jump to navigation

Det eviga minuset juni 30, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Här följer min senaste kolumn, publicerad i ÅU den 29.6.2011.

Den ekonomiska korrigering som började för några år sedan har blottlagt en rad olika saker som tidigare var nästan helt förbisedda. En av dessa är ländernas budgetunderskott. Men även om det hela tiden talas mycket om budgeten och huruvida den är på plus, minus eller i balans så bör man minnas att en budget inte är något annat än en prognos, en prognos som dessutom brukar korrigeras rätt rejält varje år.

Att så många länder är så skuldsatta har egentligen väldigt litet med enstaka nedgångar att göra. Det har sitt ursprung i en närmast aggressiv likgiltighet för ansvarsfull hantering av statens finanser. Denna likgiltighet är en naturlig konsekvens av välfärdsstaten. Det ska finnas allmän offentlig sjukvård, avgiftsfri utbildning, stark regionalpolitik och en myriad indexbundna stöd och bidrag. Samhället ska helt enkelt producera en enorm mängd tjänster och upprätthålla landstäckande infrastruktur och finmaskigt skyddsnät, oberoende av vad det kostar.

När man väl har nått konsensus om det här spelar utgifterna mindre roll. Den nya regeringen har lovat minska det så kallade hållbarhetsunderskottet med 2,5 miljarder över den kommande mandatperioden. Finansministeriet sade att anpassningsåtgärderna borde uppgå till minst 6 miljarder.  Över 4 år alltså. Enligt statistikcentralen ökade statsskulden med 11,3 miljarder under 2010. På ett år alltså. Ökningen år 2011 lär vara i samma nivå. Mot det känns anpassningsåtgärder på 2,5 eller ens 6 miljarder över 4 år inte så imponerande.

Diskrepansen mellan den politiska viljan och den aritmetiska verkligheten är en utmärkt illustration av den mentalitet som ligger till grund för den skenande statsskulden. Enligt konsensusen mellan politiker, byråkrater och hovekonomer behöver man inte skära ner så mycket att man faktiskt lyckas minska skuldsättningen, det enda man behöver göra är att minska takten med vilken skuldsättningen ökar.

Den kalla sanningen är dock den att underskott, både budgeterade och verkliga, är problematiska. Den ständigt ökande skulden är ett problem, inte minst för att ökningen efter ett tag blir självgående i och med räntebetalningarna hela tiden blir större. Varken en enskild individ eller ett privat företag kan gå med förlust mer än så länge innan de får problem och ingen av dem kan ha som utgångspunkt att gå på minus varje år. Det samma gäller för ett land.

Vi måste komma bort från den här mentaliteten det är okej för ett land att ha kroniskt underskott i finanserna. Det räcker heller inte med kosmetiska justeringar och bokföringstrick, det måste till ordentliga nedskärningar. Och det är specifikt nedskärningar i de offentliga utgifterna som behövs. I ett vittnesmål inför det amerikanska representanthusets kommitté för inrikes penningpolitik påpekade den österrikiske ekonomen Richard Ebeling att USA inte har ett intäktsproblem, det har ett utgiftsproblem. Det samma gäller Finland och en rad andra länder, inte minst Grekland och Portugal.

Vi måste helt enkelt göra drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna. Det är inte längre fråga om ideologi, det är en fråga om ekonomisk verklighet.

Annonser

Spelar verkligheten någon roll mera? juni 16, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Enligt HBL vill ECB-ledamoten Nout Wellink fördubbla EU:s fond för krishanteringen till 1,500 miljarder euro i syfte att “hantera den uppenbara spridningsrisk han ser till andra euroländer med finansiella problem, som Irland och Portugal.

Man blir ju helt slut. Varför stanna vid 1,500 miljarder? Varför inte höja den till 10,000 miljarder? Eller 100,000 miljarder? Det finns ju tydligen hur mycket pengar som helst så varför snåla? Då skulle man ju inte bara kunna betala hela Europas skulder, utan USA:s också. Det som blir över kan EU använda till att köpa upp alla banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, revisionsbyråer och andra bolag som är i allmänhetens intresse. Alla problem lösta.

Vad jag ännu inte har lyckats klura ut är hur exponerade de europeiska bankerna är mot Grekland och PIIGS-länderna. Om det är någon som har tillförlitliga uppgifter om det så får den gärna dela med sig. Jag läste en artikel för en stund sedan enligt vilken de tyska bankernas exponering mot Grekland var 10 miljarder euro. Det känns väldigt lågt. Hela EU kan väl knappast slå knut på sig för ynka 10 miljarder?

Det vore faktiskt intressant att få exakta uppgifter på hur mycket bankerna i respektive land har lånat ut åt respektive problemland. Vad är de tyska bankernas faktiska exponering mot Grekland, mot Irland, mot Portugal? Vad är de franska bankernas exponering? De spanska? De holländska? De brittiska?

Men det är väl för känsliga uppgifter för oss vanliga dödliga. Vi ska helst bara hålla käften och betala, antingen genom högre skatter eller inflation. Det skulle ju skada de stackars bankernas anseende om vi fick veta hur gruvligt de har gjort bort sig. Bankirerna skulle gråta hela vägen till valvet.

Är det någon som motsätter sig? Nej, ingen. Förutom grekerna förstås, som tycker att det är en bra idé att ordna generalstrejk och kravaller under brinnande högsäsong. När de faktiskt kan tjäna litet pengar på att turister är dumma nog att fara dit, ja då passar de på att förstöra för sig själva ännu mera.

Inte är vi mycket bättre här i Finland heller. Till och med finansministeriet gick ut och sade att vi måste vidta sparåtgärder på minst 6 miljarder. Sossarna fick ner det till 2,5. Du förstår, kamrat medborgare, det gör ingenting att man hela tiden drar minus i statens bokslut, så länge minuset är tillräckligt lågt. Håller man budgetunderskottet under kontroll så hinner man pensionera sig, ja till och med gå i graven, långt innan den ackumulerade skulden går från problem till kris. Det var det som grekerna gjorde fel, kamrat medborgare, de lät skulden ackumuleras för fort. Nu tvingas de ta itu med de problem de själva skapade i stället för att låta barnen och barnbarnen göra det brottas med det.

För som du väl vet, kamrat medborgare, så finns det ingenting som är mer solidariskt än att lämna en enorm skuld till sina efterföljande.

Myter och icke-lösningar juni 13, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Femte kolumnen i ÅU, publicerad 8.6.2011.

Ända sedan kraschen 2008 har det spekulerats vitt och brett om vad som orsakade krisen. Av alla olika förklaringar som dryftats är det två som tycks lyftas fram mer än andra: bankirernas girighet och avsaknaden av reglering och övervakning. Här är en tumregel som är bra att följa: varenda gång de flesta verkar vara överens om något som har med nationalekonomi att göra kan du utgå från att det inte stämmer. Den regeln håller i minst 9 fall av 10 och gör det sannerligen i det här fallet.

Av alla människans drag så är girigheten ett av de mest konstanta. Varken bankirerna på Wall Street eller någon annan var inte girigare nu än för 10, 20 eller 50 år sedan. Människan vill hela tiden förbättra vår situation. Det gäller alla, inte bara bankirer. Se bara på de makalösa förmåner de offentliganställdas fackförbund skaffat sig under årens lopp. Hur många strejker har inte utlysts när lönerna eller semesterdagarna inte ökade tillräckligt? Människan är girig och har alltid varit det, gott så. Varken vi vanliga dödliga eller Wall Streets bankirer blev mitt i allt jättegiriga. Om girighet som sådan vore förklaringen till den spruckna bubblan skulle vi leva i ett konstant tillstånd av väldiga konjunktursvängningar, vilket vi bevisligen inte gör. Denna förklaring är alltså en myt.

Enligt den andra standardförklaringen var marknaden alldeles för fri, det fanns inte tillräckligt med reglering och myndighetsövervakning. Därför kunde bankerna göra precis som de ville och skapa alla dessa komplicerade instrument och derivat som ingen förstod, inte ens de själva.

Att den här förklaringen fått ett så brett stöd bevisar två saker: att väldigt få människor har den minsta aning om hur finansbranschen fungerar och att politikernas/byråkraternas makthunger är omättlig. Det finns ingen sektor av ekonomin som är så överreglerad och övervakad som finansbranschen. Det finns en enorm mängd speciallagstiftning som enbart gäller finansbolag. Det för med sig en massa myndigheter, både självständiga instanser som Finansinspektionen och centralbanken och egna avdelningar i ministerier och ämbetsverk. Med myndigheter följer ett kontinuerligt flöde av regleringar och anvisningar, både på nationell och internationell nivå. Enligt Laurence Kotlikoff på Brown University fanns det 115 separata myndigheter som övervakade den amerikanska finansmarknaden 2008. Är det någon som på allvar tror att man hade undvikit bubblan om det funnits 116? Även denna förklaring är alltså en myt.

För att ”undvika att detta någonsin sker igen”, som har blivit politikernas standardreplik, har ett antal lösningar lagts fram. Tyvärr är de flesta av dem lika missriktade som de ovan beskrivna förklaringarna. Ett synnerligen populärt förslag är specialbeskattning av finansbolagen. Målet är att dels få bankerna att själva finansiera de stabiliseringsfonder som används till att rädda dem när de hamnar i problem och dels att minska antalet transaktioner och därmed begränsa finansbolagens spekulativa och riskbenägna beteende.

Problemet med förslaget är den bara angriper ett symptom av de underliggande strukturella systemfelen. Ökade kostnader i form av straffskatter brukar dessutom till kunderna, något som priserna på till exempel bensin och tobak visar med all önskvärd tydlighet. Så det vi vinner som skattebetalare då vår andel av stabiliseringsfonderna minskar förlorar vi som konsumenter. Eftersom förslaget utgår från de myter som diskuterats ovan är det en icke-lösning. Dess syfte är att vinna billiga politiska poäng, inte att åtgärda systemets strukturella brister.