jump to navigation

Intervju med Stefan Molyneux september 22, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
1 comment so far

Intervjun på Freedomain Radio blev av. Mest gick vi igenom delar av artikeln så det var inte så mycket nytt, men själva upplevelsen var ju ganska spännande. Inte blir det sämre av det faktum att Stefan även har intervjuat storheter som Peter Schiff och Marc Faber med flera.

Här är intervjun.

Hur man inför guldmyntfot september 3, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
76 comments

Min gode vän Punkten bad mig förklara hur det skulle gå till att införa guldmyntfot. I sin bok “The Mystery of Banking” gav Rothbard en mycket kort och koncis redogörelse för hur det skulle gå till, så jag citerar honom rakt av. För att bättre förstå hans förklaring vill jag poängtera att valutaenheterna som vi använder idag, alltså pund, dollar, franc osv. från början inte var något annat än mått som angav en specifik vikt. Än idag så är den brittiska valutans officiella namn ”Pound Sterling”. Idag betyder det inget längre, men förr i tiden betydde det just vad de hette, nämligen ett pund silver. Pund är som bekant ett mått för vikt. Dollarn har en lite längre och mångsidigare historia och har tidvis definierats som en 1/20 uns och efter 1933 som 1/35 uns guld. I sin redogörelse utgår Rothbard från att man skulle återgå till det här ursprungliga sättet att definiera valutor, det vill säga som en given vikt ädelmetall.

Så här skriver Rothbard (Mystery of Banking, s.261):

Let us see how this plan would work. The Fed has gold amounting to $11.15 billion, valued at the totally arbitrary price of $42.22 an ounce, as set by the Nixon administration in March 1973. So why keep the valuation at the absurd $42.22 an ounce? M-1, at the end of 1981, including Federal Reserve notes and checkable deposits, totaled $444.8 billion. Suppose that we set the price of gold as equal to $1,696 dollars an ounce. In other words that the dollar be defined as 1/1696 ounce. If that is done, the Fed’s gold certificate stock will immediately be valued at $444.8 billion.

I propose, then, the following:
1. That the dollar be defined as 1/1696 gold ounce.
2. That the Fed take the gold out of Fort Knox and the other Treasury depositories, and that the gold then be used (a) to redeem outright all Federal Reserve Notes, and (b) to be given to the commercial banks, liquidating in return all their deposit accounts at the Fed.
3. The Fed then be liquidated, and go out of existence.
4. Each bank will now have gold equal to 100 percent of its demand deposits. Each bank’s capital will be written up by the same amount; its capital will now match its loans and investments. At last, each commercial bank’s loan operations will be separate from its demand
deposits. That each bank be legally required, on the basis of the general law against fraud, to keep 100 percent of gold to its demand liabilities. These demand liabilities will now include bank notes as well as demand deposits. Once again, banks would be free, as they were before the Civil War, to issue bank notes, and much of the gold in the hands of the public after liquidation of Federal Reserve Notes would probably find its way back to the banks in exchange for bank notes backed 100 percent by gold, thus satisfying the public’s demand for a paper
currency.
6. That the FDIC be abolished, so that no government guarantee can stand behind bank inflation, or prevent the healthy gale of bank runs assuring that banks remain sound and noninflationary.
7. That the U.S. Mint be abolished, and that the job of minting or melting down gold coins be turned over to privately competitive firms. There is no reason why the minting business cannot be free and competitive, and denationalizing the mint will insure against the debasement by official mints that have plagued the history of money.

In this way, at virtually one stroke, and with no deflation of the money supply, the Fed would be abolished, the nation’s gold stock would be denationalized, and free banking be established, with each bank based on the sound bottom of 100 percent reserve in gold. Not only gold and the Mint would be denationalized, but the dollar too would be denationalized, and would take its place as a privately minted and noninflationary creation of private firms.

Låt oss nu kort gå igenom Rothbards förslag. Poängen med det inledande stycket är följande:
FED har guld till ett värde av 11.15 miljarder dollar deponerade hos finansministeriet. Enligt Nixons påbud är guldpriset 42.22 dollar per uns. Det betyder att FED har ca 264 miljoner uns guld deponerat hos Finansministeriet (11.15 miljarder dividerat med 42.22). Totalt cirkulerar ca 444.8 miljarder dollar i FED-sedlar och bankdepositioner. Rothbard föreslår att man definierar dollarn som 1/1696 uns guld (444.8 miljarder dividerat med 264 miljoner). På så sätt får man relationen mellan dollar i cirkulation och mängden guld som FED besitter. Dollarn har nu inget ”eget” värde, utan anger bara en given vikt guld. Varje 1-dollarsedel berättigar innehavaren till 1/1696 uns guld. Ju mer värdet på guld stiger i relation till andra varor och tjänster, desto mer ökar dollarns köpkraft och vice versa. Dess definition ändras dock inte, den är bunden vid 1/1696 uns. Det beror alltså på att dollarn nu enbart anger en given vikt guld och måttenheter ändras inte, lika litet som definitionen på ett kilo, en meter eller en liter ändras.

Konstigare än så här blir det egentligen inte. De övriga punkterna berör rent praktiska saker, som att FED upplöses och dess guld fördelas bland de affärsbanker som har depositioner hos FED. På så sätt kommer varje bank att ha 100 procents täckning för sina depositioner, eftersom dollarn definierats om så att mängden guld som tidigare var i FEDs besittning motsvarar mängden sedlar och depositioner. På grund av förbudet mot bedrägeri måste bankerna hädanefter alltid ha full täckning för depositionerna, vilket gör att depositionsbanking separeras helt från lånebanking. Därmed slopas också fractional reserve systemet. FED-sedlarna skulle ersättas av sedlar som bankerna själva ger ut, samtliga med full täckning i guld. Om en bank besitter tusen uns guld kan den alltså ge ut sedlar motsvarande ett nominellt belopp på 1 696 000 dollar. Ger den ut mer gör den sig skyldig till bedrägeri. På så sätt skulle man övergå från okonvertibla papperspengar, fractional reserve system och centralbank till guldmyntfot, full reserve system och fri banking, allt utan att penningmängden vid tiden för övergången skulle påverkas det minsta.

Det här är i kortaste korthet hur övergången skulle kunna gå till. Det finns förstås mycket utförligare redogörelser för den som är intresserad, men här på bloggen torde det här räcka.

Syftet med det här är alltså att få en stabil penningmängd. Utan centralbank och fractional reserve system skulle det inte vara möjligt att på laglig väg ägna sig åt inflation. Givetvis skulle det säkert finnas banker som skulle frestas av att trycka upp några extra sedlar, men systemet har många inbyggda mekanismer som stoppar sådant bedrägeri. Rothbard går igenom dessa tämligen utförligt i sin bok. En mekanism som han inte nämner är den som jag själv tänkte på först av alla, nämligen vanlig revision. Inget vore mer naturligt än att bankernas revisorer på uppdrag av banken själv, dess deponenter eller någon annan intressegrupp kontinuerligt kontrollerar bankens guldlager och stämmer av det mot mängden sedlar i cirkulation. Med tanke på hur viktigt allmänhetens förtroende är för en fri bank så skulle den ha mycket stort intresse av att skylta med sin pålitlighet och låta oberoende revisorer utföra granskningar på regelbunden basis. Vad gäller användning av olika former av betalningskort och internettjänster så är de av rent praktisk natur och fungerar givetvis lika bra under guldmyntfot som i något annat system.

Jag var tidigare en stark förespråkare av just guldmyntfot, men kom ganska snart på andra tankar. Istället för att förespråka ett givet system följer jag liksom de flesta österrikarna Hayeks linje. Enligt honom räcker det med att man legaliserar konkurrens mellan valutor och avskaffar alla så kallade legal tender laws, enligt vilka en specifik valuta, t.ex. euro, alltid måste accepteras som betalningsmedel. På så sätt skulle marknaden med tiden välja det penningsystem som funkar bäst, vilket också skulle göra övergången mycket jämnare och smärtfriare.