jump to navigation

Tomt prat augusti 30, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
2 comments

Ålands radio, den 14 juni 2007: 

Uppstartperioden är över och Air Åland har slutat blöda pengar. Man har fördubblat antalet avgångar på Helsingforslinjen och håller lägre priser idag än Finnair och European Express gjorde för två år sedan, och man räknar med att göra vinst under det nuvarande budgetåret.

Ålandstidningen, idag:

Fredagens bolagsstämma för Air Åland behandlade ett sorgkantat bokslut. För perioden första april 2007 till sista mars 2008 visar flygbolaget på en förlust på 434.507 euro.

.

Annonser

Soldater och hjältar augusti 20, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
19 comments

Jag tittade på en konsert-DVD med U2 härom dagen. Konserten var i USA, så det kanske inte var så överraskande att han ägnade låten ”Mothers of the Disappeared” åt de amerikanska soldaterna som krigar världen över. I USA måste man hylla trupperna. Politikerna gör det. Media gör det. Utan undantag. Arméledningen, alltså försvarsministern och generalstaben, får man nog kritisera, framför allt den förra. Men ve den som vågar yttra ett enda negativt ord om soldaterna. De är alla hjältar, punkt slut. I mina ögon, är det så långt bort från sanningen man överhuvudtaget kan komma.

Låt oss fundera en stund på varför en person tar värvning inom armén. I USA gör många det för att få sin universitetsutbildnig betald. I utbyte mot tjänstgöring får soldaten pengar till terminsavgifterna, då han börjar studera. En central orsak är arbetslöshet. För att klargöra är det alltså skattebetalarna som står för notan. Utan kompetens eller arbetserfarenhet är det ofta svårt att få jobb. Armén utgör ett lockande alternativ, eftersom det inte ställs några som helst krav vid rekryteringsskedet. Patriotism, viljan att ”försvara sitt land”, är mycket sällan det viktigaste skälet till att ta värvning vad gäller vanliga fotsoldater. Tittar man på klassfördelningen inom armén, lär man inte hitta många rikemansbarn bland de lägsta graderna heller. En person som tar anställning inom en professionell armé är inget annat än en legosoldat, det som engelska kallas mercenary.

Varför hyllas då dessa legosoldater som hjältar? För att kunna svara på den frågan måste man först reda ut vad begreppet hjälte innebär. I militär kontext är hjälte en person som försvarar sig själv och andra mot olaglig, yttre aggression. Det har ingenting med att vara soldat att göra. Den amerikanska revolutionära milisen var inte yrkessoldater, de var fria människor som försvarade sin rätt till självbestämmande. Fria människor som kämpade sig loss från det brittiska förtrycket och tyranniet. De brittiska soldater som kung George skickade för att slå ner upproret, de var yrkessoldater, vars jobb var att påtvinga en diktators vilja på människor som önskade vara fria. De fick betalt för att neka dessa människor sina naturliga rättigheter. Är det att vara hjälte? Naturligtvis inte.

Vad är då armén i sig? I första hand är det givetvis en organisation vars främsta uppgift är att försvara landet. Det är fullständigt acceptabelt, så länge den faktiskt begränsar sig till denna, enda uppgift. Problemet med yrkesarméer är, att de alltför ofta går från att vara en sköld till att vara ett vapen. Det sker när staten använder armén för att uppnå sina egna syften. Det insåg USA:s grundare, alltså Jefferson och kompani, varför de var emot tanken att USA skulle ha en stående armé. Frestelsen att använda den till fel syften var för stor. Drygt 200 år har vi fått bevittna med all önskvärd tydlighet hur rätt de hade.

All form av imperialism grundar sig på stark militär makt, vilket givetvis förutsätter en vältränad, välutrustad yrkesarmé. Det är den amerikanska arméns främsta syfte idag, liksom det var den brittiska arméns främsta syfte under 1700- och 1800-talen, ja till och med en bra bit in på 1900-talet. USAs armé har baser i över 130 länder, hemliga fängelsen världen över, för att inte tala om Guantanamo och Abu Ghraib. Under 2000-talet har USA invaderat och ockuperat två olika länder och begått obeskrivliga kränkningar av även de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Allting rättfärdigas med att landet är i krig och när krigstillstånd råder får armén carte blanche. Det så kallade military-industrial komplex är, när allt kommer omkring, bara en bagatell i sammanhanget, trots att otaliga miljarder skattepengar kanaliseras till vissa utvalda storföretag, vars ledning är du och broder med politikerna och tjänstemännen i Washington.

Det är inte fotsoldaterna som bestämmer och planerar invasionerna, men det är fotsoldaterna som gör det hela möjligt. Det är fotsoldaterna som torterar och dödar oskyldiga civila. Det är fotsoldaterna som spränger vanliga människors hus och hem i luften, som förintar länder och liv. Och varför gör de detta? För pengar och ingenting annat. Pengar i form av lön, pengar i form av terminsavgifter. Det är deras jobb, det är vad de får betalt för att göra. De amerikanska trupperna i Irak och Afganistan är inga hjältar. De är legosoldater som dödar oskyldiga människor för pengar. De är så långt från att vara hjälte man överhuvudtaget kan komma.

Inflation är inte något mystiskt augusti 19, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
1 comment so far

Det talas mycket om inflation just nu. Färsk statistik visar att ”inflationen” på Åland ligger över fem procent och priset på olja, mat och boende skjuter i höjden. För en ekonom är detta inte trevlig läsning. Dels för at även ekonomer kör bil, äter och behöver någonstans att bo. Men dels också för att ordet inflation missbrukas så till den milda grad att det i dag står för något helt annat än vad det tidigare stod för och, i mitt tycke, något annat än vad det bör stå för.

I dag sätter man i 999 fall av 1.000 ett likhetstecken mellan inflation och en allmän prisökning. Priser kan dock stiga av flera olika orsaker och att slå ihop alla dessa olika former av prisökningar under begreppet inflation, och inte bara kalla dem för prisökningar, är väldigt dumt. I många fall sker prisförändringar som en följd av förändringar i utbud och efterfrågan. Kineserna börjar efterfråga mer olja och priset på olja stiger. Den ”inflation” vi kan se i dag beror till stor del på sådana förändringar i utbud och efterfrågan, inte minst gällande oljan.

Men detta är inte det man traditionellt sett ansett vara inflation och det är heöt meningslöst att kalla det för inflation. Den traditionella, och enligt mig mycket mer praktiska, definitionen av inflation är prisökningar som orsakas av en ökad penningmängd. Det vill säga när centralbanken, förenklat uttryckt, trycker mer pengar, vilket leder till att en större mängd pengar representerar en oförändrad mängd varor med mera. Om staten trycker mer pengar måste priset på pengar falla för att det ska gå jämt ut, vilket är detsamma som att priset på allt det man kan köpa för pengar stiger. Detta är vad man bör mena när man talar om inflation: ekonomin inflateras med en ökad mängd pengar, resulterande i stigande priser.

Den kanske viktigaste orsaken till att man bör skilja på dessa två typer av prisökningar är att i den mån prisökningar utgör ett problem ser lösningen på dessa olika former av prisökningar väldigt olika ut. Om det förekommer torka i Australien och priset på spannmål stiger är detta förstås inte något man kan åtgärda med en höjd eller sänkt ränta (det vill säga trycka mindre eller mer pengar), vilket de flesta verkar anse när de säger att centralbanker bekämpar den inflation vi upplever för tillfället. Oavsett vilken centralbank vi talar om kan den inte påverka vädret i Australien. Detta gäller i stor utsträckning även dagens stigande oljepriser: dessa kan i första hand åtgärdas med att man lyfter förbudet mot att borra efter ny olja i USA, att det uppstår fred i Mellanöstern, att de oljeproducerande länderna börjar exportera sin olja fritt, och så vidare. Inte genom ”inflationsbekämpande” åtgärder från centralbanker.

När det gäller den andra typen av prisökningar, som beror på en ökad penningmängd, kan dock centralbankerna bekämpa dessa genom penningpolitik. Eller bekämpa är egentligen fel ord. Centralbanker kan bekämpa inflation i samma mening som Jack the Ripper kunde bekämpa morden på prostituerade i Whitechapelområdet hösten 1888. En centralbank kan inte aktivt bekämpa inflation, utan den kan avstå från att skapa den på samma sätt som Jack the Ripper kunde ha avstått från att mörda prostituerade. All verklig inflation skapas av centralbanker eller stater eftersom de helt kontrollerar penningmängden. Hur mycket inflation vi upplever, om någon, är helt och hållet upp till dem.

Om man tittar på de stora prisökningar som sker i dag kan man lätt konstatera att det både rör sig om verklig inflation samt förändringar i utbud och efterfrågan. Det har förekommit en del missväxter och där den ekonomiska tillväxten i Öst- och Sydasien har lett till en ökad efterfråga på olja, spannmål, och så vidare. Detta är inte något som staten skapat, men priserna skulle bli permanent lägre om man tog bort alla handelshinder för mat, avreglerade oljeindustrin, och så vidare. Men till stor del beror även denna prisökning på att de flesta stater och centralbanker i världen de senaste fem-sex åren, enkelt uttryckt, tryckt en enorm mängd pengar, vilket dels skapat en allmän prisökning och som, obönhörligen, kommer att föra oss in i en lågkonjunktur i och med de fleinvesteringar det skapat.

Tyvärr är det få som påpekar detta utan inflation beskrivs ofta som något mystiskt, eller något som skapas av förändringar i utbud och efterfrågan eller företags girighet, och där vi får sätta allt vårt hopp till att centralbankerna räddar oss från denna farsot. Inflation är något mystiskt som bara uppstår nör vissa börjar efterfråga mer, börjar kräva mer i lön eller när giriga företag höjer sina priser. Nya Åland publicerade för ett tag sedan en ledare om inflation som lyckades med konststycket att inte nämna penningmängden en enda gång, vilket är som att diskutera orsakerna till att det ibland blir översvämning utan att nämna regn.

Varför journalister och även forskare sprider dessa dimridåer om inflation, och försöka få det till något svårare än det egentligen är, kan man förstås spekulera i. Den konspiratoriskt lagda skulle säkert säga att man anammat denna definition för att dölja bort från det faktum att verklig inflation endast skapas av staten eller med statens goda minne. Något som antagligen inte är speciellt långt från sanningen. Inflation är dock inte något mystiskt. Det är något som uppstår när staten vrider i gång sedelpressarna och något som kommer att existera så länge vi har ett statligt monopol inom valutaområdet istället för att privata valutor konkurrerar med varandra på en helt avreglerad valutamarknad.

Förnekelse är statens bästa vän augusti 16, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle.
add a comment

Samhällsintresserad som jag är, var jag oerhört glad att se att HBLs ledarskribent, Björn Sundell, är tillbaka efter semestern. Efter några rätt harmlösa ledare, börjar han sakta arbeta upp sig mot sin gamla form. Igår (15.8) skrev han om Iraks väg mot stabilitet. Enligt färska rapporter har Irak en hel massa miljarder på amerikanska bankkonton, trots att det inte direkt saknas saker att sätta pengar på i hemlandet. Situationen är alltså den, att landet har hur mycket pengar som helst, men vet inte hur saker och ting skall fås igång. Sundell, med sitt omotosvarade skarpsinne, identifierar genast roten till problemet:

Bristen på kunniga tjänstemän. Och även om han inte säger det rakt ut, är det knappast någon skogsvild gissning att han saknar kunniga politiker också. Så här uttrycker Sundell själv saken:

Irak saknar helt enkelt yrkeskunnigt folk som kan planera projekt, göra upp budgetar, övervaka stora byggen, hantera omfattande kassaströmmar (utan att stora belopp hamnar i fel ficka) och sköta den tekniska kvalitetskontrollen.

För den som någonsin orkat ögna igenom en av mina poster lär det knappast komma som en överraskning, att jag har en liten annorlunda syn på saken. Iraks problem är varken kvantiteten eller kvaliteten på tjänstemännen. Om det ändå vore så enkelt. Det finns inte ett land i hela världen som inte har för många och för inkompetenta tjänstemän. Irak har många långt mer allvarligare problem än så. För det första har etniska motsättningar alltid varit starka i landet. För det första var landet en militärdiktatur i ca 30 år före Gulfkrig II. För det tredje drog sagda denne diktator in Irak i flertalet konflikter, vars resultat var att landet isolerades från resten av Arabstaterna och ett förödande handelsembargo från Väst. För det fjärde ansåg en Väststat att landet utgjorde ett hot mot sagda stats nationella säkerhet och invaderade, vilket först ledde till stridigheter, sedan ockupation och därefter inbördeskrig. Ingen vet hur många som har dött sedan den senaste invasionen. Moderata gissningar talar om hundratusentals, andra talar redan om många miljoner. De materiella skadorna uppgår till oräkneliga miljarder. För det femte styrs Irak fortvarande av en ockupationsmakt som varken har råd eller kompetens att sköta sina åtaganden där. Faktum är att ockupationsmakten totalt har kört sitt eget land i botten, just på grund av denna skriande brist på kompetens.

Staten Iraks problem började med en västerländsk kolonialmakt, fortsatte under inhemsk diktatur och dras nu med en annan västerländsk ockupationsmakt. Problemet för vanliga irakier har alltid varit det samma: staten med dess politiker och tjänstemän, både egna och utländska. Sett till landets storlek är det världens oljerikaste nation, inte minst på grund av att alla de av staten orsakade problemen har oljeproduktionen hållits långt under potentiell nivå. Kuwaits oljeminister sade i början av 2000-talet att om Kuwait flyter på olja, så svävar Irak.

Detta till trots är och har Irak alltid varit ett utvecklingsland, vars armé främst bestått av gammalt skräp taget från Sovjets militära skrotlager. En annan ledarskribent på HBL betonade tidigare i år vikten av att utländska oljebolag inte tillåts utvinna Iraks olja hur som helst, utan att oljefälten måste hållas under statlig kontroll. Endast på detta sätt kan rikedomarna komma folket till godo. Jag utmanar denne skribent och alla andra att visa på vilket sätt oljetillgångarna i Iran eller Saudi-Arabien har kommit folket till godo. Hur har Afrikas rikedomar, som alltid varit under strikt statlig kontroll, kommit folket till godo?

Jag undrar ofta hur det är möjligt att så många kan hålla kvar vid sådan förnekelse av verkligheten. Det har alltid funnits stora skillnader mellan Väst och resten av världen, men den avgörande faktorn, det som gjorde att Europas utveckling sköt iväg och formligen exploderade i höjd levnandsstandard för samtliga samhällsklasser, var just det att rikedomarna hölls kvar i privata händer, de förstatligades aldrig. Förrän på 1900-talet. Östeuropa och Sovjet föll under kommunismen och vi vet alla hur det gick. Där ägde staten allt. Resultatet blev tiotals miljoner döda, av både direkt våld och brist på livsnödvändigheter.

Landet Irak har nu två stater som försöker styra och ställa över folket, med våld som främsta medel. Landet Irak och de människor som bor där behöver färre tjänstemän och kraftigt reducerad statsmakt, inte flera tjänstemän och nationaliserad industri. Människorna i Irak kan nog ta vara på sig själva. De kan bedriva handel. De kan samarbeta. Tyvärr har staten i Irak aldrig gjort något annat än att sabotera. Detta oaktat sätter Sundell sitt hopp till politiker och tjänstemän. Förnekelse var ordet.

Det politiska spelet som aldrig tar slut augusti 8, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Byråkrati, Handel, Politik och samhälle.
add a comment

Vår finansminister Jyrki Katainen vill slopa förbudet mot söndagsöppet för stora butiker. I Finland är det nämligen bara närbutiker som får ha öppet på söndagar. Hur det överhuvudtaget kan vara reglerat när och hur en butiksägare får betjäna sina kunder är förstås fullständigt obegripligt, men så har det i alla fall varit är fortfarande. Som vanligt har denna slice av fascism motiverats av behovet att skydda någon, i det här fallet arbetarna. Dessa behövde tydligen statens skydd mot de stora varuhusen som girigt nog ville sälja sina varor även på söndagar. Lyckligtvis satte staten stopp för detta så att arbetarna inte måste jobba på söndagar. Att det skulle vara småbutikerna, dvs alla k-butiker, s-butiker och liknande som lobbat fram och framför allt lobbat kvar denna oacceptabla kräkning, är det nog ingen som vågar säga högt.

Hursomhelst vill alltså Katainen slopa denna orimliga lag, men arbetsminister Tanja Cronberg är föga överraskande inte särskilt pigg på idén. I Hbl säger hon att

För närvarande utreder vi olika frågor gällande handeln varav söndagsöppet är en. Utgångsläget är att vi vill varken skärpa eller luckra upp de nuvarande reglerna. Vi vill utreda vilka effekter en ändring i till exempel öppethållningstiderna skulle föra med sig och göra ett beslut därefter

Hon vill alltså varken luckra upp eller skärpa de nuvarande reglerna. Hur i hela fridens namn kan man ha det som utgångspunkt? Översatt till ren svenska säger hon ”utgångsläget är att vi bibehåller status quo”. Okej, hon vill inte ändra på något, men ändå skall det tillsättas utredningar som skall forska fram vad eventuella ändringar, som hon alltså inte ämnar genomföra, skulle ha för effekt. Snacka om att skapa onödigt jobb, för att inte tala om slöseri med skattepengar. Vad månne händer om man liberaliserar lagstiftningen? Jo, konkurrensen ökar då småbutikernas söndagsmonopol slopas. Det borde väl vara välkommet, inte minst med tanke på att k- och s-kedjornas dominerande marknadsställning varit föremål för mycket diskussion på senare tid. Cronberg säger dock att det är klart att reglerna om söndagsöppet måste klarläggas, eftersom det står i regeringsprogrammet. Vad ordet ”klarlägga” betyder vet hon dock inte ännu. Man blir ju mållös. Det här är alltså vår arbetsminister.

Ännu mindre överraskande är handels- och industriminister Mauri Pekkarinens motstånd mot liberalisering. Det är alltså samma minister som vill införa windfall taxes på energibolagens ”oförtjänta” vinster. Vad som menas med oförtjänta vinster är det ingen som vet, men antagningsvis har det att göra med de stora euromässiga vinster som energibolagen gjort tack vare det höga oljepriset. Att det största energibolaget (Fortum) är statligt gör ju saken lite pikant, för att inte tala om att energimarknaden överhuvudtaget är en överreglerad, skyddad kartell som till största del består av offentligtägda bolag. Där har vi alltså vår handels- och industriminister.

Vår statsminister då? Jo, han har skapat rubriker med sitt förslag att införa borgmästarval i kommunerna för att öka intresset för kommunalpolitik. Exakt vad det skulle leda till är givetvis oklart, som alla politiska förslag, men sannolikt skulle det leda till att kommundirektörerna, som alltså är tjänstemän som väljs av kommunfullmäktige, får stiga åt sidan. Tjänstemannakåren har protesterat högljutt mot förslaget, vilket man kan förstå, eftersom de riskerar att förlora sina jobb. Men statsministern håller fast vid att idén är god, eftersom kommuninvånarna bör ha direkt kontroll över vem som styr och ställer över dem. Statsministern (politiker) vill alltså byta ut kommundirektören (tjänsteman) mot en borgmästare (politiker), något som yrkeskåren (tjänstemän) motsätter sig. Är det inte underbart? Nu skall man alltså lösa problemen i kommunerna genom att byta ut tjänstemän mot politiker, vilket har lett till att politikerna och tjänstemännen har hamnat i luven på varandra. Och det här var alltså tänkt till att göra allvar av den fars som nu är kommunalpolitik. Det tar aldrig slut…aldrig någonsin.

Vad äganderätt är och hur den uppstår augusti 7, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter.
1 comment so far

En av de mest centrala elementen inom politisk filosofi är den äganderätten och dess uppkomst. Det är ett koncept som för många är svårt att greppa, framför allt vad gäller mark, eftersom det är så svårt att föreställa sig att en bit land kan vara utan ägare. I brist på privata ägare, är det staten som äger.

Rent teoretiskt utgår äganderätten från varje individs rätt till sin egen kropp. Även om du inte har några andra ägodelar, inget hus, ingen bil, inga kläder eller något annat, så äger du i alla fall din egen kropp. Det är ett av de främsta teoretiska argumenten mot all form av slaveri. Att ha äganderätt till något innebär att du har rätt att förfoga över egendomen i fråga på det sätt du vill så länge du inte skadar andra. Du har rätt att använda din egendom, låna ut den, hyra ut den, sälja den eller ge bort den. Kort sagt, du får göra vad du vill med den eftersom den är din och just på grund av att det är din och ingen annans.

Den förklaring på äganderättens uppkomst som klassiska liberaler och österrikiska ekonomer håller på är John Lockes princip, som han utarbetade på 1600-talet. Den går ut på att äganderätt uppstår då en person bearbetar en bit mark, exempelvis genom att bruka jorden. Den åker han plöjer upp och de grödor han sår blir hans, tack vare det arbete han lagt ner på det. I praktiken innebär det att man faktiskt måste göra något med den bit mark man gör anspråk på. Det räcker inte att sätta upp ett staket och säga ”Det här är mitt”. Den rätten får du först då du blandar ditt arbete med den mark du ämnar äga. Denna princip kallas ofta för homestead principle.

När äganderätten väl har uppstått kan den överföras från en ägare till en annan genom frivillig handel. I dylik överlåtelse är just ordet frivillig imperativt, eftersom äganderätten inte kan överlåtas genom tvång. Den som tvingar till sig en viss egendom från dess rättmätige ägare erhåller inte äganderätten över sagda egendom. Äganderätten är alltjämt kvar hos den rättmätige ägaren som därför har rätt till att vidta åtgärder för att återbörda sin egendom. Att tilltvinga sig andras egendom kallas rån eller plundring. Då staten gör det kallas det förstås för skatt. Att ta någon annans egendom utan dennes vetskap och tillåtelse kallas stöld eller snatteri. Med frivillig handel menas att någon erbjuder ägaren något i utbyte mot äganderätten till en viss egendom. Idag är det oftast pengar, men kan egentligen vara vad som helst. Det viktiga är att det är fråga om ett frivilligt utbyte.

Om jag ser att Fredrik har en slips som jag vill ha så finns det två sätt för mig att komma över denna slips, frivillig handel eller tvång. För att få honom att frivilligt avstå från slipsen måste jag erbjuda honom något i utbyte, vilket alltså kan vara vad som helst. Jag kan erbjuda honom pengar, en tavla, ett par skor eller en varför inte en arbetsinsats, t.ex. att skriva x antal bloggposter eller att göra hans skattedeklaration. Om han av någon anledning inte vill avstå från sin slips frivilligt, kvarstår det andra alternativet. Jag kan ta en pistol och rikta den mot hans huvud och tvinga honom att ge mig slipsen, eller så kan jag stjäla den hur hans skåp vid nästa pokerkväll när han inte ser. De flesta håller säkert med om att de förra sättet är rätt, medan det senare är fel. Samtidigt innebär det att äganderätten överförs till mig endast genom att följa det första alternativet. I det senare, är det alltjämt Fredrik som äger slipsen trots att jag har den i min besittning. Det här torde vara solklart för allt och alla, men naturligtvis inte för staten.

Mark och fast egendom har alltid ansetts vara skilt från lös egendom och därför underkastat strängare regler. Utgångspunkten är, så som ovan konstaterats, att om inte en privat person eller organisation äger marken, är det per automatik staten som gör det. Vilken stat det är frågan om beror förstås på inom vilken stats gränser ifrågavarande mark ligger. Men även du köper en bit mark, t.ex. en strandtomt ute i skärgården, är det staten som är de facto ägare. Du måste ha en myriad olika tillstånd för att få bygga på eller bruka din mark som du vill och i många fall får du överhuvudtaget inte gör det du skulle vilja. Bland annat måste du först ansöka om och få lagfart på tomten innan den ens i dess begränsade bemärkelse räknas som din. På Åland får du inte ens sälja den till vem du vill, köparen måste som bekant ha hembygdsrätt. Dessutom måste du betala hyra till staten i form av fastighetsskatt. Utöver allt detta finns det en speciell skatt som uppbärs vid köp av fast egendom, den så kallade överlåtelseskatten. Enligt överlåtelseskattelagen måste köparen av fast egendom betala 4 % av köpesumman i överlåtelseskatt. Som köpare måste man alltså först betala skatt för att få köpa marken, sedan underkasta sig alla förbud och byråkrati som hör markägande till och sedan ännu betala fastighetsskatt varje år. Staten behöver givetvis inte göra något för berättiga alla dessa skatter och rättighetskränkningar. Den äger all mark punkt slut och dess ägande har uppstått automatiskt genom gränsdragningar. Det räcker inte för vanliga individer, men nog för staten.

Även om man tycker att staten behövs till att ”garantera” diverse sociala tjänster och upprätthålla lag och ordning, så måste det väl ändå sägas att statens anspråk på all mark inom landets gränser är fullständigt orimligt och illegitimt.