jump to navigation

Nationalekonomins superstjärna tar ton, men har helt fel maj 19, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
trackback

Efter att ha kommenterat Mikael Kosks ledare om Grekland kände jag mig motiverad att ta mig an en litet större motståndare. Nobelisten Paul Krugman är en av världens kändaste nationalekonomer, sannolikt den mest kända. Han har en egen kolumn i NY Times och nyligen skrev han om varför USA inte är Grekland. Nedan följer min kommentar till hans kolumn.

Krugman inleder i typiskt polemisk anda att påstå att alla amerikaner som motsätter sig Obamas sjukvårdsreform gläds över krisen i Grekland och försöker använda den som ett slagträ mot reformen och social security. Det är ganska typiskt för Krugman, saklighet har aldrig varit någon av hans starka sidor.

I sitt försök att skilja mellan USA och Grekland börjar Krugman med att konstatera att marknaden kräver mycket högre ränta av Grekland än av USA. Varför det är så torde vara tämligen uppenbart. USA åtnjuter fortfarande AAA-rating, dess valuta är fortfarande världsvalutan och dess ekonomi är flera hundra, om inte tusen gånger större än Greklands. Men det ändrar inte på det faktum att länderna lider av samma problem, det vill säga skenade statsskuld och enorma offentliga utgifter. För Grekland har verkligheten kommit emot redan, USA är inte riktigt där ännu. Men det är på väg. Sedan ska man komma ihåg att det är Moody’s och S&P som står för ratingen och som vi alla vet så har de ju inte riktigt varit så bra på det på senare tid.

Krugman anför att USA:s skuld i relation till BNP är mycket lägre än Greklands. Det må vara som det är, men sanningen är den att USA:s BNP-siffror är ungefär lika meningsfulla som Sovjets då det begav sig. De räknar in konsumtion och offentliga utgifter i sin BNP, som givetvis inte har någonting där att göra. Men på så sätt får man ett högt och fint tal. Att det är en ren bluff bryr sig nobelisten Krugman inte om, vilket säger en hel del om hans kompetens som ekonom.

Längre fram blir Krugman än mer kreativ. Han anför att USA har en tydlig väg mot ekonomisk återhämtning. Det kan man ju sannerligen ha åsikter om, med tanke på de projicerade budgetunderskotten, de ständigt ökande regleringarna, de aviserade skattehöjningarna, förlusten av produktionsindustrin och den tickande bomben hos FED, som består av bankernas enorma kassareserver. När de börjar läcka ut så kommer konsumentpriserna att rusa iväg. För att inte tala om statsskulden som förfaller till betalning och ska omfinansieras. För att nämna några orosmoment.

Men det bekymrar inte Krugman. I stället rapporterar han glatt att USA:s ekonomi har vuxit sedan förra sommaren tack vara stimulanspaketen och FEDs expansiva politik. Att statsskulden har vuxit mycket mer än något annat är inget problem. Att de flesta av jobben som skapats är tillfälliga, statliga jobb är heller inget han ödslar tankekraft på. För en keynesian som Krugman spelar sådana detaljer ingen roll, det är totalerna och statistiken som räknas. Det var därför en annan känd keynesian, nobelisten Paul Samuelson, ännu år 1989 hävdade att Sovjet skulle gå om USA ekonomiskt.

Så USA har inga egentliga problem enligt Krugman, framtiden ser ljus ut. Annat är det med Grekland. Under de ”goda åren” då kapital flödade in till Grekland (var han fått det ifrån vet jag inte) tilläts priserna och kostnaderna att skjuta i höjden. Att Grekland gravt misskött sina finanser i årtionden bekommer honom inte.

Han går sedan vidare till den klassiska tesen om egen valuta. Han beklagar att Grekland inte har sin egen valuta, för då skulle alla problem kunna lösas med devalvering. Det faktum att Grekland sannolikt inte skulle ha fått i närheten lika mycket lån som icke-EMU land, bland annat på grund av dess möjlighet att devalvera, nämner han inte. I stället anför han UK som ett exempel på den egna valutans vikt, vilket enligt honom bevisas av att UK får låna till billigare räntor än Grekland. Att UK, precis som USA, har ett helt annat anseende och kreditvärdighet förstår han fortfarande inte. Dessutom är UK snabbt på väg att förlora sin AAA-rating också. Dessutom kan både Tyskland och Finland också låna till extremt låga räntor, trots att de inte har egna valutor.

Devalvering i sig är förstås ingen reell lösning, eftersom det leder till att befolkningen direkt blir fattigare (värdet på deras löner och besparingar sjunker), samtidigt som de måste betala högre priser för import. Men som sagt så brukar inte keynesianer bekymra sig om sådana detaljer.

På grund av euron kommer Grekland, till Krugmans stora sorg, att drabbas av deflation. Med det menar han sjunkande priser. För en vanlig, förnuftig människa låter ju sjunkande priser som något bra, framför allt i en lågkonjunktur, då människor annars också har mindre disponibla inkomster. Men enligt keynesianismen måste prisnivån ständigt stiga för att ekonomin ska kunna växa. Det faktum att USA åtnjöt en av sina längsta tillväxtperioder under 1800-talets andra hälft samtidigt som prisnivån stadigt sjönk vill inte Krugman kännas vid. Ytterligare en av de där jobbiga detaljerna.

Krugman vidhåller att USA har det mycket bättre, även om han medger att även USA har ett problem med långsiktiga budgetunderskott. Han lyckas alltså motsäga sig själv i sin korta kolumn, men det är heller inget ovanligt för Krugman. Han byter uppfattning oftare än hans läromästare gjorde och det är inte att säga litet. Men i stället för att utveckla motsägelsen ytterligare så övergår han till att klaga över att Bush skattesänkningar gynnade den rikaste procenten i USA och det är det stora problemet. Om det ändå vore så enkelt. Därefter avfyrar han en lång, vanvettig tirad om sjukvårdsreformens förträfflighet och hur den kommer att minska budgetunderskottet. Den som har den minsta hum om hur bra amerikanska sociala program är på att hålla sig inom de uppskattade kostnadsramarna förstår direkt att det är nonsens.

Han avslutar med att berätta vad verkligheten är:

So here’s the reality: America’s fiscal outlook over the next few years isn’t bad. We do have a serious long-run budget problem, which will have to be resolved with a combination of health care reform and other measures, probably including a moderate rise in taxes.

But we should ignore those who pretend to be concerned with fiscal responsibility, but whose real goal is to dismantle the welfare state — and are trying to use crises elsewhere to frighten us into giving them what they want.

Så här ser verkligheten ut på riktigt:

Utsikterna för de amerikanska statsfinanserna är mycket dåliga. Om räntan på statsskulden ökar med ens 1 procentenhet så stiger räntekostnaderna med över 100 miljarder dollar per år. Landet är fortfarande fast i två krig och har tiotusentals soldater i över 700 baser i över 130 länder runt om i världen. Vad det kostar per år är svårt att säga, men enligt många uppskattningar handlar det om uppemot 1000 miljarder per år.

Därtill kommer alla förbindelser i Social Security och Medicare, som uppgår till tiotusentals miljarder dollar. Båda program är bankrutt, redan nu betalas mer ut än vad som kommer in. Den federala staten ansvarar också för Freddies och Fannies förbindelser, som uppgår till flera tusen miljarder dollar. För att inte tala om alla ”toxic assets” i FEDs balansräkning. Som grädde på moset håller flera delstater, bland andra Kalifornien att gå i konkurs. Enligt de senaste uppgifterna uppgår Kaliforniens underskott till 20 miljarder. Den delstatliga pensionsfonden, världens största, är också bankrutt precis som Social Security.

Att budgetunderskottet skulle lösas av sjukvårdsreformen i kombination med skattehöjningar är något så löjligt att bara en keynesian som Krugman kan påstå det och faktiskt tro på det. För det första så är det fortfarande ingen som vet exakt vad som finns i reformpaketet. Lagen var trots allt 2,700 sidor lång. För det andra så är syftet att utvidga sjukförsäkringen så att den täcker alla, vilket innebär 30-40 miljoner nya förmånstagare. Vem som helst fattar att det inte kommer att sänka kostnaderna, tvärtom. För det tredje så är höjda skatter det sista som USA behöver, framför allt om man vill sporra verklig tillväxt. Men som vi vet så bryr sig inte Krugman om verklig och overklig tillväxt. Det är BNP-statistiken som spelar roll.

Till slut uppmanar Krugman oss till att ignorera alla misantroper som är ute efter att montera ner välfärdsstaten. Nå det gör ju var och en som de vill. Men när man väljer vem man ska lyssna på så kan det vara bra att komma ihåg det här:

Krugman var en av dem som uppmuntrade staten till att blåsa upp husbubblan. Han står på deras sida som har haft fel i allt de har sagt och tagits på sängen av den kris de själva skapade.

De som Krugman tycker att vi ska ignorera är de som hade rätt i allt de sade, som förgäves varnade för krisen och är de enda som kunnat ge en förklaring till varför det gick som de gick.

Vem väljer du att lyssna på?

Annonser

Kommentarer»

1. Klas - maj 21, 2010

Jag lyssnar på Kaj! Go Kaj!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: