jump to navigation

Vad är det som är så svårt att fatta? juli 29, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
1 comment so far

Under det senaste året har framför allt tre ekonomer/investerare/börsmäklare figurerat på olika ekonomi- och finansprogram i amerikansk TV. Dessa är Peter Schiff, Jim Rogers och Marc Faber. Den republikanske kongressledamoten Ron Paul har också fått en hel del mediatid. När man tittar på videoklippen på youtube slås man av ett ständigt återkommande tema, eller snarare fråga:

Vad skulle du göra för att lösa den ekonomiska krisen?

Denna fråga ställs varenda gång och ovan nämnda herrar ger alltid exakt samma svar:

Jag skulle låta recessionen ha sin gång.

Med det menas att de skulle låta företag gå i konkurs, de skulle låta skulder likvideras, låta priser på bostäder falla. Helt enkelt gå ur vägen. Inte göra någonting för att ”rädda ekonomin”, som alla förväntar sig att Obama, Geithner och Bernanke ska göra. Skulle de vidta åtgärder så skulle det vara i stil med att avskaffa centralbanken och legalisera konkurrerande valutor. Man tycker ju att det är ett tämligt klart svar, men av någon outgrundlig anledning så tycks inte detta enkla budskap gå hem. Varför vet jag inte, men det är inte ovanligt att de måste upprepa samma sak i samma intervju. Tydligen kan inte programvärdarna acceptera detta enkla svar.

Det är ett tydligt tecken på en djupt rotad övertygelse om att staten inte bara kan lösa alla problem, den bör aktivt försöka göra det också. Tanken att staten skall vara passiv är helt omöjlig att förstå trots läxan från den djupa recessionen i USA 1920-21, som följde efter den enorma inflation med vilken USA finansierade sina krigsinsatser i WWI. Då vidtog varken den federala staten eller centralbanken några stimulansåtgärder enligt dagens modell. Tvärtom minskades de offentliga utgifterna kraftigt. Tack vare det gick recessionen över på cirka ett år, trots att den när den slog till var värre än efter kraschen på Wall Street 1929.

Följande videoklipp är ett ypperligt exempel journalisternas oförmåga att förstå det enkla budskapet att låta marknaden vara ifred. Vid 3 minuter 20 sekunder frågar en av programvärdarna vad Jim Rogers skulle göra om han var chef för the Fed.  Han ger en 50 sekunders förklaring på varför han skulle slopa Fed och avgå. Vid 4:10 frågar en annan programvärd vad han på riktigt skulle göra. Hon kunde givetvis inte acceptera hans svar.

Se gärna videoklippet. Han förklarar mycket bra, kort och koncist varför recessioner är nyttiga, varför det inte spelar någon roll om investeringsbanker går i konkurs och varför statlig övervakning inte fungerar. Det finns som sagt många liknande klipp på youtube. Sök på ”Peter Schiff”, ”Jim Rogers”, ”Marc Faber” eller ”Ron Paul”. Snabba doser av sund verklighet. Jag rekommenderar också följande artikelMises.org. Den visar vansinnet i den konventionella, mainstream keynesiansimen som totalt dominerar den ekonomiska politiken och ekonomiutbildningen i stort.

Annonser

Ett tankeexperiment i guld, del 8 juli 28, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

Tack vare den plötsliga tillgången på kredit som Nullbacken, det fraktionella reservsystemet och Pyramidens borgensgarantier fortsätter bostadsbyggandet, bostadsköpandet och bostadslångivningen i rasande takt. Både politiker, ekonomer och journalister uttrycker sin glädje över den sprudlande ekonomiska tillväxten, medan bankirer som Orlando bokstavligt talat badar i Nullbacks och kör omkring i fina sportbilar.

Ingen orkar bry sig om ett fåtal virrpannor på ett obskyrt institut tillägnad någon sedan länge död österrikare, som hette något i stil med Ludde Misär. Dessa buzzkillls påpekar bristerna i det ekonomiska systemet och farorna med ur luften skapad kredit och statliga borgensgarantier. De går till och med så långt att hävda att hela bostadsmarknaden är en enorm bubbla som kommer att spricka.

Credit Now kör på fulla varv och har endast det absoluta minimibeloppet i reserver. Inga nya depositioner kommer in under året, men ränteintäkterna strömma fortfarande in. Återigen dags för bokslut:

Ränteintäkter: 1 656 000 Nb
Övriga utgifter: 150 000 Nb
Ränteutgifter: 460 000 Nb

Räkenskapsperiodens resultat: 1 046 000 Nb

Deponenterna tar ut 2 000 000 Nb vilket betyder att CN måste kräva in 1 800 000 Nb av sina utestående lån. Skillnaden dras av från reservkontot Lånedepositioner.

Aktiva sidan:
Lånedepositioner: 4 400 000 Nb
Lånefordringar: 39 600 000 Nb
Kassa: 2 118 500 Nb

Balansomslutning: 46 118 500 uns

Passiva sidan:
Eget kapital:
Aktiekapital: 2 500 Nb
Tidigare räkenskapsperioders resultat: 1 070 000 Nb
Räkenskapsperiodens resultat: 1 046 000 Nb

Främmande kapital:
Depositioner 44 000 000 Nb

Balansomslutning: 46 118 500 uns

Mot slutet av året börjar det krackelera litet i den fantastiska bostadsmarknaden. Efterfrågan tycks ha mattats av vilket syns i att det inte kom några nya depositioner eller gavs flera lån. Priserna på bostäder har dessutom börjat sjunka i hela landet, något som lett till viss oro. Ytterligare bekymmer orsakas av det faktum att amorteringsgraden är så låg. CN får just och just tillräckligt mycket för att uppfylla reservkravet. Finansminister Andy försäkrar dock att ekonomin är stark och att ingen kris är på väg och han får medhåll av centralbankschefen Boom van Vett. Men osäkerheten blir ändå allt större…

Tidigare delar:
Del 7.2
Del 7.1
Del 6
Del 5
Del 4
Del 3
Del 2
Del 1

Kollektivismens skuld och världens skam juli 27, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Att vinnarna skriver historien är ett välkänt faktum. Tyvärr leder det ofta till både historieförnekelse och ren historieförfalskning. En av de orättvisor som uppstått på grund av det här är eftervärldens behandling av tyskarna och Tyskland efter WWII, jämfört med ryssarna och Sovjet.

Det torde vara tämligen okontroversiellt att påstå att tyskarna fått bära en kollektiv skuld för det folkmord och grymheter som nazisterna gjorde sig skyldiga till. Denna skuld har basunerats ut och förstärkts och understrukits i otaliga filmer, dokumentärer, böcker, föredragsserier och intervjuer. Tyskarna har aldrig tillåtits glömma att de borde gå med hatten i hand och spendera största delen av sitt liv med att be om ursäkt till alla de möter. När fotbolls VM gick av stapeln i Tyskland 2006 gjordes det stor sak av att tyskarna faktiskt vågade vara stolta över sitt land och till och med vifta med den tyska flaggan. Tyskar som aldrig haft något med nazisterna att göra, vars föräldrar inte haft något med nazismen att göra, eller som till och med varit offer för nazismen, har ansetts lika skyldiga som vilken nazistofficer som helst. Tysk är tysk, och alla tyskar har sitt ansvar för vad ett gäng vanvettiga dårar gjorde för 60 år sedan.

Man kan visserligen ha viss förståelse för att Förintelsen har uppmärksammats, men tyvärr är det ganska tydligt att man har fokuserat så mycket nazisternas illgärningar för att sopa de egna under mattan. Ingenstans är det här tydligare än bland kommunismens anhängare och i Ryssland överlag. Där är man stolt över Storsovjet, stolt över den supermakt som ockuperade halva Europa och mördade 20 miljoner människor om inte fler. Putin är en stor förespråkare för rysk makt och har sannerligen inte bett om ursäkt för Sovjets agerande, varken vad gäller folkmorden på de egna medborgarna eller ockupationen av andra länder. Det är mycket tack vare det han är så populär också.

Vi i Väst är inte så mycket bättre. Man vill helst inte tala så mycket om terrorbombningarna av tyska städer, varav vilka bombingarna av Dresden hör till de mer uppseendeväckande. Än mindre vill man kännas vid det faktum att Väst öppet tog ställning för Stalin mot Hitler, trots att Stalin vid WWIIs början hade 10 miljoner döda på sitt samvete, vilket kan jämföras med Hitlers hundratal som dessutom mest bestod av sina egna SA-män. Utan framför allt amerikanskt stöd, både ekonomiskt, politiskt och militärt, så hade inte Sovjet blivit den supermakt den blev. Både USA och England gav villigt hela Östeuropa åt honom, vilket nog känns lite konstigt med tanke på att England gick med i WWII för att Tyskland anföll Polen. Varför var en tysk invasion värd att förklara krig för och på så sätt dra in England i detta helvete, medan sovjetisk ockupation var fullt acceptabel?

Förintelsen är utan tvekan ett av de värsta brotten i mänsklighetens historia, det är inget att diskutera. Men hur grymt det än var och hur ond Hitler än var, så bleknar nazisternas illdåd jämfört med kommunisternas. På alla tänkbara sätt. Inte bara mördade kommunisterna långt fler människor än nazisterna, deras terrorregim varade i 50 år. De ockuperade hela Östeuropa, vilket förstås är långt mer än vad nazisterna någonsin lyckades med. Trots detta lever kommunismen kvar i högsta välmåga. Dess ledare hyllas än idag av politiska partier på vänsterkanten.

Nu tycks tyskarna äntligen ha börjat skaka av sig bördan av nazismen och det är jättefint att se. Den orimliga och orättvisa behandling de fått utstå är en skam och inget annat. De har sannerligen gjort upp med sitt förflutna och ska ha en stor eloge för det. Nu är hög tid att vi i Väst och framför allt våra grannar i Öst gör det samma. Tyvärr är jag rädd för att de aldrig kommer att hända. Vi är väl inte tillräckligt starka för det.

Ett tankeexperiment i guld, del 7 (2/2) juli 26, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

Beklagar uppehållet i historien. Den blev lite på hälft när arbetet tog all tid och sedan kom en massa annat ivägen. Här är fortsättningen i alla fall.

Det ser dåligt ut för Guld&Sånt. På den nya, avreglerade marknaden med pappersvalutan Nullback är det svårt för hederliga guldbanker att klara sig. Därför beslutar sig direktören att lägga verksamheten på is. Efter det sista bokslutet ser G&S balans ut så här:

Ränteintäkter:  150 uns (Henrik)
Övriga utgifter: -150 uns

Räkenskapsperiodens resultat: 0

Amorteringar:
Henrik: 1 000

Aktiva sidan:
Tillgång, guld: 4 400 uns
Tillgång, lånat guld: 0 uns
Tillgång, kassa: 690 uns

Balansomslutning: 5 090 uns

Passiva sidan:
Eget kapital:
Aktiekapital: 1 000 uns
Övrigt eget kapital: 9 000 uns
Balanserade vinstmedel: – 4 910
Räkenskapsperiodens resultat:

Balansomslutning: 5 090 uns

Det gick alltså inte så bra för direktören. Hans lån till Andy blev en kreditförlust som nära nog halverade hans guldlager. I det nya klimatet är det omöjligt att för honom att fortsätta sin verksamhet. Han kan helt enkelt inte konkurrera med CNs låga räntor. Till följd av Nullbackens inträde tillsammans med de fraktionella reservkraven har penningmängden ökat explosionsartat, vilket har pressat ner räntorna som i sin tur blåst upp väldiga spekulationsbubblor. I synnerhet på fastighetsmarknaden. Direktören beslutar sig för att rida ut den kommande ekonomiska stormen genom att hålla kvar sitt guld och vänta på bättre, säkrare tider.

Länk till förra delen:

Ett tankeexperiment i guld, del 7 (1/2)

Demokratiska rättigheter? juli 24, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Ett återkommande tema på denna blogg är begreppsförvirring, vilket beror på att det är ett så allmänt förekommande och mycket allvarligt problem inom både den politiska och ekonomiska debatten. En av de saker som jag länge irriterat mig över är det ständiga hyllandet av demokratin som våra mänskliga rättigheters garant. Inte bara det, ibland verkar det som att folk tror att mänskliga fri- och rättigheter som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet är sprungna ur demokratin. Det vittnar om att rätt många inte riktigt förstår eller bryr sig om vad demokrati faktiskt är. I mångas ögon är demokrati något underbart, något av det finaste som mänskligheten någonsin har producerat. Det beror sannolikt på ovan nämnda begreppsförvirring, det vill säga att man tillskriver demokratin äran av sådant som den inte har något med att göra.

Demokrati är ett styrelseskick och inget annat. Som sådant skiljer det sig inte nämnvärt från diktatur eller oligarki. Medborgarna kan förtryckas och deras rättigheter kränkas i en demokratisk stat lika mycket som i en diktatur, precis som medborgarna kan åtnjuta individuell frihet och mänskliga rättigheter i en diktatur likaväl som i en demokrati. Skillnaden är bara vem som har makten. Är det en person, ett fåtal personer eller en majoritet. För existensen av och respekten för individens mänskliga fri- och rättigheter har det dock ingen betydelse vem som utövar statens makt. Den viktiga frågan är hur statens makt utövas. Våra mänskliga fri- och rättigheter kommer inte från ett politiskt system eller styrelseskick, det kommer från det faktum att vi är människor. Rättigheterna är naturliga, inte politiska. De tillkommer oss naturligt, inte genom att en statlig byråkrat godkänner en ansökan.

Begreppsförvirringen runt ordet demokrati har haft och har fortfarande en rad skadliga följder, varav den kanske värsta är att demokrati är världens bästa gummistämpel. Det blotta faktum att ett beslut har fattats i demokratisk ordning, med vilket man normalt menar att ett givet lands riksdag har fattat beslutet, ger det legitimitet. Vad som de facto har beslutats eller vilka följder beslutet får är mindre viktigt, eftersom det var just ett demokratiskt beslut. Det spelar ingen roll om någon minoritet blir lidande, det är majoritetens rätt som går före. Därför är det helt okej att inte bara förbjuda snus, det är också helt okej att kasta snusförsäljare i fängelse. Samma sak med droger, prostitution och snart också vanlig tobak. Det är okej att ta 50 – 60 procent av vissa medborgares inkomst i skatt eller att tvinga folk till ett halvårs tjänstgöring och kalla det värnplikt. För att nämna några exempel. Kort sagt är det plötsligt helt okej för staten att kränka medborgarnas rättigheter på sätt som aldrig skulle vara acceptabelt om det var en kung eller teknokratiskt råd som gjorde det.

En annan sak är förstås att demokrati i praktiken knappast innebär folkvälde, vad propagandan än säger. Ju större landet är, desto längre bort från detta ideal kommer man. USA och EU är bra exempel på det. Den politiska makten är så gott som helt tagen ur folkets händer och ligger i stället hos lobbygrupperna, det som amerikanerna kallar ”special interest groups”. Lobbyverksamheten omsätter flera miljarder euro om året, både i Washington och i Bryssel. Dessutom har de politiska alternativen blivit allt mer identiska. Här i Europa har vi fortfarande ett flerpartisystem, men England och framför allt USA är praktiskt taget enpartistater. Politiker har blivit en samhällsklass för sig och vem man röstar på har mycket litet betydelse. Varje politiskt parti vet mycket väl vilka dess väljare är och ägnar i valtider det mesta av energin åt att hålla kvar dessa. För mycket frieri till andra partiers väljare leder till att man tappar ”de egna”. Så i bästa fall representerar varje parti sina respektive väljare, i värsta fall bara sina egna lobbygrupper. Inget parti representerar hela folket, inget parti påstår ens att de skulle göra det.

Som om inte det vore illa nog så ligger en mycket stor del av makten i byråkraternas händer, personer som folket inte har någon makt över. Av det följer att de inte heller har alltför stort intresse av att vara medborgarna till lags, som jag skrev om tidigare. Således kommer vi tillbaka till den verkliga frågan, det vill säga hur statens makt utövas. En enväldig kung som låter folket vara ifred är sannerligen att föredra framför en demokratiskt vald president, som demokratins gummistämpel ständigt kränker medborgarnas rättigheter. För som sagt, våra rättigheter tillkommer oss genom naturen. De har ingenting med demokrati att göra.

Bananrepubliken Finland juli 22, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Trots att vi i vårt nordiska folkhem inte alltid öser kärlek och ömhet över våra politiker och tjänstemän så är tron på deras ärlighet och saklighet i allmänhet ganska hög, trots ständiga bevis på det motsatta. Detta oftast outtalade förtroende tar sig i uttryck främst genom övertygelsen om att det är bäst att staten sköter olika funktioner som upplevs som viktiga, främst sjukvård och utbildning. Dessa kan inte ges till den privata sektorn. Orsaken till denna ovilja är den likaledes obegripliga övertygelsen om att sjukvård och utbildning vips skulle bli så dyra att bara ”samhällets elit” skulle ha råd med det.

Intressant nog är det oftast de mest huvudlösa påståendena som är svårast att argumentera emot, eftersom man aldrig riktigt vet i vilken ände av vansinnet man skall börja. En av de mer uppenbara felen är förstås den underliga tanken att vi egentlingen inte betalar för vår nästintill avgiftsfria sjukvård och utbildning. Först och främst betalar vi skatter och avgifter, vilket bidrar till det höga skattetrycket som i sin tur lägger hämsko på ekonomisk utveckling och minskar Finlands attraktionskraft som investeringsland. Det har inte minst synts inom den tunga industrin, där pappersbruk efter pappersbruk laggts när och nya pappersmaskiner byggs snart sagt överallt förutom i Finland.

Sedan har vi problemet att de skattemedel som skall finansiera sjukvården också skall finansiera hela den byråkratiska apparat som förvaltar, övervakar och reglerar sjukvården och utbildningen. Enligt statistikcentralen stod allmän offentlig förvaltning  för drygt 13 procent av statens utgifter år 2006, som uppgick till ca 43 miljarder euro. Den massiva byråkratiska apparat som krävs för att administrera de offentliga tjänsterna är fruktansvärt dyr, vilket leder till att de som utför det faktiska jobbet (läkare, lärare, sjukskötare etc) blir färre till antalet med lägre lön. Vi minns alla Tehy-strejken, då sjukskötarna krävde löneförhöjning. Det hade man inte råd med och undra på det, när bara de administrerande byråkraterna kostar en 4-5 miljarder euro om året. Statens reaktion var föga oväntad. Man stiftade en speciallag som gjorde det straffbart för sjukskötare att arbetsvägra. Slaveri är ju trots allt mycket billigare, enligt bland andra finansminister Katainen.

Men även om den enorma utgiftspost som byråkraterna utgör är ett allvarligt problem i sig, så är det inte det enda. Varje kostnad kan bäras om den nytta man får är större. Med andra ord, om dessa byråkrater är ärliga, kompetenta, effektiva, laglydiga och får saker och ting gjorda så kan man leva med dem. Tyvärr är de inte det. Hur ogärna vi än vill tänka tanken så är sanningen den att våra byråkrater inte sällan är oärliga, inkompetenta, ineffektiva och godtyckliga. Ibland tappar man helt andan då man läser ett beskattningsbeslut eller avgörande från en domstol. Gång efter annan åsidosätts gällande lagstiftning eller så hittar byråkraten på grunder för sitt beslut som inte har något stöd i lag. Medborgarens argumentation ignoreras helt. Det efter flera månaders och ibland flera års processande, trots att lagen garanterar att medborgaren skall få motiverade beslut inom skälig tid och att all myndighetsutövning skall stöda sig på lag. Ovan nämnda speciallag borde ha fattats i grundlagsordning, men efter att socialdemokraterna meddelat att de inte kommer att rösta för den så beslutade regeringen att kravet på grundlagsordning kan åsidosättas. Är det så konstigt att vanliga tjänstemän också tycker att lagen är bisak som man kan strunta i, om laglydighet innebär fördel för medborgaren på statens bekostnad?

Det talas mycket fint om hur litet korruption vi har i rättstaten Finland. Den sorgliga sanningen är den att Finland, precis som alla andra byråkratvälden, är föga mer än en bananrepublik med ytterst begränsad rättssäkerhet. Det i sig är ett av de främsta skälen att privatisera tjänster som sjukvård och utbildning. De är alldeles för viktiga för att ges åt godtyckliga, inkompetenta byråkrater som mer än någon annan eller annat visar att staten och folket är två vitt skilda saker.

Den lätta vägens illusion juli 19, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
2 comments

Dagens ekonomiska kris är liksom dess föregångare ännu ett bevis på människans ständiga strävan till att förbättra sin tillvaro. Det är detta universalmotiv som ligger bakom allt mänskligt agerande. Varje gång en människa vidtar en åtgärd är syftet att förbättra den ifrågavarande individens välfärd. Varje åtgärd som vidtas har medvetet valts av den agerande individen på basis av dennes övertygelse om att åtgärden kommer att leda till den önskade förbättringen.

Viljan att förbättra sin tillvaro är givetvis en positiv mänsklig egenskap och har varit den drivande kraften både bakom individuell och samhällelig utveckling. Alla de bekvämligheter som den tekniska utvecklingen har fört med sig har sin grund i vår strävan att göra livet lättare och behagligare. Tyvärr är människan benägen att välja minsta motståndets väg, något som dagens kris också bevisar.

Även om vi vill förbättra vår tillvaro är vi sällan beredda göra de uppoffringar som krävs, som att jobba lite mera, spara lite mera, vila lite mindre och konsumera lite mindre. Både upptakten till dot.com krisen och den efterföljande husbubblan är exempel på just detta. I stället för att jobba hårt och spara pengar för att kunna ha råd med ett nytt hus, köpte man det på kredit. Man lånade för att konsumera hus, bilar, apparater, resor och allt möjligt annat. Det gjorde man för att man kunde och för att det var så mycket lättare och behagligare. Man fick allt man ville ha och mer därtill utan att måsta jobba för det. Betalningen var morgondagens bekymmer, en morgondag man på något sätt intalade sig att aldrig skulle komma.

Men det gjorde den och när det blev dags att börja betala fanns det inga pengar, varken till räntan, amorteringen, kreditkortsräkningen, elräkningen, vattenräkningen eller någon annan räkning. Kvar blev miljontals människor som undrade hur det kunde gå så fel. Svaret är ganska enkelt. Det enda sättet att öka sin förmögenhet på lång sikt är att spara, investera och producera. Det gäller lika mycket för den enskilda individen som för ett företag som för ett helt land. Det finns inga genvägar, hur gärna vi än vill tro det och hur mycket våra politiker och hovekonomer än försöker påstå det.

Den massiva ökningen av penningmängden skapade en illusion, en tro på att riktig förmögenhet inte kräver arbete, sparande och lönsamma investeringar i ökad produktionskapacitet, det räcker med att låta sedelpressarna gå på högvarv. Ju mer pengar man trycker, desto rikare blir vi alla och när fasaden börjar spricka så trycker vi bara mer pengar.

Det ter sig underligt att något så uppenbart som att rikedom inte kan skapas ur tomma intet faktiskt måste förklaras, men faktum är att det är just den här vanvettiga idén som är grunden till hela vårt ekonomiska system. Därför är det inte så konstigt att vi hela tiden hemsöks av allt värre ekonomiska kriser. Det är också därför vi behöver mer fri marknad och mer laissez faire kapitalism. Så länge vi fortsätter att låta staten lägga sig i vägen för marknadskrafterna kommer vi aldrig att få njuta av hållbar och långsiktig ekonomisk tillväxt.