jump to navigation

Privatliv och offentliga skandaler april 5, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
trackback

Under den gångna veckan kulminerade Ilkka Kanervas sms-skandal i att han måste avgå, mindre än ett år efter att han hade tillträtt som utrikesminister. Samlingspartiet utsåg Alexander Stubb, mångårig europarlamentariker, till Kanervas efterträdare. I samband med hela skandalen, avskedandet och tillträdandet har en massa saker sagts som jag stör mig på.

För det första det här med politikers rätt (eller brist på rätt) till privatliv. Att man som politiker, dessutom minister, är en offentlig person är det knappast någon som säger emot. Frågan har mest gällt var gränsen går. För min del tycker jag det är uppenbart att ingenting en minister gör som han använder våra skattepengar till hör till hans privatliv. Det är vi som betalar räkningarna för hans sms. Det är vi som har försett honom med den fina tjänsten och höga statusen han sedan använt till att tillfredsställa personliga behov. Det kan knappast råda något tvivel om att de kvinnor, varken dansösen, konstnären eller gud vet hur många andra han antastat, inte skulle så mycket som tittat åt hans håll om det inte vore för hans fina titel. Detta är detta maktmissbruk och uppenbara orespekt som motiverar hans avsked. Att som många börja filosofera över huruvida en minister borde belastas för vad han gör privat är absurt. Han skulle inte ha haft möjlighet till dessa privata äventyr om det inte vore för hans offentliga ställning. Samma sak gäller för övrigt Bill Clinton, för att ta en överdriven jämförelse. Före, under och efter Lewinksy-affären var de också många som ifrågasatte att en president ställdes till svars för vad han gjorde privat. De glömde också att Lewinsky och Clinton sannolikt aldrig hade träffats om det inte vore för att den senare valts till det mäktigaste poltiska ämbetet i världen. Att Lewinskys beredvillighet var sprungen ur det faktum att Clinton var USA:s president är ej heller det ett långsökt antagande.

Nästa sak som stör mig är de obligatoriska hyllningstalen som alltid följer en sådan här skandal. Inte helt överraskande har Stubb lett kören och prisat Kanerva för dennes fantastiska insats som utrikesminister. Det må vara politiskt motiverat, men andras hyllningar är det inte. Påståendet att Kanerva har varit en utmärkt minister faller på sin egen orimlighet. För det första var som sagt vara minister i mindre än ett år, så han kan inte ens ha hunnit göra något bra. För det andra är utrikesministerposten sannolikt den minst ansvarsfyllda av alla ministerposterna i den finska regeringen, om man lite tänker efter. För det första så är det förstås ingen som på allvar bryr sig om vad Finland tycker, så som minister kan man göra och säga lite vad som helst utan risk för diplomatisk kris. För det andra är man helt förskonad från de inrikespolitiska frågorna, dvs de som kräver faktiskt arbete. Kanerva behövde aldrig fundera på skattereformer, pensionssystemet, sjukvården och tehy-krisen, utbildningen eller regionalpolitiken. Alla dessa är mycket svåra och jobbiga frågor som lätt leder till att ens populäritet sjunker, vilket Katainen fick erfara. Allt sådant slipper utrikesministern. Paradoxalt nog behöver han inte ens bry sig över hövan om utrikespolitiken. I Finlands fall handlar den mest om EU och det leds således antingen av statsministern eller presidenten (vet de ens själva vem?). Utrikeshandeln, som har potential att bli en jobbig fråga, tar utrikeshandelsministern om.

Vad blev det då kvar för Kanerva? Jo, ett glassigt jobb som innebär resor runt om i världen, vistelser på lyxhotell, middagar på lyxrestauranger, vänskapliga diskussioner med sina utländska motsvarigheter och så vidare. Skattebetalarna står för notan. Det är i praktiken omöjligt att misslyckas i ett sådant jobb, vilket samtidigt gör det omöjligt att lyckas. Summa summarum var Kanerva ingen fantastisk utrikesminister, han var en typisk politisk snyltare som förlorade rätten till tråget på grund av egen dumhet. Frågan jag vill ställa Kanerva är följande:

Var det textmeddelandena till och från en prostituerad plastbimbo värda förlusten av landets främsta glidarjobb?

Nu är det Stubbs tur att leva loppan på vår bekostnad. Rätt många har kritiserat valet av Stubb för att han saknar ”inrikespolitisk erfarenhet”. Vad i hela fridens namn skulle han behöva det till?

Annonser

Kommentarer»

1. Henrik Jansson - april 5, 2008

Även om utrikesministrar lever rätt mycket loppan så måste man väl komma ihåg att de själva, och övriga som tror på politiker så där i allmänhet, tar arbetet de utför på största allvar. Så nog jobbar de rätt mycket, även om vi inte tycker att de gör rätt saker. Om jag förstått saken rätt har Kanerva dessutom varit rätt respekterad som ordförande OSSE, vilket kanske kan ses som en orsak till de ständiga hyllningstalen. Så där för att balansera kritiken en aning bara…

Men sant är ju att utrikesministern egentligen inte har så mycket med utrikespolitiken att göra. Lustigt nog har Stubb lyfts fram i media som en lämplig person för posten eftersom han kan allt om EU, trots att han inte har något där att göra längre.

2. Kaj Grüssner - april 5, 2008

Jag tror säkert att han har jobbat mycket. Alla resor i första klass och lyx har säkert varit utmattande. Att säga att han har varit ”respekterad” ordförande för OSSE är lika tomt som att säga att han har varit en bra utrikesminister. Är det någon som kan ge ett konkret exempel på vad han har åstadkommit, som skulle ha varit till gagn för hans arbetsgivare?

3. Henrik Jansson - april 5, 2008

Nä, arbetsgivarna är mera intresserade av sms-skandaler än av att ta reda på vad han faktiskt gör på arbetstid. Hans ”respekterade” ordförandeskap i OSSE har kanske på sin höjd varit till nytta för invånarna i några gamla Sovjet-satelliter, men det har vi knappast speciellt mycket glädje av.

4. Kaj Grüssner - april 5, 2008

Vilket får en att fundera på vad vi överhuvudtaget behöver en utrikesminister till. Inte för att jag skulle tycka att någon annan minister är nödvändig heller, förstås 🙂

5. Wille Valve - april 5, 2008

Tja, jag hade ett kort tag med OSSE att göra genom Helsingforskommittén (i Helsingfors) och tro mig – vi snackar ungefär samma svårighetsnivå på frågorna som Tehykrisen och miljöbeskattning. T.o.m. snäppet svårare än många EU-frågor. Stubb har säkert en massa nyttigt i bagaget från Bryssel, men det är ändå en helt annan typ av frågor och samarbete, som framför allt kompliceras av att OSSE-staterna har rätt olika syn på vilka dokument som är juridiskt bindande och vilka som snarare är av ”historiskt intresse”.

6. Kaj Grüssner - april 5, 2008

En vild gissning är att de dokument som är juridiskt bindande är de dokument som är det egna landet till gagn och de som är av historiskt intresse är de dokument som inte är egna landet till gagn.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: