jump to navigation

Fåfängans och omoralens gränslösa rike september 25, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Den så omtalade globala ekonomiska krisen har inte bara blottlagt politikernas till synes bottenlösa okunskap, den har även givit otaliga bevis på att fåfänga och omoral är det politiska spelets absoluta grundpelare. Detta har illustrerats både av uttalanden av enskilda politiker och i olika åtgärder som vidtagits. Exempel på det förra är Obamas stabchef Rahm Emanuels notoriska konstaterande om att man inte får låta kriser som denna gå till spillo. Exempel på det senare är myriaden av stimulanspaket och räddningsaktioner som både USA och EU-länder ägnat sig åt.

Men vad är det omoraliska i politikernas stimulansåtgärder? Det är ett ämne som jag har tangerat ett antal gånger redan, men något som förtjänar lite mer ingående genomgång.

För det första fanns det aldrig något nationalekonomiskt behov av stimulansåtgärderna. Tvärtom gör stimulansåtgärder situationen värre, som 1930-talets USA och 1990-talets Japan vittnar om, för att inte tala om de ekonomiska katastroferna i Sydamerika. Trots det ljög politiker och byråkrater så tungorna svartnade, med medias och mainstream ekonomers fulla stöd. Man målade fan och helvete på väggen och förkunnade att om inte staten ges rätt att rädda sina vänner på Wall Street kommer världen att gå under. Ljugandet gick så långt att politikerna till och med ljög för varandra. Sanningssägare som Ron Paul och Peter Schiff ignorerades totalt.

För det andra var det just de personer som beskylldes för krisen som räddades. Politikerna har ju fallit över varandra i ivern att fördöma och demonisera bankirerna för deras hejdlösa risktagning och omåttliga bonusar, men vem var det som fick alla stimulansmiljarder? Bankirerna förstås. Vem betalade? Alla andra, det vill säga de vanliga människor som på riktigt drabbades av krisen. Som Jim Rogers uttryckte det: ”Krisen kanske är över för bankerna, men de amerikaner som förlorade både jobb och hus är fortfarande arbetslösa och hemlösa. För dem är krisen långt ifrån över, de har inte fått det bättre”. Politiker älskar att tala om hur de värnar om de svaga och fattiga, men när krisen kommer så är det den rika eliten som de håller om ryggen, på de svaga och fattigas bekostnad.

För det tredje finansieras stimulansåtgärder med tryckta pengar och ökad statsskuld. Priset för dagens räddningspaket betalas inte av de som gynnas eller påstås gynnas av dem, det betalas av kommande generationer i form av enorma räntor och förlorad köpkraft. Här är det läge för lite eftertanke. Vad kallar man en förälder som lämpar över notan för sin egen konsumtion på sina barn? Personligen kan jag inte tänka mig att någon vettig förälder med gott samvete maxar sitt kreditkort och låter barnen betala. Föräldrar brukar ju i regel göra tvärtom, det vill säga begränsa sin egen konsumtion till förmån för sina barn. Vettiga föräldrars mål är att ge sina barn de som de själva aldrig fick. Det är sannerligen fallet med mina föräldrar. Det är naturligt och det är rätt. I normala fall. För anständiga människor. Men inte för politiker. Deras utgångspunkt är att roffa åt sig så mycket de bara kan så länge de är vid makten. Låt kommande generationer betala. Om det är något som finanskrisen visat så är det just den här mentaliteten. Den genomsyrar hela det politiska etablissemanget. I hela världen.

Den här listan kan egentligen göras hur lång som helst, men poängen torde vara uppenbar. Power corrupts and absolute power corrupts absolutely, lyder Lord Actons bevingade ord. Alla som har fallit offer för den avskyvärda, sektlika dyrkan av Obama gör gott att reflektera över det här. Samtidigt bör man minnas att det finns undantag, även om de är få. Ett sådant undantag är Ron Paul, något som han har bevisat gång på gång på gång sedan början av 1970-talet.

Det börjar verkligen bli dags för oss vanliga människor att visa att vi inte är lika omoraliska som de politiska överherrar vi har valt att härska över oss.

Vår tids kamp mellan kyrkan och Illuminati september 21, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

På färjan mellan Åbo och Långnäs fick jag två timmar att gå genom att titta på filmen ”Angels and Demons”. I filmen berättas det om sällskapet Illuminati, en mytisk samling vetenskapsmän som försökte sprida sanningen om världen. Den naturvetenskapliga sanningen, närmare bestämt. Kyrkan hade länge monopol på den saken och drog sig inte för att förfölja och avrätta oliktänkare. Idag förfasas man över hur man på den tiden faktiskt brände folk på bål för att de sade att Jorden gick i bana runt solen. I stället för att tro på vetenskapen trodde man på kyrkliga dekret. Lyckligtvis var det länge sedan. Nu tror man inte på myter längre. Ej heller försöker man tysta ner och marginalisera oliktänkare. Eller?

Personligen kan jag inte undvika att dra paralleller med mellan medeltidens naturvetare och dagens österrikiska ekonomer, mellan medeltidens prästerskap och dagens mainstream ekonomer, journalister, byråkrater och politiker. Vi är mitt i en av historiens djupaste ekonomiska kriser. En kris som har flera orsaker, men dessa orsaker har två rötter. Den första är en ekonomisk okunskap som är lika bottenlös som den medeltida kyrkans okunskap om fysik och astronomi. Den andra är dessa ekonomers, journalisters, byråkraters och politikers förnekelse av ekonomisk lag och verklighet, som är lika orubblig som den medeltida kyrkans förnekelse av naturlagarna.

Den enda egentliga skillnaden är metoderna. Kyrkan avrättade oliktänkande vetenskapsmän. Som österrikisk ekonom blir man bara förlöjligad, sedan marginaliserad och till slut ignorerad. Fråga Ron Paul hur han har lätt han har haft det de senaste 30 åren eller så.

Idag vet vi att vetenskapsmännen hade rätt. Det är få som försöker påstå att kyrkan nog egentligen hade rätt, att Jorden är universums medelpunkt och att alla andra himlakroppar kretsar runt vår platta planet. Men det tog en mycket lång tid att nå dit, flera hundra år och Gud allena vet hur många människoliv. Det är en tämligen nedslående tanke. Hur många hundra år och hur många människoliv kommer det att ta innan vi inser och accepterar existensen av ekonomisk lag och verklighet? Hur många sprickande bubblor måste vi gå igenom förrän vi erkänner att kartelliserad finanssektor, centralbank och papperspengar inte fungerar? Att det inte kan fungera?

Folk tycks tro att dagens kris är något unikt, något man aldrig sett tidigare. De har fel, vi har sett samma sak hända många gånger under flera hundra år. Fortfarande håller vi fast vid övertygelsen att banker och försäkringsbolag på något sätt är objektivt annorlunda än andra bolag, att de måste få privilegier som ingen annan får. Att vissa av dem är för stora att för att få gå i konkurs. Att vi är tvungna att rädda dem även om vi inte vill, så som G20 finansministrarna kungjorde.

På vilket sätt skiljer sig dessa trosuppfattningar från medeltidens uppfattning om geocentrisk världsbild, med himmelriket ovanför Jorden och helvetet under den? På vilket sätt skiljer sig den fortsatta marginaliseringen och ignorerandet av de enda ekonomer som gång på gång visat sig vara de enda som förstår hur ekonomin fungerar? Som alltid haft rätt i precis allt de sagt?

Precis som för Galileo och medeltidens vetenskapliga hjältar tog det länge innan folk började lyssna. Men det hände. Nästa år är det kongressval i USA och nu finns det fler Ron Paul sinnade kandidater än någonsin. Kanske det börjar våras för österrikarna, så som det en gång gjorde för naturvetarna. Jag hoppas det, men jag vågar inte tro på det ännu.

Här är en länk till ett tal av Lew Rockwell som tangerar det här ämnet. Jag rekommenderar det varmt.

Sänk utgifterna först, skatterna sedan september 18, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Politik och samhälle, Skatter.
10 comments

Som jag nämnde i en tidigare bloggpost så ska 13 av statens 50 miljarder i utgifter finansieras med lån, det enligt regeringens budgetförslag. Den mytomspunna ekonomiska uppgången resulterade alltså inte i någon nämnvärd minskning av statsskulden. Men hur ska vi kunna bli av med de ständiga underskotten utan att höja skatterna? Enkelt, minska statens utgifter. Nedan följer några förslag på hur:

Sparka tjänstemän. Den offentliga sektorn formligen kryllar av dem, inte minst inom vård och skola. Gör av med den oändliga mängden byråkrater och som befolkar kontor land och rike runt. Inte bara sjunker statens lönekostnader drastiskt, det kanske blir möjligt att rädda en hälsocentral eller två också. Om vi nu ska ha statlig sjukvård och skola, då ska våra skattepengar gå till att betala läkare, sjukskötare, utrustning, medicin, lärare och utbildningsmaterial. Vi ska inte finansiera skyddsarbetsplatser åt folk som gör mer skada än nytta.

Genom avregleringar av t.ex. byggande och företagande kan vi ytterligare minska på antalet byråkrater och dessutom göra livet lättare och bättre för både företag och vanligt folk.

Reformera högskoleutbildningen. Avskaffa alla former av studiestöd och inför terminsavgifter. Det förra ger förvrängda incentiv till att skaffa sig högskoleutbildning, vilket har lett till ett överskott på akademiker och underskott på yrkesutbildade. Det senare sätter ett konkret värde på utbildningen, vilket inte bara sporrar till seriöst studerande, det gallrar även bort söndagsstudenterna som hänger på universiteten och tar både plats och resurser av de som på allvar försöker lära sig någonting.

Därtill skall de statliga anslagen till universiteten fasas ut samtidigt som alla begränsningar av privat finansiering tas bort. På så sätt kommer de universitet som inte kan locka till sig tillräckligt med studenter och extern finansiering att försvinna, och med dem en stor utgiftspost för staten.

Slopa det lagstadgade pensionssystemet. Genom att övergå till ett helt privat system där alla själva ansvar för sin arbetspension minskar man både statens, företagens och löntagarnas utgifter. Dessutom slipper man alla inflammerade orättvisedebatter om hur stackars pensionärer kränks på alla tänkbara vis och att de absolut borde få mycket mer pengar av staten än vad de får nu.

Avskaffa jordbruksstödet och lägg ner regionalpolitiken. Dessa två är bland de största enskilda utgiftsposterna, tillsammans utgör de många, många miljarder. Framför allt det förra kommer bara en liten grupp tillgodo på hela folkets bekostnad. Dessutom utgör det ett hinder för import från Tredje världen, vilket i sin tur bidrar till fattigdomen där vilket i sin tur leder till åtskilliga miljoner och miljarder i utlandsbistånd, ett bistånd som vi helt uppenbarligen inte har råd att ge. Den senare går hand i hand med det förra. Återigen subventioneras små grupper av människor som valt att bo i avlägsna områden av majoriteten i de stora städerna. Tusentals kilometer landsväg och järnväg till ingenstans. Det är både dyrt och vansinnigt.

Ovan är några av mina förlag på hur statens utgifter skulle kunna minskas på ett sätt som dessutom gynnar den stora massan. Visserligen skulle åtgärderna måsta vidtas i steg under en övergångsperiod för att inte helt rycka mattan under fötterna på de som blivit beroende av diverse statsstöd, men alltför länge skulle det inte behöva ta.

Ställningstagandet är den stora frågan september 14, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
2 comments

Hufvudstadsbladet publicerade förra veckan ytterligare en ledare om finanskrisen. Jag har nu under ett antal år lite halvt om halvt följt med Hbls ledare som handlat om nationalekonomi. Ibland har jag till och med skickat kommentarer till skribenten. Inte sällan har jag fått svar, men tyvärr har de i regel mest varit fråga om intetsägande artighetssvar i stället för verklig replik.

Ledarna har i regel behäftats av två grundproblem: rena sakfel och brist på ställningstagande. Vad det förra innebär torde vara uppenbart. Skribenten har kommit med påståenden som helt enkelt inte varit korrekta. Det brukar vara fråga om diverse keynesianska klichéer och standardrepliker som t.ex. Bernanke, Paulson eller Geithner försvarat sina åtgärder med. Även om sakfel givetvis aldrig är bra så tycker jag ändå att detta problem är mindre allvarligt än det andra grundproblemet.

Den senaste ledaren i raden, Katarina Koivistos ”Risktagningen är den stora frågan”, är ett typexempel på en intetsägande ledare. Egentligen är den föga mer än ett referat vad ”politiker och experter” har sagt och diskuterat, nu senast G20 ländernas toppmöte och kommande toppmöten. Koivisto tar inte desto mera ställning till vad som sagts, än mindre erbjuder hon en egen analys av krisen eller ger egna förslag till åtgärder. På sin höjd upprepar hon samma gamla plattityder som man nu har fått höra till lust och leda:

”Bankernas och finansövervakarnas bristande reglering av risker var en betydligt större orsak till finanskrisen än bonussystemen.”

Att ifrågasätta politikernas och experternas officiella förklaring är givetvis inte möjligt. Usch nej, hur skulle landets största svenskspråkiga dagstidning kunna bryta mot den allmänna konsensusen? Vi vet att det var bankernas girighet och den fria, oreglerade finansmarknaden som ledde till krisen. Den som påstår annat hör hemma i periferin, inte som ledarskribent på svenskfinlands stolta flaggskepp.

Mer papegojande:

Att skärpa kontrollen av bankerna är en möjlighet, men hur ett sådant kontrollsystem ska fungera i praktiken är det ingen som kunnat ge ett bra svar på.

Nej, ingen av ”experterna” har kunnat ge ett bra svar. Det beror på att deras utgångspunkt fortfarande är att det är staten som skall stå för kontrollen, trots att det statliga kontrollsystemet misslyckades så kapitalt. Det finns ingen orsak att tro att mer makt och mer pengar kommer att göra saken bättre, snarare tvärtom.

De österrikiska ekonomerna har dock i årtionden föreslagit något annat, något vi inte (förutom vissa kortlivade undantag) har sett på många hundra år: den fria marknaden. Om Koivisto hade läst Murray Rothbards ”The Mystery of Banking” skulle hon ha vetat hur den fria marknaden sköter övervakningen av bankerna. Och hur staten förstörde detta kontrollsystem. Men å andra sidan, även om hon hade läst boken skulle det knappast ha kommit på fråga att nämna det i en ledare i Hbl. Konsensusen, glöm inte konsensusen!

Givetvis tar hon tillfället i akt att upprepa alla plattityders moder:

Så länge världsekonomin bygger på dagens finanssystem med marknadsekonomi och privata banker är riskerna en del av systemet.

Att beskriva ”dagens finanssystem” som något annat än marknadsekonomi är förstås otänkbart. Att spinna litet text runt det faktum att finanssystemet är fullständigt kartelliserat och att dess grundstenar är vissa privilegierade företags rätt bedriva falskmynteri och en papperspengsproducerande centralbank, det tar självcensuren död på direkt.

Det här är nu bara mitt ställningstagande, men jag tycker nog att ledare skall uttrycka någons åsikt, någons ståndpunkt. Någons ställningstagande. Den skall inte vara ett intetsägande referat av andras ord och handlingar. Men det är som sagt bara min åsikt och Hbl har med all önskvärd tydlighet visat att de inte sätter så stort värde på den.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett sista Koivisto-citat, ett citat som antyder att det kanske inte är så illa ställt som jag tror:

Men belöningarna är bara en liten del av ett betydligt större problem. Bonusarna var snarare ett symptom på finanskrisen än någonting som orsakade den.

Det här är faktiskt ganska originellt för mainstream media. Kanske det finns hopp trots allt.

Bedragare, lurendrejare och tjuvar september 11, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle.
add a comment

Finns det en enda västerländsk välfärdsstat som inte har en stor statsskuld och ständigt återkommande budgetunderskott? Förutom oljerika Norge kan jag inte komma på någon. I de flesta fall är både statsskulden och underskotten betydliga. Före den aktuella ekonomiska krisen låg Finlands statsskuld på ca 50 miljarder euro, give or take. Det borde slå de flesta med häpnad med tanke på att vi enligt politiker och hovekonomer har fått njuta av en nästan oavbruten ekonomisk tillväxt i sisådär 15 år eller så, från slutet på 1990-talets kris till och med början på dagens. 15 år av årlig tillväxt på flera procent.

Trots tillväxten har statsskulden inte minskat, utan hållit sig vid 50 miljarder. Drygt. Och nu, efter ett enda år av nedgång läggs 13 nya miljarder till skulden. 15 år av oavbruten tillväxt gjorde alltså ingenting för att minska skulden, medan ett enda år av nedgång ökar den med 25 procent i ett slag. Vem vet vad den kommer att ligga på om fyra, fem år. 100 miljarder? Det är långt ifrån omöjligt. Statsskulder har ju som bekant en benägenhet att växa, dels för att stora skulder föder sig själva med ständigt stigande räntor och dels för att politikerna hellre använder pengarna till att köpa röster än till att betala utlänningar. Utlänningarna har ju inga röster att sälja.

Mot bakgrunden av det här är det svårt att inte gripa tag i närmaste sten och kasta den genom TV-rutan när Erkki Liikanen, chef för Finlands Bank, intervjuas i MTV3. Med sedvanlig arrogans och självgoda hånflin sitter han och predikar om finanskrisen. Den orsakades av att privatpersoner, företag och banker skuldsatte sig för mycket. Inte ett ord om hans egen arbetsgivare, den mest i särklass mest skuldsatta av alla. I äkta keynesiansk anda mässar han den typiska propagandan om hur marknaden inte kan reglera sig själv och behovet av kraftfulla åtgärder från stat och centralbank. I vilket avseende menar denna sovjetvän att marknaden ens fått möjlighet att reglera sig själv? Är han inte medveten om den speciallagstiftning, specialföreskrifter och separata myndigheter vars enda syfte är att reglera och övervaka finansmarknaden?

Med översittande ton och nedlåtande uppsyn förklarar han att finansieringsflödet är för ekonomin det som blodomloppet är för kroppen. Den repliken har han fått lära sig av de stora pojkarna i Väst, Ben Bernanke, Hank Paulson och självaste Barack Obama. Finasieringsflödet. Det är kredit han menar, ur luften skapad kredit, bankernas pyramidspelskredit. Denna kliché illustrerar centralbankirernas och politikernas kunskap, eller snarare brist på kunskap. De tror att ekonomin står och faller med att vissa privilegierade personer och bolag får statligt tillstånd att bedriva falskmynteri. Utan bedrägeri, lurendrejeri och ren och skär stöld kan inte ekonomin fungera, hävdar de. I och för sig kan man förstå att politiker och byråkrater tror det, hela deras existens bygger ju på bedrägeri, lurendrejeri och stöld. Men vi vanliga människor då? Borde inte vi veta bättre? Vad säger det sunda förnuftet?

Krisen är över. Det säger alla. Ökningen av statsskulden betyder ingenting, det är inget problem man behöver oroa sig över. Kanske för att de vet att de aldrig kommer att betala den. En bedragande, lurendrejande tjuv lämnar aldrig tillbaks sitt stöldgods. Det är mycket lättare låta någon annan stå för notan. Skulden är de kommande generationernas problem, inte tjuvens.

Skenhelighet på högsta nivå september 5, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
1 comment so far

G20 ländernas finansministrar träffades i London för att diskutera den ekonomiska krisen. Resultatet blev en debattartikel i DN där de konstaterar följande:

Krisen är ett resultat av alltför komplexa finansiella instrument, brist på förmåga att värdera risker på ett rimligt sätt, otillräckliga regleringar för en del aktörer och produkter samt omättlig girighet hos andra aktörer som ständigt gapade efter mer.

Till att börja med så var faktiskt inte dessa instrument så komplicerade som man vill påskina. Det som gjorde dem svåra att värdera var att man egentligen inte hade den minsta koll på hur mycket de amerikanska bostäderna var värda. Brist på reglering och övervakning rådde inte heller, med tusentals sidor speciallagstiftning för finanssektorn, otaliga statliga och överstatliga myndigheter och åter tusentals heltidsövervakare/reglerare.

Men läser man vad som skrivs i artikeln och vad som sagts tidigare är ovanstående bara bisaker. Det ”verkliga” orsaken var bankernas girighet. Av någon anledning blev alltså bankerna mitt i allt och utan synbar orsak jättegiriga, mycket girigare än de någonsin varit tidigare. Var och en får dra sina egna slutsatser förstås, men jag tror nog att girighet är ett tämligen konstant mänskligt drag. Människor blir inte plötsligt tio gånger girigare än vad de var förut utan orsak.

Så de orsaker som finansministrarna listar upp är halmgubbar. Den verkliga orsaken är en helt annan. Ett annat avslöjande citat:

Vi väljer inte att stötta banker med skattebetalarnas pengar. Vi är tvungna. Banker har en central roll i vårt ekonomiska system och vi måste därför försäkra oss om att de följer regler och aldrig mer kan riskera hela systemets funktion.

De stackars ministrarna är alltså tvungna att stötta bankerna med våra pengar. De må vara tvungna, men inte av nationalekonomiska orsaker. Bankerna har absolut en central roll, men inte för vanliga människor och företag. Orsaken till att politikerna är tvungna att rädda bankerna är att det är bankerna som betalar deras valkampanjer. Det är bankerna som finansierar deras budgetunderskott och därmed deras röstköp. Utan pyramidspelande banker skulle inte politikerna kunna finansiera alla välfärdsprogram och krigshandlingar.

Att rädda bankerna har ingenting med att rädda ekonomin eller att hjälpa folket att göra. Faktum är att dessa räddningsaktioner kommer att stå vanliga människor mycket dyrt. Med alla nya pengar som har tryckts har man redan lagt grunden för nästa bubbla. Den enorma ökningen av statsskulden som bland andra Finland har finansierat sina stimulansåtgärder med kommer att stå framtida generationer dyrt.

Att de politiker som bär skulden för dagens kris, de politiker som med skattebetalarnas pengar räddat sina kampanjfinansiärer, som gjort sina medborgare till borgensmän för hundratals och tusentals miljarder i dåliga lån, har mage att moralisera är botten av alla bottnar.

Hur i hela fridens namn blev hela västvärlden en skock får som slaviskt böjer sig för sina överherrar och sväljer alla deras lögner med hull och hår? Varför säger vi inte ifrån och håller den politiska klassen ansvarig för allt elände den orsakat? Vi vanliga människor har all orsak att vara förbannade, men vår ilska ska riktas mot just de finansministrar, statsministrar och centralbankschefer som försöker framstå som våra hjältar.