Robin Hood – en missförstådd skatterebell

Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 11 i ordningen. Publicerad 16.11.2011.

Uttrycket robin hood-skatt är ett gammalt uttryck som har använts om flera olika skattetyper. Till exempel det används ofta för att beskriva den progressiva inkomstskatten som innebär att rika betalar högre skatt med vilken stöd, bidrag och samhällstjänster finansieras. Förmånstagarna är de fattiga som betalar mycket mindre in men får mycket mera ut ur systemet. På senare tid har också de föreslagna bank- och transaktionsskatterna kallats robin hood-skatter. De rika bankirerna ska betala en extra skatt som främst kommer de vanliga, fattiga medborgarna till godo. Med andra ord är det staten som agerar Robin Hood, den tar från de rika och ger till de fattiga. Men vad var det som Robin Hood egentligen gjorde?

En sekunds eftertanke visar hur gravt missförstådd Robin Hood historien är. Visst var han de svagas förkämpe mot de starka, men han stal ju egentligen ingenting såsom det ofta brukar påstås. För vem var det som var skurken i historien? Oftast är det sheriffen av Nottingham. Ibland är det prins John. Ibland både ock. Vad är det som Robin Hood tar tillbaka? Jo, skatter som sheriffen och/eller prinsen har tvingat ur de stackars bönderna och hantverkarna i Nottingham med omnejd. Vilka likheter finns mellan historiens Robin Hood och skatteverket idag? Inga alls.

I sagan är det just staten och skattverket som förtrycker de fattiga till förmån för kungen och adeln. De tar de fattigas pengar och bränner ner deras hus om de inte kan betala. Det är de rika och mäktiga som lever loppan på de fattigas och svagas bekostnad? Hur är det idag? Precis tvärtom. Ju mer du tjänar desto mer skatt betalar du. Om du är företagare och anställer någon tillkommer en rad andra skyldigheter och avgifter. Dessutom måste du ge betald semester och semesterersättning till dina anställda. Alla avgifter och förmåner gör att då man som företagare planerar att anställa någon måste man multiplicera bruttolönen med 1,7(!) för att kunna uppskatta den verkliga kostnaden. När du väl har anställt någon är det dessutom väldigt svårt och alltid dyrt att sparka en specifik anställd och ersätta honom med någon annan, ifall det visar sig att han inte var lämplig. Att anställa någon är bland det dyraste och mest riskabla man kan göra som företagare.

Att vara fattig är förstås sällan trevligt i sig, men det finns nog ingen fattig person i Finland som kan påstå sig vara förtryckt av de rika. Tvärtom har man som fattig rätt till en lång rad stöd, bidrag och samhällstjänster enbart på basis av att man är medborgare. Även om vissa bidrag och stöd åtminstone formellt förutsätter någon sorts motprestation, är kravet i praktiken sällan mer än just formellt. Andra är helt villkorslösa.

Så om man vill tala om förtryck som i sagan om Robin Hood så är rollerna helt omvända i Finland. Här är det de rika som plundras till förmån för de fattiga. Det är de fattiga arbetstagarna som är privilegierade i motsats till sina arbetsgivare, som rätt sällan är desto rikare än sina anställda. Staten är de facto en anti-Robin Hood, som i stället för att ta tillbaka stulen egendom i stället använder våld för att stjäla egendom och fördela den bland sina gunstlingar. Staten är sheriffen och prins John, vilket förstås är helt naturligt eftersom sheriffen och prins John var staten.

De enda robin hoods som finns idag är de som hjälper medborgarna att minimera denna plundring. En skattekonsult har alltså mycket mer gemensamt med Robin Hood än vad en skattmas har. Tyvärr är skattekonsulter ofta lika missförstådda som Robin Hood.