jump to navigation

Varför sparande är så bra februari 24, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
1 comment so far

I finanskrisens tider har den intellektuella kampen mellan de som förespråkar sparande och de som förespråkar statsfinansierad konsumtion blivit allt tydligare. Den politiska klassen påstår att fortsatt skuldbaserad konsumtion är absolut nödvändigt för att undvika att krisen fördjupas ytterligare. De får stöd av keynesianska, nobelprisvinnande ekonomer som Paul Krugman. Det är förstås inte så konstigt. Förespråkandet av skuldbaserad konsumtion betyder en stor roll för staten i form diverse stödpaket. Staten föregår också med gott exempel. Den har inga pengar själv, så den lånar upp en massa pengar som den sedan spenderar på olika sätt. Här i Finland proklamerade finansminister Katainen stolt att han (!) var beredd att öka statsskulden med 40-50 miljarder euro om så krävdes. Så hjältemodigt av honom. I USA har skuldsättningen redan ökat med dryga 1000 miljarder euro. Budgetunderskottet väntas bli större än det.

På andra sidan skranket står de österrikiska ekonomerna som redan under en längre tid sagt att sparandet måste öka, annars hägrar depression och i värsta fall hyperinflation. Österrikarna menar att det just är den skuldbaserade konsumtionen som orsakat krisen till att börja med och det enda sättet att lösa den är att öka sparandet, trots att det på kort sikt kommer att leda till konkurser och arbetslöshet. Med andra ord måste vi låta marknaden korrigera sig själv, likvidera alla felinvesteringar och börja ackumulera verkligt kapital igen.

Problemet med fortsatt skuldbaserad konsumtion gick jag igenom i bloggserien ”De sjunkande prisernas malström”, så jag kommer inte att utveckla det ytterligare. Däremot erbjuder jag följande tankelek, som Ron Paul brukar använda nu och då.
Tänk dig att du lånar en miljon euro i månaden. Dina personliga finanser är på topp, liksom din konsumtion. Du kan köpa vad du vill, hur mycket du vill. Men vad händer då det blir dags att betala amortering och ränta? Plötsligt verkar inte ständigt ökande skuldsättning så hemskt smart, eller hur? Föreställ dig att du helt enkelt trycker pengarna själv i stället för att låna dem och att alla andra gör på samma sätt. Verkar det som en hållbar, långsiktig utveckling? Jag tycker åtminstone inte det, men det är just det här som både USA och EU-länderna håller på med. Och eftersom individerna inte kan göra det, både av ekonomiska och rent juridiska skäl, så gör staten det å deras vägnar. Precis som Katainen och Obama.

Det fina med sparande är att det leder till kapitalackumulation. Sparande betyder alltså att man avstår från konsumtion. Om din nettoinkomst är 1000/månad och du sparar 200, så ackumulerar du 200 i kapital varje månad. Det i sin tur innebär att resurser blir tillgängliga för investeringar. Dessa investeringar leder till ökad produktion vilket är det samma som ökad ekonomisk tillväxt och höjd levnadsstandard. (se Den ekonomiska krisen i USA, del 1)

Vad som helt glömts bort är att ökad penningmängd inte betyder ökade resurser och rikare ekonomi. Penningmängden som sådan har ingenting med en ekonomis förmögenhetsmassa att göra. Ett land blir inte rikare genom att centralbanken trycker mera pengar, vilket Zimbabwe är ett ypperligt exempel på.

För att kunna förverkliga ett projekt krävs det alltså verkliga resurser. Ludwig von Mises illustrerade detta med den klassiska historien om mästerbyggaren. När han börjar bygga sitt hus tror han att han har 20 procent mer tegelstenar än vad han egentligen har. Han har givits felaktig information. Föreställ dig att det inte går att skaffa fler tegelstenar. Vi lever trots allt i en värld med knappa resurser. Vad är det bästa att göra i det här läget? Borde man upplysa honom att han inte har tillräckligt med tegelstenar redan i början av byggandet, eller borde man supa honom full och därmed få honom att fortsätta bygga ett hus han inte kan få klart? Det är nämligen det staten gör då den trycker nya pengar. Den lurar folk att tro att de nödvändiga resurserna finns när de egentligen inte gör det.

Den kris vi upplever idag är baksmällan från allt supande, det är lögnen som avslöjas. Medicin mot baksmälla smakar sällan gott, men är trots det nödvändig. Ökat sparande kommer att leda till en smärtsam korrigering, men hur smärtsam den korrigeringen än är så är det ingenting jämfört med det omätliga lidande en fullständig ekonomisk kollaps med hyperinflation skulle innebära.

Min vana trogen länkar jag till en artikel av Robert P. Murphy, som behandlar det här med sparande plus en hel del annat.

An Open Letter to Gary Becker re: Depressions

Annonser