jump to navigation

Befrielsekrig eller tullkrig? juli 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
trackback

Här är det e-post jag skickade åt Ulf Lindström, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, som svar på hans kolumn om det amerikanska inbördeskriget. Kolumnen publicerades i ÅU den 30.6. Min vana trogen publicerar jag e-posten så att alla och envar kan ta del av min kritik och sedan kritisera mig för diverse tillkortakommanden och felaktigheter.

Bäste professor Lindström

Jag råkade läsa er kolumn om det amerikanska inbördeskriget (ÅU 30.6). Då jag själv hyser ett visst intresse för amerikansk historia känner jag mig manad att korrigera ett antal faktafel och ge en allmän kommentar till den propagandistiska tonen i er kolumn.

Redan i andra stycket låter ni förstå sydstaterna bröt sig ut ur unionen på grund av schismen över slaveriet. Det finns inget som helst belägg för detta påstående, trots att det genom åren blivit mycket populärt.

För det första så var Lincoln mycket tydlig med att han själv inte avsåg intervenera på något sätt i slavfrågan. Tvärtom stödde han ett lagförslag som skulle stärka den så kallade fugitive slave clause i den amerikanska grundlagen, som ålade amerikanerna att fånga och returnera förrymda slavar. Han deklarerade öppet att hans mål var att bevara unionen, med eller utan slaveri. Lincoln var vad man idag skulle kalla vitmaktmänniska. Han gjorde ingen hemlighet av att han inte ansåg att svarta och vita kunde leva sida vid sida i samma samhälle och att han ansåg att den vita rasen var överlägsen den svarta. Ett av hans uttalade mål var att ”kolonisera” alla svarta i USA, med vilket menades att skicka dem till Afrika, Sydamerika och Karibien, vartsomhelst bort från USA.

För det andra var inte nordstatarna överlag särskilt välvilligt inställda till de svarta. Många av nordstaterna ändrade sina egna grundlagar så att fria svarta i praktiken berövades alla sina medborgerliga rättigheter. En av de främsta orsakerna till detta var att de vita inte tyckte om att måsta konkurrera mot billig svart arbetskraft. Det var också det främsta skälet till att Lincoln motsatte sig utökandet av slaveriet till de nya staterna. Det handlade om att skydda vita arbetare mot svart konkurrens.

Inget av det ovanstående borde egentligen överraska någon. På 1800-talet var det mainstream att tycka att den vita rasen är överlägsen den svarta (och alla andra raser). Den övertygelsen var som bekant mycket stark ännu långt in på 1900-talet. Så även om man accepterar det bevisligen felaktiga påståendet att sydstaterna bröt sig ur på grund av slavfrågan så är det uppenbart att nordstaterna aldrig någonsin skulle ha dragit i krig mot sina egna landsmän för att befria människor de ansåg vara lägre stående varelser. Det betyder dock inte att folket i nord inte skulle ha varit emot slaveri som sådant. Tvärtom uppfattades det med rätta som en vidrig och förlegad institution. Det fanns till och med en opinion som stödde tanken på att nordstaterna skulle gå ut ur unionen för att slippa associeras med slavstaterna i syd. Men att nordstatarna var beredda att dra i krig för att utrota slaveriet är en fullständigt absurd tanke som inte har det minsta stöd i historien eller logiken.

Den främsta (om än inte enda) orsaken till kriget är mycket pragmatiskare än så och står att finna i Lincolns allra första tal som USA:s president. I sitt ”kröningstal” gjorde han fullständigt klart för sydstaterna att han ämnar invadera dem om de inte uppbär de skatter och tariffer som kongressen har stiftat.  Sydstaterna var agrara  samhällen på den tiden och de exporterade ca 75 procent av sin produktion till utlandet, främst Europa, från vilket de importerade en stor mängd industriprodukter. Sydstaterna både exporterade och importerade mycket mer än nordstaterna som hade en mer industrialiserad ekonomi.

På den tiden bestod den federala statens skatteintäkter till största delen av importtariffer, vilket innebar att sydstaterna bidrog mycket mer till den federala statskassan än nordstaterna. Trots det användes federalstatens pengar i stor utsträckning till att subventionera den nordstatliga industrin, framför allt järnvägsindustrin. Just det här missförhållandet hade skapat en hel del ont blod under 1800-talets första hälft, inte minst då Tariff of Abominations stiftades 1828, som höjde den genomsnittliga importtariffen till drygt 50 procent.

Tariffnivån var genomgående hög från och med 1800-talets början, men under 1850-talet hade den sjunkit till något så när acceptabla nivåer. Lincoln och republikanerna hade dock inte gjort någon hemlighet av att man ämnande höja tariffnivån igen, vilket var helt i linje med partiets ekonomiska politik. Republikanerna var arvtagarna till Whig-partiet, som i sin tur hade hämtat sin ekonomiska politik från Alexander Hamilton och Henry Clay. I korthet gick den ut på höga importtariffer, subventioner till den inhemska industrin, centralbank och stor statsskuld. Det klassiska merkantilistiska planket, med andra ord. Lincoln sade upprepade gånger att han såg Henry Clay som sin mentor och förebild, så att höjda tariffer var på kommande stod utom alla tvivel.

Som det politiska geni Lincoln var visste han dock att han aldrig skulle få med sig nordstatarna om han var den som sköt det första skottet. Därför manövrerade han sydstatarna till att beskjuta Fort Sumter i South Carolina, vilket blev startskottet för hela kriget. I ”slaget” vid Fort Sumter skadades inte en enda människa. Det enda offret var en häst. Så mycket för den sydkarolinska milisens ”bombardemang”.

Sedan går ni vidare att tala om Lincolns ”insiktsfulla beslut” och att han är den största presidenten i USA:s historia. Bekvämt nog undviker ni att berätta att Lincoln avskaffade habeas corpus (rätten till rättvis rättengång), införde inkomstskatt och pappersvaluta under kriget, i direkt strid mot grundlagen. Han fängslade tiotusentals nordstatliga dissidenter i enorma fångläger och gick till och med så långt att han deporterade en kongressledamot till Kanada. Därutöver stängde han ner över 300 nordstatliga tidningar och fängslade deras redaktörer. Bara några axplock av Lincolns brott befolkningen i nord, men det torde väl räcka som bevis för att Lincoln var föga mer än en maktgalen tyrann stöpt i samma form som 1900-talets värsta monster. Faktum är att både Bismarck och senare Hitler hämtade inspiration från Lincoln. Båda dessa herrar var som bekant mycket avigt inställda till decentraliserad makt. De föredrog att koncentrera all makt i sina egna händer.

Sedan lyckas ni helt obegripligt hävda att Bibeln fördömer slaveri när den i själva verket uppmanar till slaveri, något som bl.a. Christopher Hitchens klargjort med all önskvärd tydlighet. Som bekant finns inget förbud mot slaveri i de tio budorden, till exempel. Om Gud avsåg fördöma slaveri så hade det ju varit ganska passligt att ha med det i budorden, eller hur?

Ni avfärdar också CSA som en ”enda rätta vägens regim” som hör hemma i dårskapens museum med Sovjet och Tredje Riket. Det påståendet är synnerligen roande med tanke på att det var Lincoln om någon som var enkelspårig. I hans värld existerade bara en enda enhetlig och obrytbar union. Alternativ fanns inte, han gick till och med så långt att han invaderade sitt eget land för att nå sitt mål. Före kriget talade man om these United States, dvs i pluralis. Efter kriget talar man the United States, dvs i singularis. Lincoln förintade grundarnas union med sitt krig, då han omvandlade vad som var tänkt att vara ett tämligen löst förbund av självständiga stater till en enda nationalstat. Men jo, visst kan man säga att Lincoln är USA:s största president genom tiderna, på samma sätt som man kan säga att Hitler är Tysklands främsta förbundskansler genom tiderna.

Ni fortsätter med era underliga sidospår när ni beklagar att kriget cementerade det andra tillägget till grundlagen, som ger varje amerikansk medborgare rätt att äga och bära vapen. På något sätt som inte framgår ur kolumnen var det krigets, och därmed sydstatarnas fel att centralmakten i USA aldrig lyckades ta vapnen ifrån medborgarna. Ni verkar inte känna till det andra tilläggets ursprung. Det bottnar i revolutionen mot kung George III. Syftet med det är att garantera att man aldrig hamnar i en situation i vilken det är staten som har alla vapen och medborgarna är vapenlösa, eftersom det är en öppen inbjudan till totalitarism. Historiens totalitära regimer har också varit mycket noggranna med att se till att medborgarna förblir försvarslösa.

Avslutningsvis måste jag säga att det var länge sedan jag läste en kolumn som var så propagandistisk och så genomsyrad av direkta felaktigheter. Att den är skriven av en professor vid Åbo Akademi och publicerad av en så anrik tidning som Åbo Underrättelser är inget annat än deprimerande. Jag kan inte annat än att rekommendera Thomas DiLorenzos böcker ”The Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”. Ni är helt tydligt intresserad av just den här perioden av USA:s historia så jag är säker på att ni skulle finna dessa böcker mycket läsvärda.

Annonser

Kommentarer»

1. Robert Rönngren - juli 5, 2011

Mycket bra brev. Publicera gärna eventuellt svar också.

2. Kaj Grüssner - juli 5, 2011

Det här är svaret jag fick:

Bäste KG,

Tack för respons på min spalt, som visst innehåller många nyttiga påpekanden varav de flesta är mig kända men för omständliga att rymmas i spalten. Men, att ställa i tvivel att det inte var slaveriet som var differentia specifika som utlösande av kriget är en fruktlös plattform för vidare diskussioner. Varken konstitutionalismens ”States rights” eller marxismens kapitallogik om produktivkrafternas inter-regionala motsättningar ger något till frågan: slaveriet söndrade Unionen.

Mvh,
UL


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: