jump to navigation

Vad är en ekonomisk kollaps? Del 1 av 2 oktober 7, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
4 comments

Ända sedan den ekonomiska krisen ”började” har folk på båda sidor om skranket talat om risken för total ekonomisk kollaps. Denna risk har använts som argument både för och emot statliga interventioner. Den politiska klassen har målat fan och helvete på väggen för att legitimera diverse stimulanspaket, medan kritikerna har hävdat att det är just dessa stimulanspaket som kommer att göra hotbilderna till verklighet. Med vad är det för katastrofer de egentligen talar om?

Det första man måste komma ihåg är att även en ekonomisk kollaps är mycket smärtsam, så betyder det inte att folk faller ner och dör. Både världen i stort och enskilda länder har genomlevt ekonomiska kollapser otaliga gånger genom historien. Det andra är att ekonomiska kollapser tar sig i uttryck på olika sätt och att en viss typ av kollaps är mycket värre än en annan. Och det är här skillnaden ligger mellan de skräckscenarier som mainstream målar upp och de som österrikarna varnar för.

Ett modeuttryck som genomsyrat den politiska propagandan är ”systemrisk”, med vilket menas att världsekonomin är så hoplänkad att om en stor bank går i konkurs så sätter det igång en kedjereaktion som slutar med att alla världens banker går i konkurs, som i sin tur leder till att kreditgivningen upphör, vilket i sin tur gör att alla företag går i konkurs och alla människor i hela världen blir arbetslösa. Ungefär så här sofistikerat är deras resonemang efter att man skalat bort allt blomsterspråk. Men är det bara propaganda? Är inte världsekonomin sammanlänkad? Finns det ingen systemrisk?

Jo, världsekonomin är mycket mer sammanlänkad nu än vad den var tidigare, i synnerhet på finansmarknaden. Multinationella finansinstitutioner och centralbanker är mycket sammanlänkade och skulle sannolikt påverkas av att stora banker går i konkurs. Men att alla banker är beroende av varandra till den grad som påstås faller på sin egen orimlighet. För det första så är bankerna faktiskt varandras konkurrenter. För det andra är vissa banker mer solventa än andra. Se bara på hur bra Ålandsbanken klarade sig under 1990-talets bankkris jämfört med andra finska banker,. För det tredje har alla banker, till och med de amerikanska, också värdefulla tillgångar och inte bara så kallade ”toxic assets”.

När vanliga företag går i konkurs likvideras deras tillgångar. Värdelösa tillgångar upphör att existera medan värdefulla tillgångar övergår till nya ägare. Samma sak gäller för banker. De solventa bankerna köper upp de insolventa bankernas värdefulla tillgångar, medan alla toxic assets försvinner i form av förluster för ägare och borgenärer. Se bara på Ålandsbankens köp av Kaupthing Sverige. Det uppstår inget vakuum, en värld helt utan banker, det enda som händer är att ekonomins resurser övergår från inkompetenta förvaltare till kompetenta. Det är en bra sak, inte något man bör kämpa emot.

Visserligen kan denna övergång vara mycket smärtsam och påverka andra aktörer, men som sagt är det en övergång som har skett gång på gång på gång i världens historia.  De må svida, men om man låter processen ha sin gång tar det sällan länge och den efterföljande återhämtningen blir både snabb och robust.

Annonser