jump to navigation

En enkel lösning på stuvarstrejken och alla framtida strejker mars 16, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
add a comment

Stuvarnas strejk har varit på tapeten rätt mycket den senaste tiden, eftersom den orsakar sådana enorma problem för nästan hela landet. Tiotusentals finska arbetare är utan arbete och förlusterna räknas redan i miljarder. Hur en liten yrkeskår kan orsaka så mycket skada har vållat stor förvåning och irritation, framför allt i det prekära ekonomiska läget. Vanhanen rycker på axlarna och säger att staten inte kan göra något. Ingen tycks ha någon lösning, vilket beror på att ingen tycks förstå vad det egentliga problemet är.

Orsaken till att stuvarnas strejk orsakar så mycket problem är att den stänger ner nästan hela utrikeshandeln, i och med ingenting kan skeppas in eller ut från Finlands hamnar. Stuvarna vet det här, förstås. De vet också att finsk lagstiftning inte tillåter att arbetsgivarna sparkar dem och anställer nya i deras ställe på grund av det så kallade återanställningsskyddet. Stanna upp nu och tänk efter en stund…

1. Du vet att du inte kan bli sparkad och ersatt av någon annan om du strejkar
2. Du vet att hela landet stannar upp om du strejkar och att det orsakar enorma problem och förluster, både för individer, företag och staten

Vem skulle inte strejka under sådana förhållanden? Att stuvarna är medvetna om vad punkterna 1 och 2 innebär blir tydligt då man läser deras krav. Bland annat vill de ha 12 månaders uppsägningsskydd. Det betyder alltså att om en stuvare får sparken så skulle han få lön i ett helt år efteråt. De har 6 månaders skydd nu. Enligt en företrädare för stuvarna skulle en fördubbling av uppsägningsskyddet inte ha någon ekonomisk betydelse för arbetsgivaren. Det säger väl en hel del om deras verklighetsuppfattning. Men som sagt, i en sådan position är det ju inte så konstigt att man tappar kontakten med verkligheten.

Vad ska man göra då? Egentligen är det ganska enkelt. Ändra lagen så att strejk innebär ett avtalsbrott som utgör grund för uppsägning och! det här är viktigt, diskvalificerar arbetaren ifråga från återanställningsskyddet. Arbetsgivaren skulle alltså få sparka alla arbetstagare som strejkar och anställa andra i deras ställe.

Det här kanske låter radikalt och arbetarfientligt, men det är det inte. Det är rimligt. De anställda får fortfarande strejka, men nu är strejken förenad med risk. Om du faktiskt är viktig för din arbetsgivare, om han inte kan ersätta dig hursomhelst, då kan strejk vara en effektiv förhandlingsmetod. Men om du inte är det, om du är dussinvara som kan ersättas på någon dags varsel, då lär strejk inte funka och det ska det inte göra heller. Det finns nog gott om stuvare i Europa som kunde tas hit och få logistiken att funka igen.

När de stackars sjuksköterskorna strejkade var det inga problem att stifta en grundlagsvidrig undantagslag som i praktiken gjorde sjuksköterskorna till slavar. Men nu tycker alltså Vanhanen att han är maktlös. Sicket skitsnack. Genom att skydda stuvarna mot de risker som borde vara förenliga med strejk så har staten givit dem makten att orsaka enorm skada åt hela landet. Det skyddet måste tas bort och det är något staten mycket väl både kan och borde göra.

Svar till Mr. Zarlenga mars 8, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
3 comments

Efter min artikel på Mises Daily beslöt sig Stephen Zarlenga för att göra en till intervju med Jan Irvin på Gnostic Media. Det var på många sätt en bra intervju, inte minst för att den blottlade bristen på teoretisk grund för det system som Zarlenga propagerar för.

Intervjun är en dryg timme lång. Den som vill lyssna hittar den på Gnostic Medias hemsida, intervju nummer 67.

Jag skrev ett svar på intervjun som jag postade på Mises Forum med titeln ”The Science of Money is still Lost.”

En reform som gynnar alla, till och med staten mars 3, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Det börjar visa sig att dagens finska pensionssystem inte är i mycket bättre skick än det redan bankrutta amerikanska systemet. Från regeringshåll har det aviserats både förhöjd pensionsålder och schablonmässiga minskningar av intjänande pensioner. Sådana små justeringar gör förstås ingenting för att lösa de verkliga problemen. I stället för sådant verkningslöst strunt borde man ta tillfället i akt och göra om hela systemet på ett sätt som är alla till gagn och som dessutom skulle gynna företagandet i vårt land.

Det nuvarande systemet bygger på lagstadgad ”pensionsförsäkring”. Varje arbetsgivare och arbetstagare är skyldiga att betala in en viss procent av lönen i pensionsavgift till ett pensionsförsäkringsbolag. Procentsatserna varierar, men de brukar röra sig kring 17 procent för arbetsgivaren och 4 procent för arbetstagaren, alltså totalt 21 procent. För varje 100 euro du får i lön skall 21 euro betalas i pensionsavgift.  Det innebär en icke oansenlig extra kostnad för arbetsgivaren. Jag föreslår att vi slopar det lagstadgade pensionsförsäkringssystemet och övergår till ett helt privat system. Övergången skulle kunna gå till på följande sätt:

Alla som fortfarande förvärvsarbetar ges möjlighet att gå ut ur systemet och få ut alla de försäkringspremier som de har betalat in under sin karriär. Den som har varit med i systemet i t.ex. 20 år skulle alltså få lösa ut sig själv.  Men han får bara arbetstagarens, alltså sin egen del av premierna. De premier som arbetsgivaren har betalat in för hans räkning blir kvar i pensionsbolaget. Den klumpsumma han får i handen kan han sedan fritt spendera eller investera efter eget val.

De som har löst ut sig och de som kommer in i arbetslivet som nya arbetstagare får om de vill teckna frivilliga pensionsförsäkringar. Till skillnad från de lagstadgade pensionsförsäkringarna så fonderas de frivilliga försäkringarna åt förmånstagaren, de blandas inte ut med alla andras. Vid händelse av att pensionstagaren dör, ärver familjen den avlidnes försäkring. Det ökar den kvarvarande partnerns och deras barns ekonomiska trygghet.

I och med att fler och fler kommer att gå ut ur systemet blir pensionsbolagens framtida förbindelser färre. Eftersom arbetsgivarens redan inbetalda premiebetalningar, som alltså är mycket större än arbetstagarens, blir kvar i pensionsbolagen så blir nettoeffekten att pensionsbolagets solvens ökar. Det garanterar att de kan betala ut dagens pensionärers pensioner utan nedjusteringar. Pensionsåldern behöver heller inte höjas. Reformen skulle också upphäva pensionsbolagens förbud mot att idka annan verksamhet än lagstadgad pensionsförsäkring. Med tanke på den samlade kunskap och erfarenhet som finns i pensionsbolagen, torde de kunna konkurrera mycket effektivt på försäkrings- och förmögenhetsförvaltningsmarknaden.

I och med att den lagstadgade pensionsförsäkringen slopas slipper också staten den kroniska huvudvärk som detta åtagande orsakar. Slopandet torde också möjliggöra kännbara nedskärningar inom de myndigheter som existerar enbart för att övervaka pensionsbolagen och pensionsförsäkringssystemet. Sänkta utgifter för staten, alltså. Dessutom blir pensionsbolagen av med sin faktiska skattefrihet, vilket torde innebära ansenliga skatteintäkter för staten.

Sist men sannerligen inte minst så skulle arbetsgivarens kostnader för att anställa folk minska väsentligt, både i reda pengar och i minskad byråkrati som den lagstadgade pensionsförsäkringen ofrånkomligen vållar företagen. De minskade utgifterna lösgör pengar till investeringar, nyanställningar och/eller löneförhöjningar. Arbetstagarna får mer pengar i handen och kan förfoga över sitt pensionsskydd på ett sätt som garanterar högre avkastning och större ekonomisk trygghet, både för arbetstagaren själv och dess familj.

Jag utmanar var och en att hitta en part som inte skulle vinna på denna briljanta reform.