jump to navigation

Alla borde följa Ålandsbankens slogan november 28, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
8 comments

Finlands Näringsliv (EK) säger sig vara oroliga över att finländare har börjat spara mera. De refererar till en undersökning som visar att konsumtionsviljan sjunkigt väsentligt i november. Enligt EK riskerar den minskade konsumtionen att försena återhämtningen, enligt chefsekonomen Jussi Mustonen. Han menar att det nu behövs det framtidstro och ökad efterfrågan (= mer konsumtion), annars förbättras inte situationen. Föga överraskande får han medhåll av VD:n för Förbundet för finsk handel, Juhani Pekkala, som beklagar sig över att folk inte spenderar lika mycket på underhållning, hushållsmaskiner och kläder som de gjorde förut.

Det är inte bara skrämmande utan också fullständigt obegripligt hur personer i så ledande ställning som Mustonen och Pekkala fortfarande står på barrikaderna och efterlyser ökad konsumtion. Detta trots att den globala ekonomiska krisen orsakades av för mycket konsumtion, inte bara vad gäller bostäder (nej, köp av bostad är inte en investering), utan konsumtion av just de saker som Pekkala efterlyser. Det är en fullständig gåta hur allvarligt sinnade människor uppriktigt presenterar mer av det som orsakade krisen som en lösning på krisen. Det är lika vettigt som att påstå att man botar impotens genom att kastrera sig.

Utvecklingen inom den nationalekonomiska vetenskapen är alltigenom tragisk. Den är den enda vetenskapsdisciplinen som började på rätt hög nivå, blev stadigt bättre bara för att sedan djupdyka. Denna djupdykning började litet efter sekelskiftet och nedförsbacken har fortsatt i snart 100 år. Ingenting tyder på att förståsigpåare som ”chefsekonom” Jussi Mustonen kommer att bli klokare. Därför är det så glädjande att se att vanliga människor överallt börjat förstå det som hovekonomerna aldrig kommer att förstå. Det som Ålandsbanken, denna moderna Bank of Amsterdam, förstod redan på 1920-talet:

Det är inte vad man förtjänar, utan vad man sparar som ger välstånd.

Och så är det givetvis. Ingen enskild individ blir rik genom att konsumera. Konsumtion ger inte välstånd. På samma sätt blir inte en ekonomi rikare av att folk konsumerar. Konsumtion ger inte ekonomisk tillväxt. Både individer och ekonomin i stort blir rikare av ökad produktion. Ökad produktion kräver investeringar. Investeringar kräver kapital. Och hur ackumuleras kapital? Genom att individer sparar, det vill säga det som finländare tycks göra nu.

Ålandsbanken visste det redan för 90 år sedan och det är en insikt som genomsyrat banken under hela dess existens, och gör så fortfarande. Det är därför Ålandsbanken klarade 1990-talets bankkris långt bättre än sina konkurrenter, det är därför Ålandsbanken klarat dagens kris långt bättre än de flesta andra.

Jag hoppas innerligen på att finländarna håller fast vid sitt ökande sparande, trots alla irrläror och propaganda som etablissemanget spyr ut på daglig basis. Kanske, kanske är vi på väg att hitta tillbaks till den forna tron på det sunda förnuftet och hälsosam skepticism mot våra överherrars papegojande.

Vad är högerextremism? november 17, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
2 comments

Nästa år är ett valår i både USA och i Sverige, vilket innebär att det surras rätt mycket i media om olika partier, kandidater och vad de står för. Höger ställs mot vänster i ett ändlöst propagandakrig. I Sverige väckte sverigedemokraterna stor uppståndelse då partiledaren Jimmie Åkesson skrev en i mångas ögon främlingsfientlig debattartikel. Och just främlingsfientlighet har alltid förknippats med extremhögern, på helt felaktiga grunder

Alla vet vad som menas med vänsterextremism är. Det är socialism, kommunism och marxism. Det är en mycket tydligt definierad ideologi som därför är mycket lätt att ta till det extrema. Men vad är högerextremism? Borde inte det vara raka motsatsen till vänsterextremismen? Kanske, men enligt gällande definitioner är skillnaden minimal.

Enligt den vanliga definitionen är nationalistiska och främlingsfientliga partier, som t.ex. sverigedemokraterna, högerextrema. Samma sak med fascistiska och nazistiska grupperingar. Det har sitt ursprung i att framför allt Hitler och hans nazister av någon anledning anses vara kommunismens raka motsats. Och eftersom kommunism är vänster så måste nazism och allt som hör ihop det vara höger. En till synes logisk slutsats, men som grundar sig på felaktiga fakta.

Vad som ofta glöms bort eller bortses från är att både kommunism och nazism är avarter av samma sak: socialism. De är båda kollektivistiska ideologier som framhäver staten och underordnar individen. Främlingsfientlighet och nationalism är båda element i kollektivismen i det att man ser människor som del av grupper (utlänningar och landsmän), i stället för individer. Samma sak med rasism eller sexism. Man ser människor som del av grupper som definieras av etnicitet eller kön. Både kommunistiska och nazistiska partier är alltså vänster, men på olika sätt. Sverigedemokraterna är alltså lika mycket vänster som vänsterpartiet.

Vad blir då kvar? För att vara helt ärlig så vet jag inte vad högerextremism är, men jag vet vad det inte är. Det har ingenting att göra med kollektivistiska ideologier som främlingsfientlighet, anti-semitism, rasism, nationalism eller något annat som ofta förknippas med högerextrema partier.

Jag brukar själv försöka undvika att använda den sedvanliga politiska högervänsterskalan just på grund av att den är så bristfällig. Man hör ofta att yttervänstern och ytterhögern ligger nära varandra, men hur är det möjligt om skalan går från höger till vänster? Om ytterligheterna ligger nära varandra måste det ju vara frågan om en cirkel och en cirkel har varken höger eller vänster.

Vänsterextremism betyder kollektivism i olika former. Dess extrema motsats borde då vara en ideologi som förespråkar individualism. Den ideologi som mer än någon annan gör det är anarko-kapitalismen, som på sitt sätt är extremliberalism. Om så är fallet så är högerextremism sannerligen något som världen är i ett desperat behov av.

Din tid och din arbetsinsats är värdelösa november 8, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Skatter.
5 comments

Fundera en stund på hur företag beskattas. Vid årets slut adderar man ihop alla inkomster och drar av alla utgifter. Om resultatet är positivt betalar företaget skatt på vinsten. Samma mekanism tillämpas på försäljningsvinst. Om du säljer aktier, en bil, ett hus eller en frimärkssamling får du dra av anskaffningsutgiften, det vill säga det belopp du betalade för att anskaffa aktierna, bilen, huset eller frimärksamlingen. Säg att du köpte en aktie för 5,000 euro och säljer den för 10,000 euro. Din vinst är då 5,000 euro och du betalar skatt på 5,000 euro, inte på 10,000 euro som du sålde aktien för.

Du behöver förstås inte sälja din aktie mot pengar, du kan också byta den mot något annat. Den som vill ha din aktie kanske inte har en massa kontanter liggandes omkring, men han har en bil som han vill bli av med. Ni kommer överens om att byta aktien mot bilen. I de flesta fall av byteshandel anses ingen beskattningsbar vinst ha uppnåtts, eftersom du värderar bilen mer än aktien och han värderar aktien mer än bilen. Ni båda anser er ha fått något värdefullare, men ingen har gjort en mätbar vinst så ingen blir beskattad.

Låt oss nu fundera på beskattning av lön. Säg att du är en vanlig kontorsanställd på ett företag. Du jobbar fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen, 160 timmar i månaden och får 3,000 euro i månadslön. Din beskattningsbara inkomst på årsbasis är alltså 36,000 euro plus eventuella naturaförmåner. Från inkomsten får du göra vissa standardiserade avdrag ”för inkomstens förvärvande”, men de är oftast tämligen begränsade. I princip betalar du skatt på den lön du får av din arbetsgivare för det jobb du utför. Hur förhåller sig nu logiken i lönebeskattningen mot beskattning på vinst som diskuterats ovan?

Din lön grundar sig alltså på din arbetsinsats, du får lön för det jobb du utför åt din arbetsgivare. Din prestation är 160 timmar arbete i månaden, något som alla månadsanställda vet att i praktiken utgör huvuddelen av din vakna tid per månad. Din arbetsgivare får dra av din lön som en kostnad när företagets beskattningsbara inkomst skall beräknas, men du får inte dra av värdet på din tid från din lön.

Det betyder att i beskattarens ögon så är din tid, dina 160 timmar i månaden, helt värdelösa. Och inte bara det, din arbetsinsats, det du producerar åt din arbetsgivare, är likaså värdelöst.  Enligt beskattaren får du 3,000 euro i månaden av din arbetsgivare, men du ger ingenting av värde i utbyte. Du får 3,000 euro i månaden för ingenting. Enligt den logiken spelar det alltså ingen roll om du sitter hemma och ser på TV eller sitter på kontoret och jobbar. Varken din tid eller din arbetsinsats är värt något överhuvudtaget. Därför blir du också beskattad på basis av lönens fulla belopp.

Det är därför du inte får göra avdrag för din tid på samma sätt som du fick dra av aktiens anskaffningspris från försäljningspriset. Du kan heller inte säga att du byter din tid och arbetsinsats mot lönen, eftersom din tid och arbetsinsats är värdelösa. Om det du ger är värdelöst så anses du nämligen inte heller ha gett någonting. Säg att du i exemplet ovan skulle ha gett en näve grus i utbyte mot bilen. Eftersom näven grus i praktiken saknar värde skulle beskattaren i det fallet ha ansett att du fick bilen i gåva och beskattat dig för det. Enligt beskattarens sett att se på saken så ger din arbetsgivare dig en gåva på 3,000 euro i månaden, eftersom det du ger i utbyte är lika värdelöst som en näve grus.

Var och en värderar ju sin tid och sitt arbete hur den vill, men jag håller nog inte med om att den tid och den arbetsinsats som jag ger min arbetsgivare är lika värdelöst som en näve grus. Vad tycker du? Är din tid och din arbetsinsats helt värdelösa?

Michael Moore: lögnare, hycklare och apologet november 1, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Småprat.
1 comment so far

Som utlovat tittade jag på Michael Moores ”dokumentär” Capitalism: A love story. För några år sedan hade jag säkert blivit upprörd över alla de barnsliga knepen, vinklandet och genomgående okunskapen för att inte tala lögnaktigheten i filmen, egenskaper är Moores främsta kännetecken. Men det blev jag inte, jag har numera vant mig vid den här typen av skrupellös propaganda.

Moores film går ut på att demonisera kapitalismen. I en scen går han till och med så långt att intervjua två präster och en biskop, som samstämmigt konstaterar att kapitalism är en synd, en ondska. En ondska som man enligt Moore inte kan reglera, man måste förinta den. Gott så.

Naturligtvis har filmen ingenting med var sig kapitalism eller fria marknader att göra, utan med den typ av ekonomisk fascism, korporativism, som präglat det amerikanska samhället i drygt hundra år. Ironiskt nog ägnar Moore slutet av sin film till att hylla Franklin D. Roosevelt, utan att reflektera att det just var FDR som cementerade ekonomisk fascism i USA. Hans New Deal, som började med den interventionistiske Herbert Hoovers program, var modellerat efter Mussolinis Italien.

Han fortsätter med att berätta om hur FDRs medarbetare for till Europa för att hjälpa till att bygga upp de länder som ödelades av WWII. Förstås sägs inget om det faktum att FDR manövrerade USA in i kriget mot både folkets och kongressens vilja och att USA i mycket hög grad bidrog till den massiva ödeläggelsen i både Europa och Japan. Han säger heller ingenting om att Marshallplanen rent ekonomiskt var ett fiasko. De länder som fick mest hjälp återhämtade sig långsammast. I Tysklands fall, som fick mycket Marshallhjälp, började den explosionsartade återhämtningen först efter man börjat fasat ut hjälpprogrammen och avreglerat ekonomin.

I filmen behandlas givetvis det stora räddningspaketet som Hank Paulson pressade igenom kongressen. Han intervjuar några kongressledamöter som var kritiska mot räddningspaketet och lustigt nog är samtliga som han intervjuar demokrater. Tanken att intervjua Ron Paul, den främsta och överlägset kändaste motståndaren till räddningspaktetet och dagens system, slog honom sannolikt inte. Eller kanske han övervägde det, men en sådan intervju hade sannolikt blivit besvärlig för Moore, eftersom republikanen från Texas hade förklarat att hela hans film var totalt missriktad. Moore är hycklare av ansenliga mått.

Sedan har han en gripande scen från Katrina-katastrofen. Han filosoferar över varför det alltid är de fattiga som lider, varför det aldrig är de rika bankirerna som drabbas. Inte ett ord om det faktum att det var arméns dammar som brast, ingenting om hur FEMA trakasserade New Orleans traumatiserade invånare och hindrade privata företag och individer från att hjälpa till.

Han avslutar med att konstatera att USA är världens rikaste land och att alla amerikaner därför har rätt till FDRs dröm om eget hem, bra utbildning och gratis sjukvård. Alla har rätt till detta, ingen skall behöva göra någonting för att få det.

USA är inte världens rikaste land, tvärtom är det värdens mest skuldsatta land. En gång var det världens rikaste, då dess ekonomi präglades av relativ fri marknad, fri konkurrens och fri banking under 1800-talets andra hälft. Detta system byttes ut mot ekonomisk fascism i början av 1900-talet och har fortsatt sedan dess.

Före Lyndon Johnsons The Great Society på 1960-talet kunde amerikaner utbilda sig på universitet utan att skuldsätta sig. Landet var fullt av privata sjukhus som erbjöd gratis vård åt alla om behövde det. Sedan staten tog över har skuldfri utbildning och gratis sjukvård försvunnit nästan helt.

Jag vet inte om Michael Moore bara är okunnig eller en samvetslös lögnare. Antagligen både ock. Han attackerar kapitalism men talar om korporativism. Han demoniserar, med all rätt, de stora bankirerna, men säger inte ett ord om den statliga halvan av kartellen. Han utmålar Bush till djävulen men hyllar Obama, trots att denne inte bara fortsatt på Bushs linje, han har expanderat den.

Michael Moore är en lögnare, hycklare och apologet för den världsordning han påstår sig kritisera. Han har gjort en dokumentär om ett ämne som han inte förstår eller känner till. Således blir det fel från första början. Moore tror sig tala om kapitalism när han i själva verket talar om korporativism. I ytterst hårda ordalag kritiserar han det system hans politiska idoler står för och byggt sina karriärer på.

Filmen är således både tragisk och patetisk och knappast värd att ödsla desto mera tankeenergi på. Men Moore lär säkert göra pengar på den.