jump to navigation

Svåra och självklara val i USA oktober 25, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

Om ett år är det kongressval i USA och som vanligt kommer ekonomin att vara ett hett samtalsämne. Med en officiell arbetslöshet på nästan 10 procent och fortsatt ekonomisk instabilitet ska det att bli mycket intressant att se hur dialogen mellan Vita Huset och the Fed kommer att låta.

Debatten kommer att handla om Feds så kallade exit strategy, med vilket menas hur Fed skall dra tillbaks alla pengar som den pumpat in i ekonomin. Och det är mycket pengar. I augusti 2008 hade de amerikanska bankerna 45 miljarder dollar i depositioner hos Fed. Ett år senare, i augusti 2009, hade bankerna 829 miljarder dollar i depositioner hos the Fed. En 17-faldig ökning, alltså. Vad österrikarna har varnat för (jag själv skrev om detta hot i en tidigare post) och som till och med mainstream ekonomer börjat oroa sig för är vad som händer om bankerna börjar expandera på basis av dessa enorma reserver. Den bubblan har potential att bli mycket större än husbubblan.

Men vad är det som Fed kan göra då? Egentligen har den två alternativ:

1. Fortsätta med sin expansiva, lågränta penningpolitik

2. Börja strama åt penningpolitiken och höja räntan

Problemet med det första alternativet är att dollarn hela tiden blir svagare i takt med att nya dollar trycks upp och räntan hålls artificiellt låg. Redan nu används dollarn i vad som kallas carry-trade, med vilket menas att man lånar dollar, växlar det mot en starkare valuta och köper upp tillgångar som ger avkastning i den starkare valutan, t.ex. aktier och andra värdepapper. Eftersom dollarn är den valuta som ”säljs” för att ”köpa” starkare valutor, har carry-trade handeln en negativ inverkan på dess värde. Ju längre handeln fortgår, desto lägre sjunker dollarn. Det i sin tur gör amerikanska statsobligationer mindre attraktiva, eftersom de ger avkastning i en ständigt sjunkande valuta. En ständigt sjunkande valuta i sin tur för med sig risken för hyperinflation.

Det andra alternativet är inte mycket trevligare, men det enda som kan fungera på lång sikt. Problemet är att en räntehöjning mycket väl kan leda till att alla stora bolag (plus alla andra med stora lån, t.ex. alla med huslån) som staten och centralbanken räddade skulle gå under, vilket i sin tur skulle leda till att den ekonomiska kollaps som politikerna och byråkraterna byggt sin skrämselpropaganda på realiseras. Förra gången det gjordes var i början på 1980-talet, då Paul Volcker chockhöjde räntan till 20 procent efter 1970-talets stagflation., men det gjorde att de mesta av obalanserna rättades till och banade väg för ny tillväxt på sundare grund.

Vad som gör situationen ännu intressantare är att Vita Huset och Fed sannolikt har olika prioriteringar. Obama vill knappast ha en djup recession eller depression under sin mandatperiod mer än vad Bush ville ha. Å andra sidan vill nog inte Bernanke bli den Fed-chef som kollapsade dollarn. Just därför ska det bli spännande att följa med både retoriken och politiken det kommande året. Egentligen kan ju inte vanliga republikaner säga så mycket, paret Bush/Bernanke gjorde exakt samma sak som Obama/Bernanke, men Old Right republikaner som Ron Paul, Rand Paul, Peter Schiff, Jake Towne med flera kan ju sannerligen göra det och det har de också börjat göra redan.

I presidentvalet 2008 var amerikanarna tydligen inte redo för Ron Pauls budskap. Då var han också ganska ensam. Nu är han inte det längre, nu finns det en hel rörelse bakom honom och flertalet kandidater till både representanthus och senat. Kanske amerikanarna äntligen har förstått att det finns ett reellt alternativ till republikansk fascism och demokratisk socialism. Jag hoppas det, men jag vågar inte riktigt tro på det ännu.

Annonser

Frihetens filosofi och moral oktober 18, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Politik och samhälle.
6 comments

I takt med den ekonomiska krisens framfart har också den ideologiska debatten fått nytt liv. Återigen diskuteras kapitalism, den fria marknaden och vilken roll staten har och borde ha. Bortsett från den rena okunskapen om vad kapitalism och fri marknad överhuvudtaget är och betyder, så är det få förespråkare för en stark stat som reflekterat över vad statens mandat egentligen grundar sig på. Man liksom bara utgår från att staten har rätt att vadsomhelst.

Det är både nedslående och frustrerande att så många genast drar slutsatsen att det är staten som skall lösa alla problem, inte minst med tanke på att det i regel är staten själv som orsakat dem. Men det är tyvärr en naturlig konsekvens av flera generationer välfärdssamhälle och den erosion av fasta, moraliska värderingar som det för med sig. Idag hör nästan vad som helst till kategorin mänskliga rättigheter, ett begrepp som blivit mer och mer omfattande utan desto mera reflektion över vad en människa faktiskt borde kunna kräva.

Klassiska liberaler av alla inriktningar har en annan uppfattning. De erkänner endast de negativa, naturliga rättigheterna: rätten till liv, frihet och egendom. Det där med att rättigheterna är negativa är en mycket viktig distinktion, för det definierar vad dessa rättigheter de facto innebär. Rätten till liv betyder alltså inte att du har rätt att göra vad som helst för att hålla dig vid liv, utan endast att du har rätt till att inte bli dödad. På motsvarande sätt betyder rätten till frihet att du har rätt till att inte bli frihetsberövad och rätten till egendom att du har rätt att inte bli bestulen.

Drar man det till sin spets betyder det att en människa som är fem före att svälta ihjäl inte kan hävda sin rätt till liv som försvar för att han stulit mat av någon annan. Att B vägrar ge en limpa bröd åt den svältande A betyder inte att B kränker A:s rätt till liv, han bara håller på sin rätt till egendom, i det här fallet brödlimpan.

Det är uppenbart att välfärdssamhället med sina otaliga, skattefinansierade rättigheter inte skulle kunna fungera i ett land där man höll hårt på de naturliga rättigheterna. Således skulle inte vissa företag som är verksamma inom vissa branscher ständigt kunna räkna med särbehandling på skattebetalarnas kostnad. Det skulle inte finnas en enorm byråkratisk apparat som tar sig rätten att avlyssna befolkningen utan deras vetskap. Det skulle inte höjas krav på registrering hos en kvasistatlig institution för att få slänga några slantar i en spelmaskin. Det skulle inte finnas förbud mot att sälja sin egen mark till vem man vill. Det skulle inte hela tiden ropas på statliga lösningar till av staten skapade problem.

Men problemet med staten är egentligen varken politikerna och tjänstemännen eller de lobbygrupper som äger dem. Som Ron Paul brukar säga så spelar det ingen roll vem som är chef för centralbanken, det blir kaos ändå. Det verkliga problemet är det faktum att staten ges så mycket makt och inflytande. Idag får man inte göra någonting utan tillstånd från diverse myndigheter. I praktiken har man som vanlig medborgare inget val hur man vill planera för pensionen, hur man vill säkra adekvat sjukvård och utbildning eller hur man vill driva sitt företag eller hur man vill leva sitt liv i största allmänhet. Man får ju inte ens välja hur och när man vill dö.

Varför är det så? Är det faktiskt så enkelt att vi inte vågar ta ansvar för oss själva, eller vill vi bara inte? Jag tror inte att någon ärligt anser att Vanhanen&co vet bättre än han/hon själv vad han/hon vill ha och behöver. Så varför ger vi så reservationslöst staten rätt att kontrollera våra liv? Vore det inte bättre om vi tog kontrollen själva? Vad är det värsta som kunde hända?

Ge ekonomipriset till Ben Bernanke oktober 12, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
2 comments

Så Obama fick Nobels fredspris. Det tog inte länge förrän artiklar som kommenterade utnämningen poppade upp över hela internet. Jag erkänner villigt att Obamas pris överraskade mig totalt, men på ett negativt sätt. Men det faktum att nästan alla kommentarer verkade vara kritiska, många uppmanade till och med Obama att vägra ta emot priset, det var en positiv överraskning. Jag trodde att världen var så förälskad i Obama att utnämningen skulle leda till en veritabel våg av glädjeyttringar. Men icke, lyckligtvis.

Förra året skrev jag en bloggpost som kommenterade Paul Krugmans ekonomipris. Det ska bli intressant att se vem som får det i år. Kanske Fed-chefen Ben Bernanke? Det vore precis lika motiverat som Obamas fredspris och skulle följa samma logik. Dessutom så har ju Bernanke faktiskt gjort en hel massa redan, inte bara talat om att göra saker.

Obama fick priset bland annat för att han skapat ett helt nytt diplomatiskt klimat, för att han fört in världen på ett nytt spår och mot ökat internationellt samarbete. Nå än så länge har han ju inte gjort någonting, bara talat om att göra. Men har inte Bernanke verkligen gjort det Obama fick pris för att han lovat göra?

Inte ens Alan Greenspan har tagit en så stor internationell roll som Bernanke i dennes försök att lösa den globala ekonomiska krisen. Samarbetet mellan Fed och övriga centralbanker och finansiella institutioner har bedrivits på en helt annan nivå nu än någonsin tidigare. Fed-chefens makt och inflytande har aldrig blottlagts så mycket som de senaste par åren. Nu mer än någonsin tidigare talas det om en verklig, global centralbank och gränsöverskridande samarbete vad gäller reglering och övervakning av finansmarknaden. I det arbetet har Fed givetvis en central roll.

En annan sak är förstås att Obamas fredspris är hundra procent politiskt. Det kan ingen förneka. Syftet med priset är väl att cementera den utrikespolitik som beskrivs i Obamas retorik. Att hans handlingar i många fall varit det raka motsatta fäster man inte mycket vikt vid.

Så eftersom man inte behöver göra något som har med fred att göra (tydligen kan man till och med expandera pågående krigsinsatser) för att få Nobels fredspris, varför skulle man då behöva uppvisa någon som helst förståelse för ekonomi för att få ekonomipriset? Bernanke må ha haft fel i alla hans spådomar, ljugit om att ha en exit strategi (det har han garanterat inte) och sannolikt varit inblandad i olagligheter i samband med Bank of Americas förvärv av Merrill Lynch, men han är galjonsfiguren och den främsta företrädaren för den ekonomiska politik som hela västvärlden anammat, om än i varierande utsträckning. Han har på det ekonomiskpolitiska planet vidtagit de åtgärder som Obama har lovat på det utrikespolitiska planet.

Så utgår man från den logik norska nobelkommittén tillämpade då Obama fick fredspriset kan ekonomipriset inte ges till någon annan än Ben Bernanke. Jag hoppas nästan att han får det, för det skulle en gång för alla visa hur värdelöst och rent löjligt ekonomipriset är.

Vad är en ekonomisk kollaps? Del 2 av 2 oktober 9, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
add a comment

Om nu politikernas hotbild är föga mer än propaganda, hur är det då med den kris österrikarna varnar för? Överdriver de lika mycket, eller finns det faktiskt något att på allvar oroa sig för? Tyvärr finns det, men jag vill redan från början understryka att Europa, Oceanien och i synnerhet Asien har det mycket bättre förspänt än USA.

Den kris som USA står inför är vad Peter Schiff, Jim Rogers, Ron Paul med flera kallar valutakris. De är rädda för att den amerikanska dollarn kommer att krascha om staten och centralbanken fortsätter på samma sätt som förr. Marc Faber har sagt att hyperinflation är oundvikligt om politikerna och byråkraterna inte ändrar riktning.  Med tanke på alla dollar som finns undanstoppade i amerikanska banker och utländska valutareserver är det scenariot faktiskt skrämmande sannolikt redan nu. Om USA:s fortsätter med budgetunderkott i tusenmiljarderklassen blir det ännu svårare att se hur den hägrande valutakrisen skall kunna undvikas.

Vad innebär det då om österrikarnas farhågor realiseras? I värsta fall blir den amerikanska dollarn lika värdelös som den zimbabwiska. Det betyder att alla amerikaners besparingar, löner och kassatillgodohavanden blir värdelösa, precis som alla skulder i dollar. Därutöver blir ekonomisk aktivitet nästan omöjligt, eftersom USA saknar ett bytesmedium (pengar). Tills ett nytt bytesmedium har vunnit insteg är amerikanerna reducerade till byteshandel. I en sådan kaotisk miljö är det inte bara några banker som går omkull, hela samhället faller sönder vilket riskerar att mynna ut i våldsamma upplopp och stridigheter. Det här är något som bland andra Gerald Celante har varnat för. Ett sådant klimat kan bana väg för mycket obehagliga politiska extremister som lovar att återställa ordningen och de forna glansdagarna. Se bara vad som hände i Tyskland.

Vad kan amerikanerna göra för att undvika detta worst case scenario? Tyvärr har det gått så långt att de nödvändiga åtgärderna blivit allt svårare att vidta. Det första vore att höja Feds styrränta, drastiskt, såsom Paul Volcker gjorde i början på 1980-talet efter 1970-talets stagflation. Som högst låg räntan på över 20 procent, jämfört med dagens dryga 0 procent. Problemet är att en sådan räntehöjning helt skulle omintetgöra både Bushs och Obamas stimulanspaket och räddningsåtgärder. Antalet kreditförluster på både bostadslån, företagslån och andra lån skulle mångdubblas, vilket i sin tur skulle driva bankerna i konkurs. Alla de hundratals och tusentals miljarder dollar som använts till att rädda dem skulle gå upp i rök, för att inte tala om de statliga bolåneinstituten Freddie och Fannie och det statliga depositionsförsäkringsbolaget FDIC. Det betyder också att Obama kan glömma sin hälsovårdsreform och övriga sociala reformer.

På något sätt har jag svårt att föreställa mig att Obama och Bernanke plötsligt skulle hitta det politiska modet att vidta de nödvändiga åtgärderna, speciellt som den senare har hyllats för sitt fantastiska hanterade av den ekonomiska krisen medan den förra knappast vill riskera sitt omval genom att göra det som är ekonomiskt rätt. Det är han alldeles för populistisk för. I stället är det mycket sannolikare att Obama, Bernanke och deras anhang gör allt vad de kan för att styra undan deras egen påhittade kris och kör rakt in i den riktiga, hägrande valutakrisen som österrikarna har varnat för i flera år nu.

Vad är en ekonomisk kollaps? Del 1 av 2 oktober 7, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
4 comments

Ända sedan den ekonomiska krisen ”började” har folk på båda sidor om skranket talat om risken för total ekonomisk kollaps. Denna risk har använts som argument både för och emot statliga interventioner. Den politiska klassen har målat fan och helvete på väggen för att legitimera diverse stimulanspaket, medan kritikerna har hävdat att det är just dessa stimulanspaket som kommer att göra hotbilderna till verklighet. Med vad är det för katastrofer de egentligen talar om?

Det första man måste komma ihåg är att även en ekonomisk kollaps är mycket smärtsam, så betyder det inte att folk faller ner och dör. Både världen i stort och enskilda länder har genomlevt ekonomiska kollapser otaliga gånger genom historien. Det andra är att ekonomiska kollapser tar sig i uttryck på olika sätt och att en viss typ av kollaps är mycket värre än en annan. Och det är här skillnaden ligger mellan de skräckscenarier som mainstream målar upp och de som österrikarna varnar för.

Ett modeuttryck som genomsyrat den politiska propagandan är ”systemrisk”, med vilket menas att världsekonomin är så hoplänkad att om en stor bank går i konkurs så sätter det igång en kedjereaktion som slutar med att alla världens banker går i konkurs, som i sin tur leder till att kreditgivningen upphör, vilket i sin tur gör att alla företag går i konkurs och alla människor i hela världen blir arbetslösa. Ungefär så här sofistikerat är deras resonemang efter att man skalat bort allt blomsterspråk. Men är det bara propaganda? Är inte världsekonomin sammanlänkad? Finns det ingen systemrisk?

Jo, världsekonomin är mycket mer sammanlänkad nu än vad den var tidigare, i synnerhet på finansmarknaden. Multinationella finansinstitutioner och centralbanker är mycket sammanlänkade och skulle sannolikt påverkas av att stora banker går i konkurs. Men att alla banker är beroende av varandra till den grad som påstås faller på sin egen orimlighet. För det första så är bankerna faktiskt varandras konkurrenter. För det andra är vissa banker mer solventa än andra. Se bara på hur bra Ålandsbanken klarade sig under 1990-talets bankkris jämfört med andra finska banker,. För det tredje har alla banker, till och med de amerikanska, också värdefulla tillgångar och inte bara så kallade ”toxic assets”.

När vanliga företag går i konkurs likvideras deras tillgångar. Värdelösa tillgångar upphör att existera medan värdefulla tillgångar övergår till nya ägare. Samma sak gäller för banker. De solventa bankerna köper upp de insolventa bankernas värdefulla tillgångar, medan alla toxic assets försvinner i form av förluster för ägare och borgenärer. Se bara på Ålandsbankens köp av Kaupthing Sverige. Det uppstår inget vakuum, en värld helt utan banker, det enda som händer är att ekonomins resurser övergår från inkompetenta förvaltare till kompetenta. Det är en bra sak, inte något man bör kämpa emot.

Visserligen kan denna övergång vara mycket smärtsam och påverka andra aktörer, men som sagt är det en övergång som har skett gång på gång på gång i världens historia.  De må svida, men om man låter processen ha sin gång tar det sällan länge och den efterföljande återhämtningen blir både snabb och robust.

Det ständiga tjatet om konstitutionen oktober 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
1 comment so far

I den amerikanska politiska debatten brukar det vara populärt att fundera över vad konstitutionen säger om saker och ting. Framför allt förespråkare för en begränsad stat brukar vara ivriga att kritisera både lagar och myndigheter för att de strider mot konstitutionen. Men varför gör de så mycket väsen av ett drygt 200 år gammalt dokument?

För det första bör man komma ihåg att konstitutionen faktiskt är USA:s grundlag. Oavsett vad man tycker om den så borde man ju förstå varför folk hävdar att staten borde hålla sig till den. I republiken Finlands historia har vi mig veterligen bara åsidosatt grundlagen en enda gång och det var när Kekkonen omvaldes genom riksdagsbeslut. För det andra så avger kongressledamöterna, presidenten och domarna en ed att försvara och upprätthålla konstitutionen. Att kräva att någon faktiskt följer den ed som personen avgett kan väl heller inte anses vara orimligt. Så det torde vara ganska okontroversiellt att tycka att staten borde följa grundlagen och att statens representanter håller den ed de avger.

Det är när man har kommit så här långt som det börjar talas om hur anakronistisk konstitutionen är, eller att det är ett så kallat ”levande dokument” som kan tolkas hur som helst enligt tidens anda. Med tanke på hur simplistisk den amerikanska konstitutionen är så är det svårt att se hur den kan kallas anakronistisk. Dess egentliga syfte är att begränsa den federala regeringens makt, upprätthålla rättstatens principer och garantera de mänskliga fri- och rättigheterna. Sedan när är rättsstat och mänskliga rättigheter något omodernt? Kanske jag är i en minoritet, men jag tycker nog att båda två är evigt aktuella och minsta inskränkning av dem är fullständigt oacceptabelt.

Är då den amerikanska grundlagen ett levande dokument? Naturligtvis inte. Inget lands grundlag är levande. Den är heller inte svårtolkad, tvärtom är det mycket klar och tydlig. Dessutom är det mycket uppenbart vad grundarna syftade till när de skrev den. Den är inte öppen för tolkning enligt tidens anda.

Men kan ett modernt land som USA styras av ett så gammalt dokument? Som sagt så finns det inte mycket i konstitutionen som är bundet till 1700-talets värld. Den representerar en filosofi och en syn på staten som inte bara är tidlös, utan den filosofi som lade grunden för Västvärldens fantastiska uppgång. Men om man nu tycker att konstitutionen inte längre funkar så som den är skriven så kan man ändra på den eller göra tillägg till den, något som till viss del har gjorts. Finland är ett föredöme här. De ändringar som gjorts kanske inte alltid är de bästa, men man har åtminstone förstått att man faktiskt måste ta hänsyn till grundlagen, inte bara strunta i den.

Det är det man har gjort i USA, struntat i den. En av de mest inflytelserika demokratiska representanthusledamöterna, James Clyburn, sade rakt ut att det mesta kongressen gör är i strid med konstitutionen. Man bryr sig helt enkelt inte om vad som står i den, ingen tar stress över vilka begränsningar konstitutionen dikterar. Det är en farlig väg att ta, en väg som lett  USA till saker som Patriot Act, Guantanamo Bay, illegala krig, bailouts och en hel massa annat. När staten givits cart blanche att strunta i grundlagen, hur kan man då förvänta sig att den skall bry sig om något annat?

USA var en gång ett fritt land, men det börjar bli mycket länge sedan. Idag liknar det mycket mer en polisstat. Det är den naturliga följden av att staten struntar i det dokument som garanterar medborgarnas rättigheter.