jump to navigation

Adjö, tack och farväl juni 23, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
3 comments

Så var det över. Italien åkte ut mot Spanien på straffar. Inte mycket att säga om det, men som alltid måste någonting ändå sägas. Särskilt sammanhängande lär det dock inte bli.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Italiens insats i Euro 2008. Laget spelade bra i kvalet, i synnerhet på våren. Det såg ut som Donadoni hade hittat ett eget spelsystem som fungerade. Matchen mot Skotland var en av de mer spännande matcher jag sett och vad mer, jag såg ett Italien som äntligen utnyttjade sin oerhörda anfallspotential. Landet har länge haft flera av världens bästa anfallare och offensiva mittfältare, för att inte tala om ytterbackar. I VM 2006 märktes detta tydligt, då Italien gjorde elva mål på sju matcher. Endast Tyskland var bättre framåt. I VM spelade laget också med själ, hjärta och känsla, precis som ett lag skall göra. Men det såg man inte mycket av i år.

Det första jag kommer att tänka på när jag ser tillbaka över EM är skillnaden mellan Italien i kvalet och Italien i turneringen. Jag tycker inte att man någonsin hittade lagkänslan eller det berömda ”egna spelet”, det som alla lag letar efter och måste hitta för att kunna vinna. Vad det beror på kan man endast spekulera i, men några orsaker tycker jag mig kunna skönja.

Den främsta är nog att Italien är i ett brytningsskede. Ungefär hälften av startelvan är nya unga spelare som vill ta plats, resten är äldre, erfarna stjärnor varav flera också var med och vann VM för två år sedan. Tyskland har som bekant genomgått en generationsväxling på senare år, en generationsväxling som fullbordades under hemma-VM och som med stor sannolikhet slutar i EM-guld i år. För Italiens del realiserades äntligen en fantastisk generations potential i ett efterlängtat VM-guld. Direkt efter triumfen började sedan avhoppen komma. Först meddelade Francesco Totti att han lägger av med landslagsfotbollen, strax därefter kungjorde Alessandro Nesta samma sak. I EM-truppen finns det några till som vi knappeligen kommer att se i Sydafrika 2010:

Marco Materazzi. Han borde ha slutat redan efter VM, men av någon outgrundlig anledning har han hängt kvar. Det lär han inte göra mera.

Fabio Cannavaro. Denna fantastiska spelare var tveklöst VM:s bästa spelare på alla tänkbara sätt. Sällan har en back varit så dominerande som denne Fabio var i Tyskland. Tillsammans med Alessandro Nesta bildade han världshistoriens överlägset bästa mittbackslås. Hans tid är dock förbi, även om han själv hävdat att han siktar på VM i Sydafrika.

Christian Panucci. Kallades tillbaks till landslaget av Donadoni efter en längre frånvaro, vilket var helt motiverat. Åldern tar dock ut sin rätt. Han har spelat sin sista match i Nazionale.

Alessandro Del Piero. Karln fyller snart 34 och trots att föregående säsong var en av hans bästa, är det uppenbart att han som (nästan) 36-åring inte är aktuell. Han var med och vann VM, så rent krasst har ingen orsak att fortsätta.

Utöver dessa spelare finns det en hel del som sannolikt gör sin sista turnering om två år. Till dessa hör bland andra Zambrotta, Grosso och Camoranesi, men det känns som ett gäng övriga spelare hör till denna kategori, exempelvis Toni och Gattuso. Av hjältarna från Tyskland var det egentligen bara Grosso och Buffon som höll klass. Det räcker inte. För att vinna måste alla spelare, framför allt stjärnorna, vara på topp. Alltför många underpresterade. Följden vet vi alla.

Vad har Italien att se fram emot då? En hel del faktiskt, det vågar jag påstå. Giorgio Chiellini visade att han är Italiens nästa mittbacksklippa. Han är bara 23 år gammal, så han lär hänga med i åtminstone 10 år till. Det känns oerhört tryggande. Att han är en Juve-spelare är en mycket välsmakande klick grädde på moset. Vem som blir hans wing man är en öppen fråga, men Alessandro Gamberini är en kandidat. Han är dock 3 år äldre. Barzagli, 27, har potential men har hittills inte lyckats realisera detta fullt ut.

På mitten är det givetvis Daniele De Rossi och Alberto Aquilani som kommer att ta över. Må vara att den förre inte lyckades fylla Pirlos skor i matchen mot Spanien, men han har framtiden framför sig, precis som Aquilani. De är 24 respektive 23 år gamla. Forne Juve-spelaren Antonio Nocerino är i samma ålder och har under säsongen visat att han kan bli en ny Gennaro Gattuso. Varför Juve sålde iväg honom har vållat mig både sorg och förundran. Hursomhelst verkar mittfältet vara fixat för Italiens del.

Vad gäller anfallet ser det inte helt dåligt ut heller. Cassano (25) har, vissa utbrott till trots, börjat visa tecken till mognad och är utan tvekan Italiens nästa nr 10. Quagliarella och Marco Boriello är 25 respektive 26 år gamla med fina säsonger bakom sig. Inters stjärnskott Balotelli kommer sannolikt att göra landslagsdebut under kommande kvalspel.

Till och med på tränarsidan har det kommit en hel del ”nya” namn. Av dessa är givetvis Luciano Spalletti den mest nämnvärda, men även Cesare Prandelli står högt i kurs. Det är mycket sannolikt att någon av dessa herrar erbjuds jobbet som förbundskapten inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det kommer att bli mycket intressant att följa generationsväxlingen inom Gli Azzurri, både vad gäller spelare och tränare. Jag tror på framtiden, jag tror på Italien. I år var tyvärr avsaknaden av lagkänsla och spelsystem avgörande, för att inte tala om framför allt Milan-spelarnas dåliga säsong som fortsatte in på EM-planerna. Italiens största utmaning inför kommande kval och VM-slutspel är att hitta det som laget hade för två år sedan. När de väl har gjort det, kommer Gli Azzurri återigen att krönas till världens bästa landslag, något som det i mina ögon alltid är, med eller utan troféer.

Annonser