jump to navigation

Ledare juni 28, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
add a comment

Har fått till uppgift att skriva en del ledare under sommaren. Här är den första.

Det fria samhället, fortsättning juni 15, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
2 comments

Utrikespolitik
I det fria samhället är statens utrikespolitik starkt non-interventionistisk enligt den modell som förespråkades av USA:s grundare. Man samtalar och handlar med alla, men allierar sig inte med någon. Staten skall heller inte lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Ingen imperialism, inga angreppskrig och inga ockupationer. På så sätt kan man ha relationer till alla världens länder utan att för att bli indragna in interna stridigheter eller dra på sig främlingars ilska.

Handel, marknader och det ekonomiska systemet
Det fria samhällets ekonomiska system är laissez faire kapitalism. Produktionsmedlen ägs av privata aktörer och priserna avgörs av marknadskrafterna. Det råder fri konkurrens och fritt inträde på marknaden. Skatter, avgifter och byråkrati är nästan obefintliga, liksom olika typer av licenskrav och annat dylikt.

Frihandeln gäller även internationellt. Det betyder avsaknaden av import- och exporttullar, eller åtminstone mycket, mycket moderata sådana. Traditionellt har tullar på över 10 procent ansetts vara protektionistiska, så högre än så skulle de inte vara. Fri rörlighet på varor, tjänster, arbetskraft och kapital är en självklarhet.

Socialpolitik
Eftersom det inte finns positiva rättigheter i det fria samhället och därmed heller ingen inkomstomfördelning, kan staten inte bedriva någon socialpolitik heller. De sociala tjänsterna, såsom sjukvård och utbildning, produceras privat. Producenterna kan variera från välgörenhetsorganisationer till ömsesidiga bolag, i vilka invånarna från ett visst område går ihop och delar på kostnaderna för t.ex. sjukvård och skola, lite på samma sätt som ett bostadsbolag delar på kostnaderna för byggandet och underhållandet av bostadshuset.

De olika alternativen att trygga social välfärd är i det närmaste gränslösa. Gratiskliniker, stipendieprogram, försäkringar, sparkonton och så vidare. Med sunda pengar och nästan non-existenta skatter kommer både företag och individer att ha mycket mera pengar än vad man har nu, och priserna på varor och tjänster skulle sjunka över tid tack vare ökad produktion och konkurrens. I stället för att betala miljoner och miljarder för att hålla igång den byråkratiska maskin som producerar sociala tjänster, skulle pengarna gå till produktionen direkt.

Den begränsade staten har i det fria samhället inte rätt att förbjuda medborgarna från att ägna sig åt aktiviteter som skadar dem själva, t.ex. användandet av droger. Likaså skulle all frivillig interaktion mellan vuxna, villiga individer vara tillåtet, vilket inkluderar prostitution.

Statsapparatens sammansättning och dess finansiering
Även i det fria samhället finns politiker och tjänstemän, men deras makt är mycket begränsad. Politikernas främsta uppgift vore att övervaka de statliga myndigheterna, alltså polisen, domstolarna och militären och se till att dessa sköter sina uppdrag och betjänar befolkningen på bästa sätt. Det är på politikernas ansvar att se till att medborgarnas rättigheter respekteras och att skyddet av dessa rättigheter fungerar.

Som jag nämnde tidigare är skattetrycket vara mycket lågt i det fria samhället. De flesta skatter som vi har idag skulle inte existera, såsom inkomstskatt, överlåtelseskatt och moms. Alternativt skulle procentsatserna vara en bråkdel av vad de är idag. Staten skulle finansieras av olika typer av försäljningsskatter, acciser och tullar, men mycket moderata sådana. Ingen av dessa skattetag skulle tjäna till att skydda en viss industri eller priviligera utvalda företag.

Ungefär så här skulle ett fritt samhälle se ut och fungera. Det mesta av ansvaret ligger hos medborgarna själva och det är upp till dem att hitta den bästa lösningen på olika sociala utmaningar. Givet möjligheterna att själva få hitta på och implementera dessa lösningar kommer människan att skapa ett mycket fungerande, stabilt och framgångsrikt samhälle.

Det fria samhället juni 14, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
add a comment

Dan Nordman, min mentor från lussetiden, bad mig att skriva litet om det fria samhället som jag och Fredrik har propagerat för på den här bloggen. Även om vi förstås har skrivit ganska många hundra poster om ämnet så slog det mig att vi faktiskt inte har behandlat ämnet mer koncentrerat. Därför skall jag följa min mentors uppmaning. Den person som kanske mer än någon annan populariserat idén om det fria samhället är den republikanska kongressledamoten Ron Paul, så jag kommer att låna en hel del av hans visioner i min beskrivning nedan.

Statens roll
I det fria samhället har staten en mycket begränsad roll. Dess huvudsakliga (och egentligen enda) uppgift är att garantera medborgarnas rätt till liv, frihet och egendom. För att kunna sköta denna uppgift är polis, rättsväsende och militär underställd staten. Den skall se till att avtal och kontrakt efterföljs, att personer vars rättigheter blivit kränkta får ersättning för den skada de har lidit och skydda befolkningen från yttre hot.

Den begränsade rollen betyder samtidigt att det inte finns så kallade positiva rättigheter i det fria samhället. Positiva rättigheter är sådana rättigheter är till exempel rätt till sjukvård och utbildning, det vill säga rättigheter vars utnyttjande leder till att någon annans rätt blir kränkt. Kränkningen består i att vissa genom skattesedeln tvingas betala för någon annan. Genom att kräva en positiv rättighet kräver man något som någon annan tvingas betala för. Det är det som är omfördelning av inkomster, vilket är det socialdemokratiska samhällets främsta kännetecken. Sådant skulle inte finnas i det fria samhället.

Pengar och ekonomi
I ett fritt samhälle finns det varken centralbank eller statliga papperspengar (som t.ex. USD och EUR). Var och en får själv bestämma vad den accepterar och inte accepterar som betalning för varor, tjänster och övriga förbindelser. Det finns konkurrerande valutor på marknaden av flera olika slag, men över tid lär en eller några valutor konkurrera ut de övriga och bli allmänt accepterade, så som det alltid gått i historien. Dessa valutor skulle sannolikt vara bundna till en nyttighet, så som guld eller silver.

Det fraktionella reservsystem med dess inbyggda kreditexpansion som vår bank- och finanssektor bygger på skulle vara förbjudet, eftersom det till sin natur är föga mer än bedrägeri och falskmynteri. Enkelt uttryckt skulle varken banker eller andra få låna ut mer än vad de faktiskt har att låna ut, vilket är raka motsatsen till hur bankväsendet fungerar idag, där långt över hälften av de utestående lånen består av pengar som bankerna har skapat ur tomma intet.

Det skulle heller inte finnas statliga depositionsgarantier, med vilket menas att staten garanterar varje deposition upp till ett visst belopp. Alla deponerar sina pengar på egen risk. Just ”egen risk” är ledordet i det fria samhället. Den som tar riskerna får själv stå för följderna om riskerna realiseras. Glöm alla statliga bailouts och stimulanspaket. Statens ekonomiska politik är att den inte har någon ekonomisk politik, eller penningpolitik, eller finanspolitik eller någon annan politik som har med pengar och ekonomi att göra.

Fortsättning följer…

Obegriplig okunskap juni 4, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
1 comment so far

Man kanske inte borde vara så förvånad över att nästan ingen förstår problemet med bank- och finanssektorn i USA (vår är inte mycket bättre, men det är som bekant händelserna i USA som upprör folk). Vem kan hålla redan på alla facktermer och konstiga uttryck som subprime, mortgage backed securities, credit default swaps, artificiella räntor och så vidare. Men konstigt nog är det ett till synes enkelt och förståeligt ord som vållar mest missförstånd och rör upp mest känslor. Det ordet är avreglering.

Frågar man nästan vemsomhelst, i synnerhet politiker, hovekonomer, mediamänniskor och förståsigpåare i största allmänhet, så säger de att bank- och finanssektorn har avreglerats drastiskt de senaste 30 åren och att det är just denna brist på reglering som är den främsta orsaken till krisen. På andraplats kommer bankirers girighet. Men är det faktiskt avregleringen som är problemet?

Nej, det är det inte. Som jag skrev i Den överreglerade finanssektorn så är bank- och finanssektorn oerhört överreglerad och det problemet har tvärt om blivit värre med tiden. Mer och mer makt har koncentrerats till centralbanken, som nu tycks ha befogenhet att göra precis vad den vill. Ron Paul brukar tala om hur kongressen debatterar fram och tillbaka om några hundra miljarder hit eller dit, medan the Fed skapar tusentals miljarder ur tomma intet och ingen vet vad den gör med alla pengarna. De kvasistatliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae var och fortfarande är de största aktörerna på bostadsmarknaden och det var faktiskt dessa institut som började med att paketera in bostadslån till finansiella instrument. Det finns så många olika myndigheter som reglerar och övervakar bank- och finanssektorn så man knappt kan hålla reda på dem. SEC, FDIC och allt vad de heter, ”the alphabet from Hell”, som Lew Rockwell uttryckte det. De sysselsätter mer än 12.000 övervakare/reglerare på heltid, bara på federal nivå.

Men de behövs, centralbanken, de övriga myndigheterna och alla heltidsövervakare. De behövs för att hålla reda på den enorma speciallagstiftning som bank- och finanssektorn bygger på. Den är nästan fullständigt kartelliserad och dess aktörer åtnjuter en mängd privilegier, varav rätt många blivit blottlagda nu. För det första kan de skapa pengar ur tomma intet, något som skulle resultera i många års fängelse om vanliga företag eller privatpersoner gjorde det. För det andra så är de skyddade från konkurs. Det betyder att de kan socialisera sina förluster, men hålla vinsterna för sig själva. Allt tack vare den speciallagstiftning som reglerar bank- och finanssektorn.

Så vad innebär då mer reglering? Ganska enkelt. Mer reglering innebär mer av det som skapade krisen. Vad innebär då avreglering? Även det ganska enkelt. Avreglering innebär att man slopar all den speciallagstiftning som ger finanshusen deras privilegier. Ta ifrån dem rätten att skapa pengar ur tomma intet. Ta bort konkursskyddet. Men viktigare än det, tillåt konkurerande valutor och slopa centralbanken. Med andra ord ska vi låta bank- och finanssektorns aktörer tävla på lika villkor och enligt samma lagar som alla andra företag. Låt de själva stå för förlusterna om riskerna realiseras. Det är det som avreglering betyder. Dagens finanskris har visat hur desperat behovet av avreglering faktiskt är.