jump to navigation

Inte längre bäst i klassen december 13, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen, nummer 12 i ordningen, publicerad i ÅU tisdagen 13.12.2011.

Under hösten har det ordnats fler toppmöten om Europas skuldkris än jag vill räkna. Inget av dem har lett någonstans förstås, det gör sällan det när politiker och byråkrater ska ”lösa” problem. Och undra på det. Människor som är så totalt avskärmade från allt vad verklighet heter kan inte ens börja förstå de mycket verkliga problem som Europa står inför.

Vår kära finansminister lyckades demonstrera denna totala brist på verklighetsuppfattning i en kommentar till det senaste toppmötet. Saken gällde huruvida stabiliseringsfondens beslutsfattande ska vara enhälligt eller om det räcker med majoritetsbeslut. Finland höll fast vid enhällighet och enligt Urpilainen är det bara naturligt att Finland, som har skött sina egna affärer så bra, håller fast vid vissa saker.

Skött sina affärer så bra? Finlands statsskuld har ökat från 53 miljarder euro våren 2009 till 83 miljarder idag, nästan 50 procent av BNP. Finansministeriet själv förutspår att statsskulden överstiger 100 miljarder redan 2013. Låter det som att Finland har skött sina affärer bra?

År 1997 toppade statsskulden på ca 70 miljarder euro, för att sedan sjunka till bottennoteringen 53 miljarder. Under ett drygt decennium av vad som allmänt hyllades som stark ekonomisk tillväxt med Nokia i spetsen lyckades Finland amortera bort 17 miljarder på sin skuld. Under ett drygt decennium av stark årlig tillväxt. På mindre än tre år av recession har statsskulden ökat med 30 miljarder och det finns inga som helst tecken på att den trenden bryts under överskådlig framtid. Tvärtom.

Och nej, det är ingen idé att peka på hur mycket sämre diverse andra länder har skött sina affärer. Att andra är sämre betyder inte att du är bra. Dessutom är det flera som har skött sina affärer mycket bättre än oss.

Den ändlösa mängd poänglösa toppmöten och innehållslösa analyser i media kan lätt ge intrycket skuldkrisen är komplicerad och slog till helt utan förvarning. Så är det förstås inte. Det har byggts upp under flera decennier, i vissa länder snabbare än i andra. Att så är fallet torde inte vara svårt att förstå. Inte ens Grekland samlar på sig en skuld som överstiger 160 procent av BNP över en natt, eller ens över några år. Den har varit över 100 procent sedan 1990-talet.

Vad är lösningen då? Det har jag sagt förut: skär ner de offentliga utgifterna. Skuldproblem i allmänhet och Europas skuldproblem i synnerhet är ett utgiftsproblem. Det är ingen idé att skylla på bankirer och skattesmitare, det är politikernas och slutändan folkets fel att vi är där vi är. Det är vi medborgare som generation efter generation har skytt individuellt ansvar och krävt mer och mer på alla andras bekostnad. Ingen har brytt sig om vad det kostar eftersom ingen har själv tänkt betala för något, det ska alla andra göra. Politikerna och byråkraterna har levt loppan, men sist och slutligen är det vi medborgare som inte har velat eller kunnat ge upp vårt beroende av staten. Vi vill inte vara fria, vi vill inte ta ansvar.

Just det här är kanske den enskilt värsta konsekvensen av välfärdsstaten. Den skapar ett beroende som det är både svårt och smärtsamt att bryta sig loss ifrån. Upploppen på Atens gator är egentligen ett uttryck för den abstinens som nu påtvingas grekerna. Det kommer bara att bli värre och det kommer att sprida sig till många andra länder. Inga toppmöten i världen kan ändra på det.

Annonser

Problemet med mainstream december 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi.
add a comment

På youtube hittar man allt möjligt, till exempel det här klippet av Stossel, i vilket han intervjuar österrikaren Schiff och mainstreamaren Bivens. För vissa kan Bivens kanske låta övertygande, eller åtminstone svår att säga emot, men egentligen är det här ett skolboksexempel på hur svag ekonom han är. Bivens segment börjar runt 5.50.

http://www.youtube.com/watch?v=Nauh6A5HOtg

Här är några axplock:

”The way debt hurts is when the economy is at full employment.

Ett standardpåstående man hör från mainstreamare. Vad som menas är att när det finns outnyttjande resurser (läs arbetare som bara går omkring och slår dank), så gör det ingenting att staten ”investerar” i vägar, broar, diken, gropar eller vad nu politikerna får för sig att sätta pengar på. Staten tränger inte ut privata investeringar eftersom den privata sektorn helt uppenbart inte är intresserad av att investera, därav alla arbetslösa arbetare.

Bivens och övriga mainstreamares utgångspunkt att resurser är just det, resurser. En homogen klump som kallas R. På samma sätt som kapital är en homogen klump som kallas K. Likaledes är arbetare en homogen grupp. Man gör ingen skillnad på murare, bokförare, piloter, gruvarbetare, sjömän, revisorer, systemutvecklare och alla andra tusentals olika sorters arbetare. Alla arbetare är dessutom exakt lika effektiva och yrkesskickliga, oberoende om de just har börjat eller har 20 års erfarenhet. De är bara en massa A:n i Bivens ekvationer.

När staten ”investerar” är det nästan alltid fråga om stora, långsiktiga projekt som just infrastruktur. Man bygger vägar för att bygga vägar, inte där det skulle behövas, utan där det finns ”outnyttjade resurser”.  Vad har det lett till? Jo, till att det finns underbara vägar uppe i Vermont, Maine och Connecticut medan broar kollapsar i Kalifornien. Vägarna är i gott skick där ingen kör på dem (där de inte behövs), men i uruselt skick där trafiken är tung. Och när de ska lagas märker man att det inte finns pengar till det, för de gick till alla vägar ingen behövde.

Statens så kallade investeringar leder alltså till att resurser binds i projekt som ingen vet om någon faktiskt vill ha. Eftersom privata sektorns behov varken är eller kan vara känt för staten leder det oundvikligen till att staten binder upp sådana arbetare som vissa delar av privata sektorn hade behövt, även om andra delar av den inte hade något behov. Så ”crowding out” problemet är alltid närvarande.

Dessutom innebär statlig skuldsättning alltid ett problem för den privata sektorn, eftersom det är privata sektorn som måste betala skulden och räntorna. Dagens skuldsättning till låga räntor innebär stora kostnader för framtida skattebetalare. Och inte bara det, en stor orsak till dagens ekonomiska kris är statens skuldsättning från föregående decennier. Det är typiskt för mainstreamare som Bivens att missa det tämligen uppenbara faktumet att skuld alltid är långsiktigt. Även om statlig skuldsättning IDAG inte innebär problem IDAG (vilket det förstås gör) så innebär det problem i framtiden. Men så långt kan inte Bivens tänka.

Han går vidare:

I’m not an expert on every single aspect of each industrial set of regulations. Look at the aggregate data, the proftis etc. There is not enough spending in the economy.

Kommentar till Schiffs påstående att den enorma regleringen gör det svårt för företagare. Vad han egentligen säger är att han inte har en susning om hur omfattande regleringen är i någon sektor av ekonomin. Han har aldrig någonsin öppnat lagboken och läst, för sådant gör inte mainstreamare. Det enda han gör är att titta på totaler (aggregates). Han hävdar att företagens vinster har ökat enormt, men nämner inte var dessa vinster kommer ifrån. En snabb titt på arbetslöshetssiffrorna i USA samt dess enorma underskott i bytesbalansen ger för handen att vinsterna inte kommer från tillverkningen i USA. Både jobb och produktion har flyttat utomlands och det märks. Månne det kan ha något göra med det faktum att det är både dyrt, svårt och riskabelt att investera och producera i USA?

Sedan det där med att ”there is not enough spending”. Som att det fanns en given dollargräns för hur mycket konsumtion ekonomin ”behöver”. Det vore intressant att höra Bivens förklara hur många dollar som ska spenderas för att vara tillräckligt och var dessa dollar ska komma ifrån.

Till näst kommer min favoritkommentar:

Survey what business worry about. Poor sales number one, government regulations number two, taxes number three. That should tell us something.

Ja, det borde verkligen säga oss något. Men vad? Bivens missar sin egen poäng helt och hållet. Han sade själv att skatt och regleringar brukar vara högst upp, medan dålig försäljning brukar vara längre ner. Vad säger det? Nå, var och en kan ju dra sina egna slutsatser men så här tänker jag:

Skatt och reglering är lyxproblem. Så länge du har bra omsättning och goda intäkter så klarar du dig. Det är ju inte roligt att betala skatt och det kan vara nog så jobbigt att fylla i blanketter, men du överlever så länge det hålls på någorlunda rimlig nivå.

Dålig försäljning är däremot en helt annan sak. Den enda nämnare som faktiskt är gemensam för alla privata företag är att dålig försäljning leder till dåliga resultat. Det enda som är viktigare än första raden i resultaträkningen är den sista. Så länge andra saker som skatt och reglering är de stora huvudvärkarna är saker och ting mer eller mindre bra, det när försäljningen går ner som det verkligen börjar bli kritiskt.

Bivens har ingen aning om vad de dåliga försäljningssiffrorna beror på och han verkar inte så jätteintresserad heller. Han vill bara att amerikanarna ska köpa mera så att företagarna ska bli gladare. Han har inte en susning om vad de ”dåliga siffrorna” beror på eller hur de ska förbättras på hållbart sätt. Hans lösning är alla mainstreamares lösning: Staten ska trycka pengar och spendera.

Till sist:

”Dodd-Frank may well hurt some individual businesses. Underregulated financial sector was a big part of the problem.

Spoken like a true court economist. Det faktum att han på fullaste allvar påstår att finansmarknaden var underreglerad säger ju allt som behöver sägas. Han har aldrig i hela sitt liv faktiskt tittat på USA:s ekonomi och sett vad som händer i den. Mainstreamare gör inte sådant. Det var den här metodologin som fick Paul Samuelson att dra slutsatsen att Sovjet kommer att gå om USA. Det var ingen grundlös gissning från Samuelson, det var en hypotes som grundade sig på djupa studier av USA och Sovjet. Han höll fast vid denna vansinniga tanke från början av 1970-talet till och med 1989. Han var helt bergsäker på sin sak.

Det är så det går när man som Bivens bara tittar på siffror, undersökningar, galluppar och modeller. Bivens har inte studerat finanssektorn, han har ingen aning om vad det var som fick bankerna att investera såsom de gjorde (hint: regleringarna spelade central roll). Han förstår inte att den privata sektorns behov varierar från sektor till sektor och över tid, för honom är det bara P på papper. Sparande är skadligt, man ska spendera. Var man får pengarna ifrån är oviktigt.

Man häpnar faktiskt när man ser intervjuer som denna. Och det blir inte bättre än så här. Bivens är inte sämre än någon annan mainstreamare och sannolikt bättre än de flesta. Det här är alltså vårt intellektuella motstånd, det här är den nivå de håller. Det borde uppmuntra alla österrikare.