jump to navigation

Sagan om Irak har inget lyckligt slut augusti 30, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Politik och samhälle.
2 comments

Ett av president Obamas vallöften var att ta hem USAs trupper från Irak. Det är också ett löfte som han till skillnad de flesta andra tycks vara inställd på att hålla. Tyvärr är det knappast av moralisk övertygelse om att USAs närvaro i Irak är fel, eller för att han vill värna om de amerikanska soldaternas väl och ve som han kallar hem dem. För det första så har USA fortfarande en mycket stark närvaro i Irak, vilket visar att Obama minsann inte har haft bråttom att hålla sitt löfte. För det andra har han stärkt den amerikanska truppnärvaron i Afganistan med tiotusentals soldater. Krig och nationsbyggande förefaller vara lika naturligt för Obama som för Bush.

En amerikansk reträtt har varit på tapeten ganska länge och kraven på konkreta löften och tidtabeller har de senaste åren blivit allt mer högljudda. Standardargumentet mot en amerikansk reträtt har alltid varit och är fortfarande våldet och de inre stridigheterna i Irak. Man är rädd för att regelrätt inbördeskrig bryter ut mellan de olika folkgrupperna i landet om USA far hem. Den irakiska polisen och militären klarar helt enkelt inte av att hålla freden och garantera invånarnas säkerhet. Därför måste USA stanna. Som vanligt rymmer detta typiska mainstream argument en rad logiska felaktigheter.

Argumentet utgår från att Irak måste förbli en enhetlig stat med dagens gränser intakta. Att gränserna ritades upp av britterna med samma brist på hänsyn för etniska motsättningar som när gränsritningarna företogs i Afrika vill man inte kännas vid. Irak med dagens gränser har ingen historia av att vara ett enhetligt land och har heller ingen orsak eller ens förutsättningar för att vara det. Inte utan ständigt inbördes stridande och/eller förtryck som pågår nu och pågick under Saddam, precis som i många afrikanska länder. Så själva utgångspunkten för argumentet är fel.

En annan typisk brist i den här typen av argument är att de som för fram det tycks anse att nuläget på något sätt är fungerande. Man hänvisar till statistik och konstaterar att det sekteriska våldet minskade under de perioder USA företog offensiver mot diverse rebellgrupper. Kanhända, men det USA-ledda våldet ökade ju i stället så man kan ju fråga sig hur stor den vinsten var. Sedan är det givetvis så att situationen idag knappast kan sägas vara fungerande. Bombattentat är fortfarande vardagsmat, fortfarande dör hundratals irakier varje månad.

Den tredje bristen är den för mig helt obegripliga övertygelsen om att allting ordnar sig bara USA är kvar länge nog. Tills irakisk polis och militär lärt sig hantera våldet, vilken tydligen kan hända närsomhelst. Några indikationer eller tecken på att det skulle stämma finns överhuvudtaget inte. De irakiska säkerhetsstyrkorna har haft 4-5 år på sig utan nämnvärda framsteg. Det borde dessutom vara självklart för vemsomhelst att Irak inte kan ersätta drygt 100.000 professionella soldater ur världens mest tekniskt avancerade armé. Inte på en lång stund, antagligen aldrig. Och så länge amerikanarna är kvar har de irakiska soldaterna heller inga större incentiv att lära sig. Sedan ska vi ju komma ihåg att dessa 100.000 proffs inte har klarat sig så bra de heller.

Om och när USA tar hem alla sina trupper från Irak så kommer våldet säkert att öka. Fullskaligt inbördeskrig är ett mycket reellt scenario. Det är långt ifrån omöjligt att landet faller sönder i mindre beståndsdelar enligt etnisk tillhörighet. Frågan är om det på lång sikt är bra eller dåligt. USA kan omöjligen få slut på våldet i Irak, tvärtom är USAs närvaro en av de drivande faktorerna bakom fortsatt våld. USA har heller inte råd att vara kvar där, det kostar alldeles för mycket för ett land som redan är bankrutt.

Det enda sättet en bestående lösning kan nås är genom en fullskalig reträtt av samtliga amerikanska soldater. Lösningen kommer sannolikt att vara mycket dyrköpt och det finns inga garantier för att vi kommer att gilla den, men tyvärr är det så det slutar då man godtyckligt tvingar in etniska grupper inom samma lands gränser, stöder en diktators terrorvälde under 30 års tid för att sedan invadera, avsätta nämnda diktator och ockupera landet på obestämd tid. Det finns inga trevliga lösningar, men de likväl finns det lösningar. Permanent amerikansk närvaro i Irak är dock inte en lösning, det är bara en förlängning och förvärrning av problemet.

Annonser

Nya pengar och förlorad kredit augusti 27, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

Många ekonomiska förståsigpåare försöker lugna inflationshotet med att påpeka att det försvunnit mycket mer gamla pengar än vad som skapats nya. Det är tyvärr fel. Vad som till viss del har försvunnit är den kredit som bankerna skapat ur tomma intet, inte faktiska pengar. Det är det som termen ”credit contraction” betyder, den tidigare överexpanderade krediten har stramats åt i takt med att bankerna lidit kreditförluster.

Vad dessa kommentatorer gör fel är alltså att de sätter likhetstecken mellan pengar och kredit. Egentligen illustreras det här också i bloggserien ”Ett tankeexperiment i guld”. När banken CN hamnar drabbas av bank runs försöker centralbanken trycka pengar som CN kan betala ut till sina kunder. I kåseriet misslyckas operationen, men tyvärr har våra centralbanker lyckats rädda verklighetens affärsbanker. Men vad är då slutresultatet av allt detta pengatryckande och varför upphävs det inte av kreditåtstramningen?

Som sagt måste man alltså skilja på kredit och pengar. Kredit är egentligen det som bankerna skapar på basis av de pengar de har i sina reserver. Ju mer pengar de har i sina valv, desto mer kan de expandera (skapa kredit). Förr i tiden hade bankerna guld i sina valv, vilket satte hämsko på hur mycket de kunde expandera. Men idag är det alltså euro, dollar, pund, kronor, yuan, yen, franc och andra pappersvalutor som ligger i valven och det är på basis av dessa papperspengar dagens kreditexpansion sker.

Vad som nu har hänt är att centralbankerna har ökat penningmängden, det vill säga antalet dollar och euron, på massiv skala. Dessa pengar ligger nu mestadels i bankernas valv. Så länge de ligger där gör de ingen stor skada, förutom att de gör det möjligt för bankerna att ta kreditförluster bättre, samt gör att bankerna inte behöver strama åt krediten så mycket som de borde göra. Även om bankerna skulle strypa till och ta tillbaka den tidigare kreditexpansionen helt, så har de nu mycket mer pengar (större antal dollar och euron) i sina valv än de hade tidigare.

Det betyder att bankerna i nästa runda kan expandera mycket, mycket mer än vad de gjorde då husbubblan blåstes upp. Att den bubblan blev så står beror i sin tur på den massiva ökningen i penningmängden efter att dot.com bubblan sprack. I början av 2000-talet pumpades det in åtskilliga hundra miljarder dollar in i det amerikanska banksystemet. Dessa låg sedan som grund för kreditexpansionen som gav oss husbubblan. Eftersom det fanns mycket mer dollar i bankvalven blev husbubblan större än dot.com bubblan. Nu finns det oerhört mycket mer pengar i bankvalven än då husbubblan började. Ni kan själva räkna ut vad det riskerar att leda till.

Så låt er inte luras av så kallade experter som avfärdar inflationshotet och påstår att penningmängden faktiskt har sjunkit. De har fel. Den ur tomma intet skapade bankkrediten har stramats åt, det är sant. Men penningmängden i faktiska dollar och euron som ligger i bankernas valv har ökat ofantligt. Det är sådana massiva ökningar som i historien slutat med hyperinflation.

Låtsasjobb augusti 27, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Nationalekonomi.
add a comment

Minns ni tiden när det fanns en opposition i Sverige som kritiserade regeringen för att dölja arbetslöshet med en massa dyra, helt meningslösa arbetsmarknadsåtgärder? Nu har denna opposition makten, och vad gör man? Jo, sjösätter en mängd arbetsmarknadsåtgärder för att dölja den rusande arbetslösheten som Socialdemokraterna bara kunnat drömma om.

Jag har svårt att se hur man kan motivera alla dessa åtgärder. Beror den arbetslöshet vi ser i dag på att svenskarna har för låg utbildning? Skulle krisen ha kunnat undvikas om bara medelsvensson läst tio terminer konsthistoria och genusvetenskap i stället för åtta? För vissa kan det vara en bra idé att passa på att tillägna sig vissa kunskaper när arbetsmarknaden är sval. Men de flesta som i och med detta börjar på högskolan har tyvärr inget där att göra. 

Detta hade varit ett ypperligt tillfälle att avreglera arbetsmarknaden, bryta AMS’ monopol och annat moderaterna o co brukar tala sig varma för. I stället går man in för socialdemokrati 101.

Hur marknaden reglerar sig själv augusti 24, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
10 comments

Som jag kommenterat tidigare bland annat här och här så har kraven på ökad reglering ljudit högt och vitt i finanskrisens kölvatten. Avsaknaden av reglering har lyfts fram som en av krisens främsta orsaker, trots den veritabla armé av övervakare på diverse olika myndigheter. Allt det vansinniga spekulerandet med kreativa finansiella instrument är resultatet av fria marknader, laissez faire kapitalism och marknadens självreglering.

Som jag och många andra förgäves försökt få fram så har det knappast rådit brist på regleringar och övervakning, problemet är bara att de inte har fungerat. Marknaden har varit allt annat än fri och de största enskilda spekulanterna har de facto varit statliga eller kvasistatliga institutioner. Det oaktat skall jag försöka ge en beskrivning vad som menas med att marknaden reglerar sig själv.

Dagens ekonomiska system bygger i främsta rummet på tre institutioner: centralbank, pappersvaluta och fraktionella reservkrav. Det sistnämnda behöver inte nödvändigtvis vara ett hinder för effektiv självreglering, men de två förstnämnda gör det mycket svårt.

Fraktionella reservkrav betyder alltså bankerna i praktiken kan skapa pengar genom kreditexpansion, som jag visade i bloggserien ”Ett tankeexperiment i guld”. Banken lånar alltså ut en massa pengar den inte har, antingen genom att ge ut certifikat eller depositioner, som sedan multipliceras ytterligare genom systemet. Utan centralbank och med hårdvaluta (t.ex. guld) skulle kreditexpansionen hålla sig mycket begränsad genom marknadens självreglering, det vill säga bankernas kontroll av varandra. Ungefär så här:

Ponera att bank A har 1000 uns guld i sitt valv med ett reservkrav på 10 procent. A måste alltså hålla 10 procent av sina deponenters guld i reserv, resten får den låna ut. Ju mer guld A får in, desto mer kan den låna ut. A:s deponenter har fått bankcertifikat (sedlar) motsvarandes 1000 uns. På grund av det låga reservkravet trycker A upp 900 uns i nya sedlar och lånar ut dem. Dessa sedlar kommer hamna i händerna på personer som är kunder hos bankerna B, C och D. Dessa banker har givetvis inget intresse av att hålla A:s sedlar, framför allt eftersom de vet var de kommer ifrån. Därför går de till A och kräver att få sedlarna inlösta mot guld. Kom ihåg att ju mer guld en bank får in till sina valv, desto mer kan den låna ut. Men A har bara 100 uns kvar i sitt valv och kan därför inte betala. A går i konkurs.

Det finns ingen centralbank som kan rädda A, men även om det skulle finnas en centralbank så finns det inte mycket den kan göra. Inte ens en centralbank kan skapa guld ur tomma intet. Genom att bankerna ständigt skulle lösa in varandras sedlar mot skulle ingen bank kunna expandera sina reserver något nämnvärt under en längre tid. Det var den här typen av kontroll som gjorde det skotska bankväsendet så framgångsrikt från början av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet.

Tyvärr har vi inte sådan kontroll av bankerna idag. I stället för guld som reserv har vi papperspengar och centralbankerna kan som bekant skapa hur mycket nya pengar som helst när bankerna behöver det. Det är inget nytt påhitt heller, utan har använts i England under flera hundra år med ständiga kreditbubblor och ekonomiskt kaos som följd.

Ingen har rätt till sjukvård och utbildning augusti 20, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
11 comments

I Västvärldens välfärdsstater är det många som anser att sjukvård och utbildning är mänskliga rättigheter, vilket i sin tur blir ett argument för statlig sjukvård och utbildning. Resonemanget brukar gå i stil med att sjukvård och utbildning är så grundläggande saker att man inte kan lämna dem åt den privata sektorn, eftersom det då skulle finnas folk som inte skulle ha råd med det och därmed tvingas förlita sig på privat välgörenhet. Det är omänskligt och fel, för privat välgörenhet är något av det vidrigaste som finns enligt vänstermänniskor. Statlig välgörenhet är mycket bättre.

Att sjukvård och utbildning skulle vara mänskliga rättigheter motsäger all logik. Till exempel så är det sällan man här att mat och husrum också är mänskliga rättigheter och som därför absolut borde produceras av staten.  Själv tycker jag nog att mat och husrum kommer lite högre upp på prioritetslistan än sjukvård och utbildning. Sedan är idén i sig ganska ny. Det var knappast många som ansåg att hjärtoperationer och akademiska examina var mänskliga rättigheter på medeltiden, eller ens under industrialiseringen. Så varifrån kommer denna märkliga idé?

Den enkla sanningen är att listan på mänskliga rättigheter har vuxit i takt med den ekonomiska utvecklingen, i takt med att västländerna blivit rikare. Ju rikare ett land är, desto mer ”mänskliga rättigheter” har det råd med. Svårare än så är det inte. Med andra ord, ju produktivare den privata sektorn är och ju mer skatteintäkter den genererar, desto fler saker har medborgarna rätt till.

Det säger en hel del om argumentationen för att än det ena, än det andra skall anses vara en mänsklig rättighet. Man har ingen filosofisk grund för resonemanget, det beror helt på hur mycket man anser sig kunna pressa ut ur samhällets produktiva individer. Var och en får ju tycka vad de vill om det, men enligt mig är det nog en ganska tvivelaktig moral, för att inte tala om praktiskt ohållbart. Enligt resonemanget blir alltså ett lands mänskliga rättigheter beroende av dess BNP.  När det är högkonjunktur har alla rätt till allt möjligt, men när det går sämre måste man börja släppa på rättigheterna eftersom man inte längre har råd med dem.

Här i Finland och Norden generellt stoltserar vi gärna med vår välfärdsstat, i vilken alla har rätt till sjukvård och skola (men inte mat och husrum). Problemet är bara det att vi inte har råd med det. När regeringen offentliggjorde budgeten i sommar uppgick statens utgifter till ca 50 miljarder euro. Av dessa finansierades drygt 25 procent (13 miljarder) med lån. I relativa termer är det ett underskott som till och med en amerikansk president skulle vara stolt över.

Vi måste inse att vi inte har råd med alla dessa mänskliga rättigheter. Åtminstone inte om mänskliga rättigheter betyder att staten skall producera dem. Om vi faktiskt menar allvar med att ha ett välfärdssamhälle måste vi börja med att erkänna att de enda rättigheterna är negativa, det vill säga sådana rättigheter som inte förutsätter att någon annan måste betala för dem. Därefter måste vi acceptera att endast den fria marknaden och en produktiv privat sektor kan förse folk med det vi anser att alla människor borde ha. Om vi håller fast vid att finansiera påhittade rättigheter med lånade pengar kommer det sluta med att vi med nöd och näppe kan hålla fast vid de rättigheter som är gratis. Så har det gått otaliga gånger i historien. Bara en arrogant idiot tror att det aldrig skulle kunna hända här.

När staten misslyckas får den mera makt augusti 16, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
add a comment

En av de mer störande paradoxerna inom den offentliga sektorn är att ju mer staten misslyckas, desto mer makt får den på bekostnad av medborgarnas rättigheter. I närhistorien finns en rad exempel på det här, både från Finland och annorstädes.

När orkanen Katrina slog till mot New Orleans brast dammarna och hela staden översvämmades, vilket resulterade i en av de största humanitära katastroferna i USA:s historia. Det hela förvärrades avsevärt av den amerikanska katastrofmyndigheten FEMAs näst intill fullständiga misslyckande i att hantera situationen. Dess strida ström av misstag och rena övergrepp är noga dokumenterade och väckte folkstorm i USA. I New Orleans myntades det gamla uttrycket ”Shit happens” om till ”FEMA happens”. En statlig utredning tillsattes och föga överraskande fann den att misslyckandet berodde på att FEMA hade för liten budget och för lite befogenheter. Det problemet har sedermera korrigerats.

Samma sak händer nu i den ekonomiska krisens tider. Krisen är en följd av en fullständigt vansinnig penningpolitik, enorm mängd speciallagstiftning och den statliga övervakningsapparatens totala misslyckande. Vad är första impulsen? Jo, mer statlig makt och mer statlig övervakning. Den amerikanska finansinspektionen hade före krisen en årlig budget på nästan en miljard dollar. Det var tydligen för litet för att upptäcka till exempel Bernie Madoffs pyramidspel, trots skriftliga bevis under tio års tid. Centralbanken, som tillsammans med de kvasistatliga bolåneinstituten skapade sub prime marknaden och gjorde det möjligt för affärsbankerna att ta sådana enorma risker, skall nu ges en stor mängd nya befogenheter att ”övervaka” finansmarknaden. Samma rop på ökad statlig inblandning har hörts här i Europa.

Och så har vi Finland. De nyheter som skakat vårt land mest torde vara skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. I bästa Columbine anda har elever gått bärsärkagång i sina skolor och skjutit försvarslösa elever och lärare. Polisen fick utstå mycket kritik för att den inte vidtog preventiva åtgärder som kanske hade kunnat stoppa massakrerna. Det skall man nu ändra på.  På klassikt manér låter inte staten en sådan utmärkt kris gå förlorad. Till hösten väntas en märkbar skärpning av vapenlagen. Bland annat föreslås att polisen får rätt att söka samtliga vapenägares hus även utan misstanke om brott. Därtill blir medlemskap i en vapenförening obligatoriskt, både för dem som äger vapen och de som vill skaffa sig vapen. En två år lång träningsperiod med föreningens vapen skall också genomgås. Farväl med föreningsfriheten, alltså.

Staten misslyckades i sitt uppdrag att skydda eleverna och personalen i Jokela och Kauhajoki, så naturligtvis skall vi ge den mer makt och mera befogenheter på våra individuella fri- och rättigheters bekostnad. För som vi alla vet så är ju mördare och psykopater noga med att fylla i alla blanketter, genomgå alla prov och tester och överlag följa samtliga statliga föreskrifter som vapenägande förutsätter innan de börjar avrätta sina offer. Eller hur var det nu…

Ologisk och antidemokratisk självständighet augusti 13, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

I USA har Ron Pauls lagförslag om att revidera centralbanken Federal Reserve skapat mycket debatt. Lagförslaget har för tillfället 282 underskrifter i representanthuset (av totalt 435) och motsvarande lagförslag i senaten har 23 underskrifter (av totalt 100) möjliga.

Ju mer stöd lagförslaget fått i både kongressen och bland folket, desto mer har centralbankschefen Ben Bernanke och andra makthavare och Fed-vänliga mediapersoner kritiserat idén om ökad transparens. Intressant nog har alla motståndare använt samma argument, nämligen det att ökad transparens skulle minska på centralbankens påstådda självständighet. Man har uttryckt sin oro över att penningpolitiken, som för tillfället helt kontrolleras av centralbanken, skulle hamna i händerna på kongressen. Med andra ord är man rädd för att kongressen, det amerikanska folkets representanter, skulle börja lägga sig och till och med bestämma landets penningpolitik.

Hela debatten belyser på ett utmärkt sätt den till synes bottenlösta brist på logik som behäftar politiska makthavare, ledande byråkrater och deras hovekonomer och band av lismande journalister, för att inte tala om deras förakt för verkligt folkvälde. I teorin är alltså centralbanken en självständig myndighet som bestämmer landets penningpolitik. Till det hör ökning och minskning av penningmängden samt höjning och sänkning av styrräntan, plus en hel del annat som till exempel finansieringen av statens kroniska budgetunderskott.

Eftersom politiska program och åtgärder såsom olika typer av bidrag och stöd, utbildning, sjukvård, krig och så vidare är beroende av finansiering, och penningpolitiken avgör tillgången på denna finansiering, kan man med fog påstå att penningpolitiken är det viktigaste policyområdet som finns. Trots detta så har kontrollen över penningpolitiken delegerats till ovalda byråkrater som inte är ansvariga inför någon, allra minst folket. Och inte bara det, enligt gällande lagstiftning har varken folket eller dess representanter rätt att kräva information av byråkraterna. De viktigaste politiska åtgärderna och linjedragningarna bestäms och verkställs av ett slutet sällskap byråkrater utan det minsta ansvar för sina handlingar.

Idén att penningpolitiken inte kan anförtros åt de folkvalda representanterna är i mitt tycke ett allvarligt misstroendevotum för parlamentet själv, för folket och hela det demokratiska systemet. Men detta misstroendevotum kommer inte från tokiga anarkister som huserar i den politiska periferin, det kommer från etablissemanget själv. Från både den lagstiftande och verkställande maktens högsta höns, med hela deras drev av fjäskande stövelslickare som New York Times och Paul Krugmans helhjärtade stöd.

Om penningpolitiken är för viktig att för att låta folkets representanter sköta den, borde då inte utrikespolitiken och försvarspolitiken också ges till byråkratkommittéer, så att politikerna inte förstör alltihop? Eller ännu bättre, varför inte bara slopa demokratin och införa fullfjädrat byråkratvälde? Vi vet ju hur bra centralbankirerna är på att sköta sitt jobb och att samtliga byråkrater givetvis bara har allas bästa i sina hjärtan av guld.

Farlig propaganda augusti 10, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
add a comment

Under min semester läste jag igenom Finlands kanske intressantaste och viktigaste bok just nu, Lumedemokratia av journalisterna Katja Boxberg och Taneli Heikka. Författarna hävdar att Finland är långt ifrån det drömland som det ofta framställs som, med hänvisningar till det finska skolundret, vår fantastiska välfärd och sociala skyddsnät. Om ni inte har läst boken så bör ni göra det vid första bästa tillfälle.

Jag själv har ju varit mycket skeptisk till vårt folkhem och har skrivit om det flera gånger, men Boxberg och Heikka monterar ner fasaden med obarmhärtig systematik. De talar om Finlands konsensusdemokrati, där oliktänkare förpassas till periferin och antingen tigs ihjäl eller stämplas som idioter. Det är något jag känner igen ganska väl. I ställer för en kritisk media så springer dagstidningar och TV-kanaler i politikernas släptåg, noga med att inte störa konsensusen.

Hufvudstadsbladet, svenskfinlands flaggskepp, är tyvärr ett rätt bra exempel på det. Den 1.8.2009 publicerades en ledare som diskuterade finanskrisen. Efter att ha läst den skickade jag ett mail till skribenten i vilket jag tydligt förklarade var resonemanget brast och hur det egentligen ligger till. Givetvis har jag inte fått något svar och lär inte få det heller. Än mindre lär jag få den kolumn som jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat i tidningen. Senast fick jag höra att de hade tillräckligt med kolumnister med ekonomi som specialkunskap.

Nåväl, nedan följer mitt mail till ledarskribenten. Var och en får själv bedöma vem som besitter kunskap i ekonomi och vem som inte gör det. Hbl-ledarens text är kursiverad.

”Finanskrisen har fått alla nationalekonomer att se sig i spegeln och fråga vad som gick så snett att hela världsekonomin kollapsade.”

Det stämmer inte alls. Den österrikiska skolans ekonomer såg krisen komma redan då sviterna från dot.com bubblan började avta i början på 2000-talet. Ekonomen och börsmäklaren Peter Schiff skrev en bok om den kommande ekonomiska kollapsen som kom i början av 2007. Den republikanske kongressledamoten Ron Paul varnade för farorna med den expansiva penningpolitiken från kongressens talarstol så tidigt som 2002 och 2003. Övriga österrikiska ekonomer publicerade en mängd artiklar om vad som komma skulle. Jag själv publicerade en bloggserie om upptakten till den ekonomiska krisen i USA och vart den skulle leda i mars 2008, det vill säga dryga halvåret före Paulsen, Bernanke och Dodd försäkrade världen om att den amerikansa ekonomin stod på stark grund.

Tyvärr fann både den politiska makten och mainstream media att helt ignorera dessa ekonomers varningar.

”I det stora är det frågan om mänskliga godtrogenhet.”

En fullständigt oacceptabel förenkling av det som faktiskt skedde. I det stora hela är det fråga om centralbankens expansiva penningpolitik, artificiellt låga räntor som missleder investerare, fraktionella reservkrav som leder till massiv kreditexpansion, statliga bolåneinstitut som skapar så kallade moral hazards och statlig övervakning som skapar illusionen om verkligt övervakning. Ett utmärkt exempel på det sistnämnda är Madoff-affären. SEC fick skriftliga bevis på Madoffs bedrägeri under tio års tid utan att agera.

”Bankerna trodde sig ha uppfunnit en evighetsmaskin då man kunde gömma risker i komplicerade instrument som paketerades och såldes vidare till allt högre priser.”

En sanning med stor modifikation. Faktum är att det var de kvasistatliga bostadsinstituten Freddie Mac och Fannie Mae som uppfann vad som kom att kallas credit default swaps, det var dessa institut som började paketera in dåliga lån med bra och på så sätt skapade marknad för sub prime lånen. Eftersom bankerna visste att de kunde sälja lånen vidare till Fannie och Freddie behövde de inte vara så noggranna med kreditvärdighetskontrollerna. Dessutom visste man att om det gick illa för F&F skulle staten gå in och ”rädda” dem på skattebetalarnas bekostnad, vilket också skdedde.

”Det som ingen visste var hur hela det globala finanssystemet reagerar på en i och för sig marginell ekonomisk faktor som de amerikanska bolånen.”

Återigen fel. Peter Schiff har blivit världskändis tack vare de youtube videoklipp som cirkulerat på nätet, i vilka han bokstavligen blir utskrattad då han talar om problemen med de amerikanska bolånen. Med tanke på att dessa bolåns värde mäts i tusentals miljarder dollar så är det för övrigt ganska magstarkt att avfärda dem som en ”marginell ekonomisk faktor”. Det var den lätta tillgången på dessa bolån som satte fart på spekulationsköpandet, men också på den tämligen riskfyllda vanan att realisera bostadens värdeökning genom att ta ut ytterligare konsumtionslån med sagda värdeökning som säkerhet, konsumtionslån som sedan användes till att köpa bilar, lyxartiklar och andra konsumtionsvaror. De amerikanska bolånen satte alltså fart på övrig kreditbaserad konsumtion, så de var och är allt annat än marginella.

”Nu när ett år har gått efter att den amerikanska staten tog över de första bolåleinstituten och Lehman Brothers gick i konkurs vet man vad som gick snett. Nu är det dags att se till att katastrofen inte upprepas.”

Tyvärr har ni fel även här. Det finns absolut ingenting som tyder på att de styrande i Washington eller deras medarbetare fortfarande har den minsta aning om vad som gick snett. Tvärtom har de konsekvent förordat mer av det som ledde till krisen till att börja med. De amerikanska ekonomiska problemen består i främst i för mycket lån och för mycket konsumtion, problem som de styrande försöker lösa med än mer lån och än mer konsumtion. Greenspan sänkte räntan till 1 procent då han ”avvärjde” recessionen från dot.com bubblan. Nu har räntan redan länge varit på 0 procent.

Trots utförliga förklaringar har varken Obama, Gheithner eller Bernanke det minsta hum om vad de borde göra. Men egentligen är det ganska lätt, det är bara att ta modell av Warren G. Harding 1920, då den djupa post WWI depressionen slog till i USA. Harding nära nog halverade statens utgifter och centralbanken förblev passiv. Depressionen var över inom två år. Obama & co går tvärt emot både logik, sunt förnuft och historiska fakta.

”Kan det finansiella systemet reformera sig själv? Kan man föra en diskussion, där man erkänner att bankverksamheten skiljer sig från andra näringar i och med att samhället finns som ryggstöd och skattebetalarna betalar notan för bankirernas fel.”

Svaret på den första frågan är nej, det kan det inte. Orsaken är den enorma mängd speciallagstiftning som reglerar det finansiella systemet. Med över 12.000 heltidsövervakare/reglerare uppdelade på minst 7 separata myndigheter är den amerikanska finanssektorn sannolikt den mest överreglerade marknaden i världen. Den kan inte reformera sig själv utan en rejäl avreglering först.

Den senare frågan faller på sin egen orimlighet. Hela bakgrunden till den enorma speciallagstiftningen och de extraordinära stimulansåtgärderna är uppfattningen om att bankverksamheten skiljer sig från andra näringar. Just därför har den haft skattebetalarna som ryggstöd. Tvärtom borde man inse att bankverksamheten är en näring som alla andra näringar och dess aktörer borde lyda under samma regler som alla andra. De borde fråntas rätten att skapa kredit ur tomma intet tackvare låga reservkrav. De borde fråntas rätten till skattefinansierat stöd om de tar för stora risker som sedan realiseras med konkurs som följd. Kort sagt borde man sluta särbehandla den finansiella sektorns aktörer och frånta dem rätten till skattebetalarnas pengar.

”Gigantiska stimulansåtgärder börjar ge effekt och den finansiella sektorns fria fall är över.”

Det där var ett mycket vågat påstående som jag gärna hör motivationen till innan jag kommenterar vidare. Själv ser jag absolut inga tecken på att faran skulle vara över. Tvärtom.

”Ekonomerna kan säga att det som man lärde sig av 30-talets depression har fallit i god jord; vi undviker en långvarig depression genom att stimulera efterfrågan i en god keynesiansk anda. Den snabba återhämtningen av stora internationella bankers resultat bekräftar detta.”

Menar ni på allvar att 30-talets lärdom om att man undviker en långvarig depression genom att stimulera efterfrågan har blivit bekräftat? Säg mig, hur kom det sig att den stora depressionen höll på i 16 år om man med stimulerande av efterfrågan kan avvärja långa depressioner? Hur kommer det sig att man de facto undvek en lång depression genom att halvera statens utgifter och bedriva passiv penningpolitik, så som man gjorde 1920-21?

Jag ber er ödmjukast att vänligen besvara dessa frågor. Samtidigt underlåter jag att kommentera ert överdrivna och de facto verklighetsfrämmande romantiserande av den nordiska modellen jämfört med de ”gamla klassamhällena”, då det på intet sätt är relevant för diskussionen.

”Ekonomi är beteendevetenskap och dynamiken i ekonomin drivs av girigheten hos marknaden. Ekonomiska beslut är politiska där demokratin har en förmåga att ge moraliska värderingar. Världssamfundet bör kunna konsten att tygla en sådan kapitalism som tjänar en mänskligare marknadsekonomi när minnena från katastrofen är färska.”

Fel igen. Ekonomi är en samhällsvetenskap, även om den har gemensamma beröringspunkter med psykologin. Marknaden är ingen aktör med givna egenskaper som girighet, det är både forumet för och resultatet av mänskligt agerande. Endast individer kan besitta kvalitéer som girighet. Ekonomiska beslut har ingenting med politik att göra, det har att göra med vad den agerande individen tror att bäst tillfredsställer hans behov eller ökar hans välfärd.

——

Ledare av den här typen är precis det man kan vänta sig i det konsensussamhälle som Boxberg och Heikka beskriver.

Samlingsplats för bloggserier augusti 7, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

Som vissa kanske har märkt så har vi lagt till en ny flik på första sidan. Fliken heter bloggserier och under den har mina bloggserier samlats. Genom att klicka på länkarna öppnas serierna i pdf format. Följande serier finns att läsa för tillfället:

Den oförklarliga krisen
Bloggserie om den ekonomiska krisen i USA och kort redogörelse för grunderna i österrikisk konjunkturcykelteori.

De sjunkande prisernas malström
Bloggserie om de statliga stimulanspaketen som lanserats på grund av den ekonomiska krisen (2008), den felaktiga teori stimulanspaketen grundar sig på och de skadliga följder de riskerar att få.

Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt
Bloggserie om varför droger och prostitution borde legaliseras.

Ett tankeexperiment i guld
Ett kåseri om bankverksamhet som berättar om två olika bankers olika öden. Kåseriets syfte är att illustrera bristerna med dagens banksystem och fördelarna med en kraftigt avreglerad banksektor baserad på hårdvaluta och fulla reservkrav.

Ett tankeexperiment i guld, sista delen augusti 6, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

På grund av nullbackens kollaps har efterfrågan på varor som kan fungera som pengar ökat drastiskt. En rad olika varor tjänar detta syfte, allt från salt till cigaretter till ädelmetaller. Föga överraskande tar det inte länge förrän folk inser att guld är det som bäst lämpar sig för detta ändamål, vilket i sin tur ökar efterfrågan på guld ännu mer.

I det politiska vakuum som Andy och hans kumpaner har lämnat efter sig, stiger Fredrik fram och erbjuder folket en återgång till traditionella värden som hårdvaluta och fri bankverksamhet. Han och hans parti vinner en jordskredsseger i valet och börjar genast reformera landets ekonomi. Den första åtgärden är att slopa centralbanken och legalisera konkurrens mellan olika valutor. Nästa är att avreglera banksektorn så att alla dess privilegier tas bort och bankerna tvingas verka på samma förutsättningar som alla andra företag.

I den nya avreglerade ekonomin har Guld&Sånt åter möjlighet att göra affärer. Med sin pålitliga historia har den inga problem att locka till sig både sparare och låntagare och affärerna tar snabbt fart. Naturligtvis är det kraftigt höjda värdet på guld till bankens fördel. Några år efter nullbackens kollaps är landets ekonomi tillbaks på stark grund igen med marknadsmässiga räntor som reflekterar konsumenternas faktiska preferenser.

Som statsminister fortsätter Fredrik att liberalisera land och ekonomi. Den offentliga sektorn skärs ner gradvis och med nedskärningarna kommer också skattesänkningar. Dessa gör både arbete och företagande mer lönsamt. Till slut har statens roll begränsat sig till ordningsmakt, domstolsväsende och försvar, medan resten av ekonomin är helt privatiserad. Direktören för Guld&Sånt fortsätter att i likhet med övriga entreprenörer tjäna konsumenterna enligt bästa förmåga. Snart är minnet av den fruktansvärda nullbacken och överreglerade ekonomin föga mer än en skräckhistoria som berättas åt storögda nationalekonomistudenter, som inte för sitt liv kan förstå hur deras förfäder kunnat vara så dumma.