jump to navigation

The Federal Government vs. Arthur Andersen oktober 21, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
trackback

Dagens amerikanska finanskris har, i likhet med alla andra kriser, på allvar satt igång pekafinger-leken. När kriser inträffar är den första reaktionen alltid att utse syndabockar. Föga överraskande, och inte helt felaktigt, har de flesta fingrar pekats mot de privata aktörerna, det vill säga bankerna, försäkringsbolagen och andra långivare/placerare. Media har krävt ökad reglering, ett krav som givetvis fått bifall av politiker och tjänstemän. De få parter, som t.ex. Svenskt Näringsliv, som hävdat att staten är den stora boven har snabbt blivit utsatta för personangrepp och annat otrevligt. Naturligtvis är krisen inte statens fel. Ingen kris är någonsin statens fel. Åtminstone om man får tro staten själv och dess lakejer på Fleet Street.

Föga osökt kommer jag att tänka på Enron-skandalen. Ni minns säkert den. De giriga och omoraliska Ken Lay, Jeff Skilling samt några andra höjdare i bolaget hade med revisorns hjälp gömt undan en massa skulder i så kallade special entities, som inte behövde redovisas i bokslutet. Dessutom hade man lurat de anställda att pensionsspara i bolagets aktier. När Enron sedan gick omkull förlorade arbetarna inte bara sina jobb, utan även sina pensioner. Det var då som helvetet brakade lös.

I en hittills omotsvarad häxjakt utsågs revisionssamfundet Arthur Andersen till den stora syndabocken, eftersom det inte rapporterat Enron-höjdarnas skandalösa sätt att gömma undan bolagets skulder och på så sätt hålla värdet på aktien uppe. I en summarisk rättegång i bästa Moskvaprocess anda fanns revisionssamfundet skyldigt. Kort efteråt var Arthur Andersen, då en av de så kallade Big 5 och enligt många det bästa och pålitligaste revisionssamfundet i världen, ett minne blott. På några månader försvann ett samfund med över 85 000 anställda globalt. Det är därför man numera talar om Big 4, med vilket menas världens fyra stora revisionssamfund: PWC, Deloitte Touche, Ernst & Young och KPMG.

Det verkligt hemska, upprörande och tragiska i den här historien är att Arthur Andersen var helt oskyldigt. USA:s högsta domstol upphävde genom enhälligt beslut domen från den federala domstolen. Bland annat konstaterade högsta domstolen att AA funnits skyldigt utan några som helst bevis, de federala åklagarna hade brutit mot flera processregler och dessutom skrämt vittnen. För att nämna några saker. Men så går det när folk tror att ett privat företag inte går att lita på. Det försvinner på ett ögonblick, även om det de facto inte gjort någonting fel. Naturligtvis slapp de federala åklagarna och domstolen straff för detta justitiemord, som utan tvekan är det värsta i modern, västerländsk historia. Ingen ägare, anställd eller kund hos AA fick den minsta kompensation.

Låt oss då titta på staten och dess prestation som övervakare. Som tidigare konstaterats finns det över 12 000 personer på federal nivå i USA som inte gör något annat än övervakar och reglerar. För ändamålet finns flertalet federala myndigheter med övervakning och reglering som enda uppgift. Av dessa är SEC (Securities and Exchange Comission) den absolut mäktigaste.

Det är den federala staten som stiftat den speciallagstiftning som utgör den juridiska grunden för finansmarknadens aktörers verksamhet. Centralbanken, som skapades genom att kongressen antog lagen the Federal Reserve Act och förser aktörerna (och staten) med en ändlös mängd kredit, som skapas ur tomma intet. Vi har alltså ett system som både är skapat, reglerat, upprätthållet och övervakat av den federala staten. Utan all denna speciallagstiftning skulle den juridiska grunden för verksamheten inte finnas. Utan centralbanken skulle inte de faktiska förutsättningarna för verksamheten finnas. Tusentals människor i flertalet myndigheter gör inget annat än övervakar och reglerar.

Vad jag vill veta är följande: Om Enron-skandalen var Arthur Andersens fel, eftersom det i egenskap av revisor inte satte stopp för ledningens kreativa bokföring, hur kan då någon i hela världen påstå att dagens kris inte är statens fel? Kom ihåg att enligt den då gällande lagstiftningen i USA begicks de facto inget brott (vem var det nu som ansvarade för lagstiftningen, förresten?). AA hade varken juridisk grund eller formell befogenhet att anmäla Enron-ledningen för fiffel. Staten å sin sida har bevisligen all juridisk grund och formella befogenhet den skapar åt sig själv. Ändå upplever amerikanarna den värsta krisen sedan Depressionen, med alla möjligheter att bli den värsta någonsin.

Så jag frågar igen. Om det skall utses en bov i det här dramat, hur kan någon påstå att det inte skulle vara den amerikanska staten?

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: