jump to navigation

Nationalekonomi – åsikt eller vetenskap? september 29, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 9 i ordningen. Publicerad 28.9.2011.

I dessa dagar är det en mycket relevant fråga. Även om det finns många åsikter kan de i stort delas in i två riktningar: mainstream och österrike. Nedan gör jag en liten historisk jämförelse mellan dessa två riktningar, men i stället för att skriva ut dem så betecknar jag riktningarna som A och B och givna personer som siffror. Den som är intresserad kan själv klura ut vem som döljer sig bankom pseudonymerna.

Under 1920-talet var A1 den tidens mest ansedda ekonom. Den titeln blev han av med när han bara tre dagar före Wall Street kraschen sade att aktiepriserna nått en permanent högplatå. Kontrastera det mot B1 och B2 som flera år tidigare varnat för centralbankens expansiva penningpolitik och under 1929 sade att en krasch var nära förestående.

År 1943 argumenterade A2 för att den amerikanska staten inte skulle demobilisera efter krigsslutet, eftersom det skulle leda till en djup depression. Han ansåg alltså att staten måste hålla igång den enorma krigsindustrin även efter att krigsinsatserna hade tagit slut. Det gjorde man förstås inte.  Under 1945 minskades statens utgifter med 2/3 i absoluta tal i takt med demobiliseringen. Företrädarna för A varnade samstämmigt att 1946 skulle bli ett fruktansvärt depressionsår. Det gick precis tvärtom. År 1946 blev USA:s mest robusta tillväxtår i historien, något som flera B-anhängare skrivit att skulle hända.

I WWII:s kölvatten skapades ett nytt, globalt penningsystem som kom att heta Bretton Woods. Huvudarkitekten var A3. I kortaste korthet gick det ut på att amerikanska dollar skulle vara konvertibla till guld till en fast växelkurs medan resten av världens valutor var konvertibla till dollar. Tanken var att dollarn skulle fungera som världens reservvaluta eftersom USA var (väst)världens supermakt. Redan samma år som Bretton Woods introducerades fick den hård kritik av B3. Han skrev flera ledare och artiklar i vilka han varnade för systemets inflationära karaktär, att det oundvikligen skulle leda till en stor ökning av mängden dollar som skulle få systemet att kollapsa. Hans spådom slog in 1971, då Nixon upphävde Bretton Woods avtalet.

A4 pekade i sin bok på det framgångsrika 1960-talet som ett bevis för sin skolas överlägsenhet, att de hade klurat ut hur man ska göra för att för evigt undvika konjunkturcykeln. Cirka en månad efter att boken publicerats slog krisen till i USA och mynnade ut i 1970-talets berömda stagflation, som i sig motbevisade en av grundstenarna i A-skolans teoretiska ramverk: att hög prisinflation och hög arbetslöshet inte kan existera samtidigt. B2, däremot, varnade under hela 1960-talet mot den politik som fördes och att det i slutändan skulle leda till ständigt ökande statliga interventioner i och kontroller av ekonomin, en spådom som besannades i Nixsons pris- och lönekontroller.

Under 1970 och 1980-talen var A5:s textbok i nationalekonomi den överlägset mest använda. I denna bok lovprisade A5 Sovjets ekonomiska system och var helt övertygad om att Sovjet skulle gå om USA, kanske så tidigt som 1990 men allra senast 2015. Det höll han fast vid ännu i 1989 års utgåva av boken. Det kan jämföras med B1 som redan under 1920-talet förklarat att den Sovjetiska ekonomin inte är ett fungerande system.

IT-bubblan på 1990-talet och husbubblan under 2000-talet är likaså spektakulära exempel på A-skolans missbedömningar och B-skolans djupa förståelse för ekonomi. Som sagt så finns det många åsikter om hur ekonomin fungerar och vad som borde göras eller inte göras. Men det finns mer än åsikter. Det finns de som har rätt och de som har fel. Vilket jag just har bevisat.

Annonser