jump to navigation

Tid för bloggande januari 28, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
2 comments

Som ni säkert har märkt så har det återigen varit en paus här på bloggen. I vanlig ordning beror det på att skribenterna är lite för upptagna med förvärvsarbete och därtillhörande aktiviteter för att få något vettigt till stånd. Det har stört mig rätt mycket att jag inte kunnat skriva något.

Men nu på fredag far jag upp till Kajana för att fira min Morfars 90-årsdag och tänker ta tillfället i akt att producera något läsbart. Det har ju hänt en hel del på senaste tiden, både i världen och vårt eget hemland. Så förhoppningsvis kommer det att börja dyka upp nya poster någon gång nästa vecka.

Vår kunniga finansminister januari 12, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

I dagens Kauppalehti uttalar sig finansminister Jyrki Katainen om finanskrisen. Så här säger han:

Itselleni tuo toivoa ja positiivsita tekemisen draivia se, että kriisin luonne ja sen seurakuset pystytään hahmottamaan kohtuullisen hyvin.

Fritt översatt säger Katainen att det som fyller honom med hopp och drive att göra positiva saker är att man förstår krisens natur och dess följder tämligen väl.

Det låter ju bra, men den förståelse Katainen talar om lyser med sin frånvaro. Både amerikanska och europeiska politiker, centralbanksdirektörer, hovekonomer och journalister talar hela tiden om ökad reglering, ökade offentliga utgifter och en myriad olika program för att öka konsumtionen och därmed hålla priser och löner uppe.

Kanske Katainen har kommit till insikt om hur ekonomin fungerar och den österrikiska förklaringen på konjunkturcyckeln, men tyvärr ter det sig tämligen osannolikt.

Inte blir man gladare heller då man ser följande Facebook causes och hemsidor som förklarar att det är konsumtionen som håller ekonomin igång och att man inte ska låta sig skrämmas till att spara och avhålla sig från att investera. Detta av personer som är tillräckligt engagerade för att starta causes och hemsidor för att lindra finanskrisens skadliga verkningar! Då man påpekar för dessa engagerade personer att de är fel ute, ja då blir man tillsagd att hålla sig till sina egna idéer.

Det är sannerligen inte lätt när det är svårt…

Guld och depressioner januari 9, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
14 comments

Motverkar det faktum att stater spenderar mer och att vi inte lägre har guldmyntfot depressioner? Den, som Ankarloo med flera skulle uttrycka det, ”nyliberala” Economist menar det:

Even before the Great Depression, downturns were typically much deeper and longer than they are today. One reason why recessions have become milder is higher government spending… Another reason is that in the late 19th and early 20th centuries, when countries were on the gold standard, the money supply usually shrank during recessions, exacerbating the downturn. Waves of bank failures also often made things worse.

För egen del tror jag inte att de ekonomiska krascherna skulle bli svårare om vi hade en guldmyntfot eller om stater inte var fullt så effektviva när det gäller att stjäla och spendera folks pengar. Att bevisa att det faktiskt är eller inte är så låter sig dock inte göras i en handvändning. Men några korta kommentarer om varför man inte ska köpa Economists åsikter rakt av kan jag nämna.

För det första är det svårt att dra några slutsatser av observationen att variationen i den årliga tillväxten i USA varit mindre under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet jämfört med 1800-talet och början av 1900-talet. Vi talar om två totalt olika ekonomier, där skillnaden förstås inte bara utgörs av olika penning- och finanspolitik. USA enormt mycket rikare i dag, och det är ett välkänt faktum att rika länders tillväxt är stabilare än fattiga länders. Inte lika hög under uppgångar, men heller inte lika låg under nedgångar. Sedan har det under detta dryga sekel tillkommit mängder med innovationer, inte minst med den hastighet information sprids, som hjälper till att mildra dagens kriser. Och så vitt jag vet var det inte Keynes som upfann datorn.

För det andra måste man studera alla dessa kriser i detalj: vad utlöste dem och vad gjorde att de blev så svåra, eller milda, som de faktiskt blev? Utan att gå igenom dem alla, vilket jag varken kan eller orkar, är det svårt att skylla guldmyntfoten eller avsaknaden av statlig intervention för att kriser uppståt och eskalerat.

För det tredje är ytterligare en bieffekt av Keynesiansk konjunkturpolitik (förutom återkommande kriser) att den långsiktiga tillväxten blir lägre när resurser slösas bort i ineffektiva branscher. Och om man tittar på perioder med guldmyntfot och relativ laissez-faire kan man lätt dra slutsatsen att tillväxten varit högre än när en Keynesiansk politik dominerat. Jämför bara USA under 1970- och 1980-talet med 1800-talet (eller Bretton Woods-eran för den delen).

Nyliberala marknadsmyter januari 6, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Bokrecensioner.
add a comment

Under mellandagarna läste jag igenom Daniel Ankarloos ”Marknadsmyter – en kritisk granskning av nyliberala påståenden”. Ankarloo är filosofiedoktor i ekonomisk historia och lektor i socialt arbete med inrikning socialpolitik vid Malmö högskola och har skrivit en bok som ”avslöjar” olika ”nyliberala myter” som tydligen dominerar den eknomiska debatten. Enligt Ankarloo så präglas debatten av vissa nyliberala sanningar som är bortom kritik, ett intressant påstående med tanke på hur t.ex. Ron Paul hölls i skymundan under primärvalen.

Boken säger sig alltså kritisera nyliberalismen, marknads- eller världskapitalismen och marknaden överlag. Det gör han inte. Vad han gör är att han klumpar ihop korporativism, neoklassisim, klassisk liberalism och den österrikiska skolan till ett och samma och kallar det för nyliberalism och nyliberal ekonomisk teori. Problemet är att han nästan helt ignorerar den klassiska liberalismen och framför allt den österrikiska skolan. I stället skriver han långa kapitel om hur ohistorisk och asocial den neoklassisistiska jämviktsteorin är och därför inte duger till att förklara hur verkligheten verkligen fungerar, varför teorin inte bara är bristfällig, utan också irrelevant. Det är ett uttryck han tycker om och använder ofta, den nyliberala teorin är irrelevant. På sina ställen talar han faktiskt om sakens rätta namn, det vill säga neoklassisim och dess jämviktsteori, men alltid i kontexten att det är nyliberal ekonomisk teori.

Det lilla stycke han ägnar åt den nyösterrikiska marknadsteorin och dess idéer om kulturell evolution och den spontana ordningen, präglas av förundran och oförståelse. Han förstår inte vad österrikarna egentligen talar om, så han kan inte heller kritisera den på samma sätt han kritiserar neoklassisismen. Därför nöjer hans sig med att bara avfärda den för det kan ju inte funka på det sättet och det lämnar en massa frågor obesvarade. Givetvis lämnas inga frågor obesvarade, det är bara det att Ankarloo inte förstår svaren, han förstår inte teorin. Det är heller inte så konstigt, eftersom han överhuvudtaget är så okunning om den österrikiska skolan.

Hans okunskap illustreras av hur han talar om den nyösterrikiska skolan och upphöjer den kultförklarade Friedrich von Hayek till skolans frontfigur. Det förklaras sannolikt av att Hayek är mest känd bland mainstreamare, men då man talar om kultförklarade frontfigurer talar man om hur likatänkare, alltså hur andra österrikare och klassiska liberaler ser honom. Som ekonom var han givetvis briljant, men hans expertis låg inom penningteorins område vilket har mycket litet med de teorier som Ankarloo talar om att göra. Som filosof kommer han långt ner på listan. Den österrikiska skolans frontfigurer, om man vill tala om sådana, är Ludwig von Mises och Murray Rothbard. Dock bör det påpekas att den österrikiska skolan inte gärna ägnar sig åt persondyrkande på det sätt som Keynesianister och Marxister gör.

En annan sak som drar ner kvalitén på boken är det faktum att Ankarloo inte riktigt definierar nyliberalism. Han tar några lösryckta fraser här och där, som begränsad stat och fri marknad och frihandel, men tycks ha en väldigt dimmig bild av vad detta innebär. Till exempel tycks han tro att det har rått frihandel i världen de senaste 30 åren och att Bushadministrationen på något sätt är kännetecknande för världskapitalismen. Han namnger ingen av de författare och filosofer som utformat den klassiska liberalismen. Inte ett ord om vad Mises, Bastiat eller Jefferson skrivit och sagt.

Det där med världs- eller marknadskapitalism är något som han inte heller definierar trots att han använder orden hela boken igenom. Allt som sker i världen idag är världskapitalism, alla länders ekonomiska system grundar sig på världskapitalism, är världskapitalism. Åtminstone är det den bild man får då man läser boken. Begreppet kan alltså inrymma precis vad som helst, både den nordiska socialdemokratiska modellen och den amerikanska korporativistiska modellen, plus den fria marknadskapitalismen som österrikare och klassiska liberaler förespråkar. Just det här ihopklumpande av totalt olika fenomen till ett och samma är kännetecknande för hela boken, och är i mina ögon föga mer än intellektuell ohederlighet kombinerat med okunskap.

Jag kan inte låta bli att tänka på Johan Norbergs recension av Naomi Kleins ”The Shock Doctrine” och hans omdömen om den boken. Han kunde lika gärna ha talat om Ankarloos bok. Faktum är att han nog kommer att göra det också, eftersom Ankarloo ägnar långa stycken åt att kritisera Norbergs rapport om ekonomisk utveckling de senaste 40 åren, som han skrev tillsammans med Globaliseringsrådet. Det skall bli kul att se vad Norberg har att säga om den här boken och Ankarloos kritik.

Jag har själv skickat ett rätt långt mail till Ankarloo i vilket jag påpekar vissa brister och felaktigheter i hans bok. Mailet kan läsas här. 

Mycket vill ha mer januari 4, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
1 comment so far

Från senaste Economist:

We have seven agencies overseeing banking, securities and futures, and they still allowed the banks to behave like lunatics and failed to spot Benrie Madoff’s Ponzi Scheme.

Sju olika myndigheter som övervakade den finansiella sektorn, och folk tror fortfarande att det är mer regleringar och övervakning som behövs. På ritbordet kanske regleringar ser bra ut, men det är så här det alltid slutar i verkligheten.

Rädda barerna! januari 3, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Småprat.
add a comment

Ett skäl till varför bilindustrin måste stödjas är att om biltillverkarna tillåts gå omkull drar de mängder med underleverantörer med sig. Som barerna i Detroit till exempel, utan Ford skulle de kursa illa kvickt.

Hur är det med minnet? januari 1, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
add a comment

Hittade en post på ett debattforum där jag gör mig lustig över USA:s låga sparkvot och menade, även om jag uttryckte genom sarkasm, att detta skulle innebära problem. Året var 2005. Nu är det 2009 och vi vet hur det gick.