jump to navigation

Varför sparande är så bra februari 24, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
1 comment so far

I finanskrisens tider har den intellektuella kampen mellan de som förespråkar sparande och de som förespråkar statsfinansierad konsumtion blivit allt tydligare. Den politiska klassen påstår att fortsatt skuldbaserad konsumtion är absolut nödvändigt för att undvika att krisen fördjupas ytterligare. De får stöd av keynesianska, nobelprisvinnande ekonomer som Paul Krugman. Det är förstås inte så konstigt. Förespråkandet av skuldbaserad konsumtion betyder en stor roll för staten i form diverse stödpaket. Staten föregår också med gott exempel. Den har inga pengar själv, så den lånar upp en massa pengar som den sedan spenderar på olika sätt. Här i Finland proklamerade finansminister Katainen stolt att han (!) var beredd att öka statsskulden med 40-50 miljarder euro om så krävdes. Så hjältemodigt av honom. I USA har skuldsättningen redan ökat med dryga 1000 miljarder euro. Budgetunderskottet väntas bli större än det.

På andra sidan skranket står de österrikiska ekonomerna som redan under en längre tid sagt att sparandet måste öka, annars hägrar depression och i värsta fall hyperinflation. Österrikarna menar att det just är den skuldbaserade konsumtionen som orsakat krisen till att börja med och det enda sättet att lösa den är att öka sparandet, trots att det på kort sikt kommer att leda till konkurser och arbetslöshet. Med andra ord måste vi låta marknaden korrigera sig själv, likvidera alla felinvesteringar och börja ackumulera verkligt kapital igen.

Problemet med fortsatt skuldbaserad konsumtion gick jag igenom i bloggserien ”De sjunkande prisernas malström”, så jag kommer inte att utveckla det ytterligare. Däremot erbjuder jag följande tankelek, som Ron Paul brukar använda nu och då.
Tänk dig att du lånar en miljon euro i månaden. Dina personliga finanser är på topp, liksom din konsumtion. Du kan köpa vad du vill, hur mycket du vill. Men vad händer då det blir dags att betala amortering och ränta? Plötsligt verkar inte ständigt ökande skuldsättning så hemskt smart, eller hur? Föreställ dig att du helt enkelt trycker pengarna själv i stället för att låna dem och att alla andra gör på samma sätt. Verkar det som en hållbar, långsiktig utveckling? Jag tycker åtminstone inte det, men det är just det här som både USA och EU-länderna håller på med. Och eftersom individerna inte kan göra det, både av ekonomiska och rent juridiska skäl, så gör staten det å deras vägnar. Precis som Katainen och Obama.

Det fina med sparande är att det leder till kapitalackumulation. Sparande betyder alltså att man avstår från konsumtion. Om din nettoinkomst är 1000/månad och du sparar 200, så ackumulerar du 200 i kapital varje månad. Det i sin tur innebär att resurser blir tillgängliga för investeringar. Dessa investeringar leder till ökad produktion vilket är det samma som ökad ekonomisk tillväxt och höjd levnadsstandard. (se Den ekonomiska krisen i USA, del 1)

Vad som helt glömts bort är att ökad penningmängd inte betyder ökade resurser och rikare ekonomi. Penningmängden som sådan har ingenting med en ekonomis förmögenhetsmassa att göra. Ett land blir inte rikare genom att centralbanken trycker mera pengar, vilket Zimbabwe är ett ypperligt exempel på.

För att kunna förverkliga ett projekt krävs det alltså verkliga resurser. Ludwig von Mises illustrerade detta med den klassiska historien om mästerbyggaren. När han börjar bygga sitt hus tror han att han har 20 procent mer tegelstenar än vad han egentligen har. Han har givits felaktig information. Föreställ dig att det inte går att skaffa fler tegelstenar. Vi lever trots allt i en värld med knappa resurser. Vad är det bästa att göra i det här läget? Borde man upplysa honom att han inte har tillräckligt med tegelstenar redan i början av byggandet, eller borde man supa honom full och därmed få honom att fortsätta bygga ett hus han inte kan få klart? Det är nämligen det staten gör då den trycker nya pengar. Den lurar folk att tro att de nödvändiga resurserna finns när de egentligen inte gör det.

Den kris vi upplever idag är baksmällan från allt supande, det är lögnen som avslöjas. Medicin mot baksmälla smakar sällan gott, men är trots det nödvändig. Ökat sparande kommer att leda till en smärtsam korrigering, men hur smärtsam den korrigeringen än är så är det ingenting jämfört med det omätliga lidande en fullständig ekonomisk kollaps med hyperinflation skulle innebära.

Min vana trogen länkar jag till en artikel av Robert P. Murphy, som behandlar det här med sparande plus en hel del annat.

An Open Letter to Gary Becker re: Depressions

Annonser

De sjunkande prisernas malström, del 5 (sista) februari 15, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
2 comments

Vi har nu tagit oss igenom standardretoriken och teorin den stöder sig på. Därutöver har vi sett hur det är statlig intervention som har skapat dagens problem och hur de föreslagna och till viss del vidtagna åtgärderna bara gör allting värre. Vad är det så som borde göras? På kort sikt är svaret enkelt: exakt ingenting. Den kris vi nu upplever är egentligen inget annat än ett försök av marknaden att korrigera och rensa ut de stora klustren av felinvesteringar som den expansiva penningpolitiken har lett till. Det är ingenting vi vare sig kan eller bör försöka hindra. Ju mer vi försöker desto smärtsammare blir det i slutändan.

När bubblor som blåsts upp på grund av massiv inflation (ökning av antalet valutaenheter) börjar spricka grips staten av panik. Åtgärd 1 vidtas genast i massiv skala, främst i form av än mer inflation. Det skedde i USA i början 2000-talet då IT-bubblan sprack. Räntan sänktes från 6,5 procent till 1 procent genom enorma kreditinjektioner. Flera hundra miljarder nya dollar skapades och pumpades in i systemet. Idag vet vi att en stor del av dessa miljarder blev bostadslån, mestadels subprime lån. I sitt försök att hindra den ena bubblan att spricka blåste centralbanken upp en annan, mycket större bubbla. När den här bubblan nu har börjat spricka märker vi att samma knep inte funkar lika bra. Den amerikanska räntan är nere i noll nu och Euribor 12 har sjunkit med flera procentenheter sedan sommaren.

Nya och större bubblor är dock inte det allvarligaste problemet med att försöka hindra den gamla bubblan från att spricka. En valuta är beroende av folks förtroende för den och det förtroendet minskar alltid då mängden valutaenheter ökar i snabb takt. Värdet på tillgångar som prissats i valutan sjunker, eftersom värdet på valutan sjunker jämfört med andra valutor. Samtidigt eroderas valutans köpkraft. Botten nås då förtroendet för valutan helt försvunnit och dess värde och köpkraft, och därmed användbarhet, sjunkit till noll. Detta tillstånd kallas hyperinflation och uppkommer då staten eller dess centralbank skapar alltför många nya valutaenheter på alltför kort tid och det inte finns någon som köper upp dessa nya enheter och håller dem borta från marknaden. Bland andra Kina och Japan har köpt upp en massa dollar och hållit dem borta från marknaden, eftersom de ansett sig vara beroende av en någorlunda stark dollar så att amerikanarna fortsättningsvis skall ha råd att importera kinesiska och japanska varor.

För att få slut på krisen måste staten alltså sluta trycka pengar. Nästa steg är att låta olönsamma företag gå i konkurs, så att resurser frigörs och kan allokeras till lönsammare sektorer. Det inkluderar även banker. Bankernas reservkrav måste sakta men säkert höjas, samtidigt som man låter räntan stiga till en mer marknadsmässig nivå. Det ger ökat incentiv till sparande, vilket gör att nytt, verkligt kapital börjar ackumuleras. På längre sikt bör centralbanken avskaffas, vilket betyder att inflationsapparaten försvinner. Det leder också till att bankerna måste börja agera mer enligt sina verkliga förutsättningar, eftersom det inte längre finns någon som kan rädda dem. Till slut måste pappersmyntfoten avskaffas till förmån för ett betalningsmedel som marknaden väljer, alltså en valuta som är knuten till något konkret. Historiskt sett har detta konkreta varit guld och silver, men det behöver givetvis inte vara det. Marknaden kommer att hitta det som fungerar bäst.

Allt det här kan givetvis inte göras över en natt, men detta borde vara riktningen. En gradvis minskning av den statliga inblandningen på marknaden, avskaffande av redan existerande karteller, förbud mot bedräglig bankverksamhet och falskmynteri. Det är minskad statlig intervention som behövs nu, inte massiva stimulanspaket. Marknaden måste få korrigera sig själv. Det är dags att lära sig den verkliga läxan som The Great Depression förgäves har försökt lära oss.

Avslutningsvis länkar jag till några artiklar av Robert P. Murphy, som på ett kort och koncist sätt beskriver dagens kris och de problem som behäftar den amerikanska finansmarknaden.

Evidence that the Fed Caused the Housing Boom

Robert Lucas’s Strange Faith in Bernanke

The SEC Makes Wall Street More Fraudulent

”Do You Austrians Have a Better Idea?”

Länkar till tidigare delar:

De sjunkande prisernas malström, del 1
De sjunkande prisernas malström, del 2
De sjunkande prisernas malström, del 3
De sjunkande prisernas malström, del 4

De sjunkande prisernas malström, del 4 februari 9, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

När statens stimulansåtgärder inte räcker till att avvärja deflationen tar man till mer direkta metoder: pris- och lönekontroller. Genom att fastställa minimipriser och minimilöner gör man det olagligt för företagen att anpassa sig till de nya marknadsförhållandena. Om en liter mjölk kostar 1 euro idag så skall den göra det imorgon också, så länge staten bestämmer att priset skall vara 1 euro per liter mjölk.

Ifråga om priser på varor och tjänster leder en dylik åtgärd till att den nominella prisnivån bibehålls, men ju mer den nivån avviker från marknadsnivån, desto större kaos i form av överskott (om minimipriset är för högt) eller underskott (om minimipriset är för lågt) kommer åtgärden att leda till. Det leder i sin tur till svarta marknader på vilka handel sker till respektive varas och tjänsts marknadspris. Om staten lyckas stänga ner dessa svarta marknader kommer eventuella överskott förr eller senare att bytas ut mot underskott, eftersom den för höga prisnivån leder till att varorna inte blir sålda, varför produktionen på lång sikt också avtar. Samma sak händer om staten fastställer prisnivån för lågt. I början uppstår underskott eftersom folk börjar hamstra billigare varor. Handel till realpris sker på svarta marknaden, men om dessa stängs ner kommer även produktionen att avta, eftersom det inte är lönsamt att producera till rådande prisnivå. Priskontroller leder således oundvikligen till smuggling och svarta marknader på kort sikt och till kraftigt minskad produktion på lång sikt.

Lönekontroller har liknande effekt. Om minimilönen fastställs till en nivå som för hög ökar arbetslösheten, eftersom ett allt större antal personer inte klarar av att upprätthålla en tillräckligt hög produktivitet. Om man som arbetstagare kostar mer än vad man producerar tar det inte länge förrän man får sparken. Är man från början utan arbete så lär man inte bli anställd heller. Under sådana förhållanden är det förstås många som börjar jobba svart för än lägre lön än den statliga minimilönen. Precis som i fallet med av staten fastställda priser är produktionen beroende av de svarta marknadernas framgång. Ju bättre staten lyckas motarbeta svart arbetskraft, desto fler personer förblir arbetslösa med minskad produktion som följd.

Kontentan är alltså den att staten inte genom lagstiftning kan upprätthålla en viss nivå på priser och löner om det inte finns ekonomiska förutsättningar för denna nivå. Ju mer den av staten fastställda nivån avviker från marknadsnivån, desto mer omfattande blir de svarta marknaderna som orsakas av över- och/eller underskotten, och ju mer staten bekämpar dessa svarta marknader desto större och allvarligare blir problemen.

Kartelliseringen av ekonomin är egentligen inte mer än utökad kontroll av marknaden. I stället för att ”bara” reglera vilka priser och löner företagen måste hålla, regleras vem som överhuvudtaget för idka näringsverksamhet. Därifrån är steget till fullständig socialism, alltså statligt ägande av produktionsfaktorerna, inte långt. När den nivån är nådd har den privata äganderätten avskaffats, vilket leder till att prismekanismen slutgiltigt kollapsar. Det gör att ekonomisk kalkylering, det vill säga uppskattning av nuvarande och framtida efterfrågan och anpassandet av produktionen till denna uppskattning, blir helt omöjligt. Följden blir ett ännu värre ekonomiskt kaos beståendes av massiv felallokering av resurser, enorma överskott av vissa varor och lika stora underskott av andra, korruption, svält och till slut total kollaps av hela det ekonomiska systemet. Det var det som hände i Sovjet, något som Ludwig von Mises förutspådde redan i slutet av 1920-talet i sin bok ”Socialism”.

Länkar till tidigare delar:

De sjunkande prisernas malström, del 1
De sjunkande prisernas malström, del 2
De sjunkande prisernas malström, del 3

Ankarloo kritiserar ”nyliberal” nationalekonomi februari 8, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
6 comments

En av de mest märkliga delarna av Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter är när han försöker sig på en kritik av ”nyliberal” ekonomisk teori. Han börjar med att kritisera delar av den neoklassiska nationalekonomin. Jag håller med om mycket av det Ankarloo säger, och det skulle säkert alla av de nyliberaler jag känner göra också. Det är detta som är problemet: Ankarloo tror att han kritiserar en nyliberal teori, men det han egentligen gör är att presentera en nyliberal kritik av en teori som få liberaler tror på.

Han ger sig sedan på att kritisera den österrikiska skolan, liberalernas faktiska ekonomiska teori. Problemet är att han till största del inte kritiserar österrikisk nationalekonomi, utan en av Hayeks rätt märkliga teorier om institutionell förändring (som på intet sätt är österrikisk). Orsaken till detta är förstås att Ankarloo skrev som doktorsavhandling om institutioner. Han har inte kompetensen att kritisera verklig österrikisk teori, eftersom han varken behärskar den eller knappast heller har studerat den speciellt noga. Han håller sig till det han kan, vilket tyvärr inte är relevant i sammanhanget.

I slutet av sin genomgång gör han ett försök att komma med kritik mot något som man, med mycket god vilja, skulle kunna karakterisera en grovhuggen skiss av österrikisk nationalekonomi (om man kisar och ruskar på huvudet när man läser den). Mot denna grovhuggna skiss kommer han med ETT enda argument som enligt honom kastar hela det österrikiska teoribygget på sin ända. Och vad är då detta fantastiska superargument? Jo, det moraliska (!) försvaret för fria marknader är samordning. Men eftersom full samordning aldrig kan uppnås kan marknaden ”inte försvaras i vare sig politisk eller teoretiskt mening”.

Inser ni hur sjukt detta argument är? Det är som att säga att man inte kan motivera en fri marknad för att det leder till välstånd, eftersom det aldrig leder till FULLT välstånd (vad nu det är). Återigen, en fri marknad leder till bättre samordning än en planekonomi. Bara för att samordningen inte är fulländad jämfört med något tänkt ideal som bara existerar i Ankarloos hjärna behöver inte betyda att man ska lägga sig ner och dö eller börja anamma socialism (vilket egentligen är samma sak). Att det moraliska försvaret för fria marknader som Ankarloo kritiserar inte är österrikarnas moraliska försvar för fria marknader är nästan en bagatell i sammanhanget.  

Ankarloo om marknader februari 8, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Debatt, Ekonomisk historia, Nationalekonomi.
add a comment

På Kajs inrådan håller jag på och läser Daniel Ankarloos Marknadsmyter. Eftersom traditionella bokrecensioner tillhör något av det värsta jag vet at skriva, recenserar jag boken ”on the fly”. Det vill säga, i takt med att jag läser den plockar jag upp vissa detaljer i boken som jag finner det värt att diskutera. Om ni vill ha boken sammanfattad får ni läsa en vettig recension eller helt enkelt läsa boken själv. Det första jag tänker ta upp är när Ankarloo diskuterar hur nyliberaler definierar marknader, historiens ”urtillstånd” som han säger att nyliberalen anser dem vara, på sid 32-37.

Enligt Ankarloo definierar nyliberaler en marknad som något frivilligt, fungerande och i jämvikt. Denna definition gör det enligt honom omöjligt att kritisera marknaden på logiska eller empiriska grunder. Till exempel, en marknad kan inte analyseras om det förekommer ofrivilliga transaktioner, inte fungerar eller är i jämvikt eftersom det då inte längre är en marknad (konstig logik, jag vet).

Det som nyliberalen egentligen intresserar sig för är frivilliga transaktioner (inte i första hand marknader). Om jag vill ha något har jag två strategier att välja mellan. Jag kan skaffa det genom produktion eller frivilligt byte, eller, genom våld, stöld, tvång, bedrägeri eller hot. Det är två olika strategier för att åstadkomma samma sak, och jag skulle inte vilja kalla någon av dem för ett ”urtillstånd”. Båda har använts sedan tidernas begynnelse. Nyliberalens poäng är bland annat att produktion och frivilligt byte i längden gynnar alla, medan ofrivilligt byte inte gör det.

En fri marknad karakteriseras just av att den består av produktion och frivilligt byte, inte av våld, två och bedrägeri. Så långt har Ankarloo rätt. Sedan finns det förstås få helt fria marknader i verkligheten. Våld, tvång bedrägeri och stöd är vanligt förekommande inslag på många av de marknader vi kan se i verkligheten. Men detta gör det förstås inte omöjligt att analysera frivilliga trasaktioner. Faktum är att om det inte förekom ofrivilliga transaktioner skulle det vara omöjligt att i alla fall empiriskt bevisa att frivilliga transaktioner leder till ett bättre resultat.

Alla marknader innehåller olika grader av frihet. Vissa marknader karakteriseras i hög grad av att människor på dem kan byta varor och tjänster fritt och att det förekommer väldigt lite våld, tvång, hot och så vidare. Andra marknader karakteriseras i mycket högre grav av ofrivillighet, och innehåller få, om några, helt frivilliga trasaktioner. Ingen av dessa marknader är helt fri, men nyliberalens påståenden går ändå att analysera eftersom han anser att ju friare en marknad är, desto bättre fungerar den och desto mer benägen är den att sträva mot jämvikt. Att frivilliga transaktioner och deras effekter inte skulle gå att analysera eftersom alla transaktioner inte är frivilliga är nonsens.

Och här kommer vi in på det märkliga faktum att Ankarloo har fått för sig att marknader enligt definition fungerar och leder till jämvikt. Detta rör sig förstås inte om definitioner, utan om två påståenden som i högsta grad kan utsättas för båda logisk och empirisk granskning (en granskning som Ankarloo själv genomför, trots att han påstår att det är omöjligt). Jag anser mig kunna bevisa, både logiskt och empiriskt, att frivilliga transaktioner fungerar i den meningen att de leder till ett högre välbefinnande än ofrivilliga transaktioner; att en marknad som i större utsträckning består av frivilliga transaktioner i högre grad strävar mot jämvikt än en marknad som i mycket mindre utsträckning består av frivilliga transaktioner. Om man skulle definiera frivilliga transaktioner som något som alltid fungerade och skapade jämvikt skulle det vara illa, men det gör inte nyliberalen.

De sjunkande prisernas malström, del 3 februari 7, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

På rent allmän nivå är ökade offentliga utgifter (åtgärd ett i del 1) skadliga på grund av att det är en kortsiktig lösning på ett strukturellt problem. Egentligen är det inte ens det, utan mer av en panikartad reaktion, mera av det som orsakade problemen till att börja med. Kort sagt löser man ingenting, man skjuter bara upp en korrigering som är lika nödvändig som oundviklig och ju mer man skjuter upp den desto smärtsammare blir den.

Ett annat problem med denna åtgärd är det att staten inte har några tillgångar själv, eftersom den heller inte producerar någonting själv. Allt staten har kommer från den privata sektorn, det är privata resurser som har exproprierats till staten genom beskattning och myndighetsutövning. Det betyder att de pengar med vilka staten finansierar sina ökade utgifter har tagits från befolkningen, vilket gör att ökad statlig efterfrågan och köpkraft sker till priset av minskad privat efterfrågan och köpkraft.

Av både politiska och ovan nämnda ekonomiska orsaker kan finansieringen av statens ökade utgifter inte begränsa sig till enbart beskattning. Största delen kommer från att staten ökar sin skuld, det vill säga lånar pengar utifrån. Problemet med detta torde vara uppenbart. Staten begår alltså samma fel som många individer och företag gjort, den konsumerar på lånade pengar. Ökad statsskuld leder givetvis till ökade ränteutgifter, vilket blir en börda för kommande generationer som måste avstå från sina inkomster för att betala av statens skulder. Räntan på statsskulden är en mycket stor del av flera länders offentliga utgifter. Att finansiera ökade statliga utgifter med ökad statsskuld är alltså inte bara ekonomiskt ohållbart, det är dessutom djupt omoraliskt eftersom man tvingar morgondagens skattebetalare att betala för dagens konsumtion.

Lån från utomstående är därför inte så hemskt mycket populärare än höjda skatter. Visserligen märks inte låntagning lika tydligt som höjda skatter, men tydligt nog för att den politiska verkligheten kommer emot. Det är alldeles för lätt att peka ut ”de skyldiga”. Därför hänfaller många stater, speciellt de med egen centralbank, till inflation. Inflation innebär att nya valutaenheter, till exempel dollar eller euron, skapas ur tomma intet och injiceras in i banksystemet. Det brukar ske genom köp av statsobligationer, men också som lån till banker genom köp av olika finansiella instrument.

Då nya valutaenheter skapas är deras värde intakt eftersom de ännu inte har blandats med de existerande valutaenheterna. Det betyder också att de har kvar sin köpkraft. Dessa nya valutaenheter kan därför användas till att finansiera statens utgifter och betala existerande skulder. Men då de nya valutaenheterna sipprar ner genom ekonomins olika skikt minskar deras värde undan för undan, när ökningen av penningmängden börjar märkas i form av högre priser.

Inflation leder alltså till att de existerande valutaenheternas värde sjunker, vilket gör att värdet på löner och besparingar i den aktuella valutan sjunker. På grund av att värdeminskningen sker gradvis, skikt för skikt, är det de som får de nya valutaenheterna sist som drabbas hårdast. När de nya valutaenheterna väl nått fram till dem har de tappat det mesta av sitt värde. De som får de nya valutaenheterna sist är givetvis de som är längst ner i ekonomin, det vill säga låginkomsttagare, pensionärer och bidragsberoende. Dessa personer blir alltså ännu fattigare än förut, medan de som får pengarna först, det vill säga bankerna, politikerna och tjänstemännen, blir rikare. Inflation är således en skatt som drabbar de fattigaste, en skatt som tar värdet av deras små inkomster och besparingar och överför det till de rika.

Det lömska med inflationen är precis det att dess verkningar känns av med en fördröjning som kan uppgå till flera år. Tack vare att man med hovekonomernas hjälp dessutom lyckats förvränga betydelsen av ordet inflation, har staten inte bara nästan helt kunnat maskera denna djupt omoraliska åtgärd, utan även lyckats skylla dess effekter på marknadens aktörer, det vill säga giriga företag. Därför är också inflationen som åtgärd och centralbanken som institution så livsnödvändiga för staten.

Länkar till tidigare delar

De sjunkande prisernas malström, del 1
De sjunkande prisernas malström, del 2

De sjunkande prisernas malström, del 2 februari 4, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

Bristen i resonemanget sjunkande priser – lägre lönsamhet är att sjunkande priser även innebär lägre kostnader för företagen. Att minska produktionskostnaderna är en mycket central faktor i att öka lönsamheten. Om ett företag tvingas sänka priserna på sina produkter men samtidigt kan minska på sina produktionskostnader, då kan lönsamheten till och med öka beroende på förhållandet mellan sänkta priser och minskade kostnader. Det som leder till problem är att lönerna, det vill säga priset på arbetskraft, sällan tillåts sjunka tillsammans med övriga priser. Då är det rätt uppenbart att lönsamhetsproblem uppstår, eftersom personalkostnaderna utgör en väsentlig utgiftspost för de flesta företag. Men problemet orsakas alltså av statlig reglering, fackföreningarnas stora makt, kollektivavtal och dylika interventioner, inte av de sjunkande priserna i sig.

Minskad produktion – högre arbetslöshet – mindre efterfrågan behäftas av samma logiska brist som jag redogjorde för ovan, men denna kausalkedja har svagare länkar än så. Om lönerna tillåts sjunka i takt med övriga priser är det inte alls sagt att någon nämnvärd produktionsminskning sker. I den mån produktionen de facto minskar beror det på en faktisk minskning i efterfrågan, som hade inträffat oberoende av högre arbetslöshet. För att förstå det måste vi först förstå efterfrågans natur.

Efterfrågan minskar till följd av att konsumenternas preferenser har ändrats. I en fri ekonomi är dessa svängar tämligen milda och utjämnade. Den plötsliga störtdykning som kännetecknar en kris beror på att efterfrågan var artificiellt stimulerad, det vill säga den grundade sig på skapade och lånade pengar. Med andra ord konsumerades det på kredit, utöver konsumenternas faktiska inkomster och tillgångar. När den bubblan spricker, som husbubblan har gjort i USA, då följer en drastisk minskning av efterfrågan. Det är alltså inte fråga om en naturlig minskning, utan en oundviklig korrigeringsåtgärd som marknaden vidtar. Ju större bubbla, desto större (och därmed smärtsammare) är minskningen, då efterfrågan korrigeras till en nivå som bättre motsvarar konsumenternas faktiska ekonomiska situation. Således är det återigen fråga om ett av staten skapat problem som måste rättas till.

De betalningssvårigheter som ”lönsamma” företag hamnar i hör till viss del ihop med ovanstående. Betalningsproblem betyder att företagen inte har pengar i kassan för att betala sina räkningar, skulder och löner, eller att de inte har tillräckligt kapital för nödvändiga investeringar. Även dessa problem har sina rötter i bubblan. Problemen kan bero på att efterfrågan på företagets varor och tjänster har varit så artificiellt stimulerad att det då efterfrågan korrigeras visar sig att företaget egentligen inte hade förutsättningar att verka i nuvarande omfattning. Det kan även vara så att företaget har bundit en massa kapital, både eget och lånat, i investeringar som nu visar sig vara olönsamma. Till exempel kan det vara fråga om inköp av dyra maskiner eller rentav byggandet av nya fabriker. Dessa investeringar gjordes i tron på fortsatt hög efterfrågan och för att den förväntade avkastningen översteg den artificiellt låga räntan. När efterfrågan sjunker drastiskt blir avkastningen negativ (ränte- och driftskostnaderna överstiger intäkterna) och tär på företagets kassa. Återigen talar vi om problem som orsakats av statlig intervention. Artificiellt stimulerad efterfrågan och artificiellt låga räntor ger fullständigt felaktiga signaler till producenterna, som på basis av dessa felaktiga signaler fattar felaktiga investeringsbeslut och begår grova entreprenöriella misstag.

Nu har vi rett ut hur artificiellt stimulerad och kreditbaserad konsumtion samt artificiellt låga räntor, som alltså båda är konsekvenser av expansiv penningpolitik och hög statlig skuldsättning, leder till allvarliga problem på marknaden. I del 3 tittar vi närmare på hur de åtgärder staten i regel vidtar för att lösa dessa problem leder till att de i själva verket förvärras ytterligare.

Länkar till tidigare delar:

De sjunkande prisernas malström, del 1

Guardian överraskar februari 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Användbara länkar.
add a comment

Det är inte ofta man blir av att ögna igenom The Guardians ekonomisidor, men Andrew Hagmark-Cooper uppmärksammade mig på följande mästerverk. De är en kort och koncis slideshow som förklarar problemet med dagens penning- och banksystem. Må vara att den sista sliden är lite överflödig, men på det stora hela så är det mycket bra.

De sjunkande prisernas malström, del 1 februari 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

Precis som under den Stora Depressionen och andra ekonomiska kriser har skrämselpropagandan gått på högvarv. Det stora spöket är deflationen, med vilket i allmänhet menas sjunkande priser. Detta i stark kontrast till klagosången om för höga priser, som sjöngs högt och vitt då oljepriset nästan dagligen nådde nya rekord. Höga priser tycker ingen om, men lyssnar man till den officiella retoriken från både politiker, hovekonomer och andra förstå-sig-påare så är låga priser nästan värre. Det låter nog ganska konstigt för de flesta. Varför skulle det vara dåligt att priserna sjunker? Det är en mycket motiverad fråga som tyvärr oftast får ett fullständigt felaktigt svar.

I denna bloggseries första del kommer jag att redogöra för den officiella teorin, i del 2 kommer jag att peka ut dess fel och brister, i delarna 3 och 4 kommer jag att visa varför de åtgärder som staten vidtar gör allting värre och i del 5 följer en sammanfattning av det hela. Men vi börjar alltså med teorin.

Som så många gånger har konstaterats så lanserades deflationsspöket på allvar som New Deals ledstjärna. Man var rädd för att sjunkande priser skulle leda till minskad lönsamhet, vilket i sin tur leder till minskad produktion som leder till högre arbetslöshet som leder till minskad köpkraft som leder till minskad effektiv efterfrågan som leder till ännu sämre lönsamhet och ännu mindre produktion och ännu mindre sysselsättning och så vidare tills alla företag har gått i konkurs och det råder massarbetslöshet i landet. Sjunkande priser leder alltså till en ond spiral, för att inte säga malström, som sliter landets ekonomi i stycken och drar ner spillrorna i depressionens bottenlösa avgrund. Alltså måste man ta till alla medel för att hindra priserna från att sjunka. Utöver de sjunkande priserna brukar även de betalningssvårigheter som orsakas av bankernas ovilja att ge lån lyftas fram. Företag som egentligen gör vinst går i konkurs för att de inte får finansiering. Även detta måste bekämpas med statens hela styrka.

Den första åtgärden är att öka statens utgifter, att stimulera efterfrågan med ökad offentlig konsumtion. Till denna fas hör även direkta stödpaket, så kallade bail outs. Denna konsumtion finansieras i regel med statsskuld (staten lånar pengar) och inflation (staten skapar nya pengar). På så sätt skapas en artificiell efterfrågan som man hoppas att leder till att lönsamheten och produktionsnivån och därmed även sysselsättningen bibehålls. I ”mindre” kriser brukar åtgärderna sluta här, men då utsikterna är riktigt dåliga krävs det hårdare tag. Den andra åtgärden är att införa pris- och lönekontroller. Med andra ord gör man det olagligt att sälja varor och tjänster till under ett visst pris, på samma sätt som det är olagligt att erbjuda löner som understiger en viss nivå. Den tredje åtgärden är att kartellisera ekonomin. Det är egentligen en fortsättning på åtgärd två och innebär att vissa av staten godkända företag tillsammans kontrollerar en given bransch och förbinder sig att följa statens pris- och lönebestämmelser. Övriga företag stängs ut från marknaden. Åtgärd fyra är att nationalisera hela ekonomin och alla produktionsfaktorer.

Givetvis är det sällan helt så schematiskt som i framställningen ovan, men det är den vägen det ungefär brukar gå. I dagens kris har USA iscensatt åtgärd ett och det i massiv skala. Finanssektorn har redan länge varit tämligen kartelliserad och nu har den till viss del redan börjat nationaliseras. Dessutom så är Feds manipulation av styrräntan en typ av prismanipulation, så på finanssektorn har man i viss utsträckning vidtagit alla fyra åtgärder redan. I Finland och Europa har åtgärd ett antingen förberetts eller redan påbörjats.

Men om dessa åtgärder inte fungerar, varför påstår Nobelprisvinnande ekonomer som Paul Krugman att de gör det och att man till och med borde gå längre än vad som nu är planerat? Var brister deras resonemang? Mer om det i del 2.

Omoralens botten är nådd februari 1, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
add a comment

Ett stort emblem pryder måndagens (26.1.2009) Kauppalehtis första sida. Det är statsministern, finansministern samt oppositionens ledare som ger sitt stöd till ”Älä ruoki lamaa” –kampanjen (”Mata inte recessionen), som jag nämnde i en tidigare bloggpost. Jag hade ännu inte riktigt velat inse hur omfattande den här kampanjen är och hur otroligt smaklös, omoralisk och missriktad den är, förrän jag såg att även den högsta politiska makten gått med i den. Det är för övrigt alltid ett säkert tecken på att något är riktigt fel, då landets högsta politiker ger sitt stöd till det.

Kampanjens budskap är i klassisk keynesianistisk anda att det är konsumtionen som driver ekonomin framåt, det är konsumtionen som får ekonomin att växa. Följaktligen är sparande av ondo och något som man skall avhålla sig ifrån, framför allt i kristider som vi upplever nu. När företag går i konkurs och folk förlorar sina jobb, då är sparandet något av det mest inhumana man kan göra. Det budskapet symboliseras av en ondskefull spargris, som ibland har blodiga vampyrtänder och ibland djävulshorn. Affischer med denna av Djävulen utsända spargris pryder reklamtavlor runtom Helsingfors. På TV visas kortfilmer om hur vanliga människor ”matar” recessionen genom att minska på sin konsumtion. Jag vågar påstå att den här kampanjen är den största propagandakampanj som någonsin genomförts i vårt land.

Likheten med propagandan i 1930-talets USA är slående, då den röda tråden var att priser och löner inte fick tillåtas sjunka. Deflationen måste bekämpas till varje pris. I praktiken vartenda ett av de otaliga program som New Deal bestod av hade detta som syfte. Med andra ord är det New Deal som återigen skall tjäna som ledstjärna för dagens politiker då de ska bekämpa de problem som de själva har skapat.

Det är tämligen nedslående att se samma retorik och samma politik upprepas gång på gång genom historien, både före och efter att krisen blivit ett faktum. Först bedrivs en expansiv penningpolitik såsom under Greenspans sista tid vid makten, vilket leder till en bubbla som spricker. Bidragande orsaker var i det här fallet även lagstiftning som tvingade banker att låna ut till icke-kreditvärdiga låntagare samt de statliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae, som lät affärsbankerna förstå att de köper upp riskabla subprime lån vid behov, vilket de också har gjort. I grunden för det hela ligger de strukturella problemen med dagens system: papperspengar, centralbank och låga reservkrav.

Istället för att granska dessa strukturella problem och följderna av expansiv penningpolitik gör man det raka motsatta. Istället för att låta ekonomin korrigera sig själv gör man allt för att förlänga och fördjupa krisen. Men inte nog med det, i stället för ta ansvar för de problem man själv har skapat försöker politikerna lägga skulden på folket, försöker få de till att det är företagens och konsumenternas fel att arbetare sägs upp och konsumtionen minskar. Inte nog med att man inte låter ekonomin i stort rätta sig själv, man gör allt vad man kan för att hindra individerna att anpassa sitt beteende till nya ekonomiska förhållanden. ”Älä ruoki lamaa” –kampanjen är en massiv propagandakampanj som sprider sedan länge falsifierade ”fakta” och ekonomisk teori. Den är lika vansinnigt felaktig som en kampanj som uppmanar folk som försöker sluta röka att de borde fortsätta röka lika mycket som förut, för deras eget bästa.

Vad som gör en glad är att fler och fler människor inte bara börjar se igenom propagandan, utan också talar ut om det. På kampanjens hemsida finns det en diskussionsspalt som nu har en bra bit över 300 kommentarer. Säkert hälften av dem, antagligen fler, tar avstånd från kampanjen och låter de ansvariga veta hur illa de tycker om den. Det ger åtminstone lite hopp inför framtiden.