jump to navigation

Nu bär det av igen oktober 30, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
6 comments

Samtidigt som inflationen ligger runt fem procent sänkte igår den amerikanska centralbanken styrräntan till en procent. Det vill säga, realräntan är nu rejält negativ. Men trots att räntan är negativ är det förstås inte så att amerikanerna börjat värdera konsumtion om tio år högre än konsumtion nu, och konsumtion om femtio år högre än konsumtion om tio.

När pengarna börjar sippra ner genom den amerikanska ekonomin tar inflationen fart på nytt och de investeringar som man hoppas nu görs blir olönsamma. Likt runt år 2001 försöker man skjuta upp krisen genom att trycka mer pengar, och likt runt år 2001 kommer det inte att lösa något utan endast förvärra och förlänga den ekonomiska kris USA befinner sig i.

Hur en kris skapas, i tre stycken oktober 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
6 comments

Kaj har redan på ett förträffligt sätt förklarat i en rad inlägg hur kriser uppstår. Men lite repetition skadar aldrig. Därför försöker jag hör förklara den hur den österrikiska konjunkturcykelteorin anser att en lågkonjunktur skapas i tre korta stycken.

Det hela börjar med att centralbanken sänker räntan (expanderar penningmängden). Detta leder till att vissa mer långsiktiga investeringar, vars lönsamhet i större utsträckning än andra bestäms av räntan, nu blir lönsamma. Till exempel investeringar i olika maskiner och kapitalvaror. Sagt och gjort, företag lånar pengar till dessa typer av projekt och börjar efterfråga arbetskraft, råmaterial och så vidare. Genom de skapade krediterna kan de bjuda över de företag som producerar för direkt konsumtion och locka till sig dessa resurser, vilket gör att löner och priser för dessa resurser stiger.

Problemet uppstår när den arbetskraft som anställts i företagen (eller ägarna av resurserna) ska spendera dessa högre löner. I och med att räntan sjönk trodde entreprenörerna att sparandet faktiskt ökat och att människor inte efterfrågar lika mycket konsumtionsvaror längre. Detta skulle göra hela processen där företag som investerar i kapitalvaror bjuder över företag som producerar konsumtionsvaror i konkurrensen om arbetskraft, råmaterial med mera motiverad och hållbar. Men när arbetarna nu spenderar pengarna lägger de precis lika mycket på konsumtion som tidigare.

Att arbetarna spenderar dessa nya pengar på konsumtion innebär att företagen som producerar för direkt konsumtion kan locka tillbaka den arbetskraft och de resurser som de tidigare blev av genom att i sin tur bjuda över de företag som satsat på olika kapitalvaror. Detta tack vare att de pengar centralbanken skapade till slut hamnade hos dem. När priset för dessa resurser stiger ytterligare är inte längre investeringarna i kapitalvarorna lönsamma, vilket gör att dessa företag, och sannolikt även de banker som lånat ut pengar till dem, hamnar i kris. Investeringarna måste likvideras och löner, råvarupriser med mera faller. Krisen är ett faktum.

The Federal Government vs. Arthur Andersen oktober 21, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Dagens amerikanska finanskris har, i likhet med alla andra kriser, på allvar satt igång pekafinger-leken. När kriser inträffar är den första reaktionen alltid att utse syndabockar. Föga överraskande, och inte helt felaktigt, har de flesta fingrar pekats mot de privata aktörerna, det vill säga bankerna, försäkringsbolagen och andra långivare/placerare. Media har krävt ökad reglering, ett krav som givetvis fått bifall av politiker och tjänstemän. De få parter, som t.ex. Svenskt Näringsliv, som hävdat att staten är den stora boven har snabbt blivit utsatta för personangrepp och annat otrevligt. Naturligtvis är krisen inte statens fel. Ingen kris är någonsin statens fel. Åtminstone om man får tro staten själv och dess lakejer på Fleet Street.

Föga osökt kommer jag att tänka på Enron-skandalen. Ni minns säkert den. De giriga och omoraliska Ken Lay, Jeff Skilling samt några andra höjdare i bolaget hade med revisorns hjälp gömt undan en massa skulder i så kallade special entities, som inte behövde redovisas i bokslutet. Dessutom hade man lurat de anställda att pensionsspara i bolagets aktier. När Enron sedan gick omkull förlorade arbetarna inte bara sina jobb, utan även sina pensioner. Det var då som helvetet brakade lös.

I en hittills omotsvarad häxjakt utsågs revisionssamfundet Arthur Andersen till den stora syndabocken, eftersom det inte rapporterat Enron-höjdarnas skandalösa sätt att gömma undan bolagets skulder och på så sätt hålla värdet på aktien uppe. I en summarisk rättegång i bästa Moskvaprocess anda fanns revisionssamfundet skyldigt. Kort efteråt var Arthur Andersen, då en av de så kallade Big 5 och enligt många det bästa och pålitligaste revisionssamfundet i världen, ett minne blott. På några månader försvann ett samfund med över 85 000 anställda globalt. Det är därför man numera talar om Big 4, med vilket menas världens fyra stora revisionssamfund: PWC, Deloitte Touche, Ernst & Young och KPMG.

Det verkligt hemska, upprörande och tragiska i den här historien är att Arthur Andersen var helt oskyldigt. USA:s högsta domstol upphävde genom enhälligt beslut domen från den federala domstolen. Bland annat konstaterade högsta domstolen att AA funnits skyldigt utan några som helst bevis, de federala åklagarna hade brutit mot flera processregler och dessutom skrämt vittnen. För att nämna några saker. Men så går det när folk tror att ett privat företag inte går att lita på. Det försvinner på ett ögonblick, även om det de facto inte gjort någonting fel. Naturligtvis slapp de federala åklagarna och domstolen straff för detta justitiemord, som utan tvekan är det värsta i modern, västerländsk historia. Ingen ägare, anställd eller kund hos AA fick den minsta kompensation.

Låt oss då titta på staten och dess prestation som övervakare. Som tidigare konstaterats finns det över 12 000 personer på federal nivå i USA som inte gör något annat än övervakar och reglerar. För ändamålet finns flertalet federala myndigheter med övervakning och reglering som enda uppgift. Av dessa är SEC (Securities and Exchange Comission) den absolut mäktigaste.

Det är den federala staten som stiftat den speciallagstiftning som utgör den juridiska grunden för finansmarknadens aktörers verksamhet. Centralbanken, som skapades genom att kongressen antog lagen the Federal Reserve Act och förser aktörerna (och staten) med en ändlös mängd kredit, som skapas ur tomma intet. Vi har alltså ett system som både är skapat, reglerat, upprätthållet och övervakat av den federala staten. Utan all denna speciallagstiftning skulle den juridiska grunden för verksamheten inte finnas. Utan centralbanken skulle inte de faktiska förutsättningarna för verksamheten finnas. Tusentals människor i flertalet myndigheter gör inget annat än övervakar och reglerar.

Vad jag vill veta är följande: Om Enron-skandalen var Arthur Andersens fel, eftersom det i egenskap av revisor inte satte stopp för ledningens kreativa bokföring, hur kan då någon i hela världen påstå att dagens kris inte är statens fel? Kom ihåg att enligt den då gällande lagstiftningen i USA begicks de facto inget brott (vem var det nu som ansvarade för lagstiftningen, förresten?). AA hade varken juridisk grund eller formell befogenhet att anmäla Enron-ledningen för fiffel. Staten å sin sida har bevisligen all juridisk grund och formella befogenhet den skapar åt sig själv. Ändå upplever amerikanarna den värsta krisen sedan Depressionen, med alla möjligheter att bli den värsta någonsin.

Så jag frågar igen. Om det skall utses en bov i det här dramat, hur kan någon påstå att det inte skulle vara den amerikanska staten?

Vad göra i tider av kris? oktober 20, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
25 comments

Kalla mig stollig, men som ekonom lever jag efter grundprincipen att allt som är bra och vettigt på ett privatekonomiskt plan (mikronivå om man så vill) även är bra för ekonomin i stort. Som att spara. Sett ur privatekonomisk synvinkel är det alltid bra att spara om man vill höja sin inkomst. Detsamma gäller för ekonomin som helhet: välstånd skapas genom sparande, inte konsumtion.

Men nu är det kanske någon som undrar om samma sak gäller under kristider. När framtiden ser lite osäker ut, vilket den gör nu, är det förstås bra att spara så mycket som möjligt för att bygga upp en ekonomisk buffert. Men är det verkligen bra för ekonomin som helhet om folk drar ner på sin konsumtion och börjar spara? Leder inte detta till att krisen förvärras ytterligare om företag inte kan sälja sina produkter?

Om du frågar någon som anser att lågkonjunkturer skapas av sviktande konsumtion kommer de förstås att svara ja på denna fråga. Detta är dock fel. Lågkonjunkturer uppstår genom att entreprenörer och företag, genom inflation, lurats att tro att folk har börjat spara mer och minskat på sin konsumtion. Därmed genomför de investeringar i investeringsvaror och annat som ligger långt från slutlig konsumtion.

När det visar sig att folk inte alls börjat spara mer, att tillgången på sparmedel inte är större än tidigare och att de investeringar som gjorts i till exempel investeringsvaror inte är lönsamma (eftersom folk konsumerar lika mycket som tidigare) uppstår en kris. Krisen, vilket är ett nödvändigt ont, gör att de resurser som inte är förbrukade frigörs och kan återigen användas till att producera det som faktiskt efterfrågades (konsumtionsvaror).

Som den uppmärksamme märker finns det dock ett sätt som denna kris kan mildras på: genom att folk faktiskt just börjar spara mer. Krisen uppstod på grund av att olika aktörer agerade som om folk skulle ha börjat spara mer och konsumera mindre, trots att detta inte hade skett. Då säger det sig självt att krisen och återhämtningen blir mycket mindre smärtsam och långdragen om denna profetia faktiskt går i uppfyllelse i efterhand.

Så om man anser att man i dessa tider vill spara mer för att vara på den säkra sidan ska man inte tveka. Vad som är bra för din privatekonomi är bra för hela ekonomin.

Länge leve Keynesianismen oktober 13, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
10 comments

I år gick ”Nobelpriset” i ekonomi till Paul Krugman, mannen bakom den så kallade New Trade Theory. Jag ber om ursäkt för Wikipedia-länkarna, men av ren lathet orkar jag inte länka till något bättre.

Paul Krugman är typexemplet på en mainstream ekonom, med vilket menas att han inte entydigt hör till en viss skola, på det sätt som t.ex. Lew Rockwell hör till den österrikiska skolan. Enligt WP är han en nykeynesian, vilket duger lika bra som etikett som något annat. Hans New Trade Theory går i enkelhetens enkelhet ut på så kallad intelligent eller riktad protektionism. Teorin anför att lite protektionism kan vara bra om det hjälper landet att bygga upp en stark, nationell industri. Det att konsumenterna får betala lite mera så länge de protektionistiska åtgärderna är i kraft (t.ex. tullmurar) kompenseras av att landet på lång sikt vinner på att ha en stark industri.

Så här snabbt kan det låta hur vettigt som helst, men vid närmare granskning hittar man diverse brister i resonemanget. För det första är själva utgångspunkten tvivelaktig. Det finns ingen orsak att skydda en specifik industri eller industrier. Om landet är bra på att producera något så behövs inte skyddsåtgärder. Om det inte är bra på det kommer skyddsåtgärderna bara att leda till att resurser binds upp på ett icke optimalt sätt, det vill säga i investeringar som är mindre lönsamma än andra.

Det klassiska exemplet som detta brukar illustreras med är advokaten och sekreteraren. Advokaten tjänar in 500 i timmen på att vara advokat och 200 i timmen på att göra sekreterarsysslor. Det är alltså frågan om en riktig mångsysslare. Hans sekreterare tjänar in 50 i timmen på att vara advokat och 150 i timmen på att göra sekreterarsysslor. Märkväl att trots att advokaten är produktivare som sekreterare än vad hans sekreterare är, så tjänar han ändå på att sätta hela sin tid på att vara advokat och låta sekreteraren vara sekreterare. På så sätt gör båda vad de är bäst på, vilket leder till maximal produktion.

Samma princip kan tillämpas på länder. I stället för att binda resurser i industrier som landet behöver tullmurar för att bygga upp, är det bättre att direkt satsa på sådan produktion som är konkurrenskraftig. I det här läget brukar det direkt höjas röster att det ligger i det nationella intresset att ha en stark, nationell industri, t.ex. bilindustri, trots att man inte kan konkurrera med andra producenter. Huruvida det är sant kan man debattera i all oändlighet, men poängen är att det är en politisk debatt. Det finns inga nationalekonomiska orsaker till varför protektionism är bra. Protektionistiska åtgärder har alltid vidtagits av politiska skäl och genom politiska beslut.

Ett annat problem med att utgångspunkten att ”lite protektionism, för en viss industri, för en viss tid eller tills vissa villkor uppfylls” är att det blir fråga om rent godtycke. Vem avgör vilka industrier som skall skyddas? Vem avgör vilken omfattning skyddet skall ta? Vem avgör när skyddet har fortgått länge nog? Vem avgör vilka villkor som bör vara uppfyllda? Och så vidare. Dessutom måste man ställa sig frågan att om lite protektionism är bra, varför är då inte mycket protektionism bra? Var går gränsen? Återigen kommer inte besluten att ha någonting med ekonomi att göra, utan handla om politik. Alla industrier kommer givetvis att lobba för att just de skall skyddas. Bilindustrin i USA torde väl vara skolexemplet.

Att en keynesian får Nobelpriset är föga överraskande i sig, inte minst för att keynesianerna är så mångtaliga. Vad jag däremot har svårt att förstå är hur någon kan hysa den minsta tilltro till keynesiansk ekonomi. Det beror på följande:

Den keynesianska teorin låg till grund för Västvärldens genom historien mest spektakulära ekonomiska misslyckande, New Deal. Endast Sovjetunionen kan skryta med en mer katastrofal kollaps än detta inhumana vanvett som Hoover och framför allt FDR tvingade på de stackars amerikanerna, som led efter börskrachen 1929. Att en depression blir så djup och så lång, över 15 år, är helt omotsvarat i Västerländsk ekonomisk historia. New Deal bestod av hundratals, om inte tusentals olika policyåtgärder och varenda en ledde till depressionen blev djupare och längre. Även om FDR och hans lakejer hade velat göra allt så hemskt och outhärdligt som bara var möjligt, kunde de inte ha gjort det bättre. Tankefelen i New Deal paketet var så fundamentala att det är fullständigt obegripligt att förstå hur någon människa, ekonom eller inte, faktiskt kunde tro på vansinnet. Men trodde gjorde man och det gör man än idag.

Men det tar inte slut där. Efter sitt episka misslyckande på 1930-1940 talen kom nästa fenomen som slog keynesianerna med häpnad, stagflationen på 1970-talet. Den så kallade Phillips-kurvan, med vilken keynesianerna trodde sig ha bevisat förhållandet mellan arbetslöshet och inflation, ställdes helt på ända. Enligt kurvan ökar inflationen i takt med att arbetslösheten minskar och tvärtom, men nu hände det omöjliga. Både inflationen och arbetslösheten ökade samtidigt. Varför det överhuvudtaget troddes finnas något samband mellan inflation och arbetslöshet beror sannolikt på den felaktiga definition av inflation som användes.

Jag antar att det var efter stagflationens härjande som till och med keynesianerna började tvivla på sin teoriska grund. Därför talar man nuförtiden om neokeynesiansim, som då tydligen skall vara något annat. Några större skillnader känner jag dock inte till. Om någon gör det får personen ifråga gärna berätta.

Av ren princip ställer jag mig skeptisk till allt som börjar med ”ny”, eftersom det antyder att det gamla var något icke fungerande strunt. Därför gillar jag inte heller termen ”nyliberalism”. De riktiga liberaler som kallar sig nyliberaler (t.ex. Johan Norberg), är i mina ögon inte på något sätt nyliberala, eftersom de vad jag kan se inte avviker från den klassiska liberalismen. Dessutom tycks det överhuvudtaget råda stor förvirring om vad nyliberalism faktiskt är. Alla verkar ha sina egna uppfattningar.

I vilket fall som helst så gratulerar jag Paul Krugman till sitt pris. Keynesiansimen lever och mår bra. Det är därför världsekonomin inte gör det.

Svaret till Fellamans ledare i Nyan 25.9.2008 oktober 12, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Nationalekonomi.
18 comments

Som jag skrev tidigare så skickade jag ett mail med kommentarer till Nina Fellman efter att ha läst hennes ledare. Inte helt överraskande så har det varit dödstyst från hennes håll. Eftersom Fredrik så förtjänstfullt gick igenom Tuominens ledare, så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att publicera det mail jag skrev till Fellman. I allt väsentligt var ju de två ledarna helt identiska. Båda två utgår således från att marknaden varit fri och att staten är helt utan ansvar och måste rädda marknaden från sig själv.

Det är förstås så fel det bara kan vara. Nedan mailet till Fellman:

————
Bästa fru Fellman

Ni har helt rätt i att finansmannen Soros värnat för en finansiell kris, kanske till och med så tidigt som för ett halvår sedan. Det är dock knappast så imponerande, om man betänker att österrikiska ekonomer som Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek, Murray Rothbard med flera har förklarat och varnat för den centralbanksstyrda penningpolitikens faror i ca. 100 års tid. Den kris som rullas upp i dagens USA har samma orsaker som Wall Street kraschen, stagflationen på 1970-talet, finska bankkrisen i början av 1990-talet, dot.com bubblan i början av 2000-talet med flera, med flera.

Ni skriver: ”När dammet börjar lägga sig efter den amerikanska bankkrisen är analysen lika tydlig som evigt återkommande: Det var girigheten som fick storbankerna på fall.

Denna ”analys” är blott en bråkdel av den verkliga orsaken. Grundproblemet är inflationen och FRB-systemet. Inflationen är den åtgärd centralbanken vidtar då den skapar mer kredit, som sedan injiceras in i banksystemet. Väl där, expanderas krediten pga FRB-systemet (fractional reserve banking system). Följden blir en enorm ökning av penningmängden. Denna skapade kredit lånas sedan ut, i många fall till sådana som inte har råd, eller vars säkerhet är något som förväntas hålla eller stiga i värde, men som visar sig sjunka. Det säger sig självt att då bankerna själva kan skapa i det närmaste ändlösa mängder pengar, samt alltid vid behov får mera kredit att expandera av centralbanken, så kommer de inte att vara lika nogräknade med vem de beviljar lån. Att det sedan finns lagar som tvingar dem att ge lån till medellösa personer gör givetvis inte saken bättre.

Det som möjliggör ovan beskrivna verksamhet är det faktum att valutan inte är knuten till något konkret, något över vilket centralbanken saknar kontroll. Skulle USA ha guldmyntfot vore det helt enkelt inte praktiskt möjligt att skapa hundratals och tusentals miljarder dollar ur tomma intet. Utan FRB, skulle man måsta skilja mellan depositionsbanker och lånebanker. De förra skulle inte låna ut något alls, utan bara tjäna som förvaringsinstitut och förmedla betalningstjänster. De senare skulle låna ut pengar som grundar sig på verkligt sparande. Med andra ord skulle de som lånar ut sina pengar till lånebankerna gå med på att denna lånar ut dem vidare. Banken skulle då måsta ha stenkoll på vem som beviljas lån, eftersom den måste ha fått tillbaks lånet då banken själv skall betala till dem som banken lånat av. På så sätt skulle penningmängden aldrig öka.

Dagens problem är alltså just och precis den av centralbanken vidtagna åtgärden inflation, eftersom den sätter igång kreditexpansionen som i sin tur leder till konjunkturcykeln (bubblor som spricker). Den kris vi ser idag är den direkt följd av den massiva ökningen av penningmängden 2000 – 2004, då Greenspan sänkte räntan från dryga 5 % till 1 %, för att hålla dot.com bubblan mer eller mindre intakt. Vad man fick i stället är dagens finanskris. Det är en mycket svepande analys av läget, men täcker de viktigaste faktorerna. Bankiernas girighet är föga mer än en konsekvens av gällande system, ett system som staten och centralbanken själva har skapat för att kunna idka inflation, som är en mycket viktig inkomstkälla för staten. Det förklarar också statens villighet att ”rädda” så många av de stora finanshusen. Den behöver dessa banker och kreditinstitut, eftersom de står för det forum på vilket centralbanken kan bedriva expansiv penningpolitik, dvs skapa nya pengar ur tomma intet.

En annan sak som ofta glöms bort är låntagarnas ansvar. Att bankerna inte borde ge lån hur som helst är givet, men nog är det skäl att kritiskt granska den andra gruppen också. Vuxna människor borde åtminstone ha någon form av uppfattning om vad man kan göra. Dessutom är det just dessa ”stackars husägare” som används som politisk hävstång för att motivera det ena statliga ingreppet efter det andra. Att säga att bankerna räddas på skattebetalarnas kostnad är en sanning med enorm modifikation. Utan den poltiska tyngd alla låntagare ger, som för övrigt räddas lika mycket som bankerna, skulle dessa omoraliska och synnerligen okloka ingrepp inte kunna göras. Dessutom är det till stor del vänsterns drömmar om jämlikhet och högerns drömmar om kärnfamiljen som banat väg för denna expansiva pennigpolitik till att börja med.

Ni skriver ”När kapitalismens självreglerande system kollapsar på hög nivå är omfattningen sådan att staten är tvungen att gripa in för att inte skapa en panik som skadar medborgarna mer än om man lät de finansiella systemen krascha i lugn och ro.

Har ni den minsta aning om hur otroligt överreglerad den finska finanssektorn är? Banker och försäkringsbolag lyder helt andra lagar och föreskrifter än vanliga företag. De har helt egna redovisningsregler, egna skatteregler, övervakas av inte mindre än två separata myndigheter (Finansinspektionen och Försäkringsinspektionen), varje år ger finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet ut nya föreskrifter som måste följas och man måste ha diverse olika tillstånd för ens börja idka bank- eller försäkringsverksamhet. För att nämna några saker. Det är så långt bort från ”självreglerad kapitalism” man kan komma. Det är fråga om genomreglerad statlig corporatism, vilket händelsevis råkar vara den facistiska ekonomiska modellen. T.ex. USA:s ekonomi har, framför allt sedan FDR, fungerat efter denna modell.

Ni fortsätter ”Det är det däremot mellan varven, och den beska medicinen heter statlig styrning och reglering.

Som förklarat ovan är det just den stagliga styrningen och regleringen som är problemet. Det var staten som beslöt slopa guldmyntfoten och det var staten som beslöt göra FRB-systemet till den förhärskande modellen. Vad gäller girighet så står staten i en klass för sig. Hela poängen med systemet är att förse staten med en tredje sorts finansiering, utöver beskattning och upplåning. Det är staten själv som är en största enskilda mottagaren av de pengar som centralbanken skapar. Att förlita sig på staten för att bekämpa girighet låter således en aning tveksamt. Än mer tveksamt blir det då man betänker det faktum att statliga tjänstemän och politiker världen över tjänar miljardertals euro om året i mutor, bidrag och övriga former av korruption.

Högaktningsfullt,

Kaj Grüssner
————–

Fredrik Sonck svarade inte heller, då jag kommenterade hans ledare i somras. Kanske det har något principbeslut på att inte besvara kritiska mail. Det vore både beklagligt och konstigt, för till och med HBL:s ledarskribenter brukar ta sig tid att göra det. Jag har en rätt omfattande korrespondens med Björn Sundell på HBL och även om jag tycker att han har fel i det mesta han skriver så respekterar jag han honom för att han åtminstone svarar.

Till och med Simon Jenkins svarade då jag hade kritiserat hans kolumn i The Guardian. Tydligen hade han aldrig hört talas om the Austrian School, vilket är en rätt stor bedrift för en ekonomisk journalist och kommentator…

Bästa någonsin oktober 10, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
6 comments

Om ni inte redan har den, köp Ålandstidningen i dag (fre 10 okt) och slå upp sidan 18. Då får ni läsa en glugg som enligt en kollega till mig ”är den bästa glugg jag någonsin läst. Den förklarar allt som är fel med den amerikanska ekonomin”. Får inte missas.

Penningmängd, förmögenhetsmassa och utlåning oktober 6, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Korruption, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Signaturen . undrade varför han ska behöva vänta på någon som har ledigt guld för att få sätta sitt 200.000€ opantade hus i säkerhet för 140.000€ i kontanter. Även om han vägrar diskutera med mig så tänkte jag att jag skulle ge honom ett svar på den frågan.

De pengar man lånar har inte någonting med den säkerhet man ställer att göra. Pengarna har skapats ur tomma intet genom inflation och kreditexpansion. De har ingenting med den existerande förmögenhetsmassan att göra. Det finns ingen som helst koppling eller korrelation mellan penningmängd och förmögenhetsmassa. De är helt frånskilda från varandra och lever helt egna liv. Om den egna ökar mer den andra i våldsam takt blir det antingen hyperinflation eller hyperdeflation. Det förra är i allmänhet rätt besvärligt (se Zimbabwe), medan det senare är tämligen trevligt (se de radikalt sjunkande priserna i USA 1880 – 1890).

Däremot finns det ett förhållande mellan värdet på pengarna och förmögenhetsmassan. Om förmögenhetsmassan ökar snabbare än penningmängden, ökar värdet per penningenhet, t.ex. euro eller dollar. Ökar penningmängden snabbare än förmögenhetsmassan, sjunker värdet per enhet. Det finns alltså aldrig något skäl till att skapa nya pengar ur tomma intet. Den oundvikliga följden av det är artificiellt låga räntor som i sin tur uppmuntrar till olönsamma investeringar. Dagens finanskris är ett underbart exempel på just detta, ett av en stor mängd exempel.

Naturligtvis skall Punkten få pantsätta sitt hus hur han vill. Ingen försöker frånta honom denna rätt. Det är frågan om vad bankerna skall få göra. Idag får de låna ut pengar de helt enkelt inte har och det får de göra tack vare en myriad olika speciallagar och regler. Det är det som österrikare och liberaler (dvs sådana som Fredrik och jag, inte libbarna på Åland) opponerar sig mot. Utgångspunkten för att få lån är skall inte vara den säkerhet låntagaren kan ställa, utan vad långivaren faktiskt har att låna ut. Så är det inte idag.

Om jag råkade ha 140.000 euro kontant i mitt kassaskåp så skulle Punkten lika gärna kunna låna pengarna av mig. Varken staten eller någon annan skulle ha något emot det. Men om jag inte hade dessa 140.000 euro i mitt kassaskåp, utan gick ner till källaren och tryckte upp 140.000 euro i perfekt förfalskade sedlar, då skulle jag hamna i fängelse. Det skulle för övrigt Punkten också, om staten kan visa att han visste eller borde ha vetat att de pengar han lånade och sedemera använde var förfalskade.

Vad bankerna gör är just och precis det här. De har inte riktiga pengar att låna ut, dvs pengar som grundar sig på verkligt sparande. Därför skapar de nya pengar ur tomma intet som de sedan lånar ut till Punkten, med hans som säkerhet. Skillnaden mellan mig och banken är att banken för göra så här, men det får inte jag, ej heller någon annan som inte fått specialtillstånd av staten.

Jag motsätter mig detta av både ekonomiska och moraliska skäl. Ekonomiskt för att inflation och FRB leder till konjunkturcyklen, dvs sprickande bubblor. Resurser binds upp i olönsamma investeringar. Det är mycket skadligt, eftersom resurserna som bekant är begränsade och vi har därför inte råd att slösa med dem. Moraliskt motsätter jag mig detta eftersom det i praktiken är stöld. Staten och bankerna stjäl givetvis inte vanliga individers pengar bokstavligen (som de gör genom beskattningen), utan de stjäl pengarnas värde. Då nya pengar skapas har de fortfarande hela sitt värde kvar, vilket betyder att de som får använda pengarna först blir mycket rika. De som får dem sist, däremot, får dem först då de tappat det mesta av sitt värde. Än värre är att det inte bara är de nya pengarna som tappar sitt värde, samtliga pengar gör det, även de besparingar som folk hade före de nya pengarna skapades. Detta värde förs över till de rika och mäktiga, dvs den finansiella och politiska eliten. Det var det somRon Paul menade då han sade att inflation är en sorts skatt.

Punkten har helt rätt i att ingen på förhand kan veta vilken investering som kommer att visa sig lönsam. Men vad han glömmer är att räntans kanske viktigaste uppgift är att signalera konsumenternas preferenser till de som funderar på att investera. Ju korrektare denna signal är, desto mindre misslyckanden kommer att ske. I stället för att ha 9 eller 99 eller 9 999 misslyckade projekt på ett lyckat, skulle vi kanske ha 9 lyckade projekt på ett misslyckat. Med guldmyntfot och full reserve banking skulle dessa kluster av felinvesteringar inte ske, värdet på våra inkomster och besparingar skulle öka och priserna skulle sjunka. Idag är det tvärtom.

Den som tycker att dagens system är bättre får gärna förklara varför.

Barnarbete och hyckleri oktober 4, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
11 comments

En liten fundering: varför blir folk oerhört rabiata om de får veta att de köpt en matta från en fabrik som använder sig av barnarbetare, medan de varje dag konsumerar filmer, tv-serier och reklam som använder sig av barnskådespelare (ibland spädbarn)? Varför är det ena okej men inte det andra?

Chockerande fel oktober 2, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
10 comments

Kommer ni ihåg Shock Doctrine av Naomi Klein, den där boken alla pratade om men som ingen läst? Boken innehöll en ganska intressant tes, nämligen att kapitalister/nyliberaler/neocons alltid utnyttjar tider av ekonomisk och politik kris för att driva igenom sin egen, impopulära politiska agenda. Och med intressant menar jag att den var intressant på samma sätt som tesen att Zlatan Ibrahimovic är en usel fotbollsspelare är intressant. Den är så uppenbart fel att det blir intressant att fundera på hur man kan komma på något så dumt.

I och med att vi nu befinner oss i en ekonomisk kris kan det vara roligt att se hur jävla fel Klein egentligen hade. För om hon hade haft rätt hade vi kunnat se en tydlig trend mot privatisering, avreglering och så vidare under pågående kris. Istället ser vi hur banker förstatligas, hur stater använder skattebetalarnas pengar för stödpaket (vilket dock Klein anser vara nyliberalt), hur dessa stater sedan villkorar dessa stödpaket mot ökad kontroll, hur vi går mot en ännu mer reglerad finanssektor, och så vidare. Det är med andra ord helt som vanligt: när den statliga interventionismen krisar försöker man med mer av samma medicin tills patienten dör.