjälte. Inte Jefferson, inte Bastiat, inte Mises, inte Rothbard. Vad Ron Paul har gjort är och förblir omotsvarat. Än så länge. Så när liberlismens hjältar listas, och det är många som ryms med på den listan, höjer jag rösten mest av alla för Ron Paul. Han är liberalismens främsta förkämpe och största hjälte.

Åtminstone enligt mig.

War on Drugs mars 12, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Droger.
3 comments

Författarna till den bästa och mest realistiska TV-serie som någonsin gjorts, The Wire, vars sista avsnitt sändes tidigare denna månad, publicerade för några dagar sedan en debattartikel som gick till frontalangrepp mot det amerikanska kriget mot droger (War on Drugs). Ett krig som förs på amerikansk mark, mot amerikanska medborgare och som fyller de redan överfulla amerikanska fängelserna. Utspelet är inte överraskande. Speciellt i säsong tre (av fem) är det drogliberala budskapet, eller i alla fall budskapet att kriget misslyckats, framträdande.

Jag kommer snart att citera de viktigaste styckena ur artikeln, men innan dess skall jag förklarar exakt vad författarna föreslår. Detta eftersom det inte är helt uppenbart för den som inte känner till det amerikanska rättssystemet. I USA finns det något som heter ”jury nullification” där de som sitter i en jury helt enkelt kan frikänna den åtalade, även om han gjort allt det åklagaren hävdar, om de anser att det är fel på lagen och att det som personen gjort inte bör vara ett brott.

Det faktum att slaveriet avskaffades, att förbudet mot alkohol upphävdes samt att yttrandefrihet infördes i USA beror till stor del på att tillräckligt många jurys vägrade döma personer som gömde slavar, som sålde alkohol, och som kritiserade kungen när dessa saker var förbjudna enligt lag. Många vill nu använda denna möjlighet, som domstolarna blivit allt sämre på att informera om, för att helt enkelt legalisera droger och stoppa ”The War on Drugs”.

Det är precis detta som författarna föreslår. De skriver att om eller när de kommer att tjänstgöra i en jury, kommer de att rösta för att den åtalade förklaras oskyldig, oavsett vilka bevis som finns, om det enda han står åtalad för är ett narkotikabrott och inte ett brott med ett verkligt offer. De uppmanar även andra att göra detsamma. Författarna till serien skriver:

[The War on Drugs] grinds on, flooding our prisons, devouring resources, turning city neighborhoods into free-fire zones. To what end? State and federal prisons are packed with victims of the drug conflict […] 1 of every 100 adults in the U.S. […] is currently incarcerated. That’s the world’s highest rate of imprisonment.

The drug war has ravaged law enforcement too. In cities where police agencies commit the most resources to arresting their way out of their drug problems, the arrest rates for violent crime — murder, rape, aggravated assault — have declined […] Lost in an unwinnable drug war, a new generation of law officers is no longer capable of investigating crime properly, having learned only to make court pay by grabbing cheap, meaningless drug arrests off the nearest corner.

What the drugs themselves have not destroyed, the warfare against them has. And what once began, perhaps, as a battle against dangerous substances long ago transformed itself into a venal war on our underclass […] All to no purpose. The prison population doubles and doubles again; the drugs remain […] There aren’t any politicians — Democrat or Republican — willing to speak truth on this. Instead, politicians compete to prove themselves more draconian than thou, to embrace America’s most profound and enduring policy failure.

[T]his is what we can do — and what we will do. If asked to serve on a jury deliberating a violation of state or federal drug laws, we will vote to acquit, regardless of the evidence presented […] No longer can we collaborate with a government that uses nonviolent drug offenses to fill prisons with its poorest, most damaged and most desperate citizens […] If some few episodes of a television entertainment have caused others to reflect on the war zones we have created in our cities and the human beings stranded there, we ask that those people might also consider their conscience.

Mutor och utpressning i Savoyfrågan mars 7, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Rättighetskränkningar, Skatter.
2 comments

Jag är ingen stor supporter av samhällsstöd. Men om politiker verkligen måste ta våra skattepengar och spendera dem på projekt som de tycker är viktiga, utan att ta hänsyn till att vi skattebetalare kanske skulle ha behövt dessa pengar för att genomföra projekt som vi tycker är viktiga, finns det ett par krav på öppenhet, opartiskhet och rättssäkerhet som bör uppfyllas för att det hela inte skall gå överstyr. Krav som allt som oftast helt ignoreras av Åländska landskapsregeringar.

För det första måste alla inledningsvis ha en likvärdig chans att få stödet. Ansökningsprocessen måste vara öppen, och kraven för att få stödet måste vara tydliga från början. För det andra måste självfallet den sökande som bäst uppfyller kraven, och som är mest förtjänt av pengarna, även få stödet. Denna ansöknings- och urvalsprocess, hur väl den än utformas, kommer visserligen aldrig i närheten av marknadens förmåga att allokera resurser, men den kan åtminstone begränsa korruptionen.

Vi på Åland har fått vänja oss vid att samhällsstöd betalas ut till höger och vänster utan man tar någon som helst hänsyn till öppenhet, opartiskhet eller rättssäkerhet. Även om exemplen, som inkluderar stöd till företagsbyar, flyg, och så vidare, är många, är dock det föreslagna stödet till Bio Savoy kanske det värsta exemplet på hur våra politiker missbrukar våra skattepengar hittills. Det värsta exemplet på hur våra pengar delas ut till handplockade personer, utan någon ansöknings- eller urvalsprocess alls.

Som bekant vill våra politiker hårt reglera hur Savoyfastigheten skall se ut och vad den får användas till. Man vill t.ex. tvinga ägarna att driva biografverksamhet i huset,
oavsett om det lönar sig eller inte, och att bevara obekväma fåtöljer och gammal, oanvändbar utrustning. Man har länge hotat med en k-märkning av byggnaden, vilket gjort att fastigheten mer eller mindre blivit omöjlig att sälja.

Få fastighetsägare skulle dock frivilligt gå med på dessa krav utan vilda protester. Därför planerar nu våra politiker att muta fastighetsägarna med €200.000 av våra pengar för att få dem att gå med på dessa regleringar, krav och förbud. Ingen öppen ansökningsprocess; inget urval; ingen rättssäkerhet över huvud taget. Bara en morot till enskilda näringsidkare för att de skall göra som regeringen säger.

Regeringen, närmast genom Britt Lundberg, försvarar stödet genom att påpeka att EU tillåter samhällsstöd av denna storlek. Om vi kan stöda golfbanan med 30%, varför kan vi då inte stöda en biograf, frågar hon sig. Jag är ingen expert på EU-rätt, men avsikten med att tillåta dessa stöd kan väl knappast vara att pengarna skall användas till mutor och utpressning för att få enskilda näringsidkare att göra som politikerna säger?

Jag kan komma på så mycket som är fel med denna soppa att jag knappt vet var jag skall börja. Liberalerna lovade till exempel i sitt valprogram att man skulle ”medverka till en modern biograf”. Inte nog med att man nu betalar ut ett jättestöd till en uråldrig biograf, vilket omöjliggör en satsning på en modern bio. Man förbjuder även fastighetsägaren från att rusta upp och modernisera Savoy!

Hela denna soppa skulle aldrig uppstått om våra politiker inte haft makten att idka utpressning gentemot fastighetsägare genom att hota med en k-märkning som gör att fastighetens värde sjunker i botten. Att politiker, mot ägarens vilja, kan k-märka en byggnad är totalt oförenligt med den privata äganderätten. Om någon kan diktera vad du får göra med ditt hus och hur det skall se ut, då är det inte ditt hus och har heller aldrig varit det.

Till sist vill jag påpeka att jag förstås inte missunnar de som äger Savoy dessa pengar. Genom att hota med k-märkning har politikerna drastiskt minskat fastighetens värde och gjort den omöjlig att sälja. Ägarna har därmed självfallet rätt till kompensation. I ett rättssamhälle bör man dock utkräva ansvar av dem som faktiskt begått kränkningen, inte av oskyldiga skattebetalare.

Hemundervisning mars 4, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Utbildning.
21 comments

Läser ett mycket intressant reportage i Nya Åland om en ung man från Åland som fått sin undervisning hemma. Hemundervisning är väldigt vanligt i USA, där många ser det som ett sätt att undvika de statliga skolornas föråldrade pedagogik och indoktrinering. Jag har dock inte hört att det förekommit på Åland tidigare. Jag måste erkänna att jag är okunnig om den gällande lagstiftningen, men av reportaget verkar det som om den unge mannen var tvungen att skriva en massa prov i den statliga skolan och således hålla sig till kursliteraturen, vilket delvis förstör poängen med hemundervisning. Eller så var knytningen till Strandnäs skola frivillig. Hur som helst tycker jag att hemundervisning är ett intressant alternativ, som tyvärr folk är ytterst misstänksamma mot.

Skatter den största ofriheten mars 3, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in EU, Insändare.
add a comment

Bästa Katarina Nilsson (Ålandstidningen 3 mars). Självfallet anser jag det vara en stor frihet att kunna vistas utomhus på Åland utan att bli överfallen av varken polis eller brottslingar samt att kunna uttrycka sina åsikter fritt. Rätten till liv, frihet och egendom är mina tre filosofiska grundpelare. Jag lyssnar väldigt mycket till amerikansk radio, och jag blir full av skräck och avsky när jag hör hur vanligt det är att oskyldiga människor i USA stoppas och tas i förvar av polisen, och hur omild behandling de utsätts för. Men i många andra avseenden är inte Åland speciellt fritt. Faktum är att folk har kommit att acceptera dessa ofriheter och inte ens tänker på dem som ofriheter längre.

För mig är kanske den allra värsta ofriheten att vi alla tvingas att betala så oerhört mycket i skatt. Hur kan du säga att din kropp tillhör dig, när du varje vecka måste arbeta kanske måndag, tisdag och onsdag för statens räkning, och bara ges torsdag och fredag för att arbeta ihop till det du behöver? Hur kan du säga att ditt hus egentligen tillhör dig när du inte får sälja det till vem du vill och måste betala fastighetsskatt för att inte staten skall vräka dig? Och ur kan du anses vara fri om du är satt under statligt förmyndarskap från vaggan till graven? Är jag fri att inte betala skatt och svara för min egen välfärd på Åland? Är jag fri att ta droger? Är jag fri att sälja sprit i min livsmedelsbutik? Nej, det är jag inte, även om det rör sig om mina pengar, min kropp och mitt företag.

Sedan detta med EU. Du frågar vem Åland skulle göra affärer med om vi stod utanför EU. Mitt svar är alla. I dag är handeln mellan EU och övriga världen ytterst hårt reglerad och beskattad. Ett Åland utanför EU skulle kunna göra det enda vettiga för små samhällen som Åland: att införa unilateral frihandel med resten av världen. Priset på mat, kläder, elektronik, råvaror och så vidare skulle falla drastiskt, och vi skulle undvika all byråkrati. Visst, det skulle säkert kosta att förhandla fram handelsavtal med övriga världen, men detta är i stor utsträckning en engångskostnad som med marginal uppvägs av den kraftiga välståndsökningen som skulle följa. Endast en dåre tror att det är billigare att fortsätta med EUs vansinniga jordbruks- och handelspolitik än att förhandla fram egna frihandelsavtal, oavsett hur litet område det rör sig om.

Och till sist detta med att föra makten närmare människan. Jag förstår inte riktigt ditt argument om att vi i större utsträckning skulle få inkompetenta politiker som ägnade sig åt svågerpolitik om vi förde över makt från Bryssel och Helsingfors till Åland. Som om politikerna och byråkraterna där skulle vara ett dugg bättre eller lättare att ställa till svars? Poängen med att föra makten närmare är att det blir lättare att påverka och ställa politiker till svars. Detta är vårt skydd mot massbruk, inte att vi väljer kompetenta politiker, eftersom makt nästan utan undantag korrumperar. Allra bäst är det dock att föra över all makt till individen eftersom den som är mest kompetent att bestämma över ditt liv är du. Inte jag, inte lagtinget, och definitivt inte någon byråkrat i Bryssel.