jump to navigation

Svåra och självklara val i USA oktober 25, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

Om ett år är det kongressval i USA och som vanligt kommer ekonomin att vara ett hett samtalsämne. Med en officiell arbetslöshet på nästan 10 procent och fortsatt ekonomisk instabilitet ska det att bli mycket intressant att se hur dialogen mellan Vita Huset och the Fed kommer att låta.

Debatten kommer att handla om Feds så kallade exit strategy, med vilket menas hur Fed skall dra tillbaks alla pengar som den pumpat in i ekonomin. Och det är mycket pengar. I augusti 2008 hade de amerikanska bankerna 45 miljarder dollar i depositioner hos Fed. Ett år senare, i augusti 2009, hade bankerna 829 miljarder dollar i depositioner hos the Fed. En 17-faldig ökning, alltså. Vad österrikarna har varnat för (jag själv skrev om detta hot i en tidigare post) och som till och med mainstream ekonomer börjat oroa sig för är vad som händer om bankerna börjar expandera på basis av dessa enorma reserver. Den bubblan har potential att bli mycket större än husbubblan.

Men vad är det som Fed kan göra då? Egentligen har den två alternativ:

1. Fortsätta med sin expansiva, lågränta penningpolitik

2. Börja strama åt penningpolitiken och höja räntan

Problemet med det första alternativet är att dollarn hela tiden blir svagare i takt med att nya dollar trycks upp och räntan hålls artificiellt låg. Redan nu används dollarn i vad som kallas carry-trade, med vilket menas att man lånar dollar, växlar det mot en starkare valuta och köper upp tillgångar som ger avkastning i den starkare valutan, t.ex. aktier och andra värdepapper. Eftersom dollarn är den valuta som ”säljs” för att ”köpa” starkare valutor, har carry-trade handeln en negativ inverkan på dess värde. Ju längre handeln fortgår, desto lägre sjunker dollarn. Det i sin tur gör amerikanska statsobligationer mindre attraktiva, eftersom de ger avkastning i en ständigt sjunkande valuta. En ständigt sjunkande valuta i sin tur för med sig risken för hyperinflation.

Det andra alternativet är inte mycket trevligare, men det enda som kan fungera på lång sikt. Problemet är att en räntehöjning mycket väl kan leda till att alla stora bolag (plus alla andra med stora lån, t.ex. alla med huslån) som staten och centralbanken räddade skulle gå under, vilket i sin tur skulle leda till att den ekonomiska kollaps som politikerna och byråkraterna byggt sin skrämselpropaganda på realiseras. Förra gången det gjordes var i början på 1980-talet, då Paul Volcker chockhöjde räntan till 20 procent efter 1970-talets stagflation., men det gjorde att de mesta av obalanserna rättades till och banade väg för ny tillväxt på sundare grund.

Vad som gör situationen ännu intressantare är att Vita Huset och Fed sannolikt har olika prioriteringar. Obama vill knappast ha en djup recession eller depression under sin mandatperiod mer än vad Bush ville ha. Å andra sidan vill nog inte Bernanke bli den Fed-chef som kollapsade dollarn. Just därför ska det bli spännande att följa med både retoriken och politiken det kommande året. Egentligen kan ju inte vanliga republikaner säga så mycket, paret Bush/Bernanke gjorde exakt samma sak som Obama/Bernanke, men Old Right republikaner som Ron Paul, Rand Paul, Peter Schiff, Jake Towne med flera kan ju sannerligen göra det och det har de också börjat göra redan.

I presidentvalet 2008 var amerikanarna tydligen inte redo för Ron Pauls budskap. Då var han också ganska ensam. Nu är han inte det längre, nu finns det en hel rörelse bakom honom och flertalet kandidater till både representanthus och senat. Kanske amerikanarna äntligen har förstått att det finns ett reellt alternativ till republikansk fascism och demokratisk socialism. Jag hoppas det, men jag vågar inte riktigt tro på det ännu.

Annonser