jump to navigation

Sagan om Irak har inget lyckligt slut augusti 30, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Politik och samhälle.
trackback

Ett av president Obamas vallöften var att ta hem USAs trupper från Irak. Det är också ett löfte som han till skillnad de flesta andra tycks vara inställd på att hålla. Tyvärr är det knappast av moralisk övertygelse om att USAs närvaro i Irak är fel, eller för att han vill värna om de amerikanska soldaternas väl och ve som han kallar hem dem. För det första så har USA fortfarande en mycket stark närvaro i Irak, vilket visar att Obama minsann inte har haft bråttom att hålla sitt löfte. För det andra har han stärkt den amerikanska truppnärvaron i Afganistan med tiotusentals soldater. Krig och nationsbyggande förefaller vara lika naturligt för Obama som för Bush.

En amerikansk reträtt har varit på tapeten ganska länge och kraven på konkreta löften och tidtabeller har de senaste åren blivit allt mer högljudda. Standardargumentet mot en amerikansk reträtt har alltid varit och är fortfarande våldet och de inre stridigheterna i Irak. Man är rädd för att regelrätt inbördeskrig bryter ut mellan de olika folkgrupperna i landet om USA far hem. Den irakiska polisen och militären klarar helt enkelt inte av att hålla freden och garantera invånarnas säkerhet. Därför måste USA stanna. Som vanligt rymmer detta typiska mainstream argument en rad logiska felaktigheter.

Argumentet utgår från att Irak måste förbli en enhetlig stat med dagens gränser intakta. Att gränserna ritades upp av britterna med samma brist på hänsyn för etniska motsättningar som när gränsritningarna företogs i Afrika vill man inte kännas vid. Irak med dagens gränser har ingen historia av att vara ett enhetligt land och har heller ingen orsak eller ens förutsättningar för att vara det. Inte utan ständigt inbördes stridande och/eller förtryck som pågår nu och pågick under Saddam, precis som i många afrikanska länder. Så själva utgångspunkten för argumentet är fel.

En annan typisk brist i den här typen av argument är att de som för fram det tycks anse att nuläget på något sätt är fungerande. Man hänvisar till statistik och konstaterar att det sekteriska våldet minskade under de perioder USA företog offensiver mot diverse rebellgrupper. Kanhända, men det USA-ledda våldet ökade ju i stället så man kan ju fråga sig hur stor den vinsten var. Sedan är det givetvis så att situationen idag knappast kan sägas vara fungerande. Bombattentat är fortfarande vardagsmat, fortfarande dör hundratals irakier varje månad.

Den tredje bristen är den för mig helt obegripliga övertygelsen om att allting ordnar sig bara USA är kvar länge nog. Tills irakisk polis och militär lärt sig hantera våldet, vilken tydligen kan hända närsomhelst. Några indikationer eller tecken på att det skulle stämma finns överhuvudtaget inte. De irakiska säkerhetsstyrkorna har haft 4-5 år på sig utan nämnvärda framsteg. Det borde dessutom vara självklart för vemsomhelst att Irak inte kan ersätta drygt 100.000 professionella soldater ur världens mest tekniskt avancerade armé. Inte på en lång stund, antagligen aldrig. Och så länge amerikanarna är kvar har de irakiska soldaterna heller inga större incentiv att lära sig. Sedan ska vi ju komma ihåg att dessa 100.000 proffs inte har klarat sig så bra de heller.

Om och när USA tar hem alla sina trupper från Irak så kommer våldet säkert att öka. Fullskaligt inbördeskrig är ett mycket reellt scenario. Det är långt ifrån omöjligt att landet faller sönder i mindre beståndsdelar enligt etnisk tillhörighet. Frågan är om det på lång sikt är bra eller dåligt. USA kan omöjligen få slut på våldet i Irak, tvärtom är USAs närvaro en av de drivande faktorerna bakom fortsatt våld. USA har heller inte råd att vara kvar där, det kostar alldeles för mycket för ett land som redan är bankrutt.

Det enda sättet en bestående lösning kan nås är genom en fullskalig reträtt av samtliga amerikanska soldater. Lösningen kommer sannolikt att vara mycket dyrköpt och det finns inga garantier för att vi kommer att gilla den, men tyvärr är det så det slutar då man godtyckligt tvingar in etniska grupper inom samma lands gränser, stöder en diktators terrorvälde under 30 års tid för att sedan invadera, avsätta nämnda diktator och ockupera landet på obestämd tid. Det finns inga trevliga lösningar, men de likväl finns det lösningar. Permanent amerikansk närvaro i Irak är dock inte en lösning, det är bara en förlängning och förvärrning av problemet.

Annonser

Kommentarer»

1. Svenne - augusti 31, 2009

Det du inte nämner är varför USA överhuvudtaget är så intresserade av länderna runt Persiska viken, nämligen oljan. USA är inte beredda att offra någonting vare sig i demokratins eller mänsklighetens namn, de är bara i området av rent egenintresse. Samma med Iran, Iran hotar inte varken Europa, Ryssland eller USA med sina eventuella kärnvapen, det enda de hotar är oljefälten i området. En någotsånär välriktad kärnladdning mot Ghawarfältet i Saudiarabien är vad USA:s ledare är rädda för och inte något tjafs om någon demokrati. Om kriget gällt mänskliga rättigheter så skulle väl kriget varit riktat mot Saudiarabiens tortyrmetoder, avrättningar mm. och inte Irak eller Iran. Först var det Saddam och nu Iran som är så farliga och världen vågar bara stå och nicka. Man kan undra varför USA har en militärbudget som är större än resten av hela världen, men ingen ser. Samma som med Hitler i början av trettiotalet, ingen såg.

Kaj Grüssner - september 2, 2009

Varför USA har så stark näravaro i Mellanöstern har blivit en sådan självklarhet att jag inte fann det nödvändigt att peka ut det. Med tanke på att landet inte ens bryr sig om sina egna medborgares mänskliga fri- och rättigheter så är det uppenbart att de inte bryr sig om arabernas heller. Alla stater gör vad de gör av egetintresse och tyvärr är statens egetintresse i diamteral motsats till folkets.

Däremot tror jag inte att USAs krigföring och starka truppnärvaro kommer att hålla så länge till. Landet har helt enkelt inte råd med det. Det är de höga kostnaderna som bringat historiens imperier på fall. Så kommer det även att gå med USA. Nedgången är på god väg redan.

För övrigt så är demokrati i sig ingenting fint och vackert som det är värt att slåss för. Också det är USA ett utmärkt exempel på.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: