jump to navigation

Bakfylla och återställare juli 26, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Här följer min senaste kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 26.7.2011

 

Både i USA och EU har hysterin om ländernas skuldproblem gått het mycket länge med krismöte efter krismöte. På sidorna om Atlanten varnas för världens ände, katastrof av omätliga proportioner, massarbetslöshet och andra skräckscenarion. Men är det faktiskt så allvarligt som hysterin antyder? Det är nog ingen som förnekar att det skulle bli en massa störningar i systemet om flera länder gick omkull eller ställde in betalningar. Många banker skulle lida stora förluster och kanske till och med gå i konkurs. Vad som glöms bort är allt det har en positiv långsiktig verkan som borde välkomnas. En recession är inte ett problem, det är lösningen på ett problem.

Korrigeringen av obalanser är alltid smärtsam, det vet alla som någon gång har varit full och vaknat upp i krapula.  Men bakfyllan är lika nödvändig som oundviklig och i det långa loppet hälsosam. Att låta krapulan ha sin gång är karaktärsbyggande, det är den mogna och ansvarasfulla saken att göra. Det gör en gott att lida litet pin, det får en att uppskatta nykterheten på nytt.

Men så finns de som inte är vuxna, mogna och ansvarstagande. Som inte klarar av krapulans hårda men rättvisa hand. I stället för att ta det välförtjänta illamåendet sträcker de sig efter flaskan. En sup blir fler och strax mår man prima igen ända tills man slocknar och vaknar upp på nytt, med dubbelt värre krapula. Så bär det av igen tills man inte vaknar upp mera överhuvudtaget. Problemet löst, för evigt.

EU jämte samarbetspartners har tydligen nått enighet om Grekland. Landet ska få 109 miljarder i nya lån utöver de 110 miljarder det fick förra gången. Vad är syftet med lånet? Jo, att hjälpa Grekland komma ur sina skuldproblem. Därutöver ska privata banker också ge tiotals miljarder i nya lån, eller förnya gamla lån med längre maturitet och lägre ränta. Här kan det vara värt att minnas att ett av de främsta skälen till panik var bankernas exponering mot länder som Grekland. Nu ska alltså denna exponering ökas betydligt, för att inte tala om att ju längre lånet är och ju lägre ränta, desto riskablare är det.

Vi vanliga medborgare har i alla tider blivit behandlade som barn av våra politiker, byråkrater och experter, ett förhållande som stärkts ytterligare med EU och EMU. Vad Barroso, van Rompuy, Trichet et al. nu håller på med kan liknas vid föräldern som i stället för att läxa upp ut sin bakfulla tonåring ger honom en flaska vodka i stället, en flaska han mer än villigt tar emot. Lösningen på Greklands skuldproblem är alltså en massiv ökning av dess skulder. Lösningen på bankernas exponering är alltså en massiv ökning av denna exponering med väsentligt högre riskprofil. Det är det här man kallar för ansvarsfull politik.

Det är lätt att sympatisera. Man vill ju inte att en massa människor ska komma i kläm när delar av systemet kollapsar. Helst skulle man förstås slippa det, precis som man gärna slipper bakfyllan. Men tyvärr kan man inte komma undan den och det samma gäller för vårt ekonomiska system. Man bör dock minnas att på samma sätt som krapulan gör fylltratten gott så skulle korrigeringen göra ekonomin gott. Sunda banker skulle ta över osunda banker, långsiktigt sparande skulle ersätta kortsiktig konsumtion, stater skulle tvingas till bättre hushållning av de offentliga finanserna. Allt det här vore mycket bra och väl värt litet kortsiktig smärta, hur obehaglig den tanken än är.

Vi har ett val framför oss. Antingen kan vi ta återställaren Barroso&Co vill tvinga på oss eller så kan vi vara vuxna och ta vårt ansvar. Efter så många återställare börjar det väl ändå bli dags att pröva det andra alternativet?

Annonser

Svar till ledare i HBL 25.7.2011 juli 25, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
add a comment

Bifogar mitt brev till Hannu Olkinouras ledare i måndagens HBL.

 

Bäste herr Olkinoura

Ni skriver om USA:s skuldtak och vad som Obama måste göra. Tyvärr rymdes det ett antal brister i er ledare.

Det börjar reda i första stycket när ni konstaterar att politikerna har lyssnat på ekonomerna som säger att så här kan det inte fortsätta. Med det menas givetvis de ekonomer som anser att skuldtaket absolut måste höjas för att undvika en internationell katastrof. Det är förstås exakt samma ekonomer som ännu 2008 bedyrade att den amerikanska ekonomin stod på stark grund och att det inte fanns några som helst problem på bostadsmarknaden. Det vore intressant att höra om ni fortfarande litar på dessa ekonomers omdöme och om ja, på vilka grunder?

Det finns en växande mängd ekonomer och historiker som anser att skuldtaket inte alls borde höjas. Vilka är dessa? Jo, de ekonomer som förgäves varnade för den kommande krisen flera år i förväg. I kongressen företräds denna syn av Ron Paul.  När ni ändå skriver en ledare, varför inte lyfta fram detta perspektiv i stället för att copypasta den uttjatade propagandan från alla de som alltid har haft fel i allt de någonsin har sagt?

Likt propagandamakarna i Väst talar ni om det historiska i att USA inte skulle kunna sköta sina åtaganden. Det finns inget historiskt i det. USA har förfallit på sina åtaganden många gånger under historiens gång. Senast skedde det 1971, när Nixon ställde in konverteringen av dollar mot guld och sedan avskaffade konverteringen helt och hållet. Helt tydligt gick inte världen under då och lär inte göra det nu heller.

Det är sant att Obama ärvde en skenande skuldsättning från Bush, men det är ju inte som att han har försökt åtgärda det heller, eller hur? Bush sköt upp (inte finansierade) recessionen som borde ha slagit till i början av 2000-talet, men det är ju precis det som Obama har gjort och nu försöker göra igen. Han försöker inte lösa någonting, han försöker bara skjuta upp det så långt det går i hopp om att vinna nästa val. Detta är något som ni på sin höjd antyder i er ledare, men som egentligen är en av de mest centrala poängerna. Kanske det hade varit en bättre vinkling på denna ledare?

Det är ingen större idé att här påpeka felaktigheterna i era påståenden om hur den amerikanska federationen nu är lös och den skada som avsaknaden av en gemensam fiende har vållat. Däremot bör er antydan om att de krig USA har fört gynnat landet genom att sysselsättningen har gynnats. Det är just dessa krig som är en av de största, enskilda orsakerna till landets enorma ekonomiska problem. De har varit oerhört kostsamma och destruktiva för landet och dess självkänsla. Trots allt är det ju amerikanarna själva som är det främsta offret i kriget mot droger och terrorism. Det kunde man ju också ha tagit upp i en ledare som denna, om det överhuvudtaget behövde nämnas.

En eventuell double dip vore inte alls olycklig. Tvärtom är både USA och Europa i skriande behov av skuldsanering. Det har under årens lopp skapats enorma obalanser och dessa måste korrigeras. De massiva felinvesteringarna måste rensas ut så att knappa resurser kan frigöras från förlustbringande projekt och omallokeras till vinstbringande. Det sista som USA och världen behöver är ännu en kvasityrann i Washington. Vad som behövs är en person som respekterar amerikanernas rättigheter och förstår sig på ekonomi. Obama har ingen av dessa egenskaper och är således hopplöst olämpad för denna uppgift.

Denna mening summerar er ledare och stora delar av massmedia på ett ypperligt sätt:

Den akuta krisen har den fördelen att den har erbjudit Barack Obama ett tillfälle att visa vad har står för när det handlar om statsmannaegenskaper

Exakt. Det är ju inte de vanliga människorna som är det viktiga. Det är inte återgången till ett sunt ekonomiskt system som spelar roll. Det är inte marknadsaktörernas rätt till ekonomisk frihet och att få verka i en rättssäker miljö man bör sträva efter. Nej, det enda som faktiskt betyder något är att ännu en hopplöst okunnig, historielös, arrogant, inkompetent och människoföraktande politiker ska få visa sig på styva linan. Ju mer tyrannisk han blir, desto bättre.

Säg mig, herr Olkinoura, har det någonsin slagit er att det är ledare av den här typen som bidragit mest till massmedias svaga roll? Att det är ledare som den här som förstärker bilden av att massmedia är föga mer än en megafon för statens officiella linje? Kan ni alls greppa den här tanken eller är det för mycket begärt av en journalist att förstå innebörden av vad han själv skriver?

 

Högaktningsfullt,

Kaj Grüssner

Befrielsekrig eller tullkrig? juli 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
2 comments

Här är det e-post jag skickade åt Ulf Lindström, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, som svar på hans kolumn om det amerikanska inbördeskriget. Kolumnen publicerades i ÅU den 30.6. Min vana trogen publicerar jag e-posten så att alla och envar kan ta del av min kritik och sedan kritisera mig för diverse tillkortakommanden och felaktigheter.

Bäste professor Lindström

Jag råkade läsa er kolumn om det amerikanska inbördeskriget (ÅU 30.6). Då jag själv hyser ett visst intresse för amerikansk historia känner jag mig manad att korrigera ett antal faktafel och ge en allmän kommentar till den propagandistiska tonen i er kolumn.

Redan i andra stycket låter ni förstå sydstaterna bröt sig ut ur unionen på grund av schismen över slaveriet. Det finns inget som helst belägg för detta påstående, trots att det genom åren blivit mycket populärt.

För det första så var Lincoln mycket tydlig med att han själv inte avsåg intervenera på något sätt i slavfrågan. Tvärtom stödde han ett lagförslag som skulle stärka den så kallade fugitive slave clause i den amerikanska grundlagen, som ålade amerikanerna att fånga och returnera förrymda slavar. Han deklarerade öppet att hans mål var att bevara unionen, med eller utan slaveri. Lincoln var vad man idag skulle kalla vitmaktmänniska. Han gjorde ingen hemlighet av att han inte ansåg att svarta och vita kunde leva sida vid sida i samma samhälle och att han ansåg att den vita rasen var överlägsen den svarta. Ett av hans uttalade mål var att ”kolonisera” alla svarta i USA, med vilket menades att skicka dem till Afrika, Sydamerika och Karibien, vartsomhelst bort från USA.

För det andra var inte nordstatarna överlag särskilt välvilligt inställda till de svarta. Många av nordstaterna ändrade sina egna grundlagar så att fria svarta i praktiken berövades alla sina medborgerliga rättigheter. En av de främsta orsakerna till detta var att de vita inte tyckte om att måsta konkurrera mot billig svart arbetskraft. Det var också det främsta skälet till att Lincoln motsatte sig utökandet av slaveriet till de nya staterna. Det handlade om att skydda vita arbetare mot svart konkurrens.

Inget av det ovanstående borde egentligen överraska någon. På 1800-talet var det mainstream att tycka att den vita rasen är överlägsen den svarta (och alla andra raser). Den övertygelsen var som bekant mycket stark ännu långt in på 1900-talet. Så även om man accepterar det bevisligen felaktiga påståendet att sydstaterna bröt sig ur på grund av slavfrågan så är det uppenbart att nordstaterna aldrig någonsin skulle ha dragit i krig mot sina egna landsmän för att befria människor de ansåg vara lägre stående varelser. Det betyder dock inte att folket i nord inte skulle ha varit emot slaveri som sådant. Tvärtom uppfattades det med rätta som en vidrig och förlegad institution. Det fanns till och med en opinion som stödde tanken på att nordstaterna skulle gå ut ur unionen för att slippa associeras med slavstaterna i syd. Men att nordstatarna var beredda att dra i krig för att utrota slaveriet är en fullständigt absurd tanke som inte har det minsta stöd i historien eller logiken.

Den främsta (om än inte enda) orsaken till kriget är mycket pragmatiskare än så och står att finna i Lincolns allra första tal som USA:s president. I sitt ”kröningstal” gjorde han fullständigt klart för sydstaterna att han ämnar invadera dem om de inte uppbär de skatter och tariffer som kongressen har stiftat.  Sydstaterna var agrara  samhällen på den tiden och de exporterade ca 75 procent av sin produktion till utlandet, främst Europa, från vilket de importerade en stor mängd industriprodukter. Sydstaterna både exporterade och importerade mycket mer än nordstaterna som hade en mer industrialiserad ekonomi.

På den tiden bestod den federala statens skatteintäkter till största delen av importtariffer, vilket innebar att sydstaterna bidrog mycket mer till den federala statskassan än nordstaterna. Trots det användes federalstatens pengar i stor utsträckning till att subventionera den nordstatliga industrin, framför allt järnvägsindustrin. Just det här missförhållandet hade skapat en hel del ont blod under 1800-talets första hälft, inte minst då Tariff of Abominations stiftades 1828, som höjde den genomsnittliga importtariffen till drygt 50 procent.

Tariffnivån var genomgående hög från och med 1800-talets början, men under 1850-talet hade den sjunkit till något så när acceptabla nivåer. Lincoln och republikanerna hade dock inte gjort någon hemlighet av att man ämnande höja tariffnivån igen, vilket var helt i linje med partiets ekonomiska politik. Republikanerna var arvtagarna till Whig-partiet, som i sin tur hade hämtat sin ekonomiska politik från Alexander Hamilton och Henry Clay. I korthet gick den ut på höga importtariffer, subventioner till den inhemska industrin, centralbank och stor statsskuld. Det klassiska merkantilistiska planket, med andra ord. Lincoln sade upprepade gånger att han såg Henry Clay som sin mentor och förebild, så att höjda tariffer var på kommande stod utom alla tvivel.

Som det politiska geni Lincoln var visste han dock att han aldrig skulle få med sig nordstatarna om han var den som sköt det första skottet. Därför manövrerade han sydstatarna till att beskjuta Fort Sumter i South Carolina, vilket blev startskottet för hela kriget. I ”slaget” vid Fort Sumter skadades inte en enda människa. Det enda offret var en häst. Så mycket för den sydkarolinska milisens ”bombardemang”.

Sedan går ni vidare att tala om Lincolns ”insiktsfulla beslut” och att han är den största presidenten i USA:s historia. Bekvämt nog undviker ni att berätta att Lincoln avskaffade habeas corpus (rätten till rättvis rättengång), införde inkomstskatt och pappersvaluta under kriget, i direkt strid mot grundlagen. Han fängslade tiotusentals nordstatliga dissidenter i enorma fångläger och gick till och med så långt att han deporterade en kongressledamot till Kanada. Därutöver stängde han ner över 300 nordstatliga tidningar och fängslade deras redaktörer. Bara några axplock av Lincolns brott befolkningen i nord, men det torde väl räcka som bevis för att Lincoln var föga mer än en maktgalen tyrann stöpt i samma form som 1900-talets värsta monster. Faktum är att både Bismarck och senare Hitler hämtade inspiration från Lincoln. Båda dessa herrar var som bekant mycket avigt inställda till decentraliserad makt. De föredrog att koncentrera all makt i sina egna händer.

Sedan lyckas ni helt obegripligt hävda att Bibeln fördömer slaveri när den i själva verket uppmanar till slaveri, något som bl.a. Christopher Hitchens klargjort med all önskvärd tydlighet. Som bekant finns inget förbud mot slaveri i de tio budorden, till exempel. Om Gud avsåg fördöma slaveri så hade det ju varit ganska passligt att ha med det i budorden, eller hur?

Ni avfärdar också CSA som en ”enda rätta vägens regim” som hör hemma i dårskapens museum med Sovjet och Tredje Riket. Det påståendet är synnerligen roande med tanke på att det var Lincoln om någon som var enkelspårig. I hans värld existerade bara en enda enhetlig och obrytbar union. Alternativ fanns inte, han gick till och med så långt att han invaderade sitt eget land för att nå sitt mål. Före kriget talade man om these United States, dvs i pluralis. Efter kriget talar man the United States, dvs i singularis. Lincoln förintade grundarnas union med sitt krig, då han omvandlade vad som var tänkt att vara ett tämligen löst förbund av självständiga stater till en enda nationalstat. Men jo, visst kan man säga att Lincoln är USA:s största president genom tiderna, på samma sätt som man kan säga att Hitler är Tysklands främsta förbundskansler genom tiderna.

Ni fortsätter med era underliga sidospår när ni beklagar att kriget cementerade det andra tillägget till grundlagen, som ger varje amerikansk medborgare rätt att äga och bära vapen. På något sätt som inte framgår ur kolumnen var det krigets, och därmed sydstatarnas fel att centralmakten i USA aldrig lyckades ta vapnen ifrån medborgarna. Ni verkar inte känna till det andra tilläggets ursprung. Det bottnar i revolutionen mot kung George III. Syftet med det är att garantera att man aldrig hamnar i en situation i vilken det är staten som har alla vapen och medborgarna är vapenlösa, eftersom det är en öppen inbjudan till totalitarism. Historiens totalitära regimer har också varit mycket noggranna med att se till att medborgarna förblir försvarslösa.

Avslutningsvis måste jag säga att det var länge sedan jag läste en kolumn som var så propagandistisk och så genomsyrad av direkta felaktigheter. Att den är skriven av en professor vid Åbo Akademi och publicerad av en så anrik tidning som Åbo Underrättelser är inget annat än deprimerande. Jag kan inte annat än att rekommendera Thomas DiLorenzos böcker ”The Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”. Ni är helt tydligt intresserad av just den här perioden av USA:s historia så jag är säker på att ni skulle finna dessa böcker mycket läsvärda.