jump to navigation

Lösningen på matkrisen maj 24, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
3 comments

Den senaste tiden har debatten kring de höga matpriserna gått het. En väldigt tråkig konsekvens av denna debatt är det konsensus om att de förhatliga jordbruksstöden måste bort har försvunnit. De som tidigare stod på barrikaderna för att avskaffa alla stöd och skyddstullar, som stänger ute fattiga länder och berikar de redan rika, skriker nu på bibehållna eller till och med ökade stöd för att få bukt med de höga matpriserna.

De höga matpriserna beror i första hand inte på att produktionen av mat är liten. Faktum är att den aldrig varit större. Istället beror de på den starka ekonomiska tillväxten i bland annat Kina och Indien, samt även de höga råoljepriserna och de låga dollarkursen (som förstås både är en konsekvens av den amerikanska utrikespolitiken). Ett mycket viktigt skäl till de höga priserna är dock de många och helt vansinniga regelringar som försvårar och ibland omöjliggör handel med mat länder emellan.

Det pratas mycket om u-länder i detta debatt. För även om många människor i u-länder är nettoproducenter av mat, och på så sätt gynnas av de höga priserna, kläms de urbana massorna i de fattiga länderna åt. Speciellt i och med att priset på ris, den kanske viktigaste stapelvaran i u-länderna, har stigit mycket kraftigt. Det som dock de som debatterar dessa matpriser inte vet är att ”bristen” på ris och det höga priset är helt konstgjort.

Som denna excellenta rapport förtäljer ligger svar på risbristen i Japan. Japan har för närvarande över 1,5 miljoner ton ris i lager. Om Japan skulle avyttra detta ris på världsmarknaden skulle prisbubblan på ris spricka hastigare än kvickt. Problemet är att detta inte kommer att ske. Detta ris kommer att ligga i dessa lager tills det ruttnat och endast duger till grisfoder. Japan skulle gärna vilja exportera detta ris, vilket i ett slag skulle lösa matkrisen i tredje världen, men landet får inte.

Som rapporten skriver har Japan under WTO åtagit sig att importera stora mängder ris från USA, Thailand och Vietnam. Problemet är att den Japanska staten undanhåller detta ris från sina konsumenter, antagligen för att skydda de inhemska producenterna och se till att Japanerna inte fattar tycke för utländskt ris. Problemet är att WTO-avtalet inte tillåter Japan återexportera detta ris, och därför hamnar det alltid i dessa lager och till sist hos grisarna.

Detta exempel är på intet sätt unikt. Trots att vi upplever väldigt höga matpriser världen över finns det fortfarande otaliga lager världen över där mat ligger och ruttnar för att något handelsavtal slår fast att maten inte får säljas vidare. Visst, jordbruksstöd leder till sikt till lägre priser på mat. De leder dock också till högre skatter och lägre köpkraft, och på grund av byråkratisk ineffektivitet tenderar nettoeffekten att i slutändan bli negativ. Vi skulle istället kunna få till kraftigt sänkta matpriser över en natt om vi bara avreglerade handeln på mat och även sänkte skatterna på bensin.

Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt, del 3 maj 22, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
3 comments

Då man kriminaliserar något skapar man oundvikligen nya brottslingar. Totalförbudet mot droger har skapat en enorm mängd nya kriminella och får man tro diverse undersökningar och rapporter blir de allt fler. När en viss typ av brottslighet når en tillräckligt stor omfattning hän är de vanligt att polisen grundar en skild avdelning för att bekämpa denna brottslighet. Följaktligen har de flesta länders poliskårer en egen narkotikarotel.

I vanlig ordning är USA värst. Den federala drogpolisen, Drug Enforcement Administration (DEA), är den myndighet som står på frontlinjen i vad som kommit att kallas War on Drugs. Dess ändlösa kamp har förhärligats både i TV och på bioduken. Vad mycket få verkar inse är att varje så kallad seger i War on Drugs, med vilket menas att polisen lyckats beslagta ett stort parti droger, är egentligen ett nederlag. Varken DEA, tullen eller någon annan myndighet kan få droger att försvinna eller hindra dem från att komma in i landet. Därför får alla stora beslag som görs motsatt effekt. Direkt efter att en drogleverans beslagtagits minskar utbudet, vilket givetvis leder till att priset på droger stiger. Det innebär följande:

1. Missbrukarna får det ännu svårare att finansiera sitt missbruk, vilket betyder ökat våld och kriminalitet.

2. De höga priserna lockar nya langare till området, vilket både innebär att risken för turf wars ökar och att utbudet snart är tillbaka på samma nivå.

Kriget mot droger är alltså så meningslöst att statens enda definierabara typ av seger egen innebär ytterligare nederlag. Utöver detta slösas enorma mängder skattepengar på drogpolisen, för att inte tala om hur dyrt det är med alla människor som sitter i fängelse på grund av drogrelaterade brott.

Droganvändandet har ökat i Finland och på Åland trots förbudslagstiftningen. Omfattande empiri presenterad av drogmostståndarna själva antyder rätt starkt att totalförbud inte fungerar. Det i sig bevisar förstås ingenting, men varken DEA eller någon annan kan hänvisa till empiri för att stöda tesen att totalförbud fungerar. Det finns goda, teoretiska skäl till varför totalförbud inte fungerar. Empirin stöder dessa skäl. Så man kan ju faktiskt undra vilken vetenskaplig grund förbudsförespråkarna har kvar att stå på.

Drogdebatten har i och för sig aldrig präglats av vetenskaplighet, utan främst grundat sig på känslor och olika uppfattningar om moral. Att droger, vissa mer än andra, kan vara skadliga är ingen hemlighet. Det samma gäller både alkohol, tobak och en hel del andra fullt lagliga produkter. Det finns inte ett enda argument för totalförbud av marijuana och heroin som inte lika bra skulle kunna användas för totalförbud av alkohol och tobak. Så tyvärr är hyckleri och principlöshet också kännetecknande för drogdebatten. Det är delvis av denna orsak som den ekonomiska aspekten i det närmaste har glömts bort helt.

Länkar till tidigare delar:

Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt, del 1
Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt, del 2

Incredible Ibrahimovic maj 18, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Okategoriserat.
2 comments

Jag hoppades verkligen ni inte missade den helt otroliga avslutningen av Serie A, där Zlatan nästan på egen hand spelade hem guldet till Inter, i sin första match på nästan två månader. Det är inte klokt vilken vinnare den killen är och vilket inhopp han gör.

Dråpligheter maj 16, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
2 comments

Många dråpliga saker har jag hört på Free Talk Live, men detta måste höra till det dråpligaste. En kvinna bad alltså en 78-årig äldre man om skjuts. Han skjutsade henne dit hon ville bli skjutsad. Hon frågade hur mycket han ville ha betalt. Han sade att hon fick bestämma själv. Hon insisterade att han gav henne ett pris. Det gjorde han, varpå han blev arresterad för att ha bedrivit illegal taxiverksamhet. Kvinnan var nämligen polis. Två åtalspunkter, böter, avgifter och $400 för att få tillbaka bilen. För att ha agerat som en gentleman.

Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt, del 2 maj 10, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
29 comments

Det första som händer när staten förbjuder en vara eller tjänst som det finns stor efterfrågan på är att en svart marknad uppstår. Den skiljer sig mycket från en vanlig marknad på flera olika punkter och det är dessa skillnader som skapar så mycket problem. De som drabbar hårdast är förstås konsumenterna, det vill säga missbrukarna. Men problem av ekonomisk natur begränsar sig sällan till en viss grupp. Droghandeln är ett ypperligt exempel på det.

Den mest uppenbara skillnaden är avsaknaden av den legala infrastruktur som är viktig. På en svart marknad finns det inget skydd för den privata äganderätten eller garanti för att avtal följs. För konsumenter innebär det att man inte kräva ersättning för undermåliga produkter. Man kan inte dra en knarklangare inför domstol och begära skadestånd av honom, eftersom hela affären i sig är olaglig. Både köpare och säljare skulle hamna i fängelse. På grund av detta finns det inga som helst incentiv för langarna att satsa på kvalité. Följden av denna underlåtenhet är orent knark, vilket i värsta fall kan vara rent dödligt. Producenter på legala marknader skulle aldrig kunna bete sig på det sättet. Om ett livsmedelsföretag, butik eller restaurang sålde mat som tog livet av folk, skulle de hamna att betala enorma belopp i skadestånd och gå i konkurs. Dessutom skulle sannolikt rätt många hamna i fängelse. Det ger starka incentiv för producenterna att hela tiden utveckla och förbättra sina produkter, vilket givetvis kommer konsumenterna till godo.

En annan direkt följd av att en produkt eller tjänst kriminaliseras och därmed flyttas från legal handel till svart marknad är att priset stiger. För detta finns flera skäl. Till att börja med så är risken mycket högre på grund av kriminaliseringen. En knarklangare kan inte öppna en butik och köpa in varor på bulk och lager. Försäljningen måste ske i smyg, med enskilda kunder och små kvantiteter åt gången. På samma sätt måste produktionen och distributionen ske i hemlighet och via omvägar med diverse olika specialarrangemang, vilket naturligtvis är mycket dyrare än om de fritt kunde odla och producera sina varor och skeppa dem världen över på normalt sätt. Logistiken blir alltså mycket mer osäker och kostsam, vilket märks i det slutgiltiga priset, som i likhet med alla övriga varor bärs av den slutliga konsumenten. Därför är drogmissbruk så dyrt, något som i sig leder till en rad andra problem.

Även om de så kallade knarkkungarna lever i flott överflöd så är situationen för de som faktiskt säljer knarket på gatan ofta en helt annan. Eftersom langarna inte kan konkurrera med bättre varor och service till lägre pris, måste de försöka hålla kvar gamla och vinna nya marknadsandelar på annat sätt. Det brukar inbegripa våld. I stället för att locka till sig kunderna från konkurrenten så skjuter man honom i stället. Svarta marknader är maffiornas skådeplats. Det tar sig i uttryck i gängkrig och blodsfejder, en ändlös spiral av våld och hämnd. På engelska talar man om turf wars, med vilket menas att flera gäng krigar om samma geografiska marknadsandelar. Gäng X anser att visst område hör till dem och de är de enda som får sälja knark där. Om de märker att gäng Y gjort intrång leder det till krig. Det kan tyckas ironiskt att Kalifornien har bland de strängaste drog- och vapenlagarna i USA, med tanke på att de värsta drogrelaterade krigen utspelar sig just där.

En naturlig följd av att något kriminaliseras är också att de som sysslar med det söker sig samman. I drogdebatten hör man ofta termen knarknäste, med vilket i regel menas en plats där missbrukare samlas för att hänge sig åt sin last. Vissa droger kräver någon form av redskap för att kunna användas. Det klassiska exemplet så sådant redskap är förstås sprutan. Att flera personer använder sig av samma spruta innebär tämligen uppenbara problem. Just detta är en stor orsak till att sjukdomar sprids så snabbt bland knarkare.

Länk till tidigare delar:

Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt, del 1

Frånvaro och närvaro maj 10, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Okategoriserat.
add a comment

Som någon kanske har märkt så har jag inte varit så aktiv de senaste veckorna. Det beror på att det varit tämligen hektiskt på jobbet. Framtiden verkar inte direkt bli så jättemycket lugnare, men jag har börjat sakna bloggen. Kommer därför att försöka öka min aktivitet en aning. Framtiden får utvisa om jag lyckas.

Market failures, part VII maj 9, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi, _In English_.
add a comment

Diskussionen kring skalfördelar fortsätter. Nästa inlägg kommer att handla om externa skalfördelar.

Economies of scale, continued

Yet another market failure that is thought to arise partly due to the presence of increasing returns to scale is the one that is commonly thought to justify strategic trade policy. The two most famous strategic trade policy models have been developed by James Brander and Barbara Spencer[1] and by Paul Krugman[2]. The critical assumption in both models is that international trade is characterized by imperfect competition. More specifically, that an industry is dominated by two oligopolistic firms both behaving like Cournot duopolists.

The difference between the two models is that Brander and Spencer assume that both firms earn all their profits from exporting to a single third country, whereas Krugman introduces market segmentation in his model. In the Brander Spencer model, the state can alter the balance of power in the game by granting the home firm an export subsidy, making it a Stackelberg leader. This is done by making the domestic firm’s threat of increasing its output (so it will correspond to the Stackelberg leader’s position) credible. This will increase the market share and profits of the domestic firm.

In Krugman’s model, the state can shift the reaction curve of the local firm outward by giving the domestic firm a privileged position on the home market through, for example, and import tariff on the good in question. Due to the presence of economies of scale, this will set a circular causation in motion. The domestic firm will increase its market share in both the protected and unprotected market due to the lower and lower marginal costs that follow from the increase in production and the increase in market share (first directed at the home and then at the foreign market)[3].

These “market failures” are however of no interest to this paper. In fact, according to the definition used above they are not even market failures. There are no inefficiencies, neither static nor dynamic, in these models. In fact, successfully fixing this “market failure” will reduce static efficiency and at best leave dynamic efficiency unaffected. Instead, what these models suggest is that strategic trade policy can be used to shift profits from some firms (preferably foreign) to others (preferably domestic). I.e. it is in essence a way for the government to reward its friends and punish its enemies.

Regardless of whether or not this is something we think that the government should be doing, there are a number of arguments that can be made against these models. For example, it is doubtful whether there are any industries at all in the real world that fit the model. Most industries are made up of more than two firms. And even if it is possible to find such an industry, none of the two firms will be wholly or even primarily owned by individuals or organizations from one particular country. It makes no sense for, say, the US government to transfer profits from a firm owned by Americans, Japanese, Germans to another firm owned by Americans, Japanese, Germans. The models also, among other things, assume that rival governments are passive, which is totally unrealistic. The bottom line is however that this kind of strategic trade policy can in no way be used to increase dynamic efficiency, and therefore, it is of no interest to this paper.

References
[1] James Brander and Barbara Spencer: ”Tariffs and the Extraction of Foreign Monopoly Rents and Potential Entry,” Canadian Journal of Economics Vol. 14 (1981), pp. 371-89; ”Tariff Protection and Imperfect Competition,” in Henryk Kierzkowski (ed.), Monopolistic Competition and International Trade (Oxford: Clarendon Press, 1984), pp. 194-206; ”Trade Warfare: Tariffs and Cartels,” Journal of International Economics Vol. 16, No. 3-4 (1984), pp. 227-42; ”Export Subsidies and International Market Share Rivalry,” Journal of International Economics Vol. 18, No. 1-2 (1985), pp. 83-100; and ”International R&D Rivalry and Industrial Strategy,” Review of Economic Studies Vol. 50 (1983), pp. 707-22.7

[2] Paul Krugman, ”Import Protection as Export Promotion: International Competition in the Presence of Oligopoly and Economies of Scale,” in Kierzkowski (ed.), Monopolistic Competition and International Trade, pp. 180-93.

[3] For an excellent summary of both models, see Klaus Stegemann, “Policy Rivalry among Industrial States: What Can We Learn from Models of Strategic Trade Policy”, International Organization, Vol. 43, No. 1 (1989), pp. 73-100 and also Jan Andera, Driving under the Influence: Strategic Trade Policy and Market Integration in the European Car Industry, Lund Studies in Economic History, No. 42 (Lund: Almqvist and Wiksell International, 2007). For an introduction to the fascinating world of game theory and Cournot duopoly games Stackelberg leaders and followers, and so on, see Hal Varian, Intermediate Microeconomics: A Modern Approach, Sixth Edition, (Berkeley, CA: University of California, Berkeley, 2002).

Market failures, part VI maj 7, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi, _In English_.
5 comments

I denna del fortsätter diskussionen om skalfördelar. I nästa del kommer strategisk handelspolitik att tas upp.

Economies of scale, continued

There are other, less extreme examples of economies of scale as well; cases where there are economies of scale up to a smaller level of production and, therefore, where the industry can still be made up of a fairly large number of firms that all produce at an efficient scale. From a dynamic efficiency point of view, the most interesting economies of scale are those that apply to discovering or developing new technologies, products are resources.

One activity that comes to mind, and that is coincidentally regarded as being associated with significant economies of scale, is research and development (R&D). Some for instance claim that, since R&D has to be carried out on a very large scale in order to be profitable, small firms cannot “afford” these investments in R&D. Hence, new technologies, products and resources are not developed and the dynamic efficiency of the economy is hampered[1].

This is however a very poor excuse of an argument. Economies of scale will never deter private firms. Economies of scale just mean that the investment has to be of a certain size in order to be profitable. As long as the investment is profitable, firms will invest. In fact, bigger is better as a larger investment means larger profits. If in fact money could be made by investing in R&D, and if the only thing preventing established firms from doing so is their own fear of large projects, someone else will make the investment, put the established firms out of business and make them regret their cowardice. Because, assuming that there is a working credit market (which we do assume) a small firm will always be able to finance large profitable investments through debt.

Furthermore, if it is profitable to carry out R&D if and only if one single firm or institute carries out all R&D, what prevents the firms in the relevant industry from forming a joint company with the specific purpose of carrying out R&D that will be made available to every individual owner of the company? The claim that economies of scale will deter private firms from investing in, for example R&D, is simply ludicrous.

Although this might be straying from the topic a little, a very similar argument is often made for risk; that the presence of large risks means that a market failure that might reduce dynamic efficiency could be created. For example, due to the fact that R&D is such a risky undertaking—where little of value can be salvaged if the research fails to yield any results—a small firm might not be able to “afford” taking the risk of investing in R&D[2].

The argument is then that by funding or undertaking R&D, the state can spread the risk more evenly across different firms and consumers in the economy. Through this, it might be able to achieve a more rapid rate of development. A similar argument is that private firms are “too” risk averse, which slows down the rate of development as “not enough” resources are devoted to discovering new technologies, products and resources. Therefore, some claim, that the government should in some way encourage firms to take greater risks or that the government should bear the risk for them.

It is however not difficult to see that these arguments are flawed as well. If the expected returns of investing in R&D are large enough, but the firm hesitates because there is a small chance that the investment will not make any profits, there is a great number of methods available on the free market that the firm can use to divest itself of some of the risk.

Furthermore, there is also a great risk involved in passing up an investment opportunity; in doing nothing. A firm cannot expect to continue to earn money by producing the same thing it has always produced, in the same way it has always produced it. A risk-averse firm might just as well invest in R&D or in a new form of production to minimize the risk that it is left behind when rival firms make important discoveries and upsets the status quo. The best defense is after all a good offense.

Lastly, it is unclear whether risk-averseness in itself can be considered as a source of market failure or that individuals can be “too” risk averse. The reduction of risk is an economic good like any other. Confronted with two projects with equal expected rates of return, but where one project is associated with significantly greater risk, the firm might be willing to pay to gain access to the second project.

For example, it is probably not very far-fetched to assume that a person would be willing to sell a lottery ticket with a 50 per cent chance of winning ten million dollars for a sum considerably less than five million dollars (which is the expected return of the ticket). To call this action a market failure just because the consumer attaches a value to the reduction of risk is clearly erroneous. As Demsetz writes:

Once it is admitted that risk reduction is […] an economic good, the relevant question for society is what real institutional arrangements will be best suited to produce risk reduction or risk shifting […] [T]he taste for risk reduction must be incorporated in the concept of efficiency […] Given the fact of scarcity, risk reduction is not available at zero cost, so that the risk averse efficient economy […] does not produce a complete shifting of risk but, instead, it reduces or shifts risk only when the economic gain exceeds the cost[3].

That is, firms may avoid investing in risky projects because they value reducing risk in the same way as consumers will buy red cars because they prefer driving red cars. For the government to intervene case because entrepreneurs are “too” risk-averse is as unjustified as the government intervening because consumers prefer red cars, when in reality green cars are much nicer. If one uses a subjective theory of value, entrepreneurs, investors, and consumers cannot be “too” risk averse any more than blue cars can be said to be objectively more beautiful than red.

References

[1] Grabowski, “The Successful Developmental State”.
[2] Kenneth Arrow, “Economic Welfare and the Allocation of Resources to Inventions”, Nelson (ed.), The Rate and Direction of Inventive Activity, (Princeton, NJ: Princeton University Press, 1962).
[3] Demsetz, “Information and Efficiency”.

Naturliga monopol maj 5, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
add a comment

Det blir ingen ny post om marknadsmisslyckanden i dag heller, utan jag nöjer mig med att lägga till ett stycke eller två i slutet av inlägget om naturliga monopol. Nästa nya post kommer på onsdag. Jag lovar 🙂