jump to navigation

Garantier vi varken kan eller vill ge april 17, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
trackback

Här följer min tredje kolumn i ÅU, publicerad 16.4.2011.

Portugal föll och nu ska EU:s så kallade stabiliseringsfond tas i bruk, det vill säga de dryga 400 miljarder euro som EU och IMF har avsatt för att hålla fallande ekonomier under armarna. Hur mycket som Portugal kommer att behöva vet man inte ännu, men flera miljarder blir det åtminstone. På något sätt känns det som att dessa belopp har tappat sin innebörd. Är det någon som på allvar kan skilja på 10, 100 eller 1,000 miljarder längre? Spelar det ens någon roll? Det tycks ju finnas hur många miljarder som helst. Eller gör det faktiskt det?

Nej, det gör det förstås inte. Det finns inga miljarder i stabiliseringsfonden. Den flyktigaste anblicken på EU:s medlemsländer gör klart att inget land har en massa miljarder skräpandes som kan sättas i en fond. Det har inte ECB heller. Stabiliseringsfonden är en pakt vars syfte är att ställa upp som borgensman för krisdrabbade länder, att ge garantier för att lugna de som på riktigt ska låna pengar till Portugal. De verkliga långivarna är andra länder som Kina och internationella banker, det vill säga de som faktiskt har pengar eller har privilegiet att kunna skapa pengar själv. Bland dem lär flera av de som redan har lånat en massa pengar till Portugal finnas med.

Vad betyder det för Finland? Det betyder att om vi ger garantier för Portugals lån och de inte kan betala, då är det vi som ska göra det i stället. Det är inte riktigt en situation man vill vara i. Om du inte vill låna pengar till någon för att du är rädd att han inte kommer att kunna betala tillbaka så vill du ju knappast gå i borgen för honom heller, eller hur? Marknaden har visat att den inte litar på Portugal, så varför ska vi göra det? För det är precis det vi gör när vi ger garantier för Portugals lån. Vi säger till marknaden:

”Okay, ni litar inte på Portugal, men vi gör det. Så pass mycket att vi lovar ta över deras skuld om vårt förtroende för dem mot all förmodan visar sig vara ogrundat.”

Man tycker ju att vi har tillräckligt bekymmer med vår egen statsskuld att vi varken vill eller kan bekymra oss över andras. Tydligen verkar flera av våra politiker vara av annan åsikt.

Det finns flera problem med stabiliseringspakten, men det främsta motargumentet är faktiskt dess uttryckliga syfte, det vill säga att hindra statlig konkurs som i sin tur skulle slå omkull storbankerna och pensionsbolagen som i sin tur skulle få räntorna att skjuta i höjden som i sin tur skulle leda till en djup recession. Men faktum är att vi behöver en ordentlig recession. En recession är inte ett problem, det är lösningen på problemet.

Det är den kroniska ökningen av penningmängden som skapar bubblor, som felallokerar och därmed slösar bort knappa resurser, som möjliggör skuldbaserad konsumtion på både individuell och statlig nivå, som minskar risken och därmed uppmuntrar till oansvarigt beteende. Naturligtvis skulle en korrigering vara mycket smärtsam, men ju längre vi väntar desto smärtsammare blir den. Hela idén med stabiliseringsfonder och stimulanspaket bygger på missuppfattningen att vi faktiskt kan undgå denna korrigering. Det kan vi inte. Den kommer förr eller senare och ju längre vi väntar desto värre blir det.

Vi i Västvärlden har begått en enorm mängd misstag under en mycket lång tid. Vi måste inse att det har sitt pris och ha moral nog att betala notan själva i stället för att belasta framtida generationer med våra felsteg.

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: