jump to navigation

Den överreglerade finanssektorn juni 27, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Interventionism, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

De ekonomiska problemen i USA har lett till många högljudda krav på ökad reglering av bank- och finanssektorn. Krisen har även spätt på kritiken mot de höga direktörslönerna, som tycks vara en kronisk nagel i ögat på både journalister och politiska aktivister. Men mer än något annat, så har krisen blottlagt den till synes ändlösa ekonomiska okunskap, som varit mänsklighetens mest framträdande drag de senaste dryga 100 åren. Låt mig därför peka ut vissa saker, som man skulle tycka är uppenbara, men som helt har undgått main stream ekonomer, journalister och politiker.

Många skyller sub prime krisen på att bankerna och övriga kreditinstitut lånar ut pengar till folk som inte har tillräcklig kreditvärdighet, i hopp om att göra en god förtjänst. Finanssektorn är dessutom full av diverse komplicerade finansiella instrument, som ingen egentligen förstår hur fungerar. Eftersom finanssektorn är så oreglerad, kan bankirerna och mäklarna skapa och sälja vad som helst, något som starkt har bidragit till det ekonomiska kaos vi har idag. Därför måste staten gå in och sätta upp strikta regler, som begränsar aktörernas oansvariga verksamhet.

Det är visserligen sant att lån har getts till personer utan kreditvärdighet och att finansmarknaden har skapat en myriad olika instrument, men det beror inte på att finanssektorn skulle vara oreglerad. Tvärtom. Ingen sektor är så över- och genomreglerad som finanssektorn. I USA finns det till och med en lag som tvingar bankerna att låna ut till icke kreditvärdiga låntagare: Community Reinvestment Act. Inte bara finns det en massa speciallagar, med speciallagstiftningen kommer även en mängd olika myndigheter och branschorganisationer, vars uppgift är att övervaka finansmarknadens aktörer. För banker gäller helt andra regler än för vanliga företag. Och däri ligger problemet. Tack vare det fraktionella reservkravet ges bankerna möjlighet att skapa egna pengar, vilket leder till att hela kreditmarknaden förvrängs. Vare sig bankerna eller myndigheterna, för att inte tala om vanliga investerare och konsumenter, har den minsta aning om hur mycket pengar det finns, vad som är riktigt kapital och vad som bara är skapad kredit eller vad pengarna är värda. Det enda man vet är att pengarnas värde har sjunkit stadigt och fortsätter att göra så. Är det då så konstigt att kaos och kriser uppstår? Bankerna har genom speciallagstiftning givits otroliga privilegier, något som de givetvis utnyttjar till fullo. Precis som alla andra alltid har gjort och alltid kommer att göra

Men det är inte de privata aktörerna på finansmarknaden som är de stora bovarna, de är på sin höjd lakejer. Roten till det onda är centralbanken, på vilken hela finanssektorn i sin nuvarande är uppbyggd. För det första är det centralbanken som skapar den nya krediten som injiceras i banksystemet, där den expanderar tack vare det låga reservkravet (som för övrigt bestäms av centralbanken). Vill man vara dramatisk kan man tala om en ohelig allians mellan den statliga centralbanken och de privata affärsbankerna. Båda är nämligen beroende av varandra. De privata bankerna tjänar som motpart i de transaktioner, med vilka centralbanken kontrollerar penningmängden. De privata bankerna är å sin sida helt beroende av de kreditinjektioner som centralbanken gör. Dessutom kan de vid behov låna pengar av centralbanken till en mycket förmånlig ränta. Det är växelverkan mellan centralbanken och finanssektorn som skapar den ständigt stigande inflationen (ökning av penningmängden). Inflationen leder till kluster av felinvesteringar, så kallade booms (bubblor), något som felaktigt likställs med ekonomisk tillväxt. När dess felinvesteringar visar sin olönsamhet börjar problemen i form av sjunkande vinster, konkurser, uppsägningar, kreditförluster och folk som förlorar sina hem, det vill säga busts (sprickande bubblor). Det är det som pågår i USA just nu och är följden av den massiva kreditinjektion, med vilken Greenspan ”räddade” USA:s ekonomi då dot.com bubblan sprack i början av 2000-talet.

Så nej, finanssektorn är inte oreglerad och den behöver inte mer statlig reglering. Tvärtom borde man slopa speciallagstiftningen som lett till att kreditmarknaden förvrängts så mycket. Ett reservkrav på 100 % skulle effektivt sätt stopp för kreditexpansionen. Sluta rädda banker från konkurs med skattebetalarnas pengar är nästa steg. Men det viktigaste är att tygla centralbanken. Så länge vi har en institution som utan någon som helst övervakning får skapa ändlösa mängder pengar ur tomma intet kommer vi alltid att hemsökas av bubblor som spricker och allt elände som det för med sig.

Annonser

Adjö, tack och farväl juni 23, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
3 comments

Så var det över. Italien åkte ut mot Spanien på straffar. Inte mycket att säga om det, men som alltid måste någonting ändå sägas. Särskilt sammanhängande lär det dock inte bli.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Italiens insats i Euro 2008. Laget spelade bra i kvalet, i synnerhet på våren. Det såg ut som Donadoni hade hittat ett eget spelsystem som fungerade. Matchen mot Skotland var en av de mer spännande matcher jag sett och vad mer, jag såg ett Italien som äntligen utnyttjade sin oerhörda anfallspotential. Landet har länge haft flera av världens bästa anfallare och offensiva mittfältare, för att inte tala om ytterbackar. I VM 2006 märktes detta tydligt, då Italien gjorde elva mål på sju matcher. Endast Tyskland var bättre framåt. I VM spelade laget också med själ, hjärta och känsla, precis som ett lag skall göra. Men det såg man inte mycket av i år.

Det första jag kommer att tänka på när jag ser tillbaka över EM är skillnaden mellan Italien i kvalet och Italien i turneringen. Jag tycker inte att man någonsin hittade lagkänslan eller det berömda ”egna spelet”, det som alla lag letar efter och måste hitta för att kunna vinna. Vad det beror på kan man endast spekulera i, men några orsaker tycker jag mig kunna skönja.

Den främsta är nog att Italien är i ett brytningsskede. Ungefär hälften av startelvan är nya unga spelare som vill ta plats, resten är äldre, erfarna stjärnor varav flera också var med och vann VM för två år sedan. Tyskland har som bekant genomgått en generationsväxling på senare år, en generationsväxling som fullbordades under hemma-VM och som med stor sannolikhet slutar i EM-guld i år. För Italiens del realiserades äntligen en fantastisk generations potential i ett efterlängtat VM-guld. Direkt efter triumfen började sedan avhoppen komma. Först meddelade Francesco Totti att han lägger av med landslagsfotbollen, strax därefter kungjorde Alessandro Nesta samma sak. I EM-truppen finns det några till som vi knappeligen kommer att se i Sydafrika 2010:

Marco Materazzi. Han borde ha slutat redan efter VM, men av någon outgrundlig anledning har han hängt kvar. Det lär han inte göra mera.

Fabio Cannavaro. Denna fantastiska spelare var tveklöst VM:s bästa spelare på alla tänkbara sätt. Sällan har en back varit så dominerande som denne Fabio var i Tyskland. Tillsammans med Alessandro Nesta bildade han världshistoriens överlägset bästa mittbackslås. Hans tid är dock förbi, även om han själv hävdat att han siktar på VM i Sydafrika.

Christian Panucci. Kallades tillbaks till landslaget av Donadoni efter en längre frånvaro, vilket var helt motiverat. Åldern tar dock ut sin rätt. Han har spelat sin sista match i Nazionale.

Alessandro Del Piero. Karln fyller snart 34 och trots att föregående säsong var en av hans bästa, är det uppenbart att han som (nästan) 36-åring inte är aktuell. Han var med och vann VM, så rent krasst har ingen orsak att fortsätta.

Utöver dessa spelare finns det en hel del som sannolikt gör sin sista turnering om två år. Till dessa hör bland andra Zambrotta, Grosso och Camoranesi, men det känns som ett gäng övriga spelare hör till denna kategori, exempelvis Toni och Gattuso. Av hjältarna från Tyskland var det egentligen bara Grosso och Buffon som höll klass. Det räcker inte. För att vinna måste alla spelare, framför allt stjärnorna, vara på topp. Alltför många underpresterade. Följden vet vi alla.

Vad har Italien att se fram emot då? En hel del faktiskt, det vågar jag påstå. Giorgio Chiellini visade att han är Italiens nästa mittbacksklippa. Han är bara 23 år gammal, så han lär hänga med i åtminstone 10 år till. Det känns oerhört tryggande. Att han är en Juve-spelare är en mycket välsmakande klick grädde på moset. Vem som blir hans wing man är en öppen fråga, men Alessandro Gamberini är en kandidat. Han är dock 3 år äldre. Barzagli, 27, har potential men har hittills inte lyckats realisera detta fullt ut.

På mitten är det givetvis Daniele De Rossi och Alberto Aquilani som kommer att ta över. Må vara att den förre inte lyckades fylla Pirlos skor i matchen mot Spanien, men han har framtiden framför sig, precis som Aquilani. De är 24 respektive 23 år gamla. Forne Juve-spelaren Antonio Nocerino är i samma ålder och har under säsongen visat att han kan bli en ny Gennaro Gattuso. Varför Juve sålde iväg honom har vållat mig både sorg och förundran. Hursomhelst verkar mittfältet vara fixat för Italiens del.

Vad gäller anfallet ser det inte helt dåligt ut heller. Cassano (25) har, vissa utbrott till trots, börjat visa tecken till mognad och är utan tvekan Italiens nästa nr 10. Quagliarella och Marco Boriello är 25 respektive 26 år gamla med fina säsonger bakom sig. Inters stjärnskott Balotelli kommer sannolikt att göra landslagsdebut under kommande kvalspel.

Till och med på tränarsidan har det kommit en hel del ”nya” namn. Av dessa är givetvis Luciano Spalletti den mest nämnvärda, men även Cesare Prandelli står högt i kurs. Det är mycket sannolikt att någon av dessa herrar erbjuds jobbet som förbundskapten inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det kommer att bli mycket intressant att följa generationsväxlingen inom Gli Azzurri, både vad gäller spelare och tränare. Jag tror på framtiden, jag tror på Italien. I år var tyvärr avsaknaden av lagkänsla och spelsystem avgörande, för att inte tala om framför allt Milan-spelarnas dåliga säsong som fortsatte in på EM-planerna. Italiens största utmaning inför kommande kval och VM-slutspel är att hitta det som laget hade för två år sedan. När de väl har gjort det, kommer Gli Azzurri återigen att krönas till världens bästa landslag, något som det i mina ögon alltid är, med eller utan troféer.

Domarna, UEFA och hela världen vs. Gli Azzurri juni 15, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Okategoriserat, Småprat.
11 comments

Det börjar bli aningen för välbekant det här. Italiens EM hänger på en skör tråd och än en gång är det domarna, UEFA och egentligen hela världens fel. Av de som faktiskt har något med Azzurri att göra är det bara Donadoni som får verklig kritik, plus kanske några backar.

Jag har aldrig tyckt om detta eviga gnäll på domare, inte ens då det är befogat. Tonis mål borde ha godkänts lika mycket som Nistelrooys borde ha underkänts. Inte tu tal om saken. Drar till minnes VM 2002, en av Italiens större katastrofer. Då lyckades Azzurri få in bollen 10 gånger på fyra matcher. Tyvärr ledde bara fem av dem till att det faktiskt blev mål. Och så åkte de ut mot Sydkorea i åttondelen. En felaktig utvisning, en felaktig offside avblåsning då Tommasi var fri. Domaren i den matchen, Byron Moreno, stängdes av i sitt hemland Ecuador för att ha tagit emot mutor. Italiens problem med domslut tycks ha fått fortsättning även i år.

Nåväl, det är ju förstås trevligare att vara martyr en misslyckad. Faktum är dock att Italien varken kan axla martyrollen i eller Holland-matchen eller Rumäninen-matchen. Må vara att Nistelrooys mål borde ha underkänts, så som Italien spelade hade det blivit förlust ändå. Inget snack om saken. För det måste Don ta lite ansvar, eftersom han helt uppenbart tog ut fel startelva, men det var fortfarande spelarna som misslyckades.

I Rumänien-matchen gjorde Don rätt från början och det såg rätt bra ut på plan också. Må vara att Tonis mål borde ha godkänts, det lag Italien har skall klara av att göra mer än två mål på två matcher. Alla har hela tiden hackat ner på försvaret, t.ex. Zambrottas miss som ledde till Mutus mål. Men vad har Pirlo, Toni och Camoranesi åstadkommit? Hur förvaltade Del Piero sitt kaptensskap? Vad bidrog De Rossi och Perrotta med?

Vi visste allihopa att Italiens försvar inte längre är vad det en gång var, med eller utan Cannavaro. Att han blev skadad dagarna före turneringen gör kalabaliken i backlinjen ännu mer förståelig. Vad som behövdes var inte en ny Cannavaro, det fanns inte att tillgå, vad som behövdes var att de övriga lagdelarna tog sitt ansvar. Det gjorde Buffon mot Rumänien, men hur är det med anfallet? På två matcher har Italien lyckats göra ett (godkänt) mål och det gjordes av Panucci. En back. En 35 år gammal back.

Italien har både Serie A:s och Bundesligas skyttekungar i laget. De har en fantastisk playmaker i Pirlo (som även han underpresterat totalt) och två oerhört offensivt skickliga ytterbackar i Grosso och Zambrotta. Ändå görs det inga mål. För att vinna i fotboll måste du göra mål, minst ett mer än motståndaren. Om du inte gör mål, kommer du aldrig att vinna. Svårare än så är det inte.

Nu är det en match kvar, hatmatchen mot Frankrike. De senaste gångerna dessa lag har mötts har det sällan blivit mer än gröt, krig och slagsmål. Vi får se hur det blir på tisdag, då båda lag (som hittills gjort ett mål var), måste göra mål. 0-0 räcker inte för någon av dem.

Jag tror och hoppas på Italien, trots allt. Jag älskar laget lika mycket som jag någonsin har gjort och kommer att sörja länge om EM slutar på tisdag. Men hur det än går, fiasko eller triumf, så beror det på vad laget gör på plan. Det finns ingen konspiration. Världen är inte ute efter att göra livet surt för Gli Azzurri. På basis av de två första matcherna behöver italienarna ingen hjälp med att hamna i trångmål. Efter EM 2004 var det stor uppståndelse, förstås. Man anklagade Sverige och Danmark för att ha gjort upp om 2-2, ett resultat som ledde att båda lagen gick vidare. Flera italienare har redan uttryckt sin rädsla för att Holland skall ta en ”taktisk förlust” mot Rumänien. Själv vill jag dock påpeka samma sak som en klok bloggare påpekade efter 2004:

Med det lag Italien har borde de inte vara i den situation de är i nu. Med det lag de har borde det vara Italien som är klart för slutspel, inte Holland. Men nu är det inte så och felet är Italiens eget, inte domarnas, inte UEFA:s eller resten av världens. Punkt.

Här är några till som tycker just det.

Susy Campanale, bloggare på Football Italia, en engelsk hemsida om Serie A. Faktiskt rätt bra.
O ye of little faith

Och den legendariske Gigi Riva:

Azzurri are not victims!

Det lär komma flera dylika bloggar och uttalanden, tyvärr är de i minoritet.

Tillbaks till verkligheten (för en kort sekund) juni 13, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Okategoriserat.
add a comment

En av de mycket få sidor jag surfar in på varje dag är www.mises.org, Ludwig von Mises institutets hemsida. Där publiceras dagligen artiklar skrivna av diverse österrikare. Följden av mitt ivriga surfande är att jag har läst en hel del av det som skrivs där och även om jag alltid tycker det är bra, så är det sällan jag blir så tagen av en artikel att jag känner att jag genast måste göra alla andra uppmärksamma på den.

Jag har mina favoriter bland de framstående österrikarna, men den främste är nog Lew Rockwell själv, institutets grundare. Det beror inte på att jag anser honom vara en större akademiker än de övriga, eller kunnigare ekonom, utan på hans fantastiska författarskap. Nedan är en länk till hans senaste aritkel:

War and Inflation

Ett kort citat:

But so long as you expect the state to fund your dreams, you cannot expect that the state will not also fund the dreams of people you hate.

Trots att vi är mitt i fotbolls-EM måste jag bara flagga för denna artikel. En av det mest läsvärda jag har kommit över på mycket länge.

Olycka, elände, misär, pest och död. juni 10, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
7 comments

Nedanstående startelva är skrev jag så fort truppen spikades (Cannavaro i stället för Barzagli). Italien har inga mittbackar att välja mellan. Matrix är vansinnig och Panucci är ytterback. Dessutom är båda halvägs till 40.

…………………Toni…………………
….Di Natale………………Del Piero

……De Rossi….Pirlo….Gattuso

Grosso…Chiellini…Barzagli…Zambrotta

………………..Buffon…………………

All heder till Don. Han tog Italien till EM på ett i slutändan magnifikt sätt och lyckades fortsätta och utveckla den anfallsgladare 4-3-3 formationen som Lippi experimenterade fram. Att det far åt helvete i EM är ingen nyhet. Senaste guldet kom för 40 år sedan, och ser man hur det har gått de senaste gångerna är det inte mycket att hurra över (2000 undantaget).

För övrigt kan jag säga till Chöb att Italiens kämpainsats mot Holland just 2000 utan tvekan är en av fotbollshistoriens mest episka kampainsatser. Man drar lätt paralleller till kung Leonidas och spartanerna som höll stånd mot perserna, med den skillnaden att Italien faktiskt vann. Tror inte att något lag någonsin har kämpat så mycket och så hårt som Italien gjorde då, och Gli Azzurri avgick med en fullständigt välförtjänt seger. Om man som Holland sockar 5 straffar av 7, varav 2 under matchtid, så kan man verkligen INTE göra anspråk på någon moralisk seger, om man så skulle ha haft 99% av bollinnehavet och en miljard ramträffar.

Men vad spelar det för roll nu? Efter 16 års lidande, förödmjukelse och smärta kom frälsningen 2006. Att förvänta sig att glädjen skulle bli långvarig för undertecknade Azzurri älskare, är inget annat än vanvettig idioti. Farväl, här börjar resan in i mörkret, i smärtan, i hopplösheten och sorgen. Inget mindre än ett direkt ingripande från Skämtaren själv kan rädda mig nu…