jump to navigation

De sjunkande prisernas malström, del 3 februari 7, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
trackback

På rent allmän nivå är ökade offentliga utgifter (åtgärd ett i del 1) skadliga på grund av att det är en kortsiktig lösning på ett strukturellt problem. Egentligen är det inte ens det, utan mer av en panikartad reaktion, mera av det som orsakade problemen till att börja med. Kort sagt löser man ingenting, man skjuter bara upp en korrigering som är lika nödvändig som oundviklig och ju mer man skjuter upp den desto smärtsammare blir den.

Ett annat problem med denna åtgärd är det att staten inte har några tillgångar själv, eftersom den heller inte producerar någonting själv. Allt staten har kommer från den privata sektorn, det är privata resurser som har exproprierats till staten genom beskattning och myndighetsutövning. Det betyder att de pengar med vilka staten finansierar sina ökade utgifter har tagits från befolkningen, vilket gör att ökad statlig efterfrågan och köpkraft sker till priset av minskad privat efterfrågan och köpkraft.

Av både politiska och ovan nämnda ekonomiska orsaker kan finansieringen av statens ökade utgifter inte begränsa sig till enbart beskattning. Största delen kommer från att staten ökar sin skuld, det vill säga lånar pengar utifrån. Problemet med detta torde vara uppenbart. Staten begår alltså samma fel som många individer och företag gjort, den konsumerar på lånade pengar. Ökad statsskuld leder givetvis till ökade ränteutgifter, vilket blir en börda för kommande generationer som måste avstå från sina inkomster för att betala av statens skulder. Räntan på statsskulden är en mycket stor del av flera länders offentliga utgifter. Att finansiera ökade statliga utgifter med ökad statsskuld är alltså inte bara ekonomiskt ohållbart, det är dessutom djupt omoraliskt eftersom man tvingar morgondagens skattebetalare att betala för dagens konsumtion.

Lån från utomstående är därför inte så hemskt mycket populärare än höjda skatter. Visserligen märks inte låntagning lika tydligt som höjda skatter, men tydligt nog för att den politiska verkligheten kommer emot. Det är alldeles för lätt att peka ut ”de skyldiga”. Därför hänfaller många stater, speciellt de med egen centralbank, till inflation. Inflation innebär att nya valutaenheter, till exempel dollar eller euron, skapas ur tomma intet och injiceras in i banksystemet. Det brukar ske genom köp av statsobligationer, men också som lån till banker genom köp av olika finansiella instrument.

Då nya valutaenheter skapas är deras värde intakt eftersom de ännu inte har blandats med de existerande valutaenheterna. Det betyder också att de har kvar sin köpkraft. Dessa nya valutaenheter kan därför användas till att finansiera statens utgifter och betala existerande skulder. Men då de nya valutaenheterna sipprar ner genom ekonomins olika skikt minskar deras värde undan för undan, när ökningen av penningmängden börjar märkas i form av högre priser.

Inflation leder alltså till att de existerande valutaenheternas värde sjunker, vilket gör att värdet på löner och besparingar i den aktuella valutan sjunker. På grund av att värdeminskningen sker gradvis, skikt för skikt, är det de som får de nya valutaenheterna sist som drabbas hårdast. När de nya valutaenheterna väl nått fram till dem har de tappat det mesta av sitt värde. De som får de nya valutaenheterna sist är givetvis de som är längst ner i ekonomin, det vill säga låginkomsttagare, pensionärer och bidragsberoende. Dessa personer blir alltså ännu fattigare än förut, medan de som får pengarna först, det vill säga bankerna, politikerna och tjänstemännen, blir rikare. Inflation är således en skatt som drabbar de fattigaste, en skatt som tar värdet av deras små inkomster och besparingar och överför det till de rika.

Det lömska med inflationen är precis det att dess verkningar känns av med en fördröjning som kan uppgå till flera år. Tack vare att man med hovekonomernas hjälp dessutom lyckats förvränga betydelsen av ordet inflation, har staten inte bara nästan helt kunnat maskera denna djupt omoraliska åtgärd, utan även lyckats skylla dess effekter på marknadens aktörer, det vill säga giriga företag. Därför är också inflationen som åtgärd och centralbanken som institution så livsnödvändiga för staten.

Länkar till tidigare delar

De sjunkande prisernas malström, del 1
De sjunkande prisernas malström, del 2

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: