jump to navigation

Ockupera Vita Huset i stället februari 10, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
1 comment so far

Kolumn nummer 2 år 2012. Publicerad i ÅU fredagen 10.2.2012.

 

Under hösten 2011 skapade Occupy-rörelsen stora rubriker världen över med deras demonstrationer och slagord ”Vi är 99-procenten”. USA:s ekonomiska problem har lett till krav på högre skatter för de rika, inte minst från Obama. Han har fått stöd av miljardären och nyttige idioten Warren Buffet, som öppet bad om att få höjd skatt, eftersom han tyckte det var orimligt att hans sekreterare betalade mer skatt än han själv.

Finska staten har också sina nyttiga idioter, bl.a. journalisten Staffan Bruun och professor Alf Rehn. I Sverige har Anders Borg sagt att det är häftigt att betala skatt. För ju mer skatt vi betalar desto bättre får vi det, eller hur? Det finns inget problem som inte staten kan lösa, bara den får litet mer pengar och litet mer makt. Naivitet av den här graden kan vänta sig från Röd Ungdom, men man vill ju inte riktigt höra det från ekonomiprofessorer och (liberala?) finansministrar.

Men varför vore ännu högre skatter ett problem för tillväxten? Svaret är enkelt. Människor agerar och reagerar på incentiv. Ju mer du låter någon behålla frukten av sitt arbete, desto villigare är han att jobba och vice versa. Det här var ett av de första problemen Lenin stötte på efter sitt maktövertagande. Eftersom ingen fick behålla någonting av sitt arbete var det ingen ville jobba överhuvudtaget. Hans lösning var att avrätta på måfå utvalda arbetare. Det fick de överlevande att komma igång.

Vad leder då ännu högre skatter till i praktiken? Det första som händer är att de som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Naturligtvis är det många andra faktorer som spelar in, men höjda skatter är aldrig ett incentiv till ökat arbetande och ökat företagande. För om det vore det skulle företagarna själva kunna skapa detta incentiv genom att tvinga sig själva till att betala högre skatt än vad lagen kräver. Det blotta faktum att skattekonsulter har så mycket jobb bevisar att skattebetalning inte är så populärt bland dem som faktiskt betalar skatten.

Företagande innebär mycket jobb och mycket risk, ofta för mycket begränsad kompensation. Trots detta har staten som uttryckligt mål att sudda ut skillnaderna mellan företagare och arbetare vad gäller beskattning. Med andra ord ska en företagare beskattas lika hårt som en arbetstagare, utan den minsta hänsyn till det faktum att en företagare inte har övertidsersättning, ingen semester, inget anställningsskydd eller något annat som vanliga anställda har. Med andra ord ska det inte få finnas någon morot trots den risk han tar, ofta med hela sin förmögenhet i pant.

Under dessa omständigheter kan man fråga sig varför någon överhuvudtaget skulle vilja bli företagare i stället för vanlig anställd. Varför ta risken när det inte finns någon nämnvärd belöning? Kanske den skatteförespråkande professorn Rehn har ett svar på den frågan? För om vi faktiskt vill skapa produktiv sysselsättning, det vill säga arbetsplatser inom den privata sektorn, är det här en fråga som vi måste fundera på.

Om Occupy-rörelsen förstod någonting om ekonomi skulle de inte vara på Wall Street, de skulle marschera längs Pennsylvania Avenue till Vita Huset, Capitol Hill och Federal Reserve. De skulle kräva kraftigt sänkta offentliga utgifter, kalhygge av den regulatoriska djungel som kväver företagandet och sedan, i takt med att budgeten börjar visa plus, sänkta skatter. Det skulle skapa de jobb som åtminstone vissa av dem anser är en mänsklig rättighet. Det borde fackföreningarna i Finland också göra i stället för att strejka vart och vartannat år. Arbetsplatser är något man skapar, inte något man kräver.