jump to navigation

Staffan Bruuns och andra miljardärers naivitet vet inga gränser januari 9, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
3 comments

I HBL 9.1.2011 skriver Staffan Bruun i segmentet ”Min mening”. I kolumnen ondgör sig Bruun över att hans skatteprocent har sänkts från 31,5 till 27,5. Han tar sänkningen som en förolämpning, som att någon tvivlar på att Bruun kan sköta sin privatekonomi ordentligt. För hur kan denna omotiverade skattesänkning annars tolkas? Det måste ju vara så att de visa myndigheterna tror att han har ekonomiska problem och därför måste (initialt) få behålla litet mer av sina inkomster. Han fortsätter med att förklara han nog tjänar bra och klarade sig till och med då han betalade 40% i skatt, så varför sänker statens hans skatteprocent nu när den offentliga ekonomin är i kris?

Den här typen av resonemang och till och med uttalad önskan om att få betala mer i skatt är vanligare än vad man skulle tro. I USA var det inte så länge sedan som ett antal miljardärer öppet begärde att få höjd skatt, i en form av protest mot förlängningen av Bushs skattesänkningar för de rika. Hela den här cirkusen, i vilken nu Bruun deltar som Finlands bidrag till clownuppsättningen är så otroligt naiv att man knappast vet var man ska börja. Dessutom är det en öppen skymf mot alla mindre bemedlade människor.

För det första är det uppenbart att staten knappast säger nej till donationer. Tvärtom stadgar 57 § inkomstskattelagen att donationer till staten är avdragbara för samfund upp till 250,000 euro. Enligt 98a § samma lag får fysiska personer dra av donationer upp till 250,000 euro som givits till offentligt finansierade universitet. Så ge så mycket du vill, Bruun. Och vet du vad det bästa är? Du behöver inte ens deklarera donationen så att du inte ens i misstag får ett avdrag som sänker din beskattningsbara inkomst!

Han går vidare med att hävda att opinionsmätningar ”bekräftar att en bred majoritet” gärna betalar högre skatt om det innebär bättre skolor, sjukvård och omsorg. Vill minnas att jag sett opinionsmätningar som efterlyser sänkta statliga utgifter, men det spelar ingen roll. Poängen är att om man vill ha bättre skola, vård och omsorg är det nog bättre att ge sina pengar direkt till skolor, sjukhus och åldringshem i stället för att slussa runt pengarna i det byråkratiska maskineriet med följden att endast en bråkdel av ens pengar kommer dit man vill, om ens det.

Sedan kommer den obligatoriska salvan om ”välavlönade direktörer och nationalekonomer” som strängt motsätter sig sänkning av inkomstskatten, vilket Bruun uppenbarligen tycker är förkastligt. Hur vågar någon anse sig ha rätt att få behålla mer av sin lön och sin egendom? Vet han inte att allt tillhör staten?

Faktum är att Finlands problem är de samma som nästan samtliga Västländer har: skenande offentliga utgifter. Vi spenderar mycket mer än vad som kommer in, trots att vi inte bara har höga skattesatser, vi har en myriad olika skatter som ska betalas. Det har hittills aldrig hänt att någon på allvar skulle ha tittat på utgiftssidan och när det alternativet lyfts fram ryter Bruun till i protest.

Bruun förstår inte heller varför höga skatter skulle vara ett problem för tillväxten. Det är väl ingen som skulle jobba mindre om skatten höjs, menar han. Jo Staffan, så är det faktiskt. De som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Med det menas att det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Att mätningar visar att folk föredrar fritid över mer lön har också sin grund i att en timme fritid är en timme fridtid. En euro mer i bruttolön är inte en euro mer i nettolön. Man vinner mera på att ha litet mera semester än att få lite högre lön, eftersom det mesta av löneförhöjningen äts upp skatter och avgifter. Dessutom är högre lön dyrare för arbetsgivaren.

Som ett brev på posten kommer till slut en tirad om alla de latmaskar som inte gör något utan lever på avkastningen av investerat kapital. Vilka är de, Bruun? Kan du nämna några namn? Var kommer detta kapital ifrån och vad har det investerats i? I de flesta fall kommer du nog att märka att dessa latmaskar har gjort långt mycket mer för den allmänna välfärden än vad du ens kan drömma om att göra, om du så skulle betala 100% i skatt. Nalle Wahlroos är ett mycket bra exempel.

Höj åtminstone min skatt, tack!”, utbrister Bruun.

Gott så. Det vore mycket bättre om du donerade pengar till lokala skolor, sjukhus, åldringshem och välgörenhetsorganisationer, men om du hellre vill finansiera byråkratin och på så sätt förstöra det positiva potential som din donation kunde ha haft så ok, ge till staten då i stället. Men håll din barnsliga och ytterst malplacerade och därmed kontraproduktiva filantropi för dig själv.