jump to navigation

Market failures, part II april 21, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi, _In English_.

Den andra delen i min serie om marknadsmisslyckande kommer, likt den första, inte att innehålla så mycket kontroversiella saker. Istället fokuserar jag på att definera effektivitet, vilket är nödvändigt för den fortsatta diskussionen. I nästa inlägg, som publiceras på onsdag, kommer jag att komma in på definitionen av marknadsmisslyckanden. Jag kommer att försöka publicera alla inlägg i framtiden på måndag, onsdag, fredag så att ni är mentalt förberedda. 🙂

Static and dynamic efficiency

The free market is said to fail when it creates inefficiencies. But what is efficiency? In general, one can say that there are two basic types of economic efficiencies: static and dynamic efficiency. There are furthermore two kinds of static efficiencies: X- and allocative efficiency[1]. X-efficiency is what a layman would normally regard as efficiency: that is, when something is produced at the lowest possible cost. Or, to put it differently: when a product is produced using the least amount of resources possible.

If we assume that someone engages in production, it is a universal fact that this person will try to produce the maximum output of goods per unit of time from given units of factors[2]. It is always true that the person will prefer producing the same amount of good using less time and/or resources, since he can use the time and/or resources left over in order to satisfy less urgent wants. In other words, given that man engages in production, he will always prefer higher X-efficiency. If confronted with two possible ways to produce a certain product, where the only difference is that the second way means that the exact same product can be produced using less time, labor, and so on, he will always prefer the second way.

If X-efficiency is what laymen mean by efficiency, allocative efficiency is what economists mean by efficiency. In a sense, while X-efficiency means that resources are used efficiently, allocative efficiency means that they are used effectively. That is, allocative efficiency means that the resources are dedicated to the production that satisfies the most urgent and unfulfilled human wants. If the resources could be used to fulfill a more urgent want or more wants than they are currently fulfilling, their use is not allocatively efficient. This is the same thing as saying that the resources are not allocated to the activity with the highest private rate of return: that the owner of the resources could earn higher returns if he reallocated his resources.

The difference between these two efficiencies can be illustrated with a very simple example. Imagine Robinson Crusoe stuck on a deserted island. In order to survive, Robison spends his time picking blueberries. Say that he manages to pick ten kilos a day. Now, imagine that Robinson could use a different method for picking blueberries that would allow him to pick twice as many blueberries while not expending any more time and effort. If Robinson, for some reason, still uses the labor- and time-consuming method, his blueberry picking is X-inefficient. And Robinson would prefer using the X-efficient method. Using this method, he could either double his daily harvest of blueberries (without exerting any more effort), or, spend only half the normal time and effort picking blueberries, enabling him to use the extra time and energy to perhaps pick mushrooms or rest. Since Robinson obviously prefers more blueberries over less and more leisure over less, he obviously prefers the more X-efficient way of picking blueberries.

To see how allocative efficiency works, imagine that Friday would be willing to exchange ten kilos of mushrooms for 40 kilos of blueberries. Say also that Robinson could pick ten kilos of mushrooms using the exact same time and effort he uses when picking ten kilos of blueberries. In this situation, Robinson could in fact increase his production of blueberries fourfold by simply picking mushrooms and exchanging them for blueberries, without increasing the effort or time spent working in the forest. If for some reason Robinson continues to pick blueberries, his use of resources is clearly allocatively inefficient. If he was to reallocate his time and effort to picking mushrooms, he could either significantly increase the amount of blueberries he could consume or increase his leisure.

Even tough this paper will touch upon static efficiency time and time again, the main goal is to identify market failures that may reduce the dynamic efficiency. But how does one define dynamic efficiency? As will be shown shortly, an economy’s dynamic efficiency is equal to its ability to generate lasting economic growth[3]. The more dynamically efficient an economy is, the higher its economic growth.

This can perhaps best be shown through another Robinson Crusoe example. Say that Robinson’s blueberry picking is already statically efficient. How can he in this situation further increase his income or well-being? First, he can increase the resources devoted to production. In the above case, he can work more. Secondly, he can try to devise an entirely new method of picking blueberries that will enable him to pick more berries while not exerting any more time or effort. Perhaps try to invent some sort of blueberry picking machine. Thirdly, he can try to discover something he (or Friday) values even higher than blueberries (at least relative to the effort that goes into producing it). Perhaps there is some other berry in the forest that is even tastier or easier to find than blueberries, but that no one has thought of picking yet. Or perhaps Robinson can try to invent an entirely new product. Say he starts making sculptures instead and finds out that Friday is willing to pay 100 kilos of blueberries for a single sculpture, even tough it takes Robinson no more time or effort to make this sculpture than to pick ten kilos of blueberries.

What this simple example shows is that the only way to produce long-term increases in income (economic growth) is to develop new technologies that makes production cheaper, new products that better satisfy the wants of the consumers, or to discover new, valuable resources that can be used in production. I.e. a dynamically efficient economy is an economy where such new technologies, products and resources are continually discovered or developed, which will allow for a steady increase in well-being.

A couple of things however have to be pointed out. First of all, it should be remembered that a high dynamic efficiency, at least as far as the development of new technologies and products are concerned, manifests itself though continuous increases in static efficiency. To see this, imagine first an economy in a general equilibrium that is perfectly X- and allocatively efficient. While this economy is statically efficient, there is no growth; the economy is perfectly static and in a stable equilibrium. Given available technology, products and resources, there are no further gains in efficiency or income to be made.

However, suppose that someone discovers a new technology that allows for a cheaper production of an existing product and that someone else discovers an entirely new product which is cheaper to produced or valued higher by the consumers. The very moment these discoveries are made, the economy is no longer statically efficient or in a stable equilibrium. And this will continue to be the case as long as the producers still use the old technology, which means that they are producing at a higher cost than necessary. However, as soon as the producers implement the new technology in their production, the economy once again becomes X-efficient.

The same thing is true for the case when someone discovers the new product. As soon as this new product is discovered, production is no longer allocatively efficient: reallocating resources to produce this new product, instead of an old product that the consumers no longer want given this innovation, would fetch higher returns. Thus, only when the producers begin to produce this new product will the economy be once again be allocatively efficient and equilibrium will be restored.

What high dynamic efficient thus entails is that the equilibrium in the statically efficient economy is continuously upset. If the dynamic efficiency is high enough—i.e. if these types of discoveries are made often enough—the economy will in fact never be in equilibrium. This economy will always move towards what is X- and allocatively efficient, but because of the high dynamic efficiency, what is X- and allocatively efficient changes so often that the producers are never really able to catch up. They are like the donkey that has a carrot dangled in front of it. It runs and runs towards the carrot, but it never quite catches it. However, like the donkey, the economy is continuously moving forward, towards increased efficiency.

Thus, while the dynamically efficient economy may never be statically efficient, it continuously moves toward a higher level of static efficiency and gets more and more efficient along the way. The new potential equilibriums created by the high dynamic efficiency are always on a higher level in terms of static efficiency. That is, even though costs are never as low as they could be and resources are never allocated to where they generate maximum returns, costs are continually lowered and resources are continually being reallocated to production that better satisfies the wants of the consumers. This is how a high dynamic efficiency creates lasting economic growth.

The most proximate cause of the increase in income is that entrepreneurs try to increase static and dynamic efficiency and move the economy towards equilibrium given these discoveries. However, without these discoveries by innovators, which create these disequilibria, the economy and the increase in income would eventually come to a standstill as entrepreneurs are successful in restoring equilibrium. One way of separating those actions that increase static efficiency from those that are a sign of high dynamic efficiency is therefore that increases in static efficiency moves the economy closer to equilibrium whereas those investments and subsequent discoveries that are signs of high dynamic efficiency moves the economy further away from equilibrium.

Another thing that has to be pointed out is the role of time preferences, which have a profound impact on how we define dynamic efficiency. Take the example of Robinson again. Say that his production is statically efficient and that he now contemplates how to further increase his income. As noted above, he can either try to develop a new technology or product, or, he can work more. Say that he under no circumstances wants to work any more than he is currently doing. His options are therefore to either try to develop a new technology that will make his blueberry picking more efficient, or a new product that he, or Friday, values higher.

The problem is that trying to develop this new technology or product requires effort. Since Robinson does not want to work any more than he is currently doing, his only choice is to work less at collecting blueberries while he tries to develop the new technology or product. This in turn means that he has to restrict his current consumption of blueberries (or the thing he gets in exchange for these blueberries) while he tries to develop the new product or technology. This is in fact the very definition of what an investment is: restricting one’s current consumption in order to increase one’s future income.

Therefore, trying to develop new technologies, products or resources always entail restricting current consumption in order to increase future income, regardless of whether we are talking about Robinson Crusoe or a modern economy. This is where time preferences come in. It is a universal fact that if man has a choice between consuming a product now and consuming the exact same product later, he will always prefers to consume the product now. Murray Rothbard describes this universal fact of time preference in the following way:

At any point of time, and for any action, the actor most prefers to have his end attained in the immediate present. Next best for him is the immediate future, and the further in the future the attainment of the end appears to be, the less preferable it is. The less waiting time, the more preferable it is for him[4].

Therefore, restricting current consumption is always a real cost and has to be weighed against the returns to the investment. Furthermore, while it is universally true that man prefers consumption in the present over consumption in the future, the intensity of the time preference is bound to vary greatly among different individuals. For those whose income is so low that they cannot restrict their current consumption at all without starving to death, the cost of restricting current consumption is enormous.

But what does this have to do with dynamic efficiency? The problem is that if we take this universal fact of time preferences into account, and also the fact that the intensity is bound to vary among individuals, we cannot say for sure whether Robinson is behaving in a dynamic inefficient manner if he does not devote any time or effort to developing new technologies or new products, even if these efforts would mean he could greatly increase his production. It might be the case that Robinson (who is not willing to put in any additional work) would not be able to survive if he spent any less time picking blueberries. It might be the case that he cannot restrict his current consumption without starving to death. And if this is the case, it does not matter how many blueberries he could pick with the new blueberry picking device since it is hard to pick and enjoy berried if you’re dead. Thus, while the returns to trying to develop a new blueberry picking device, or to find another even tastier berry, may by very high, the costs associated with doing this are simply too large.

Therefore, simply observing that Robinson, or an economy, does not invest in developing new technologies, products or resources, does not automatically mean that dynamic inefficiencies are present. An economy with no economic growth whatsoever can still be dynamically efficient. It may just be the case that it is stuck in a poverty trap where incomes are so low that no one is able to restrict his or her current consumption in order to be able to carry out investments. Therefore, the correct definition of dynamic inefficiency is when there are actors that are willing to restrict their current consumption in order to make these kinds of investments (i.e. it is privately profitable to make them), but that invest in developing a certain new technology, product or resources when there are in fact other, more profitable new technologies, products or resources that could have been chosen. Or, when there are actors that are willing to make these kinds of investments, but when the resources are, for some reason, still devoted to consumption.

According to this definition, Robinson Crusoe is behaving dynamically inefficient when he chooses to, for instance, develop a blueberry picking device instead of trying to discover a new edible berry, when the returns to the discovery of this new berry would in fact have been much larger, or, when he chooses not to invest in either of the two even though both projects are privately profitable after all costs (including those arising from time preferences) have been taken into account. Similarly, an economy is dynamically inefficient when there is a supply of capital but when this capital is devoted to developing technologies, products and resources with a very low return, compared to other technologies, products and resources that could have been developed. Or, when this capital is devoted to other activities entirely, even though the returns would have been much greater had the capital been devoted to developing new technologies, products or resources.


[1] Julian Le Grand, “The Theory of Government Failure” British Journal of Political
Science, Vol. 21, No. 4 (1991), pp. 423-442; Harvey Leibenstein, “Allocative Efficiency vs. ‘X-efficiency’”, American Economic Review, Vol. 56, No. 3 (1966), pp. 392-415; Nicholas Kaldor, “The Irrelevance of Equilibrium Economics”, The Economic Journal, Vol. 82, No. 328 (1972), pp. 1237-1255; Heinz Arndt, “’Market Failure’ and Underdevelopment”, World Development, Vol. 16, No. 2 (1988), pp. 219-229.
[2] Murray Rothbard, Man, Economy, and State.
[3] Geske Dijkstra, ”Trade Liberalization and Industrial Development in Latin America”, World Development, Vol. 28, No. 9 (2000), pp.1567-1582.
[4] Rothbard, Man, Economy, and State, p. 15.



1. Jokke K - april 21, 2008


mycket bra initiativ. Jag föreslår att du inkluderar även litteraturlistan i någon av dina textsnuttar så att vi som läser dina texter kan föreslå ytterligare källor. Begreppet ”dynamisk effektivitet” närmar sig snabbt den centrala – och inte alls uttömmande besvarade – frågan om vägen till ekonomisk tillväxt och utveckling. Jag tror det är viktigt att du inkluderar källor av varierande karaktär, inte bara sådana som finns http://www.mises.org och liknande. Jag hoppas du finner anvädning t.ex. för Easterlys böcker om uländer som både du och jag läst. En mycket teoretisk bok ”Economic Growth” av Robert J. Barro och Xavier Sala-i-Martin (2004) skulle ge dig en stadig teorestisk bakgrund. Boken är dock horribelt svårläst, har inte avverkat den själv heller. Boken innehåller dock en ganska intressant genomgång av empiriska studier kring ekonomisk tillväxt. Slutligen en web-källa som jag staplade över.


2. Fredrik Gustafsson - april 21, 2008

Hm, kan nog vara en ide att inkludera källorna också. Lit.listan är på intet sätt fullständig än, men det kan väl tjäna som en bra riktlinje i alla fall.

3. Jakob Lundberg - april 21, 2008

Problemet med den neo-klassiska effektivitets teorin är att den i grund och botten är en klassisk teori. Dvs den tar inte i tillräcklig utsträckning i beaktande den subjektiva värde teorin. Och försöker därför utarbeta ett system med en objektiv effektivitet.

En närmare analys visar att effektivitet är beroende av värde och eftersom värde är subjektivt så blir även effektiviteten det.

4. Fredrik Gustafsson - april 21, 2008

Nja, det där får du nog förklara lite noggrannare. Du menar alltså att skofabriken i Sovjet kan anses vara effektiv, trots att den gör av med så mycket läder och arbetkraft? Människan försöker väl tillfredsställa sin preferenser på bästa möjliga sätt för att kunna tillfredsställa som många preferenser som möjligt. Om en människa agerar på ett sådan sätt att han tillfredsställer mycket färre och mycket mindre angelägna preferenser han kunde tillfredsställt än om han agerat annorlunda agerar han ineffektivt.

5. Kaj Grüssner - april 22, 2008

Men hur vet du att han agerat på ett sätt som tillfredsställer färre och mindre angelägna preferenser? Hur vet du ens hur många preferenser han har och vilka de är?

Problemet med försöka definiera objektivt värde, eller i det här fallet objektiv effektivitet, är att det objektiva värdet/effektiviteten oundvikligen sammanfaller med ens egna subjektiva åsikt om vad som är angelägen preferens och vad som är effektivt. Inte så mycket till objektivt värde alltså. När man sedan blandar in diverse antaganden försvinner allt värde, både objektivt och subjektivt.

Så jo, skofabriken i Sovjet kan anses vara effektiv, lite beroende på vilka preferenser man har.

6. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

”Men hur vet du att han agerat på ett sätt som tillfredsställer färre och mindre angelägna preferenser?”

Om du faktiskt läst Österrikisk nationalekonomi vet du att vi kan säga allmänna saker om människans preferenser. Till exempel, om hon får välja mellan att konsumera samma produkt nu eller någon gång i framtiden kommer hon alltid att välja att konsumera den nu (om det faktiskt är samma produkt), att hon alltid försöker maximera sin psykiska vinst, att hon föredrar vila framför arbete, och så vidare.

Din guru, Rothbard, skriver till exempel:

It is evident that every man desires tomaximize his production of consumers’ goods per unit of time. He tries to satisfy as many of his important ends as possible, and at the earliest possible time.


Since man wishes to satisfy as many of his ends as possible, and in the shortest possible time, it follows that he will strive for the maximum product from given units of factors at each stage of production.

Det vill säga, det är självuppenbart att skoproducenten kommer att sträva efter den effektivitet jag talar om i inlägget.

Ägaren av skofabriken anser tydligen att han kan tillfredsställa sina preferenser genom att producea skor och sälja dem. För att kunna producera dessa skor måste ha ge ifrån sig värde: han måste köpa lädret, betala sina arbetare, och så vidare (detta är en psychic loss). Anledningen till att produktionen är ineffektiv är att han skulle kunna producera samma mängd skor (och sälja dem för lika mycket) men ge ifrån sin en bråkdel av det värde som krävs för att betala för lädret och arbetarna. Det vill säga, han kan få samma psychic gain fast med en avsevärt mindre pychic loss.

Av detta följder det logiskt att hans psykiska vinst måste vara större i fall två eftersom inget han värderar har minskat (han proucerar lika många skor under samma eller kortare tid) samtidigt som han nu måste ge ifrån sig ett mindre värde för att producera sin mängd skor (han behöver bara köpa en bråkdel av det läder och den arbetskraft han tidigare behövde för att kunna producera sina skor).

”Hur vet du ens hur många preferenser han har och vilka de är?”

Jag vet att han vill maximera sin psykiska vinst och det är allt som behövs. I utbytet där han köper arbetskraft och läder och säljer skor vet jag att han vill ha så mycket betalt för sina skor som möjligt och betala så lite för arbetskraften och lädret som möjligt. I det andra fallet kan han producera samma mängd skor, men spendera avsevärt mycket mindre på lädret och arbetskraften (som till viss del är hans egen), och vi vet att han föredrar detta.

”Problemet med försöka definiera objektivt värde, eller i det här fallet objektiv effektivitet, är att det objektiva värdet/effektiviteten oundvikligen sammanfaller med ens egna subjektiva åsikt om vad som är angelägen preferens och vad som är effektivt.”

Det finns inget objektivt i denna efffektivitetsdefinition. Den är helt baserad på subjektiv värdeteori.

”Så jo, skofabriken i Sovjet kan anses vara effektiv, lite beroende på vilka preferenser man har.”

Det där är inte österrikisk nationalekonomi, det är nihlism. Österrikisk nationalekonomi kan förstås säga att denna skofabrik i Sovjet är inneffektiv ovh att en fri marknad leder till högre effektivitet och bättre tillfredsställande av preferenser än en planekonomi. Om vi annammar en fullständig subjektivism kan vi inte säga att en marknadsekonomi är bättre än en planekonomi, och det vet du mycket väl att även Österrikarna kan.

7. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

För att uttrycka de lite annorlunda är dessa effektivitetsbegrepp uppenbart sanna. Alla produktionsfaktorer är knappa, annars är de inte ekonomiska varor, och det som produceras är också knappt. Det är en uppenbar sanning att alla människor vill använda så lite som möjligt av dessa knappa produktionsfaktorer för att producera så mycket som möjligt av den knappa varan. Detta är x-effektivitet. Det är också uppenbart sant att alla människor även vill producera det de själva värderar högst eller det andra värderar högst (så att de kan byta till sig så mycket annat som möjligt). Detta är allokativ effektivitet. Av detta följer också att alla människor vill maximera sin dynamiska effektivitet. Allt detta följer helt logiskt, och det finns inga antaganden rörande människors preferenser som inte finns inom den österrikiska nationalekonomi.

8. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

Jag måste dock påpeka att det är inte en uppsats i österrikisk nationalekonomi jag skriver, även om jag försöker den att till så stor del som möjligt vara kompatibel med österrikisk nationalekonomi. Det vill säga, att en österrikare inte behöver kasta den ifrån sig för att han inte alls håller med om några av de mest grundläggande premisserna. Men samtidigt försöker jag skriva den så att en mer mainstreamekonom inte heller behöva kasta den ifrån sig. Så jag blandar lite från olika skolor på ett sätt som förhoppningsvis resulterar i att det jag skriver är sant, rätt och riktigt.

9. Jakob Lundberg - april 22, 2008

Slutsatsen man drar av att effektivitet är subjektivt är att man endast kan säga att effektiviteten har ökat om den minst en person har ökat sin subjektiva effektivitet och ingen har minskat sin effektivitet. Dvs förändringen är Pareto effektiv. Om effektiviteten för en ökar samtidigt som den minskar för någon annan går det inte att säga att effektiviteten har generellt ökat då det inte är möjligt att jämföra olika personers förändringar.
Detta gör att t.ex. beskattning inte kan användas för att öka effektiviteten då resultatet inte är en Pareto förbättring.

Jag håller med om att du inte ska känna dig bunden till någon speciell skola. Skriv helt enkelt det du anser att är sant och följ logiken vart den än leder dig.

10. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

”Slutsatsen man drar av att effektivitet är subjektivt är att man endast kan säga att effektiviteten har ökat om den minst en person har ökat sin subjektiva effektivitet och ingen har minskat sin effektivitet. Dvs förändringen är Pareto effektiv. Om effektiviteten för en ökar samtidigt som den minskar för någon annan går det inte att säga att effektiviteten har generellt ökat då det inte är möjligt att jämföra olika personers förändringar.”

Det har du mycket rätt i. Detta är ett problem som neoklassikernas dras med och det är ett problem som jag kommer att stöta på i mina framtida inlägg, men i detta inlägg finns det ännu inte eftersom det inte finns några förlorare ovan. Däremot kommer problemet att göra sig påmint mycket snart. Jag kommer mer eller mindre tvingas att använda den vanliga definitionen där en pareto-förbättring sägs äga rum om ”alla potentiellt sett får det bättre” (det vill säga, vissa vinner och vissa förlorar, men vinnarna vinner så mycket att de skulle kunna kompensera förlorarna – vilket vi dock aldrig kan veta säkert om är fallet). Men denna diskussion kan vi återkomma till när den blir aktuell.

11. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

Totalt OT (orkar inte skapa en ny post): Skönt att det äntligen är dags för semifinaler i CL! Oj vad jag har väntat 🙂 Att dessutom Chelsea verkar mönstra både Drogba, Lampard och Ballack (som alla varit tveksamma till spel) gör inte saken sämre. Jag är dock tveksam till att Malouda får starta (istället för Kalou) samt att Carvalho som vanligt bänkar Alex. Synd att Essien är avstängd också. Snart smäller det 🙂

12. Jakob Lundberg - april 22, 2008

When you walk through a storm,
hold your head up high,
and don’t be afraid of the dark!

13. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

Suck, varför har hela domarkåren bestämt sig för att Liverpool bara skall till final. Drogba borde fått straff och Dirk Digglers mål var solklar offside (på Babel) och frispark (på Makelele). Dessutom var det så fult att det borde dömts bort av rent estetiska skäl.

Nåja, en halvlek kvar.

14. Jakob Lundberg - april 22, 2008

At the end of a storm,
there’s a golden sky,
and the sweet silver song of a lark.

Babel påverkade ju inte alls spelet

15. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

Jag tycke han gjorde det. När bollen slogs gjorde han ett väldigt litet ryck framåt. Sedan ångrade han sig och föll tillbaka. Jag tycket det såg ut som backlinjen lurades av detta lilla knyck. Det var ju inte så att han befann sig långt ute på en kant: han stod väl mer eller mindre mitt i offensivt straffområde, och då är det svårt att inte påverka spelet. Nåja, jag är knappast speciellt objektiv, men jag tyckte det var lite tveksamt. Sade jag förresten att målet var fult och att Drogba borde fått straff innan 🙂

16. Jakob Lundberg - april 22, 2008


17. Fredrik Gustafsson - april 22, 2008

Ha ha, vad fan sysslade Riise med? Han ville väl visa Dirk hur ett snyggt mål skall se ut 🙂 Rätt besviken på Drogba. Han var inte i närheten att vinna en enda höjdduell mot Carragher och Skrtel. Tyckte han såg väldigt rostig ut.

18. Fredrik Gustafsson - april 23, 2008

Har inte TV6 längre (och Yle sänder bara CL på tisdagar), så det blir att se kvällens match (och nästa veckas avgörande mellan Chelsea och Liverpool) på teh Interwebs. Så det är Shanghai Sports eller Guandong Sports som gäller 🙂 Hur ser förresten du matcherna Jakob?

19. Jakob Lundberg - maj 2, 2008

Såg första matchen hemma över interwebben och andra matchen från TV6

20. Fredrik Gustafsson - maj 2, 2008

Det blev ju precis den finalen vi hade hoppats på 🙂 Skall nog se den hemma på Yle. Störde mig på att Koivukangas (eller vad Yles kommentator nu heter) kallade Che Guevara för en hjälte i senaste matchen, men det får duga.

Man kan dock undra varför de valt att lägga finalen i Moskva. Måste vara absolut sämsta stället att ha en CL-final på om nu inte båda finallagen kommit från Ryssland. Jag har riktigt dåliga vibbar. Inte över resultatet, men att det kommer att bli kravaller, terroristattacker, avbruten match, eller något annat.



Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )


Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )


Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: