jump to navigation

Vårt val i kvalet april 19, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
2 comments

Valet kom och gick. Samlingspartiet blev störst, sannfinländarna tog en brakseger och centern förlorade. Än sedan då?

Som anarako-kapitalist var förstås valet föga mer än en återkommande cirkus. Själv röstar jag inte och det är just i valtider som orsaken till att inte rösta blir som klarast. Att rösta innebär att delta och därmed godkänna det styrelseskick vi nu har. Det betyder att man också accepterar det system med vilket vårt land för tillfället styrs, det vill säga en enorm välfärdsstat som gör allt till mänskliga rättigheter samtidigt som den söker reglera allt och alla.

Man skulle tycka att undertecknad skulle kunna finna viss tillfredsställelse i den förnedring, för att inte säga prostituering som våra politiker sänker sig till i syftet att fiska röster. Tyvärr är det inte så. Om något ökas min avsmak av de patetiska slogans med vilka kandidaterna valde att definiera sig själva. Utöver det påminns jag också av Friedrich von Hayeks visdom om att det är de sämsta i samhället som ställer upp i riksdagsval. De människor som varken kan eller vill klara sig i den privata sektorn, de som är övertygade om att de vet bättre än alla andra fastän de i själva verket vet minst, de som tror sig representera en högre moral fastän de egentligen är de mest omoraliska som finns. Det är dessa blir politiker och gör vad som helst för att bli invalda till riksdagen. Jo, jag vet att det finns undantag men de är tragiskt få till antalet.

I politiken talar man ju ofta om höger-vänsterskalan. För att den skalan ska ha den minsta betydelse så måste ändorna vara varandras motsatser. Om yttervänstern är kollektivismens (kommunism, fascism, socialism) tillhåll måste ytterhögern vara individualismens, dvs de som förespråkar klassisk liberalism, nattväktarstat och anarko-kapitalism.

Vad har vi då för partier som ställde upp kandidater? Här följer några axplock: Finska arbetarpartiet, finska kommunistpartiet, kommunistiska arbetarpartiet. Det utöver de gröna, vänstern, sossarna och sannfinländarna. Det finns alltså tre partier på den yttersta yttervänstern, två som är aningen mindre extremvänster och två som litet, litet mindre vänster än de. Och jo, sannfinnländarna är vänster, inte höger. Centern och samlingspartiet hamnar någonstans vänster om mitten. Personligen kommer jag inte på ett enda parti av de som ställde upp i riksdagsvalet som hamnar höger om mittensträcket.

Det blotta faktum att man så ofta hör frågan ”är det sist och slutligen någon egentlig skillnad mellan partierna?” säger en ganska mycket. Nyanser kan man säkert skönja, men i grund och botten har de alla samma filosofi:

”Ge oss makten så ska vi säga åt dig och alla andra hur de ska leva, för vi vet bäst.”

Samtliga partier är för välfärdsstaten, en omfattande sådan. Samtliga partier är för ett fortsatt högt skattetryck och fortsatt demonisering av företagare. De produktivas och framgångsrikas egendom ska ”omfördelas” till respektive intressegrupper. Inget parti talar om personlig frihet eller ens personligt ansvar. Allt ska göras tillsammans enligt konsensusprincipen, vilket i praktiken betyder att skattetagarna kör över skattebetalarna. Vilket samhällsproblem det än är fråga om så är det staten i sin vishet som ska lösa det.

På valfronten intet nytt denna gång heller.

Annonser

Garantier vi varken kan eller vill ge april 17, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
add a comment

Här följer min tredje kolumn i ÅU, publicerad 16.4.2011.

Portugal föll och nu ska EU:s så kallade stabiliseringsfond tas i bruk, det vill säga de dryga 400 miljarder euro som EU och IMF har avsatt för att hålla fallande ekonomier under armarna. Hur mycket som Portugal kommer att behöva vet man inte ännu, men flera miljarder blir det åtminstone. På något sätt känns det som att dessa belopp har tappat sin innebörd. Är det någon som på allvar kan skilja på 10, 100 eller 1,000 miljarder längre? Spelar det ens någon roll? Det tycks ju finnas hur många miljarder som helst. Eller gör det faktiskt det?

Nej, det gör det förstås inte. Det finns inga miljarder i stabiliseringsfonden. Den flyktigaste anblicken på EU:s medlemsländer gör klart att inget land har en massa miljarder skräpandes som kan sättas i en fond. Det har inte ECB heller. Stabiliseringsfonden är en pakt vars syfte är att ställa upp som borgensman för krisdrabbade länder, att ge garantier för att lugna de som på riktigt ska låna pengar till Portugal. De verkliga långivarna är andra länder som Kina och internationella banker, det vill säga de som faktiskt har pengar eller har privilegiet att kunna skapa pengar själv. Bland dem lär flera av de som redan har lånat en massa pengar till Portugal finnas med.

Vad betyder det för Finland? Det betyder att om vi ger garantier för Portugals lån och de inte kan betala, då är det vi som ska göra det i stället. Det är inte riktigt en situation man vill vara i. Om du inte vill låna pengar till någon för att du är rädd att han inte kommer att kunna betala tillbaka så vill du ju knappast gå i borgen för honom heller, eller hur? Marknaden har visat att den inte litar på Portugal, så varför ska vi göra det? För det är precis det vi gör när vi ger garantier för Portugals lån. Vi säger till marknaden:

”Okay, ni litar inte på Portugal, men vi gör det. Så pass mycket att vi lovar ta över deras skuld om vårt förtroende för dem mot all förmodan visar sig vara ogrundat.”

Man tycker ju att vi har tillräckligt bekymmer med vår egen statsskuld att vi varken vill eller kan bekymra oss över andras. Tydligen verkar flera av våra politiker vara av annan åsikt.

Det finns flera problem med stabiliseringspakten, men det främsta motargumentet är faktiskt dess uttryckliga syfte, det vill säga att hindra statlig konkurs som i sin tur skulle slå omkull storbankerna och pensionsbolagen som i sin tur skulle få räntorna att skjuta i höjden som i sin tur skulle leda till en djup recession. Men faktum är att vi behöver en ordentlig recession. En recession är inte ett problem, det är lösningen på problemet.

Det är den kroniska ökningen av penningmängden som skapar bubblor, som felallokerar och därmed slösar bort knappa resurser, som möjliggör skuldbaserad konsumtion på både individuell och statlig nivå, som minskar risken och därmed uppmuntrar till oansvarigt beteende. Naturligtvis skulle en korrigering vara mycket smärtsam, men ju längre vi väntar desto smärtsammare blir den. Hela idén med stabiliseringsfonder och stimulanspaket bygger på missuppfattningen att vi faktiskt kan undgå denna korrigering. Det kan vi inte. Den kommer förr eller senare och ju längre vi väntar desto värre blir det.

Vi i Västvärlden har begått en enorm mängd misstag under en mycket lång tid. Vi måste inse att det har sitt pris och ha moral nog att betala notan själva i stället för att belasta framtida generationer med våra felsteg.