jump to navigation

Den där om europén, amerikanen och kinesen… januari 28, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.
comments closed

Diskussionstråden på posten nedan fick mig att ge efter för frestelsen. Nedan följer en karikatyr av Kinas och USA:s perversa förhållande.

Säg att en kines har en butik. En europé och en amerikan går in i butiken. Europén tar fram sin plånbok och fiskar upp en 10 euros sedel med vilken han köper varor för 10 euro. Nöjt går han sin väg. Kinesen är lika nöjd över sin fina 10 euros sedel han har i kassan.

Amerikanen öppnar sin plånbok och ser att den är tommare än en byråkrats själ, så han tittar på kinesen och föreslår följande;

”Ge mig varor för 100 dollar, så får du en skuldsedel av mig som lovar att jag betalar dig 100 dollar plus 10 procent i ränta om ett år.”

Kinesen tycker att det låter som en briljant idé och är med direkt.

Det går ett år.

Samma amerikan och europé kommer tillbaks till kinesens butik. Återigen köper europén varor för 10 euro och betalar kontant och återigen är både europén och kinesen lika nöjda.

Föga överraskande är amerikanens plånbok lika tom som keynesianismen är ologisk, så han föreslår följande:

”Ge mig varor för 100 dollar så ger jag dig en ny skuldsedel. Nästa år betalar jag dig 210 dollar plus 10 procent i ränta.”

Kinesen går med på det igen.

Det går ett år. Exakt samma procedur upprepas. Nu har europén köpt varor för 30 euro och betalat kontant varje gång med egan pengar. Amerikanen har fått varor för 300 dollar och är skyldig kinesen 331 dollar.

Det går ett år.

Europén köper i vanlig ordning varor för 10 dollar och betalar kontant. Den här gången köper inte amerikanen mera varor på kredit. I stället konstaterar han att han har gått i konkurs och inte kan betala sin skuld. Eftersom han är luspank finns det ingenting kinesen kan göra. Han har givit bort varor för 300 dollar och erhållit skuldsedlar på motsvarande belopp plus ränta. Dessa är nu värdelösa.

Ungefär så här har USA:s förhållande varit till Kina rätt länge nu. Kina har egentligen bara två alternativ. De kan fortsätta låna ut pengar till USA för att upprätthålla amerikanarnas import av kinesiska varor och hoppas på att de någon gång faktiskt får betalt. Andra alternativet är att begränsa vidden av sina förluster genom att sätta stopp på kreditgivningen och rikta in sig på på folk som faktiskt kan betala för sig. Väljer de det senare kommer de sannolikt att få ta en rejäl kreditförlust, men ju längre de fortsätter desto större blir den och ju större den blir, desto omöjligare blir den att undvika.

Ironiskt nog är USA i exakt samma position, fast tvärtom. Också jenkarna har två alternativ. De fortsätta med att trycka pengar och hoppas på att de kan spendera sig ut ur krisen. Det andra alternativet är att  stänga ner sedelpressarna, låta huspriserna rasa, låta finanshusen gå omkull osv. Helt enkelt låta marknaden rensa ut alla felinvesteringar, om allokerar resurserna och återupprätta balansen. Det kommer att svida. Rejält. Men ju längre man håller på med dagens politik i hopp om att ett mirakel inträffar, desto smärtsammare kommer kollapsen att bli när verkligheten väl kommer emot.

Det ska bli intressant att se vem, om någon, som först kommer tar sitt förnuft till fånga. Mina pengar är på Kina, men jag är rädd för att båda kommer att fortätta tills allt far käpprätt åt helvete.

Annonser

Vad är tillväxt och vad skapar tillväxt? januari 23, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
35 comments

Sällan har det fokuserats så mycket på ekonomisk tillväxt som sedan den ekonomiska krisen började breda ut sig över världen. Nästan varje dag hör man ekonomer, politiker och journalister spå positiv eller negativ tillväxt i BNP, med flera procent både ovanför och under nollsträcket. Däremot är det ganska få som funderar över vad tillväxt egentligen är, eller ens vad detta mytiska BNP är. Det har sina förklaringar.

Liksom så många andra statistiska begrepp med nationalekonomisk betydelse så har BNP (BruttoNationalProdukt) definierats och omdefinierats många gånger om. Enligt mainstream definition ingår det en hel del element i BNP som inte har något där att göra. Bland dessa är konsumtion och offentliga utgifter. Måttet på värdet av de producerade varorna och tjänsterna inbegriper alltså antalet euron eller dollar som medborgarna spenderat på konsumtion och vad staten har spenderat på sina program.

När man tar med sådana saker blir måttet givetvis fullständigt värdelöst, framför allt med tanke på att man använder BNP som utgångspunkt då man mäter hur rikt ett land är. Ökad BNP betyder att landet blir rikare. Det är på grund av sådant här missbruk och desinformation som USA fortfarande påstås vara ett världens rikaste länder, trots att det är historiens största gäldenär utan det blekaste hopp att någonsin kunna betala bort sin skuld. Därför är Kina, världens största borgenär, fortfarande ett av världens fattiga länder. Statistiskt sett, alltså.

När man vill mäta verklig tillväxt måste man alltså vara noga med vad man inkluderar, vilket i sin tur avgörs av vad som faktiskt skapar tillväxt. Därför gör man mätningen mitt i kausalkedjan, så att säga.

Det första man ska titta på är produktionskapaciteten. Om den har ökat har landet förbättrat sin förmåga att förvärva inkomster. Nästa mått är bytesbalansomslutningen, det vill säga det totala värdet av exporten och importen. Om båda har ökat betyder det att landet har kunnat använda sitt överflöd av vissa varor och tjänster till att minska underskotten på andra varor och tjänster. Tredje måttet är de privata företagens vinster. Ju bättre det går för företagen, desto mer ökar deras förmåga att göra nyinvesteringar som leder till produktutveckling, effektivitet, ökad produktionskapacitet osv. Fjärde måttet är investeringar i produktionen. Ju mer som återinvesteras, desto mer av det goda som jag just listade upp kommer att realiseras i framtiden. Det sista måttet är sysselsättningen inom den privata sektorn. Ju mer jobben har ökat, desto mer av det kapital som ackumulerats av ökade vinster (och ökat sparande på individnivå) har kombinerats med arbetskraft som i sista hand mynnar ut i ökad produktionskapacitet. Och så är cirkeln sluten.

Offentliga utgifter och privat konsumtion har ingen del i uträkningen av huruvida ett lands ekonomi har vuxit, huruvida det blivit rikare eller inte.  Det beror på att konsumtion sker på bekostnad av sparande, vilket i sin tur minskar tillgången till kapital som kan användas till investeringar. Statliga utgifter finansieras med pengar som tas från företag och individer, vilket också minskar tillgången till kapital. De tär alltså på ekonomins förmåga att växa. Dessutom finansieras de ofta av lånade pengar, vilket direkt krymper ekonomin eftersom skuldsättningen ökar.

Så när man hör mainstream förståsigpåare tala om tillväxt och BNP kan man lika gärna byta kanal. Antingen ljuger de rakt ut eller så vet de helt enkelt inte vad de talar om. Om talaren är politiker eller byråkrat så är det regel både ock.

Lägg ner all mainstream media januari 7, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.
add a comment

2009 var på många sätt ett nedslående år. Inte bara har man fortsatt samma destruktiva stimulanspolitik världen över, men mainstream median är helt tydligt fortfarande föga mer än en propagandamaskin. Det finns många exempel på det här i både nationell och internationell press. Att tidningarna sprang politikernas ärenden under bubblans uppkomst kan man förstå, då visade åtminstone den statliga statistiken att ekonomin växte. Det fanns inga konkreta bevis på att krisen var på väg. Men det börjar bli länge sedan. Redan 2008 kom konkreta bevis i och med svårigheterna för världens stora finanshus. År 2009 började arbetslösheten stiga i rasande takt. Bevisen fanns och finns där, det finns skäl att ifrågasätta.

Men inte. Time Magazine, en av världens kändaste publikationer, utsåg ingen mindre än Fed-chefen Ben Bernanke till ”Person of the Year”. De motiverade valet med Bernankes kurage och innovativa hanterade av finanskrisen. Han räddade inte bara USA utan hela världen från en djup depression. Han skrev historia med sina drastiska, hittills omotsvarade åtgärder. Vad säger man? Grattis.

Det finns många obegripliga myter kring Bernanke. Det här med att hans sätt att hantera krisen skulle vara innovativt och modigt, till exempel, är så långt ifrån sanningen man kan komma. Vad var det som är så innovativt med att trycka miljarder och biljoner pengar? Att rädda sina polare på Wall Street? Hans företrädare Greenspan gjorde ju precis det till den milda grad att det gav upphov till uttrycket ”Greenspan Put”. Var det modigt? Inte på något vis. Vad är så modigt med en quick fix på bekostnad av ökat långsiktigt lidande? Det modiga hade varit att göra som Paul Volcker i början av 1980-talet, då han höjde räntan till 20% för att få inflationen under kontroll. Det hade varit modigt av Bernake, för det var det rätta beslutet, ett beslut han var för feg för att ta.

Och så det här med att han räddade världen. Vad grundar sig det påståendet på? Varför hade världen gått under om han hållit igen sedelpressarna? Det funkade ju alldeles utmärkt 1920-21. Det här är en lögn som mainstream media har upprepat ad infinitum in absurdum. Utan minsta substans till belägg. En fullständigt okritisk, ogenerad hyllning till historiens värsta falskmyntare och bedragare.

Vår egen kära Hbl är inte mycket bättre. Samtliga ledare och kolumner förespråkar och i regel hyllar den keynesianska politik som förs. En kolumn uppmanade oss till och med att tacka Keynes och Bernanke. När jag påpekade alla faktafelen i kolumnen till tidningen blev jag runtskickad från redaktör till redaktör, utan att någon ville ta kritiken på allvar, än mindre publicera en kolumn skriven av någon som faktiskt förstår vad som händer. Hbl har bara rum för en linje och det är samma hylla-staten linje som alla andra mainstream tidningar kör på.

Vad är poängen med ”fri press” om den är lika statshyllande som Radio Nordkorea? Vad är dess syfte om det enda den gör är att heja på våra överherrar när de för oss till ruinens brant och över? Var finns den kritiska granskningen? Varför ignoreras oliktänkarna?

Jag har inget svar på de här frågorna så om det är någon som vet får den gärna berätta. Det enda jag vet är att om det fortsätter så här kan vi lika gärna lägga ner hela mainstream mediacirkusen. Vi får tillräckligt mycket propaganda i skolorna.