jump to navigation

Nej, jordbävningen var inte bra för Japans ekonomi mars 24, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Insändare, Kolumner, Nationalekonomi.
5 comments

Här följer min andra kolumn i ÅU, publicerad 24.3.2011.

När en naturkatastrof inträffar brukar det inte ta länge innan ekonomer och andra börjar tala om dess positiva effekter på ekonomin. Paradoxalt nog leder alltså den enorma materiella förstörelsen till att landet blir rikare på sikt. När Katrina slog till mot den amerikanska sydkusten konstaterade tidsskriften The Economist orkanen kommer att ha en positiv nettoeffekt tack vare den ekonomiska aktiviteten som återuppbyggnaden skulle innebära. Samma dag som jordbävningen drabbade Japan sade Larry Summers, tidigare chef för Obamas ekonomiska rådgivare, att katastrofen kan leda till höjningar av BNP.

Om du inte kan förstå hur någon kan påstå att massiv förstörelse kommer att göra länder rikare så behöver du inte vara orolig att du har missat något, för det är lika absurt som det låter. Den franska ekonomen och filosofen Frederic Bastiat visade detta för över 150 år sedan med sin historia om det sönderslagna fönstret:

En pojke kastar en sten genom bagarens fönster. Hela byn samlas utanför bageriet och beklagar sig över det inträffade, till slut stiger en klok man fram och säger att det inträffade egentligen är en bra sak. När bagaren byter ut sitt fönster får glasmakaren pengar som han spenderar på en ny kostym, skräddaren köper i sin tur nya skor och så går det vidare. Det sönderslagna fönstret skapar alltså en massa ny kommers som gör alla rikare.

På sätt och vis kan man förstå hur många faller för den här myten, det är ju så lätt att se den ekonomiska aktiviteten. Ekonomi handlar dock om att notera det man inte ser. Det som ekonomen i historien missar är att bagaren, efter att ha spenderat sina 6 franc på ett nytt fönster, inte har 6 franc att spendera på annat. Han kanske hade köpt en ny bok i stället, vilket gjort att bokhandlaren fått pengar med vilka han kunnat köpa en ny hatt och så vidare. Med andra ord kunde samma ekonomiska aktivitet ha ägt rum med den viktiga skillnaden att byn hade varit ett fönster rikare. Nu måste man först använda begränsa resurser till att ersätta förlorad egendom. Det krossade fönstret gjorde byn fattigare, inte rikare.

De materiella skadorna i Japan har uppskattats till 150 miljarder euro och kan mycket väl bli mycket högre, men även om den förstörda infrastrukturen, husen och lösöret ersätts med nyare, modernare och effektivare dito betyder det inte att jordbävningen är ett betrakta som en ekonomisk välsignelse. Dessa investeringar hade kunnat göras ändå och på så sätt ökat den nationella förmögenheten. Nu måste japanerna använda en enorm mängd ändliga resurser och hårt arbete till att ersätta de enorma skador som de har lidit. Dessa resurser och arbete är bort från allt annat de hade kunnat användas till om inte jordbävningen inträffat.

De som fortfarande tror att byekonomen, Larry Summers och andra kanske ändå har rätt gör klokt i att betänka den logiska slutsatsen av deras resonemang. Om det är bra för ekonomin att krossa ett fönster, varför inte krossa alla fönster? Om en jordbävning är bra, varför inte låta flygvapnet bomba slumpmässigt utvalda städer till grus? Tänk hur mycket jobb och ekonomisk aktivitet det skulle skapa, vilken enorm stimulans det skulle vara, hur mycket BNP skulle växa!

Nej, påståendet är precis så absurt som det låter och illustrerar på ett utmärkt sätt att nationalekonomi egentligen bara är sunt förnuft. Om något låter som en motsägelse så är det oftast en motsägelse. Om något låter vansinnigt så är det oftast vansinnigt. Även om det är nobelprisvinnande ekonomer och framstående tidsskrifter som påstår det.

Mises äntligen i Finland! mars 22, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Användbara länkar.
add a comment

För ca en vecka sedan öppnade Mises Institutet sin finska ”filial” och hittas på adressen

http://www.mises.fi/

Fantastiskt roligt!

Kolumn i Åbo Underrättelser mars 5, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
2 comments

Den 3.3.2011 publicerades min första kolumn i Åbo Underrättelser, en anrik finlandssvensk tidning stationerad i Åbo. Jag kommer med jämna mellanrum att skriva kolumner med nationalekonomisk tyngdpunkt i tidningen. Eftersom kolumnerna inte är tillgängliga på nätet fick jag chefsredaktör Kevins nådiga tillstånd att publicera dem här. Jag vill passa på att hjärtligen tacka Torbjörn Kevin för den här möjligheten!

Här är kolumnen:

Varför skulle det bli bättre?

Man kan fråga nästan vem som helst om vad de tror om vår ekonomiska framtid och svaret är positivt. Nästa år är tillväxten tillbaka på normal nivå igen, ekonomin har kommit igång, arbetslösheten gått ner. Centralbankscheferna gick så sent som en månad sedan ut och proklamerade att världsekonomin har börjat återhämta sig. De enda som har tvivel om den ekonomiska framtiden är samma personer som förutspådde husbubblan. Frågan man bör ställa sig är följande:

Vad har vi för skäl att lyssna på dem som blev totalt tagna på sängen av den ekonomiska krisen och återigen ignorera dem som faktiskt såg vad som var på väg att hända?

Personligen kommer jag inte på något skäl överhuvudtaget och det beror på att vi inte har åtgärdat något av de strukturella problem som orsakade den nuvarande krisen till att börja med. Nedan följer en kort genomgång av några faktorer.

Räddningspaket. I stället för att tillåta den omstrukturering och skuldsanering som marknaden desperat vill genomföra så gör vi allt vi kan för att hindra denna naturliga korrigering. Tiotals miljarder har redan lånats till Grekland och Irland och mer är på väg. Bankerna måste räddas till varje pris. EU har avsatt 700 miljarder till en ”stabiliseringsfond” som ska användas när nästa land går omkull. USA är ännu värre.

Reglering. Trots att både EU och USA har otaliga separata myndigheter och tiotusentals heltidsanställda som övervakar och reglerar finansmarknaden så påstås att den är för fri och oreglerad. Det faktum att man varje år lägger hundratals, om inte tusentals sidor nya regler och bestämmelser har ingen betydelse. Det behövs ändå mer, för det är ju givetvis så att de statliga tjänstemännen förstår finansmarknaden mycket bättre än de som faktiskt jobbar där.

Skuldsättning. Trots att någon nu och då säger att man kanske borde se över budgetunderskotten och statsskulderna är de väldigt få som tycks göra något åt det. Tvärtom talar man om Eurobonds, alltså EU-obligationer. Inte nog med att de individuella medlemsstaterna skuldsätter sig mer och mer, nu ska EU börja ge ut egna skuldebrev. Man tror alltså fortfarande att man kan lösa problemet med för hög skuldsättning med mer skuldsättning.

Keynesianism. Oberoende hur många gånger denna ekonomiska teoris felaktighet bevisas lever den kvar. Inte bara det, den blir ännu starkare. Det tycks råda konsensus om att det krävs ökad konsumtion för att få igång ekonomin igen. Man måste stimulera efterfrågan. Tydligen så konsumerar vi i Väst inte tillräckligt. Hur någon kan påstå det är för mig fullständigt obegripligt. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu på individnivå, åtminstone inte i USA. En viktig orsak till att krisen kom var just den enorma konsumtionen och det alldeles för låga sparandet. Man vill fortfarande inte förstå att det är sparande, inte konsumerande, som leder till ekonomisk tillväxt.

Listan skulle kunna göras längre men poängen borde vara klar. Vi har inte åtgärdat något av de problem som ledde till krisen. Vi har inte gjort några som helst väsentliga förändringar i de gamla och djupt bristfälliga strukturerna. Både penningpolitiken on den ekonomiska politiken bygger fortfarande på felaktig och fullständigt falsifierad ekonomisk teori. Vi ignorerar fortfarande alla de som förutspådde den nuvarande krisen.

Efter att ni har tänkt igenom och svarat på frågan som ställdes i början kan ni fundera på den här:

Med tanke på att vi upprepar samma misstag som tidigare men på en större skala och att vi inte har gjort några som helst väsentliga förändringar i vårt beteende, varför skulle ekonomin återhämta sig och gå över till robust tillväxt igen?

Personligen kommer jag inte på något skäl till optimism.